ABBA

[Ạbba]

Det arameiska ordet ’abbạ’ är den emfatiska eller bestämda formen av ordet ’av och betyder ”fadern” eller ”o Fader!” Det var det förtroliga uttryck som barn använde när de tilltalade sin far. Det förenar något av förtroligheten i ordet ”pappa” och värdigheten i ordet ”fader” och är både informellt och respektfullt. Det var inte en titel, utan snarare ett tilltalsord som uttryckte ömhet och tillgivenhet, och det var ett av de första ord ett barn lärde sig säga.

Detta arameiska ord förekommer tre gånger i Bibelns grekiska grundtext, varje gång i transkriberad form. De flesta bibelöversättningar återger det också i transkriberad form. På alla tre ställena följs uttrycket omedelbart av den grekiska översättningen ho patẹ̄r, som ordagrant betyder ”fadern” eller, i tilltal, ”o Fader!” Det används varje gång med avseende på den himmelske Fadern, Jehova.

Enligt Markus berättelse använde Jesus detta uttryck när han strax före sin död bad till Jehova Gud i Getsemane: ”Abba, Fader, allt är möjligt för dig; ta den här bägaren ifrån mig. Men ändå inte vad jag vill, utan vad du vill.” (Mk 14:36) Detta var en sons innerliga vädjan till en älskad far, en vädjan som omedelbart följdes av en försäkran om att han under alla omständigheter skulle förbli lydig.

De två andra ställena där ordet förekommer finns i Paulus brev, i Romarna 8:15 och Galaterna 4:6. På båda ställena används ordet i förbindelse med kristna som är kallade till att vara Guds av anden pånyttfödda söner, och det vittnar om vilket förtroligt förhållande de har till sin Fader. Även om de är ”slavar åt Gud” och har blivit ”köpta för ett pris”, är de också söner i en kärleksfull Faders hus, och deras Herre, Jesus, gör med hjälp av den heliga anden så att de på ett tydligt sätt blir medvetna om den ställning de har. (Rom 6:22; 1Kor 7:23; Rom 8:15; Gal 4:6)

Att de båda orden ’Abbạ’ och ”Fader” förekommer direkt efter varandra skall enligt somliga inte bara uppfattas som en översättning från arameiska till grekiska, utan som ett uttryck för barnets tillit och underdånighet, följt av ett moget erkännande av sonförhållandet och det ansvar det medför. Av dessa bibelställen tycks det framgå att de kristna på apostlarnas tid använde uttrycket ’Abbạ’ i sina böner till Gud.

Ordet ’Abbạ’ kom att användas som en hederstitel för de judiska rabbinerna under de första århundradena v.t. och förekommer som sådan i den babyloniska Talmud. (Berakhot 16b) Den som var vice ordförande i den judiska Sanhedrin bar redan titeln ’Av, Sanhedrins Fader. Längre fram användes titeln också om biskoparna i de koptiska, etiopiska och syriska kyrkorna, och i synnerhet om biskopen av Alexandria, som därigenom blev ”pappa” eller ”påve” för hela den delen av den östliga kyrkan. Det svenska ordet ”abbot” kommer av det arameiska ’abbạ’. Hieronymus, som utarbetade den latinska Vulgata, invände mot att titeln ”abbot” användes om de katolska munkarna på hans tid, eftersom han ansåg att det var en överträdelse av Jesu befallning i Matteus 23:9: ”Dessutom skall ni inte kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, den himmelske.”