En judisk man som var kunnig i den mosaiska lagen frågade Jesus Kristus: ”Vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” Jesus svarade: ”Vad är skrivet i Lagen? Hur läser du?” Mannen svarade genom att citera Lagen: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din styrka och med hela ditt sinne’ och ’din nästa som dig själv’.” ”Rätt svarade du”, sade Jesus. ”Håll i med att göra detta, så skall du få liv.” — Lukas 10:25—28.

Mannen som ställt frågan till Jesus frågade vidare: ”Vem är egentligen min nästa?” I stället för att svara direkt berättade Jesus en liknelse om en judisk man som hade blivit rånad, slagen och lämnad halvdöd på vägen. Två judar kom förbi — först en präst och sedan en levit. Båda lade märke till sin medbroders tillstånd men gjorde ingenting för att hjälpa honom. Därefter kom en samarier gående utmed vägen. Gripen av medlidande förband han den skadade judens sår, förde honom till en gästgivargård och sörjde för att han fick fortsatt vård.

Jesus frågade sedan mannen: ”Vem av dessa tre tycks dig ha gjort sig till den mans nästa som råkade ut för rövarna?” Det var naturligtvis den barmhärtige samariern. Med detta ville Jesus visa att sann kärlek till nästan sträcker sig över alla etniska barriärer. — Lukas 10:29—37.

Man kan älska sin nästa!

JESU KRISTI liknelse om den barmhärtige samariern visade vad sann kärlek till nästan verkligen innebär. (Lukas 10:25—37) Jesus sade också: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’” — Matteus 22:37—39.

Tycker du, som så många andra människor, att det är svårt att älska personer som tillhör en annan etnisk grupp än din egen? Det kanske förhåller sig så därför att du har hört talas om eller själv blivit utsatt för diskriminering och orättvisor. Du eller dina närmaste kanske rentav har fått utstå brutal behandling från människor av något annat folkslag.

Eftersom Jesus visade att det är en befallning från Gud att vi skall älska vår nästa, måste det vara möjligt att övervinna sådana starka känslor. Nyckeln till att lyckas med detta är att betrakta människor på det sätt som Gud och Kristus gör. Låt oss därför se lite närmare på det föredöme som Jesus och de första kristna gav.

Jesu utmärkta exempel

Judarna i det första århundradet hyste stark motvilja mot samarierna, ett folk som bodde i ett område mellan Judeen och Galileen. Vid ett tillfälle sade några judiska motståndare föraktfullt till Jesus: ”Säger vi inte med rätta: Du är samarier och har en demon?” (Johannes 8:48) Denna motvilja mot samarierna var så stark att somliga judar till och med offentligt förbannade samarierna i synagogorna och dagligen bad till Gud att samarierna inte skulle få evigt liv.

Det var utan tvivel detta djupt rotade hat som fick Jesus att berätta liknelsen om samariern som visade sig vara en verklig nästa genom att ta hand om den judiske man som hade råkat ut för rövare. Hur kunde Jesus ha svarat när den lagkunnige judiske mannen ställde frågan: ”Vem är egentligen min nästa?” (Lukas 10:29) Jesus kunde naturligtvis ha svarat mannen direkt och sagt: ”Din nästa inbegriper inte bara dina judiska medbröder, utan också andra människor, till och med samarier.” Judarna skulle emellertid ha haft mycket svårt att acceptera detta. Jesus berättade därför en liknelse om en jude som blev barmhärtigt behandlad av en samarier. På detta sätt hjälpte Jesus sina judiska lyssnare att dra slutsatsen att sann kärlek till nästan också skulle omfatta icke-judar.

Jesus hade inga som helst antisamariska känslor. När han vid ett tillfälle färdades genom Samarien, satte han sig att vila vid en brunn, medan hans lärjungar begav sig till en närbelägen stad för att skaffa mat. När en samarisk kvinna kom dit för att hämta vatten, sade han: ”Ge mig att dricka.” Eftersom judar inte ville ha något med samarier att göra, frågade hon: ”Hur kommer det sig att du, fast du är jude, ber mig om något att dricka, när jag är en samarisk kvinna?” Jesus vittnade sedan för henne och tillkännagav till och med att han var Messias. Hon svarade med att gå in i staden och uppmana andra att komma och lyssna på honom. Vad blev följden? ”Många av samarierna från den staden [satte] tro till honom.” Vilket utmärkt resultat gav det inte att Jesus inte lät sig klavbindas av de uppfattningar som var vanliga bland den tidens judar! — Johannes 4:4—42.

Gud är inte partisk

Guds uppsåt var att Jesus skulle predika först och främst för judar, ”de förlorade fåren av Israels hus”. (Matteus 15:24) Hans första efterföljare hade därför alla judisk bakgrund. Men bara tre år efter det att den heliga anden utgjutits vid pingsten år 33 v.t. klargjorde Jehova att han ville att kristnade judar skulle utsträcka predikoverket till hedningarna, folk av nationerna.

Att älska en samarier som sig själv skulle vara svårt nog för en jude, men det skulle vara ännu svårare att visa kärlek till oomskurna hedningar, icke-judar, människor som hade ännu mindre gemensamt med judarna än samarierna. Beträffande judarnas inställning till icke-judar sägs det i The International Standard Bible Encyclopaedia: ”Under nytestamentlig tid finner vi de mest intensiva känslor av motvilja, förakt och hat. De [icke-judarna] betraktades som orena personer, med vilka det var olagligt att ha några som helst vänskapliga relationer. De var Guds och hans folks fiender, som förvägrades kunskap om Gud, såvida de inte blev proselyter, och inte ens då kunde de, liksom i forna tider, bli fullvärdiga medlemmar. Judarna var förbjudna att ge dem råd, och om de ställde frågor om sådant som hade med Gud att göra, skulle de förbannas.”

Även om många judar hade denna uppfattning, gav Jehova aposteln Petrus en syn, i vilken han uppmanades att ”sluta ... upp med att kalla de ting befläckade, som Gud har renat”. Gud ledde honom sedan till den icke-judiske mannen Cornelius’ hem. Petrus vittnade där om Kristus för Cornelius, hans familj och andra icke-judar. ”Jag inser i sanning”, sade Petrus, ”att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” Medan Petrus fortfarande höll på att predika, föll den heliga anden på dessa nya troende, som sedan döptes och blev Kristi första icke-judiska efterföljare. — Apostlagärningarna, kapitel 10.

De judiska lärjungarna accepterade denna utveckling, eftersom de insåg att Jesu befallning att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna” inte var begränsad till judar i världens alla länder, utan också inbegrep icke-judar. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 11:18) De övervann den aversion de kan ha haft mot icke-judar och satte nitiskt i gång en predikokampanj för att göra lärjungar bland nationerna. Mindre än 30 år senare kunde det sägas att de goda nyheterna hade predikats ”i hela skapelsen under himlen”. — Kolosserna 1:23.

En som gick i spetsen för detta predikoarbete var aposteln Paulus, som själv var en kristen med judisk bakgrund. Innan han blev en Kristi efterföljare, hade han varit en nitisk medlem av fariséernas sekt. Dessa såg ner inte bara på icke-judar, utan också på enkla människor av sitt eget folk. (Lukas 18:11, 12) Men Paulus lät inte sådana uppfattningar hindra honom från att visa kärlek till andra människor. I stället blev han ”en apostel till nationerna [icke-judarna]”, som ägnade sitt liv åt att göra lärjungar i länderna kring Medelhavet. — Romarna 11:13.

Under sin förkunnartjänst blev Paulus stenad, slagen och inspärrad i fängelse. (Apostlagärningarna 14:19; 16:22, 23) Fick sådana negativa erfarenheter honom att bli bitter och dra slutsatsen att det bara var slöseri med tid att predika bland vissa nationer och folkgrupper? Inte alls. Han visste att det fanns uppriktiga människor inom alla de etniska grupper som fanns på hans tid.

När Paulus fann hedningar som var villiga att låta sig undervisas om Guds vägar, kom han att älska dem. Han skrev till exempel till thessalonikerna: ”Vi [uppträdde] varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter utan också av våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” (1 Thessalonikerna 2:7, 8) Dessa uppriktiga ord visar att Paulus verkligen älskade de icke-judiska thessalonikerna och inte lät någonting grumla glädjen över det goda förhållande som rådde mellan dem.

Var man kan finna sann kärlek till nästan

I dag, liksom i det första århundradet, måste de som ansluter sig till den kristna församlingen lära sig att älska människor av alla folkslag. Genom att uppodla en gudaktig syn på andra och delge dem de goda nyheterna om Guds kungarike har sanna kristna fått ökad förståelse för människor som de kanske aldrig annars skulle ha lärt känna. De hyser till och med broderlig kärlek till dem. (Johannes 13:34, 35) Du kan också få erfara detta.

Sådan kärlek är rådande bland Jehovas vittnen, trots att de finns i 229 länder och representerar ”alla nationer och stammar och folk och tungomål”. (Uppenbarelseboken 7:9) Som ett globalt brödraskap är de förenade i sin tillbedjan av Jehova, i sin vägran att engagera sig i etniska motsättningar och konflikter och i sitt avståndstagande från fördomar som berövar människor möjligheten att åtnjuta varma relationer med sina medmänniskor.

Om du närmare lär känna Jehovas vittnen, kommer du att se hur människor med olika etnisk bakgrund samarbetar i att göra Guds vilja. Du kommer att se medmänsklig kärlek i verksamhet, när de förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike. Och i deras församlingar kommer du att träffa omtänksamma, uppriktiga människor, som genom sitt sätt att leva visar att de verkligen har lärt sig att älska sin nästa.

[Bild på sidan 6]

I Jehovas vittnens församlingar kommer du att finna lyckliga människor av alla raser