TIMME

Det grekiska ordet họ̄ra (timme) betecknar i de kristna grekiska skrifterna en kort tidsperiod, en bestämd, fastställd tid eller ett tidsavsnitt för indelning av dygnet. I de hebreiska skrifterna förekommer inget ord för ”timme”. Forntidens israeliter kan ha delat in dagen i fyra delar. (Neh 9:3) I stället för att ange klockslag använde de som tidsangivelser sådana uttryck som ”morgon”, ”middag”, ”middagstid”, ”mitt på dagen” och ”kvällstid”. (1Mo 24:11; 43:16; 5Mo 28:29; 1Ku 18:26) Dessutom använde de mera precisa tidsangivelser: ”så snart solen lyser fram” (Dom 9:33), ”den del av dagen då det blåste en bris” (1Mo 3:8), ”den hetaste tiden på dagen” (1Mo 18:1; 1Sa 11:11), ”den tid då solen gick ner” (Jos 10:27; 3Mo 22:7). Påskoffret skulle slaktas ”mellan de två kvällarna”, ett uttryck som tycks betyda tiden mellan solnedgången och den tidpunkt då det blev helt mörkt. (2Mo 12:6) Den uppfattningen stöds av en del forskare och även av karaiterna och samarierna, men fariséerna och rabbaniterna menade att uttrycket avsåg tiden från det att solen började gå ner till tidpunkten för den egentliga solnedgången.

Gud befallde att det skulle offras brännoffer på altaret ”på morgonen” och ”mellan de två kvällarna”. Tillsammans med vart och ett av brännoffren frambars ett sädesoffer. (2Mo 29:38–42) Uttrycken ”den tid då sädesoffret skulle frambäras” – där det av sammanhanget framgår om det var på morgonen eller på kvällen (som i 1Ku 18:29, 36) – och ”tiden för kvällsoffret” (Dan 9:21) kom på så sätt att stå för ganska precisa tidsangivelser.

Natten indelades i tre vaktperioder (väkter). Bibeln nämner ”nattväkterna” (Ps 63:6), ”den mellersta nattväkten” (Dom 7:19) och ”morgonväkten” (2Mo 14:24; 1Sa 11:11).

Dygnets indelning i 24 timmar. Man menar att det var egyptierna som började dela in dygnet i 24 timmar – 12 dagtimmar och 12 nattimmar. Timmarna varierade i längd med årstiden; på sommaren var dagarna längre och nätterna kortare (utom vid ekvatorn). Vår nutida indelning av dygnet i 24 timmar på vardera 60 minuter är ett resultat av egyptiska beräkningar och babylonisk matematik (babylonierna använde ett sexagesimalsystem, ett talsystem med basen 60). Det var möjligen romarna som senare började räkna dygnet från midnatt till midnatt, vilket gör att timmarnas längd inte varierar med årstiden.

Under det första århundradet. Under det första århundradet v.t. delade judarna in dagen i 12 timmar och utgick från soluppgången. ”Är det inte tolv timmars dagsljus?” sade Jesus. (Joh 11:9) Det här innebar naturligtvis att timmarna varierade i längd från dag till dag alltefter årstid; det var bara vid vår- och höstdagjämning som de var lika långa som våra timmar. Men denna variation, som inte var så stor i Palestina, vållade tydligen inga större problem. Dagen började omkring kl. 6, enligt vårt sätt att ange tiden. I liknelsen om arbetarna i vingården talade Jesus om 3:e, 6:e, 9:e och 11:e timmen och även om den tidpunkt en timme senare ”när det blev kväll”, dvs. 12:e timmen. De här tidsangivelserna motsvarar kl. 8–9, kl. 11–12, kl. 14–15, kl. 16–17 och kl. 17–18. (Mt 20:3, 5, 6, 8, 12; Apg 3:1; 10:9) I de kristna grekiska skrifterna används även uttrycken ”vid midnatt” och ”då tuppen börjar gala” som tidsangivelser. (Mk 13:35; Lu 11:5; Apg 20:7; 27:27; se TUPP.) Under det romerska herraväldet tycks judarna ha antagit den romerska indelningen med fyra vaktperioder under natten i stället för tre. (Lu 12:38; Mt 14:25; Mk 6:48)

En skenbar motsägelse. En del har påpekat att det verkar vara en motsägelse mellan Markus 15:25, där det sägs att Jesus hängdes på pålen vid ”tredje timmen”, och Johannes 19:14, där det framgår att Jesu sista förhör inför Pilatus slutade ”omkring sjätte timmen”. Eftersom Johannes hade tillgång till Markus berättelse, kunde han helt enkelt ha skrivit av hans tidsangivelse. Johannes måste därför ha haft ett skäl till att ange en annan tidpunkt än Markus.

Vad beror den här skenbara motsägelsen på? Det har getts flera möjliga förklaringar, men ingen av dem besvarar frågan tillfredsställande. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med upplysningar för att med säkerhet kunna förklara varför berättelserna skiljer sig från varandra. Kanske Markus eller Johannes tidsangivelse var parentetisk, inte kronologisk. En sak är emellertid säker: båda skrev under inspiration av den heliga anden.

De synoptiska evangelierna visar klart och tydligt att Jesus vid sjätte timmen, eller kl. 12 på dagen, redan hade hängt på pålen en tid, för soldaterna hade kastat lott om hans kläder och de främsta prästerna, de skriftlärda, soldaterna och andra som gick förbi hade skymfat honom. Dessa evangelier visar också att Jesus gav upp andan omkring kl. 15. (Mt 27:38–45; Mk 15:24–33; Lu 23:32–44) Det som är viktigast att komma ihåg är att Jesus dog för våra synder den 14 nisan år 33. (Mt 27:46–50; Mk 15:34–37; Lu 23:44–46)

Andra betydelser. Ordet họ̄ra används ofta i de kristna grekiska skrifterna i betydelsen ”omedelbart” eller ”inom en mycket kort tid”. En kvinna som rörde vid fransen på Jesu ytterklädnad blev frisk ”i den stunden”. (Mt 9:22) Ordet kan också avse en särskild eller betydelsefull, men inte exakt angiven, tid eller startpunkten för den tiden. Jesus sade till exempel: ”Om den dagen och timmen vet ingen något” (Mt 24:36), ”den stund kommer då var och en som dödar er skall mena att han har utfört en helig tjänst åt Gud” (Joh 16:2), och ”den stund kommer då jag inte längre skall tala till er i jämförande bilder” (Joh 16:25).

Ordet họ̄ra kan dessutom användas i mer generell betydelse, som när lärjungarna i samband med att många människor hade följt efter dem till ett ensligt ställe sade till Jesus: ”Stället är ensligt, och det är redan sent [ordagr.: timmen har redan passerat]; skicka i väg folkskarorna.” (Mt 14:15; Mk 6:35)

Symbolisk innebörd. När ordet họ̄ra används symboliskt eller bildligt avses en relativt kort tidsperiod. Jesus sade till folkskaran som kom för att gripa honom: ”Detta är er stund, och detta är mörkrets myndighet.” (Lu 22:53) Det scharlakansröda vilddjurets tio horn sägs betyda tio kungar som får myndighet som kungar ”en timme” tillsammans med vilddjuret. (Upp 17:12) Om det stora Babylon sägs det: ”På en enda timme har din dom kommit!” (Upp 18:10) I överensstämmelse med Jesu ord i Matteus 13:25, 38 om vetet och ogräset, Paulus varnande ord i Apostlagärningarna 20:29 och 2 Thessalonikerna 2:3, 7 om det kommande avfallet och Petrus uttalande i 2 Petrus 2:1–3 kunde Johannes, den siste kvarlevande aposteln, med rätta säga: ”Barn, det är den sista timmen, och alldeles som ni har hört att antikrist skall komma, så har det redan nu framträtt många antikrister; av detta inser vi att det är den sista timmen.” Den här ”sista timmen”, den sista delen av apostlarnas tid, var en mycket kort tid, och efter den skulle avfallet ohämmat breda ut sig. (1Jo 2:18)

Som det framgår av Uppenbarelseboken 8:1–4 såg aposteln Johannes en ängel som offrade rökelse tillsammans med alla de heligas böner under en tystnad i himlen som varade i ”omkring en halv timme”. Det här påminner om det som skedde i templet i Jerusalem ”vid den timme rökelseoffret frambars”. (Lu 1:10) Alfred Edersheim berättar i sin bok The Temple (1874, sid. 138) vad som enligt judisk tradition skedde vid denna ”timme”: ”Långsamt gick den präst som skulle frambära rökelsen och hans medhjälpare uppför trappan till det Heliga. ... Därefter spred en av medhjälparna vördnadsfullt ut kolen på det gyllene altaret, den andre höll rökelsen i beredskap; sedan blev den tjänstgörande prästen lämnad ensam i det Heliga för att invänta föreståndarens signal till att bränna rökelsen. ... När föreståndaren gav den befallning som angav att ’rökelsens timme var inne’, drog sig ’hela folkskaran utanför’ bort från den inre förgården, föll ner inför Herren och bredde ut sina händer i tyst bön. Detta var den ytterst högtidliga stund då det överallt i den stora tempelanläggningen vilade en djup tystnad över skaran av tillbedjare, medan prästen inne i själva helgedomen lade rökelsen på det gyllene altaret och det välluktande molnet steg upp inför Herren.”