Frågor från läsekretsen

Varför kunde Jesus säga till en kvinna som var känd för att vara en synderska att hennes synder var förlåtna? (Luk. 7:37, 48)

När Jesus låg till bords i farisén Simons hus kom en kvinna och ”ställde sig bakom honom vid hans fötter”. Hon fuktade hans fötter med sina tårar och torkade av dem med sitt hår. Sedan kysste hon ömt hans fötter och smorde in dem med välluktande olja. Kvinnan ”var känd i staden för att vara en synderska”, sägs det i evangelieskildringen. Visserligen är alla ofullkomliga människor syndare, men Bibeln använder vanligtvis ordet ”syndare” om en person vars synder är allmänt kända, en person som har rykte om sig att synda. Kvinnan var förmodligen prostituerad. Det var till en sådan person som Jesus sade: ”Dina synder är förlåtna.” (Luk. 7:36–38, 48) Vad menade Jesus med det? Hur var det möjligt att ge förlåtelse när lösenoffret ännu inte hade framburits?

Efter det att kvinnan hade tvättat Jesu fötter och smort in dem, men innan han förlät hennes synder, framställde Jesus en liknelse för att förklara en viktig punkt för sin värd, Simon. Jesus liknade synd vid en skuld som var alltför stor för att kunna betalas igen och sade till Simon: ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare; den ene var skyldig fem hundra denarer, men den andre femtio. När de inte hade något att betala igen med, efterskänkte han dem båda deras skuld. Vilken av dem kommer då att älska honom mest?” Till svar sade Simon: ”Den, förmodar jag, som han efterskänkte mest.” Jesus sade: ”Rätt bedömt av dig.” (Luk. 7:41–43) Vi är alla skyldiga att lyda Gud, så när vi är olydiga mot honom och syndar betalar vi honom inte det som han har rätt till. Vi samlar därför på oss en skuld. Men Jehova Gud är som en långivare som är villig att efterskänka skulder. Det är därför som Jesus uppmuntrar sina efterföljare att be till Gud och säga: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi också har förlåtit dem som står i skuld till oss.” (Matt. 6:12) Av Lukas 11:4 framgår det att de här skulderna är synder.

På vilka villkor hade Gud förlåtit synder tidigare? Hans fullkomliga rättvisa kräver att synd straffas med död. Adam fick därför plikta med livet för sin synd. Men under den lag som Jehova gav Israels nation kunde en lagöverträdare få sina synder förlåtna genom att offra ett djur åt Jehova. Aposteln Paulus skrev: ”Enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:22) Judarna kände inte till något annat sätt att få förlåtelse från Gud. Det är därför inte förvånande att de som låg till bords med Jesus hade invändningar mot det han sade till kvinnan. De sade inom sig: ”Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?” (Luk. 7:49) Så på vilken grundval kunde den här syndiga kvinnan få förlåtelse?

I den allra första profetia som uttalades efter de första människornas uppror talas det om Jehovas avsikt att frambringa en ”avkomma” som skulle få ”hälen” krossad av Satan och hans ”avkomma”. (1 Mos. 3:15) Jesus fick ”hälen” krossad när han dödades av Guds fiender. (Gal. 3:13, 16) Hans utgjutna blod tjänar som en lösen som befriar människorna från synd och död. Eftersom ingenting kan hindra Jehova från att genomföra det han har för avsikt att göra, var lösen redan så gott som betald i hans ögon när orden i 1 Moseboken 3:15 uttalades. Han kunde nu förlåta dem som utövade tro på hans löften.

Under den förkristna tiden räknade Jehova ett antal människor som rättfärdiga, bland andra Enok, Noa, Abraham, Rahab och Job. De såg i tro fram emot uppfyllelsen av Guds löften. Lärjungen Jakob skrev: ”Abraham satte tro till Jehova, och det tillräknades honom som rättfärdighet.” Och om Rahab skrev han: ”Blev inte också skökan Rahab på samma sätt förklarad rättfärdig till följd av gärningar.” (Jak. 2:21–25)

Kung David i det forntida Israel begick flera allvarliga synder, men han hade stark tro på den sanne Guden och visade sann ånger varje gång. Det sägs vidare i Bibeln: ”Gud ställde fram honom [Jesus] som ett offer till försoning genom tro på hans blod. Detta gjorde Gud för att visa sin egen rättfärdighet, eftersom han förlät de synder som förekommit i det förgångna, medan han utövade fördragsamhet; i syfte att visa sin egen rättfärdighet i den nuvarande tidsperioden, för att han skulle vara rättfärdig också när han förklarar den människa rättfärdig som har tro på Jesus.” (Rom. 3:25, 26) På grundval av det lösenoffer som Jehova skulle tillhandahålla i framtiden kunde han förlåta Davids synder utan att göra avkall på sina krav på rättvisa.

Det var uppenbarligen på liknande sätt för kvinnan som smorde Jesu fötter. Hon hade levt omoraliskt men ändrat sig. Hon insåg att hon behövde bli friköpt från synd och visade genom det hon gjorde att hon verkligen uppskattade den person som Jehova skulle använda för att friköpa människor. Även om lösenoffret ännu hörde framtiden till, var det så säkert att det skulle frambäras att värdet av det redan kunde användas till nytta för henne och för andra människor. Jesus sade därför till henne: ”Dina synder är förlåtna.”

Den här berättelsen visar tydligt att Jesus inte undvek syndare. Han gjorde gott mot dem. Och Jehova är villig att förlåta ångerfulla syndare. Vilken underbar och uppmuntrande försäkran det här är för oss ofullkomliga människor!

[Bild på sidan 7]

Det tillräknades dem som rättfärdighet.