”Se upp för fariséernas och sadducéernas surdeg”
NÄR Jesus Kristus för mer än 1.900 år sedan yttrade dessa ord, varnade han sina lärjungar för farliga religiösa läror och sedvänjor. (Matteus 16:6, 12) Berättelsen i Markus 8:15 specificerar: ”Se upp för fariséernas surdeg och Herodes’ surdeg.” Varför nämndes Herodes? Därför att vissa av sadducéerna var herodianer, en politisk grupp.
Varför behövdes en sådan speciell varning? Var inte både fariséerna och sadducéerna direkta motståndare till Jesus? (Matteus 16:21; Johannes 11:45—50) Jo, det var de, men somliga av dem skulle senare ta emot kristendomen och därefter försöka påtvinga den kristna församlingen sina uppfattningar. — Apostlagärningarna 15:5.
Risken fanns också att lärjungarna själva skulle kunna efterlikna dessa religiösa ledare under vilkas inflytande de hade uppfostrats. Bara detta att man hade en sådan bakgrund visade sig ibland vara ett hinder för att kunna fatta innebörden i Jesu läror.
Vad var det då som gjorde fariseism och sadduceism så farliga? Vi kan få en uppfattning om detta, om vi tar en titt på de religiösa förhållandena på Jesu tid.
Religiös oenighet
Så här skrev historikern Max Radin om det judiska samhället under det första århundradet: ”De judiska församlingarna var helt oberoende av varandra, och detta var rentav något som man krävde. ... När aktning för templet och den heliga staden betonades kraftigt, kunde ofta intensivt förakt visas för dem som för ögonblicket innehade den högsta myndigheten i fäderneslandet.”
Vilken sorglig situation andligt sett! Vad hade bidragit till detta? Alla judar bodde inte i Palestina. Inflytandet från grekisk kultur, i vilken prästerna inte var samhällsledare, hade bidragit till att undergräva respekten för Jehovas anordning med ett prästerskap. (2 Moseboken 28:29; 40:12—15) Man får inte heller förbise de utbildade lekmännen och de skriftlärda.
Fariséerna
Benämningen fariséer eller Peru·shịm betydde antagligen ”avsöndrade”, ”avskilda”. Fariséerna ansåg sig vara Moses efterföljare. De utgjorde sin egen förening eller sitt eget brödraskap (hebreiska: chavu·rạh). För att få bli medlem måste man inför tre medlemmar högtidligt lova att strängt hålla på levitisk renhet, att undvika ett nära umgänge med ʽam-ha·’ạ·rets (den olärda stora massan) och att samvetsgrant betala tionde. I Markus 2:16 talas det om ”de skriftlärda bland fariséerna”. Vissa i fariséernas parti var utbildade skriftlärda och lärare, medan andra var lekmän. — Matteus 23:1—7.
Fariséerna trodde på en allestädes närvarande Gud. De resonerade som så att eftersom ”Gud var överallt, kunde han bli tillbedd både i och utanför templet, och han skulle inte åkallas enbart med offer. De gynnade därför synagogan som en plats för tillbedjan, studium och bön och upphöjde den till en så central och viktig plats i människornas liv att den konkurrerade med templet.” — Encyclopaedia Judaica.
Fariséerna saknade uppskattning av Jehovas tempel. Detta kan man se av Jesu ord: ”Ve er, blinda vägledare, som säger: ’Om någon svär vid templet, är det ingenting; men om någon svär vid guldet i templet, har han förpliktelser.’ Dårar och blinda! Vilket är i själva verket större, guldet eller templet som har helgat guldet? Likaså: ’Om någon svär vid altaret, är det ingenting; men om någon svär vid gåvan som ligger på det, har han förpliktelser.’ Blinda! Vilket är i själva verket större, gåvan eller altaret som helgar gåvan? Den som svär vid altaret, han svär därför både vid det och vid allt som ligger på det.” — Matteus 23:16—20.
Hur kunde fariséerna bli så förvridna i sitt resonemang? Vad var det som de förbisåg? Lägg märke till vad Jesus därefter säger: ”Och den som svär vid templet, han svär både vid det och vid honom som bor i det.” (Matteus 23:21) Bibelkännaren E. P. Sanders konstaterade om den här versen: ”Templet var heligt inte bara därför att den helige Guden tillbads där, utan också därför att han var där.” (Judaism: Practice and Belief, 63 BCE—66 CE) Men Jehovas speciella närvaro kunde inte betyda så mycket för dem som trodde att han var överallt.
Fariséerna trodde också på en kombination av predestination och fri vilja. Allt är med andra ord ”förutbestämt, men fri vilja är ändå given”. De trodde dock att Adam och Eva var förutbestämda att synda och att till och med ett mindre skärsår på ett finger var något förutbestämt.
Jesus syftade kanske på sådana felaktiga uppfattningar, när han talade om hur 18 personer dog då ett torn störtade samman. Han frågade: ”Föreställer ni er att de [som dödades] bevisades ha större skuld än alla andra människor som bor i Jerusalem?” (Lukas 13:4) Detta var, precis som brukar vara fallet med de flesta olyckor, en följd av ”tid och oförutsedd händelse” och inte ödet, som fariséerna lärde. (Predikaren 9:11) Hur skulle sådana förment upplysta personer hantera Bibelns bud?
De var religiösa innovatörer
Fariséerna hävdade att Bibelns bud måste tolkas av varje generations rabbier i enlighet med de senaste uppfattningarna. I Encyclopaedia Judaica heter det således att de ”inte fann någon större svårighet i att harmoniera Torahs läror med sina avancerade uppfattningar eller i att finna antydningar om sina tankar i Torahs ord”.
När det gällde den årliga försoningsdagen överförde de makten att försona synder från översteprästen till själva dagen. (3 Moseboken 16:30, 33) Vid påskfirandet lade de större tonvikt på uppläsandet av texterna i Andra Moseboken än på påskalammet, alltmedan de drack vin och åt påskbröd.
Med tiden blev fariséerna inflytelserika i templet. De införde då en procession, där det bland annat ingick att man bar vatten från dammen Siloam och utgöt det som ett dryckesoffer vid insamlingshögtiden och att man vid avslutningen av högtiden slog med pil- eller videkvistar på altaret och hade regelbundna dagliga böner, som inte hade någon grund i Lagen.
”De fariseiska innovationerna i samband med sabbaten var särskilt betydelsefulla”, heter det i The Jewish Encyclopedia. En hustru förväntades välkomna sabbaten genom att tända lampor. Om det verkade som om någon verksamhet skulle kunna leda till olagligt arbete, förbjöd fariséerna den. De gick till och med så långt som till att reglera medicinsk behandling och uttryckte irritation över att Jesus på sabbaten botade människor genom underverk. (Matteus 12:9—14; Johannes 5:1—16) Men dessa religiösa innovatörer gick längre än till att upprätta nya sedvänjor i sitt försök att skapa en mur till skydd för bibliska lagar.
Upphävande
Fariséerna gjorde anspråk på myndighet att avskaffa eller upphäva bibliska lagar. Deras resonemang återspeglas i en talmudisk grundsats: ”Det är bättre att en enstaka lag upphävs än att hela Torah glöms.” Ett exempel på detta var att man upphörde med jubelåret, därför att ingen skulle vilja låna åt de fattiga på grund av att han fruktade att förlora det han lånat ut. — 3 Moseboken, kapitel 25.
Andra exempel är upphävandet av en rättslig prövning av en kvinna misstänkt för äktenskapsbrott och upphävandet av soningsproceduren i fallet med ett ouppklarat mord. (4 Moseboken 5:11—31; 5 Moseboken 21:1—9) Det var bara en tidsfråga innan fariséerna skulle upphäva Bibelns krav att man skulle dra försorg om sina behövande föräldrar. — 2 Moseboken 20:12; Matteus 15:3—6.
Jesus varnade: ”Se upp för fariséernas surdeg, som är skrymteri.” (Lukas 12:1) Fariseism med sina oteokratiska attityder kunde inte vara annat än skrymtaktig — absolut inget att införa i den kristna församlingen. Judiska uppslagsverk framställer dock fariséerna i en mer fördelaktig dager än vad de framställer sadducéerna. Låt oss nu betrakta denna mer konservativa grupp.
Sadducéerna
Benämningen sadducéer togs möjligen från Sadok, överstepräst på Salomos tid. (1 Kungaboken 2:35, fotnot i 1984 års studieutgåva av New World Translation of the Holy Scriptures) Sadducéerna utgjorde ett konservativt parti som representerade templets och prästerskapets intressen. Till skillnad från fariséerna, som gjorde anspråk på myndighet på grund av sin lärdom och fromhet, grundade sadducéerna sina anspråk på härstamning och ställning. De motstod de fariseiska innovationerna ända fram till ödeläggandet av templet år 70 v.t.
Förutom att sadducéerna förkastade predestinationen, vägrade de också att acceptera någon lära som inte uttryckligen hade nämnts i Pentateuken, inte ens om den var omnämnd någon annanstans i Guds ord. De betraktade det faktiskt ”som en dygd att ifrågasätta” dessa saker. (The Jewish Encyclopedia) Detta påminner om det tillfälle då de utmanade Jesus angående uppståndelsen.
Sadducéerna använde en liknelse om en änka med sju män och frågade: ”Åt vem av de sju skall hon vara hustru i uppståndelsen?” Deras hypotetiska änka kunde naturligtvis lika gärna ha haft 14 eller 21 män. Jesus förklarade: ”I uppståndelsen varken gifter män sig eller blir kvinnor bortgifta.” — Matteus 22:23—30.
Eftersom Jesus var medveten om att sadducéerna inte godtog någon annan inspirerad skribent än Mose, bevisade Jesus sin tanke genom att citera från Pentateuken. Han sade: ”Vad de döda beträffar, att de blir uppväckta, har ni inte läst i Moses bok, i berättelsen om den törniga busken, hur Gud sade till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte de dödas Gud utan de levandes.” — Markus 12:26, 27.
Förföljare av Jesus och hans efterföljare
Sadducéerna trodde att det var bättre att använda statsmannakonst i förbindelserna med andra nationer än att vänta på Messias — om de nu alls trodde att han skulle komma. Enligt en överenskommelse med Rom skulle de sköta templet, och de ville inte att någon Messias skulle framträda på scenen och störa förhållandena. Eftersom de betraktade Jesus som ett hot mot sin ställning, förenade de sig med fariséerna i att anstifta om att han blev dödad. — Matteus 26:59—66; Johannes 11:45—50.
Eftersom sadducéerna var politiskt orienterade, gjorde de helt logiskt en stridsfråga av lojaliteten mot Rom och skränade: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Johannes 19:6, 12—15) Efter Jesu död och uppståndelse var det sadducéerna som tog ledningen i att försöka stoppa spridningen av kristendomen. (Apostlagärningarna 4:1—23; 5:17—42; 9:14) Efter ödeläggandet av templet år 70 v.t. upphörde denna grupp att existera.
Behovet av att förbli vaksam
Jesu varning har verkligen visat sig vara på sin plats! Ja, vi måste ”se upp för fariséernas och sadducéernas surdeg”. Man behöver bara iaktta dess dåliga frukt inom både judendomen och kristenheten i våra dagar.
Men i skarp kontrast till detta ger kvalificerade kristna äldste i över 75.500 församlingar av Jehovas vittnen runt om på jorden ”ständigt akt” på sig själva och på sin ”undervisning”. (1 Timoteus 4:16) De accepterar hela Bibeln som inspirerad av Gud. (2 Timoteus 3:16) I stället för att vara innovatörer och främja sina egna religiösa metoder arbetar de i endräkt under ledning av en på Bibeln grundad organisation, som använder denna tidskrift som sitt främsta redskap för undervisning. — Matteus 24:45—47.
Resultatet? Miljontals människor runt om på jorden lyfts upp andligen, när de kommer att förstå Bibeln, tillämpa den i sitt liv och undervisa andra om den. Varför inte besöka närmaste församling av Jehovas vittnen eller skriva till utgivarna av den här tidskriften för att se hur detta går till?
[Ruta på sidan 26]
JESUS TÄNKTE PÅ SINA ÅHÖRARE
JESUS KRISTUS undervisade med skärpa och tog hänsyn till sina åhörares uppfattningar. Det gjorde han till exempel när han talade med fariséen Nikodemos om detta att bli ”född” på nytt. Nikodemos frågade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl för andra gången gå in i sin mors liv och födas?” (Johannes 3:1—5) Varför var Nikodemos så förbryllad, då ju fariséerna trodde att en pånyttfödelse var nödvändig för proselyter till judaismen och då ju ett rabbinskt talesätt liknade en proselyt vid ”ett nyfött barn”?
Ett uppslagsverk (A Commentary on the New Testament From the Talmud and Hebraica) av John Lightfoot ger följande förklaring: ”Den gängse judiska uppfattningen om kravet på en israelit ... sitter fortfarande kvar i sinnet på denne farisé”, som inte så lätt kan ”komma ifrån sina ursprungliga förutfattade meningar ... : ’Israeliterna ... har ju rätt att komma in i Messias’ kungarike, men menar du då genom att uttrycka dig så här att någon för andra gången måste gå in i sin mors liv, så att han på nytt kan bli en israelit?’” — Jämför Matteus 3:9.
Även om Nikodemos erkände en ny födelse för proselyter, skulle han betrakta en sådan process som omöjlig för naturliga judar — att så att säga åter gå in i livmodern.
Vid ett annat tillfälle tog många anstöt, när Jesus talade om att äta hans kött och dricka hans blod. (Johannes 6:48—55) Men Lightfoot påpekar att ”det var mycket vanligt i judarnas skolor att använda sådana uttryck som att äta och att dricka i bildlig bemärkelse”. Han konstaterade också att Talmud talade om att ”äta Messias”.
Fariséernas och sadducéernas uppfattningar hade således ett rätt stort inflytande på judarnas tänkesätt under det första århundradet. Men Jesus tog alltid mycket passande hänsyn till sina åhörares kunskap och erfarenhet. Detta var en av alla de faktorer som gjorde honom till den store läraren.