PRYGEL

Enligt den mosaiska lagen kunde man straffa brottslingar med prygel, dvs. ett visst antal slag utdelade med en käpp eller ett spö. När domarna avgjorde hur många slag som skulle utdelas, skulle de ta hänsyn till brottets art, motivet, omständigheterna kring brottet och andra faktorer. Bestraffningen skulle gå till på följande sätt: ”Domaren [skall] låta honom lägga sig utsträckt och i sin närvaro låta honom få det antal slag som svarar mot hans ondskefulla handling.” Ingen fick straffas med mer än 40 slag. (5Mo 25:2, 3) Orsaken till denna begränsning var att ännu fler slag skulle vanära den skyldige i hans landsmäns ögon. Detta är ett av flera exempel på att den mosaiska lagen inte tillät några grymma eller osedvanligt hårda straff. Syftet med straffet var att tillrättavisa den dömde, inte att det skulle utgöra en brutal hämnd likt de straff som var vanliga i andra nationer. Den som verkställde straffet skulle själv bli straffad om han utdelade fler slag än lagen tillät. Judarna begränsade därför antalet slag till 39, så att de inte av misstag skulle överskrida gränsen och därmed bryta mot lagen. (2Kor 11:24)

En hebreisk slavägare hade lov att slå sina slavar med en käpp om de var olydiga eller upproriska. Men om slaven dog i samband med bestraffningen skulle slavägaren straffas. Om slaven levde en eller två dagar efteråt skulle det emellertid ses som en indikation på att slavägaren inte hade haft för avsikt att döda. Han hade rätt att bestraffa slaven eftersom slaven var ”hans egna pengar”, och det var inte troligt att en man avsiktligt skulle förstöra sin värdefulla egendom och därigenom lida förlust. Och om slaven dog längre fram kunde man inte vara säker på om slaven hade dött av bestraffningen eller av någon annan orsak. Om slaven förblev vid liv i en eller två dagar skulle slavägaren alltså inte straffas. (2Mo 21:20, 21)

Om en man med orätt anklagade sin hustru och hävdade att hon inte var jungfru när de ingick äktenskap, skulle stadens äldste i egenskap av domare tukta honom och ålägga honom att böta för att han hade spritt ut ett dåligt rykte om en jungfru i Israel. Denna tuktan kan ha bestått av ett visst antal slag. (5Mo 22:13–19)

I Bibeln framhålls det på flera ställen att tuktan kan ge goda resultat. Ordspråksboken 20:30 visar att tuktan kan ha djupgående verkan och leda till att den som blir tuktad bättrar sig. Det sägs: ”Skråmor och sår skurar bort det onda; och slag skurar bukens innersta delar.” Den som blir tuktad på detta sätt bör inse att han har handlat dåraktigt och måste bättra sig. (Ord 10:13; 19:29) Den som är förståndig låter sig tillrättavisas med ord och behöver därför inte någon fysisk tuktan.

Med tanke på att alla människor är födda ”i missgärning” och ”i synd” (Ps 51:5) får föräldrar rådet att göra samvetsgrant bruk av ”tuktans käpp”, dvs. sin myndighet som föräldrar, när de uppfostrar sina barn. På Bibelns tid kunde detta ibland inbegripa fysisk tuktan. (Ord 22:15) Barn som får nödvändig tuktan kan undgå att ådra sig Guds misshag och därigenom bli befriade från döden. (Ord 23:13, 14)

Det verkar som om judarna med tiden inte nöjde sig med att använda käppar vid bestraffning utan att de senare också använde gissel. (Heb 11:36) Gissling är ett hårdare straff som tillämpades på Jesu tid trots att det inte fanns stöd för det i den mosaiska lagen. (Mt 10:17; 23:34) I det judiska verket Mishna, som antas bygga på den muntliga traditionen, beskrivs hur gissling gick till:

”De binder hans båda händer vid en stolpe på var sida, och synagogtjänaren griper tag i hans kläder – om de rivs sönder, rivs de sönder, om de helt slits sönder, slits de helt sönder – så att bröstet blottas. En sten placeras bakom honom, och på den står synagogtjänaren som i handen har en rem av kalvskinn som är vikt dubbel och fyrdubbel, och två [andra] remmar som går upp och ner [är fästa] vid den.

Remmen har ett handtag som är en handsbredd långt och en handsbredd brett, och änden skall nå till hans navel. Han ger honom en tredjedel av slagen framtill och två tredjedelar baktill, och han får inte slå honom när han står eller sitter, utan bara när han böjer sig ner, för det står skrivet: Domaren skall låta honom lägga sig ner. Och den som slår skall slå med en hand av alla krafter.

... Om han dör under hans hand, är den som utdelar slagen inte straffskyldig. Men om han ger honom ett slag för mycket och han dör, måste han gå i landsflykt på grund av honom.

Hur många slag ger de en man? Fyrtio på ett när, för det står skrivet: Intill fyrtio; [dvs.] ett antal som ligger nära fyrtio.” (Makkot 3:12–14, 10; efter H. Danbys övers. till engelska)

Gideon använde en ovanlig form av prygel då han straffade 77 furstar och äldste i Sukkot som hade vägrat att ge förnödenheter åt hans män när han förföljde Midjans kungar. Han pryglade dem uppenbarligen med törnen och taggiga buskar från vildmarken. Det sägs att han gav dem ”en läxa”. (Dom 8:7, 14, 16)

Andra folk tillämpade hårdare prygelstraff, och de begränsade inte straffet till 40 slag. När israeliterna var i Egypten blev de slagna, utan tvivel mycket brutalt, av de egyptiska arbetsledarna. (2Mo 5:14, 16; 2:11, 12)

Romarna piskade sådana som skulle straffas med spön sedan de hade slitit av dem ytterkläderna. (Apg 16:22, 23) Det grekiska ord som har återgetts med ”piskas med spön” i Apostlagärningarna 16:22 är rhabdịzō, som är besläktat med rhạbdos, ”käpp”, ”spö”, ”stav”. (Jfr 1Kor 4:21, Int.) Båda dessa grekiska ord är besläktade med rhabdoukhos, som återgetts med ”vakter” i Apostlagärningarna 16:35, 38 och som ordagrant betyder ”spöbärare”. (Jfr Int.)

Romarna tillämpade även gissling. Offret sträcktes ut, förmodligen genom att få händerna bundna med läderremmar vid en stolpe. (Apg 22:25, 29) Det var helt upp till befälhavaren att avgöra hur många slag som skulle utdelas. Dödsdömda som skulle avrättas på en påle blev i regel först gisslade. När Pilatus hade gett efter för judarnas envisa krav på att Jesus skulle hängas på pålen och hade frigett Barabbas lät han gissla Jesus. (Mt 20:19; Joh 19:1) Romarna använde ibland gissling i samband med förhör för att få fram uppgifter eller tvinga fram bekännelser. (Apg 22:24, 25) Två grekiska verb som betyder ”gissla” är mastigọō (Mt 10:17) och mastịzō (Apg 22:25). Båda två är besläktade med mạstix, som kan beteckna ”gisselslag” i bokstavlig bemärkelse (Apg 22:24; Heb 11:36) och ”plågsam sjukdom” i överförd bemärkelse (Mk 3:10; 5:34). Det var emellertid olagligt att gissla romerska medborgare. Lex Valeria och lex Porcia, lagar som tillkom under perioden mellan 509 och 195 f.v.t., fritog romerska medborgare från gissling – lex Valeria när medborgaren vädjade till folket och lex Porcia utan någon sådan vädjan.

Det värsta redskap som användes vid gissling var den piska som på latin kallades flagellum. Den bestod av ett skaft vid vilket flera rep eller läderremmar var fästa. Vid dessa remmar var vassa ben- eller metallbitar fastbundna för att göra slagen hårdare och mer smärtsamma. Det grekiska substantivet fragẹllion (”piska”; Joh 2:15) kommer från latinets flagellum. Det besläktade verbet fragellọō betyder ”gissla”. (Mt 27:26; Mk 15:15)

Jesus sade till sina lärjungar att de skulle bli pryglade i synagogorna för hans namns skull. (Mk 13:9) Denna profetia uppfylldes vid många tillfällen. Några av apostlarna greps och fördes inför Sanhedrin, judarnas högsta domstol, och blev pryglade eftersom de vägrade att sluta predika. (Apg 5:40) Saul, som senare blev aposteln Paulus, förföljde hätskt de kristna innan han blev omvänd. Han fängslade dem och pryglade dem i den ena synagogan efter den andra. (Apg 22:19) Det grekiska verbet dẹrō, som används i skildringarna av detta, är besläktat med dẹrma (”hud”; Heb 11:37, Int) och har grundbetydelsen ”flå”. (Jfr Lu 12:47, Int.)

När Paulus blev piskad med spön i staden Filippi utnyttjade han detta tillfälle till att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheter som han förkunnade. Han hade pryglats offentligt och kastats i fängelse, men när ledamöterna av stadens magistrat fick reda på att han var romersk medborgare blev de rädda, för de hade inte bara piskat en romersk medborgare utan hade också gjort det utan rättegång. Dessutom hade Paulus och Silas offentligt framställts som brottslingar. När fångvaktaren berättade att magistratens ledamöter hade gett honom order att släppa Paulus och Silas sade Paulus därför: ”Offentligt, utan att vi var dömda, har de pryglat oss, män som är romare, och kastat oss i fängelse; och kastar de nu ut oss i hemlighet? Nej, minsann, utan låt dem komma själva och föra oss ut.” Magistratens ledamöter var tvungna att personligen komma och erkänna sitt misstag. ”Vakterna rapporterade då dessa ord till magistratens ledamöter. Dessa blev rädda, när de hörde att männen var romare. Därför kom de och bönföll dem, och sedan de hade fört dem ut, bad de dem gå bort från staden.” (Apg 16:22–40) På detta sätt slogs det fast att det inte var olagligt att predika de goda nyheterna, för i och med att ledamöterna personligen kom gjordes det allmänt känt att Paulus och Silas inte hade begått något fel. Paulus handlade som han gjorde för att ”lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Flp 1:7)

Bildspråk. Kung Rehabeam sade att hans far Salomo i bildlig bemärkelse hade tuktat folket med piskor men att han själv skulle använda sig av ”skorpiongissel”, dvs. styra med hårdare metoder. Det gissel han syftade på var förmodligen en piska med flera remmar försedda med knutar eller med taggiga ändar som påminde om skorpioners gifttaggar (det hebreiska ord som återges med ”skorpiongissel” [‛aqrabbịm] betyder ordagrant ”skorpioner”) eller med knotiga eller taggiga träbitar. (1Ku 12:11–14, not)

När Jehova ingick ett förbund med David om ett kungarike sade han till David att tronen skulle bli fast grundad i hans släktlinje, men om hans ätt eller någon av hans avkomlingar gjorde det som var orätt skulle Jehova ”tillrättavisa honom med människors käpp och med Adams söners slag”. (2Sa 7:14; Ps 89:32) Detta inträffade när Jehova lät hedniska nationers kungar besegra kungarna i Juda, i synnerhet då den babyloniske kungen Nebukadnessar störtade Sidkia från tronen i Jerusalem. (Jer 52:1–11)

Jehova sade att de nationer som israeliterna underlät att driva bort skulle bli som ”ett gissel” på deras sidor. (Jos 23:13) Av Jesaja 10:24–26 framgår det att ”assyriern” orättmätigt slog Sion med ”käppen” men att Jehova skulle ”svänga en piska mot honom”. Jehovas tuktan liknas vid gissling. (Heb 12:6)