Frågor från läsekretsen

◼ Evangelieskildringarna och olika uppslagsverk verkar inte vara samstämmiga i fråga om vid vilken tidpunkt Jesus åt i Simon den spetälskes hus i Betania och där smordes med välluktande olja. När hände detta?

Det verkar som om dessa händelser inträffade den 9 nisan (enligt den judiska kalendern) år 33 v.t. Men som det påpekas här nedan i argumenten för denna slutsats, kommer du att se varför ett fortsatt studium av Guds ord kan ge dig ökad kunskap och förståelse.

Tre av de fyra evangelierna innehåller en detaljerad skildring av denna fest. (Matteus 26:6—13; Markus 14:3—9; Johannes 12:2—8) Matteus och Markus nämner den här festen efter det att de har berättat om Jesu triumfritt in i Jerusalem, hans förbannande av det ofruktbara fikonträdet och hans svar på apostlarnas fråga om avslutningen på tingens ordning. Efter berättelsen om festen berättar både Matteus och Markus om Judas’ samröre med de judiska ledarna för att förråda Jesus. Måltidens plats i dessa båda berättelser skulle tyda på att den inträffade den 12 nisan, endast två dagar innan Jesus, den 14 nisan, blev förrådd och avrättad. Festen har därför daterats till den 12 nisan i många tabeller över händelserna i Jesu liv, däribland några tabeller i våra egna tidigare publikationer.

I kapitel 12 i Johannes’ evangelium står berättelsen om måltiden i Simons hus i ett annat sammanhang. Johannes 12:1 berättar att Jesus kom till Betania nära Jerusalem ”sex dagar före påsken”, vilket skulle bli den 8 nisan. Därefter beskriver verserna 2—8 en kvällsmåltid i Betania, och verserna 9—11 berättar för oss att judar som hört att Jesus var i närheten kom ut för att se honom. Verserna 12—15 säger att ”nästa dag” kom Jesus i triumf in i Jerusalem. (Jämför Apostlagärningarna 20:7—11.) Johannes 12:1—15 visar följaktligen att måltiden i Simons hus ägde rum på kvällen den 9 nisan, vilket enligt den judiska kalendern skulle markera början på det nya dygnet, varefter Jesus under den ljusa delen av det dygnet (9 nisan) gjorde sitt intåg i Jerusalem.

Av dessa båda möjligheter verkar den senare väga tyngst. Varför det? Jo, låt oss jämföra berättelserna och deras sammanhang. Varken Matteus eller Markus anger något datum för festen i Simons hus. Men de visar dock att det vid festen uppstod klagomål över Marias bruk av dyrbar olja, och Johannes visar att det var den girige Judas som anförde dessa klagomål. (Matteus 26:8, 9; Markus 14:4, 5; Johannes 12:4—6) Som vi har sett låter både Matteus och Markus händelsen med festen följas av berättelsen om hur Judas tar kontakt med prästerna för att se hur mycket han kan få betalt för att förråda Kristus. Det kan mycket väl vara så att Matteus och Markus av tematiska skäl nämnde festen där de gjorde och således förknippade en yttring av Judas’ girighet med det slutliga uttrycket för den.

Men Johannes anger ett bestämt datum för festen och anger att han nämner den på dess kronologiska plats. Detta stöder slutsatsen att kvällsmåltiden i Simons hem inträffade efter Jesu ankomst till Betania den 8 nisan 33 v.t. Kom också ihåg Johannes’ upplysning om att judar, som fått reda på att Jesus nu var i Betania, kom från Jerusalem för att se honom och Lasarus, som också bodde i Betania och vars systrar var med vid festen. Det är mer sannolikt att detta besök av judar som just då hade fått ”reda på” att Jesus var i Betania har inträffat före hans intåg i Jerusalem, och det kan ha bidragit till det entusiastiska mottagandet av Kristus under hans ritt in i staden ”nästa dag”, vilket var den 9 nisan under dagtid.

De ytterligare noggranna forskningar som leder fram till denna slutsats återspeglas i senare tryckningar av tabellen ”Main Events of Jesus’ Earthly Life”, till exempel i 1985 års upplaga av The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures. Även om detta kan vara en till synes liten teknisk detalj, så belyser den dock hur vi alla kan fortsätta att växa till i kunskap och insikt om de fina detaljerna i Guds ord.

◼ När judarna återvände till Jerusalem från fångenskapen i Babylon, var det då omkring 800 kilometer eller var det omkring 1.600 kilometer de fick färdas?

Raka vägen från det forntida Babylon till Jerusalem var omkring 800 kilometer. Skulle de färdas den vägen skulle det innebära att de fick färdas genom ytterst ogästvänlig terräng, bland annat långa sträckor genom mycket torra och förbrända områden eller ökentrakter. En alternativ väg som var omkring dubbelt så lång var uppför Eufrats dalgång mot Haran och sedan ner genom Damaskus till det utlovade landet. Abraham valde att färdas denna väg, då han förde sin familj ut från Ur till Kanaans land. — 1 Moseboken 11:31—12:6.

I bibeln sägs ingenting om vilken väg judarna tog, då de återvände till Jerusalem från den babyloniska fångenskapen. (Esra 8:1—32; 7:7—9) Båda sifferuppgifterna är således möjliga och kan anges, då man nämner denna färd. Vad som är av större betydelse är att de återvändande judarna skulle vara fria från babyloniska trosuppfattningar och sedvänjor, då de färdades på ”Helighetens väg”. — Jesaja 35:8—10, NW; jämför sidorna 154—158 i boken Människans räddning ur världsnöden nära!, utgiven år 1976.

◼ Eftersom Guds folks medlemmar förutsätts ta hand om dem som är deras egna, hur kunde då Abraham driva ut Hagar och Ismael i öknen?

Det är både kärleksfullt och passande för Guds tjänare att ta hand om familjemedlemmar som behöver hjälp. Så här skrev aposteln Paulus angående kristna föräldrar: ”Om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för sitt husfolk, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” — 1 Timoteus 5:8.

Vi kan vara övertygade om att Abrahams kurs inte stred mot andan i detta gudomliga råd, eftersom han nämns som ett exempel på sann tro och var ”Jehovas vän”. — Jakob 2:23; Hebréerna 11:8—19.

Gud hade lovat en välsignelse genom Abrahams säd eller arvinge. När Sara hade blivit gammal och fortfarande var ofruktsam, uppmanade hon därför Abraham att skaffa en son genom hennes egyptiska tjänstekvinna Hagar. Senare, när Hagar blev havande, började hon handla på ett så förolämpande sätt mot Sara att det kunde beskrivas som ”våld” (NW) eller någon elak oförrätt mot Abrahams älskade hustru. (2 Moseboken 23:1; 2 Samuelsboken 22:49; Psalm 11:5) Abraham lät Sara sätta Hagar på plats, varvid Hagar flydde ut i öknen, kanske på väg tillbaka till Egypten. Berättelsen säger inte att hon tog proviant med sig, så hon visste kanske att hon skulle kunna skaffa mat och vatten vid andra läger, till exempel från beduingrupper. — 1 Moseboken 12:1—3, 7; 16:1—6.

En ängel ingrep och sade till Hagar att hon skulle återvända, att hon skulle få många avkomlingar och att hennes son Ismaels hand skulle vara emot var man. (1 Moseboken 16:7—12) Inte alltför många år senare visade sig Ismael vara emot den lille Isak, Abrahams sanne arvinge född av Sara. Ismael började ”skratta retsamt” (NW) åt eller smäda Isak. Detta var allvarligare än syskonrivalitet. Guds ord säger att detta var detsamma som att ”förfölja” Abrahams av Gud förutsagda säd. Det var därför lämpligt med kraftiga åtgärder. — 1 Moseboken 21:1—9; Galaterna 4:29—31.

Jehova sade till Abraham att han skulle lyssna till vad hans hustru sade borde göras och driva ut Hagar och hennes son. Även om Abraham inte tyckte om tanken att Hagar skulle ge sig i väg tillsammans med hans son, så gjorde han anordningar för dem i materiellt avseende. I tänkbar kontrast till den tidigare gången, då Hagar hade gett sig i väg ut i öknen, hade hon den här gången med sig ett förråd av bröd (detta kanske inbegrep olika födoämnen) och vatten — som hon fått av Abraham. Hon gick tydligen vilse någonstans ”i Beer-Sebas öken”, och hennes förråd tog slut innan hon hittade någon av brunnarna i området. Men hennes svåra belägenhet var inte till skam för Abraham, eftersom han hade gjort anordningar för dem som var hans egna, trots att de hade uppfört sig så illa att de måste sändas i väg från hushållet. — 1 Moseboken 21:10—21.

[Karta/Bild på sidan 31]

(För formaterad text, se publikationen)

Stora havet

Karmel

Megiddo

Jerusalem

Hebron

Beer-Seba

Döda havet

Negeb

[Bildkälla]

Baserat på en karta för vilken Pictorial Archive (Near Eastern History) Est. and Survey of Israel har copyright

[Bild]

Wadi Zin, en torr floddal söder om Beer-Seba