Ser du bara till det yttre?
HEINZ, en tonåring driven av hat, planerade att döda sin styvfar, men lyckligtvis saknade han modet att göra detta. Flera år senare beslöt han att begå självmord, men inte heller det kunde han genomföra. Han blev indragen i stöld och narkotikalangning och hamnade i fängelse för detta. Därefter sprack hans äktenskap.
Nu är Heinz inte längre slav under narkotika. Han försörjer sig ärligt, är lyckligt gift och har ett gott förhållande till sin styvfar. Vad beror denna förändring på? Jo, han började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och hans syn på livet började successivt att förändras.
Många som tidigare kände Heinz avfärdade honom säkert som ett hopplöst fall, men lyckligtvis betraktade inte Gud honom eller många andra i liknande situation som hopplösa fall. Varför inte det? Av denna orsak: ”Gud ser ... inte som människan ser, ty människan ser det som framträder för ögonen, men vad Jehova beträffar, ser han hur hjärtat är.” — 1 Samuelsboken 16:7, NW.
Detta är en av de stora skillnaderna mellan oss människor och Gud. Vi har en tendens att döma efter det yttre. Vi säger till och med att det första intrycket står sig. Vi är med andra ord benägna att med ledning av våra första intryck dela in människor i kategorier. Men eftersom Gud kan läsa hjärtat, är han rättvis och opartisk, och det var därför som han sände sin Son, Jesus Kristus, till jorden för att ”alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:4) I detta sammanhang har överlämnade kristna privilegiet att få vara ”Guds medarbetare” genom att aktivt predika de goda nyheterna om Guds rike för hela mänskligheten. (1 Korintierna 3:9) Men de kristna har sina begränsningar — de kan inte läsa människors hjärtan. Därför måste de vara opartiska och undvika att bilda sig förutfattade meningar på grund av människors yttre.
Jesu halvbror Jakob var medveten om att det fanns en risk för detta i den första kristna församlingen. Han skrev: ”Mina bröder, eftersom ni tror som ni gör på Herren Jesus Kristus, som regerar i härlighet, får ni aldrig visa snobberi. Det kan till exempel komma in två besökare till er plats för tillbedjan, och den ene är en välklädd man med guldringar och den andre en fattig man i sjaskiga kläder. Anta att ni ägnar särskild uppmärksamhet åt den välklädde mannen. ... Inser ni inte att ni är inkonsekventa och dömer efter felaktiga normer?” Felbedömer vi ibland på samma grunder människor som för första gången kommer till Rikets sal? — Jakob 2:1—4, The New English Bible.
Jesus var föredömet
Jesus betraktade människor, inte som oförbätterliga syndare, utan som människor som kanske kunde vara uppriktiga och villiga att ändra sig, om de fick den hjälp de behövde och det rätta motivet. Det är därför som han ”gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”. (1 Timoteus 2:6) I sin predikoverksamhet betraktade han inte någon med ett gott hjärta som oberörbar eller inte värd någon uppmärksamhet. Hans syn på människor avslöjade inte några stolta känslor av egenrättfärdighet. — Lukas 5:12, 13.
Vilken kontrast till fariséerna, om vilka vi läser: ”Men när de skriftlärda bland fariséerna såg att han åt tillsammans med syndarna och uppbördsmännen, började de säga till hans lärjungar: ’Äter han tillsammans med uppbördsmännen och syndarna?’ När Jesus fick höra detta, sade han till dem: ’De starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.’” — Markus 2:16, 17.
Detta innebär naturligtvis inte att Jesus såg genom fingrarna med dessa syndares och uppbördsmäns oärliga och orätta metoder. Men han visste att människor kan bli fångade i ett felaktigt levnadssätt, kanske rent ofrivilligt eller på grund av omständigheter som är svåra att råda över. Han visade därför förståelse och ”greps av medlidande med dem, eftersom de var lika får utan herde”. (Markus 6:34) Han skilde kärleksfullt på deras onda gärningar och deras hjärtan, som kunde vara goda.
I sitt umgänge med sina efterföljare såg Jesus också längre än till det yttre. De var syndare som ofta handlade fel, men Jesus var inte någon oresonlig perfektionist, som jämt och ständigt läxade upp dem för varje liten överträdelse de gjort sig skyldiga till. Han visste att deras avsikter var goda eller att de, som vi säger i våra dagar, hade hjärtat på rätta stället. De behövde hjälp och uppmuntran; och när Jesus gav detta, var han aldrig knusslig. Han såg utan tvivel människor så som Gud ser dem. Försöker vi efterlikna hans underbara exempel?
Dömer du ”med rättfärdig dom”?
En gång konfronterades Jesus med en grupp egenrättfärdiga kverulanter, som var irriterade över att han hade botat en person på sabbaten. Han gav dem följande besked: ”Döm inte längre efter utseendet, utan döm med rättfärdig dom.” Varför blev de ”våldsamt arga” och betraktade Jesus som en som bröt sabbatslagen i stället för att bli glada över att han utförde underverk och hade gjort ”en människa fullständigt frisk”? Genom att döma efter utseendet eller det yttre avslöjade de sina onda motiv. De avslöjade att deras dom var både egenrättfärdig och orättfärdig. — Johannes 7:23, 24.
Hur skulle vi kunna begå samma misstag? Genom att inte glädja oss, när en ångrande person kommer tillbaka till församlingen eller när en mycket världslig person lär känna sanningen och börjar dra nytta av ett andligt botande. Ibland kan vi döma människor efter deras okonventionella klädsel eller övriga yttre och avfärda dem som sådana som antagligen aldrig kommer att bli några vittnen. Men många före detta hippies och andra personer med okonventionell livsstil har så småningom blivit kristna Jehovas vittnen. Medan en sådan person håller på att göra justeringar önskar vi inte låta ett dömande ”efter utseendet” göra oss blinda för hans goda hjärtetillstånd.
Hur mycket bättre är det inte att i överensstämmelse med Jesu fina exempel be för dem och erbjuda dem praktisk hjälp att uppnå kristen mogenhet! Det kanske kan verka svårt att i dem se en orsak till glädje. Men om Jehova genom Kristus drar dem till sig, vilken rätt har då vi att stöta bort dem på grund av våra egna smalspåriga normer? (Johannes 6:44) Om vi egenrättfärdigt dömer någon, när vi inte känner vare sig hjärtat eller förhållandena, skulle det kunna utsätta oss för en ogynnsam dom. — Jämför Matteus 7:1—5.
I stället för att strängt döma sådana nya personer bör vi genom vårt exempel hjälpa, uppmuntra och förmana dem. Men när vi visar vänlighet mot nya personer, som kanske är välkända i världen, får vi aldrig avguda dem. Detta skulle vara en form av partiskhet. Det skulle också visa omogenhet å vår sida. Och skulle ett sådant kryperi hjälpa personen i fråga att vara ödmjuk? Skulle det inte snarare göra honom generad? — 3 Moseboken 19:15.
Förvänta inte mer än Gud gör
Vår syn på andra är mycket begränsad i jämförelse med Jehovas, som läser hjärtat. (1 Krönikeboken 28:9) Att vi inser detta kommer att hindra oss från att bli nutida egenrättfärdiga fariséer, som försöker pressa in människor i vår egen människogjorda gjutform av rättfärdighet för att de skall passa vår uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Om vi försöker betrakta människor så som Gud betraktar dem, kommer vi inte att kräva mer av dem än han gör. Då kommer vi inte att gå ”utöver det som står skrivet”. (1 Korintierna 4:6) Det är särskilt viktigt för kristna äldste att ta detta till hjärtat. — 1 Petrus 5:2, 3.
Vi kan belysa detta med en sådan sak som klädseln. Bibelns krav — Guds krav — är att den kristnes klädsel skall vara ren och snygg, välordnad och inte avslöja brist på ”blygsamhet och sunt sinne”. (1 Timoteus 2:9; 3:2) Det är därför uppenbart att i en församling gick de äldste för några år sedan ”utöver det som står skrivet”, när de krävde att alla offentliga talare i deras församling skulle bära vit skjorta, trots att pastellfärgade skjortor var allmänt vedertagna i det landet. Gästtalare som kom med kulört skjorta ombads att byta till någon av alla de vita skjortorna som förvarades i Rikets sal just för sådana oförutsedda händelser. Hur försiktiga måste vi inte vara så att vi inte försöker påtvinga andra vår personliga smak! Och hur passande är inte Paulus’ råd: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor”! — Filipperna 4:5.
Goda resultat av att man har sett längre än till det yttre
Att vi inser att vi inte kan läsa människors hjärtan kommer att hjälpa oss att — både inom och utanför den kristna församlingen — bevara bättre relationer till människor i vår omgivning. Det kommer att hjälpa oss att tänka positivt om andra och att inte ifrågasätta deras motiv, för ”vi var ju också en gång oförståndiga, olydiga, vilseledda; vi var slavar under olika begär och njutningar”. (Titus 3:3) Om vi inser detta, kommer vi att vara villiga att predika för alla, också för dem som efter det yttre att döma kan verka ovärdiga. Det är ju trots allt de som skall avgöra om de skall ta emot sanningen eller inte, och vi har bara ansvaret att predika den för alla.
Många Jehovas vittnen är likt Heinz glada över att de välkomnades in i den kristna församlingen av bröder och systrar som såg längre än till det yttre och som inte dömde efter det första intrycket.
Tänk till exempel på Frank som en söndag dök upp i en av Jehovas vittnens Rikets salar i södra Tyskland. Vad fick de närvarande se? En smutsigt klädd och ovårdad man med skägg och hår ända ner till axlarna — en storrökare och känd stamgäst på ortens barer — en person som hade försummat sin flickvän och deras små tvillingar. Men han blev dock hjärtligt välkomnad till mötet. Han blev så imponerad att han kom tillbaka nästa vecka. Vad fick de då se? En prydlig ung man i rena kläder. Den tredje veckan såg de en ung man som inte längre rökte och som nu hade sällskap av sin flickvän och deras båda barn. Den fjärde söndagen såg de en ung man och en ung kvinna som just hade legaliserat sitt förhållande genom att gifta sig. Och den femte söndagen fick de se en ung man som hade klippt av alla band med falsk religion. Nu, omkring fyra år senare, ser de, som ett av Jehovas vittnen berättar, ”en familj som gör ett så fint intryck att man skulle kunna tro att de har varit vår broder och syster i många år”.
Inbindningen av en bok återspeglar inte nödvändigtvis dess kvalitet, och inte heller återspeglar fasaden nödvändigtvis kvaliteten på ett hus. Och inte heller återspeglar en människas yttre nödvändigtvis hennes verkliga kvalitet. Kristna som försöker döma människor på samma sätt som Gud gör kommer inte att döma efter de intryck de först får. Gud ägnar uppmärksamhet åt ”hjärtats fördolda människa”, och det är något vi kan vara tacksamma för. — 1 Petrus 3:3, 4.