Att ge kejsaren det som ”tillkommer” honom

Jesus formulerade en princip som skulle komma att styra de kristnas uppförande gentemot den romerska staten — och andra regeringar också för den delen — när han sade: ”Betala ... tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:21) Det här rådet som Jesus gav sina efterföljare stod i bjärt kontrast till den inställning som präglade många nationalistiska judar, vilka var förbittrade över det romerska styret och hävdade att det var lagvidrigt att betala skatt till en främmande makt.

Längre fram skrev Paulus till de kristna i Rom: ”Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er, inte bara för denna vredes skull, utan också för ert samvetes. Fördenskull betalar ni ju också skatter; de [de statliga ”överordnade myndigheterna”] är nämligen Guds offentliga tjänare som ständigt tjänar just detta syfte. Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen.” (Romarna 13:5—7) Även om de kristna inte var någon del av världen, var de följaktligen förpliktade att ärligt betala sina skatter och på så sätt återgälda staten för de tjänster som den sörjde för. — Johannes 17:16.

Men gällde Jesu ord bara betalning av skatter? Eftersom Jesus inte exakt angav vad som är kejsarens och vad som är Guds, finns det gränsfall som måste avgöras alltefter sammanhanget eller i enlighet med vår förståelse av hela Bibeln. För att kunna avgöra vad som tillkommer kejsaren kan en kristen följaktligen ibland behöva lita till sitt genom Bibeln övade samvete.

En noggrann avvägning mellan två motstridiga krav

Många människor har en tendens att glömma bort att Jesus, sedan han uppmanat sina efterföljare att betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, tillade: ”Men [betala tillbaka] till Gud de ting som är Guds.” Aposteln Petrus visade vad de kristna bör prioritera. Omedelbart efter det att Petrus uppmanat sina medkristna att underordna sig landets ”kung” eller kejsare och hans ”ståthållare”, skrev han: ”Var såsom fria, och bruka ändå inte er frihet såsom täckmantel för uselhet, utan såsom Guds slavar. Ära människor av alla slag, älska hela brödraskaran, frukta Gud, bevisa kungen ära.” (1 Petrus 2:16, 17) Aposteln visade att de kristna är slavar åt Gud, inte åt någon mänsklig härskare. Även om de bör visa statens representanter tillbörlig aktning och respekt, skall de göra detta i fruktan för Gud, vars lagar står över alla andra.

Många år tidigare hade Petrus tydligt visat att Guds lag står över människans. Den judiska Sanhedrin var en administrativ instans som romarna hade tillerkänt både civil och religiös myndighet. När Sanhedrin befallde Jesu efterföljare att sluta upp att undervisa i Kristi namn, svarade Petrus och de övriga apostlarna, respektfullt men bestämt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29) De kristna var tydligen tvungna att göra en noggrann avvägning mellan sin lydnad för Gud och tillbörlig underdånighet under mänskliga myndigheter. Som Tertullianus uttryckte det på 200-talet v.t.: ”Om allt tillhör kejsaren, vad blir då kvar åt Gud?”

Gud och kejsaren

”Betala då för all del tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” — LUKAS 20:25.

1. a) Vilken upphöjd ställning har Jehova? b) Vad är vi skyldiga Jehova, något som vi aldrig kan ge åt kejsaren?

JESUS KRISTUS var, när han gav denna anvisning, övertygad om att det Gud kräver av sina tjänare kommer före allt som kejsaren, staten, kan kräva av dem. Jesus visste bättre än någon annan hur sanna orden i psalmistens bön till Jehova var: ”Ditt kungavälde är ett kungavälde för alla obestämda tider, och ditt herravälde [dvs. suveräniteten]a varar under alla på varandra följande generationer.” (Psalm 145:13) När Djävulen erbjöd Jesus myndighet över den bebodda jordens alla kungariken, svarade Jesus: ”Det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” (Lukas 4:5—8) ”Kejsaren” skulle aldrig tillbes, vare sig det var den romerske kejsaren, någon annan mänsklig härskare eller staten själv.

2. a) Vilken ställning har Satan i förhållande till den här världen? b) Med vems tillåtelse innehar Satan den ställningen?

² Jesus förnekade inte att världens kungariken tillhörde Satan. Längre fram kallade han Satan ”den här världens härskare”. (Johannes 12:31; 16:11) Mot slutet av det första århundradet v.t. skrev aposteln Johannes: ”Vi vet att vi härstammar från Gud, men hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Detta innebär inte att Jehova har avsagt sig sin suveränitet över jorden. Kom ihåg att Satan, när han erbjöd Jesus styret över de politiska kungarikena, förklarade: ”Jag vill ge dig all denna myndighet ... , eftersom den har överlämnats åt mig.” (Lukas 4:6) Det är endast med Guds tillåtelse som Satan utövar myndighet över världens kungariken.

3. a) Vilken ställning har nationernas regeringar inför Jehova? b) Hur kan vi säga att detta att vi underordnar oss den här världens regeringar inte betyder att vi underordnar oss Satan, den här världens gud?

³ På liknande sätt kan staten utöva sin myndighet enbart därför att Gud som suverän härskare tillåter den att göra det. (Johannes 19:11) ”De existerande myndigheterna” kan därför sägas vara ”av Gud inordnade i sina relativa ställningar”. I förhållande till Jehovas suveräna myndighet är deras myndighet helt visst mycket begränsad. Men de är ”Guds tjänare”, ”Guds offentliga tjänare”, genom att de tillhandahåller nödvändig samhällsservice, upprätthåller lag och ordning och bestraffar ogärningsmän. (Romarna 13:1, 4, 6) De kristna måste således inse att det förhållandet att Satan är den här världens eller ordningens osynlige härskare inte innebär att de underordnar sig honom, när de erkänner att de i relativ bemärkelse skall underordna sig staten. De lyder Gud. Den politiska staten är fortfarande, nu år 1996, en del av ”Guds anordning”, en tillfällig anordning som Gud tillåter existera, och den bör erkännas som sådan av Jehovas jordiska tjänare. — Romarna 13:2.

Jehovas forntida tjänare och staten

4. Varför tillät Jehova att Josef fick en framträdande ställning i den egyptiska regeringen?

⁴ Under förkristen tid tillät Jehova att några av hans tjänare innehade framträdande ställningar i olika staters regeringar. På 1700-talet f.v.t. blev till exempel Josef statsminister i Egypten och innehade därmed ställningen närmast under den härskande Farao. (1 Moseboken 41:39—43) Det fortsatta händelseförloppet visade att Jehova hade manövrerat det hela så för att Josef skulle tjäna som ett redskap när det gällde att bevara Abrahams säd, hans avkomlingar, för att genomföra Guds uppsåt. Vi måste naturligtvis komma ihåg att Josef hade sålts som slav till Egypten och att han levde vid en tid då Guds tjänare hade varken den mosaiska lagen eller ”Kristi lag”. — 1 Moseboken 15:5—7; 50:19—21; Galaterna 6:2.

5. Varför blev de judiska landsflyktiga befallda att söka Babylons ”frid”?

⁵ Flera hundra år senare blev den trogne profeten Jeremia inspirerad av Jehova att uppmana de judar som var i landsflykt i Babylon att underordna sig de styrande där och att till och med be för den stadens frid. I sitt brev till dem skrev han: ”Detta är vad härars Jehova, Israels Gud, har sagt till hela det landsflyktiga folket: ... ’Sök den stads frid till vilken jag har låtit er gå i landsflykt, och be till Jehova till förmån för den, ty i dess frid kommer det att visa sig vara frid för er själva.’” (Jeremia 29:4, 7) Jehovas folk har alltid orsak att ”söka friden”, både för sig själva och för den nation där de bor, för att ha frihet att tillbe Jehova. — 1 Petrus 3:11.

6. Hur vägrade Daniel och hans tre kamrater, trots sina höga ämbetsställningar, att kompromissa när det gällde Jehovas lag?

⁶ Under landsflykten i Babylon underkastade sig Daniel och tre andra trogna judar som var fångna i slaveri under Babylon statlig utbildning och blev högt uppsatta statstjänstemän i det babyloniska väldet. (Daniel 1:3—7; 2:48, 49) Men redan under sin utbildning intog de en fast hållning när det gällde kosten, eftersom den skulle ha kunnat få dem att bryta den lag som deras Gud, Jehova, hade gett genom Mose. De blev välsignade för detta. (Daniel 1:8—17) När kung Nebukadnessar ställde upp en statlig bildstod, tvingades av allt att döma Daniels tre hebreiska kamrater att tillsammans med de andra statliga förvaltarna vara närvarande vid invigningsceremonin. Men de vägrade att ”falla ner och tillbe” den statliga avguden. Jehova belönade återigen deras ostrafflighet. (Daniel 3:1—6, 13—28) I våra dagar respekterar Jehovas vittnen på liknande sätt flaggan i den nation där de bor, men de kommer inte att utföra någon handling av tillbedjan ägnad åt den. — 2 Moseboken 20:4, 5; 1 Johannes 5:21.

7. a) Vilken fin ståndpunkt intog Daniel, trots att han hade en upphöjd ställning i statsapparaten i Babylon? b) Vilka förändringar skedde på den kristna tiden?

⁷ När den nybabyloniska dynastin hade störtats, fick Daniel en hög ämbetsställning under den medo-persiska regim som efterträdde den fallna dynastin i Babylon. (Daniel 5:30, 31; 6:1—3) Men han lät inte sin höga ställning få honom att äventyra sin ostrafflighet. När statens lag krävde att han tillbad kung Darius i stället för Jehova, vägrade han att göra detta. För detta kastades han till lejonen, men Jehova befriade honom. (Daniel 6:4—24) Detta var förstås under förkristen tid. När den kristna församlingen väl hade bildats, kom Guds tjänare ”under lag gentemot Kristus”. På grund av det sätt på vilket Jehova nu handlade med sitt folk kom mycket av det som var tillåtet under den judiska ordningen att betraktas annorlunda. — 1 Korinthierna 9:21; Matteus 5:31, 32; 19:3—9.

Jesu inställning till staten

8. Vilken händelse visar att Jesus var besluten att inte bli inblandad i politik?

⁸ När Jesus Kristus var här på jorden, ställde han upp högre normer för sina efterföljare, och han vägrade att bli inblandad i politiska eller militära frågor. När Jesus genom ett underverk hade gett flera tusen människor mat med några bröd och två små fiskar, ville judiska män gripa honom och göra honom till politisk kung. Men Jesus undvek dem genom att snabbt dra sig undan till bergen. (Johannes 6:5—15) Så här heter det i ett bibliskt uppslagsverk (The New International Commentary on the New Testament) om denna händelse: ”Det fanns en stark nationalistisk längtan hos judarna under den här perioden, och utan tvivel tyckte många av dem som såg detta underverk att de här hade en ledare auktoriserad av Gud, en som skulle vara rätt person att leda dem mot romarna. De bestämde sig därför för att göra honom till kung.” Det heter vidare att Jesus ”bestämt avvisade” detta erbjudande om att bli politisk ledare. Kristus stödde inte något uppror mot det romerska styret. Han förutsade faktiskt vad som skulle bli följden av den revolt som skulle inträffa efter hans död — ett outsägligt lidande för Jerusalems invånare och stadens ödeläggande. — Lukas 21:20—24.

9. a) Hur beskrev Jesus det förhållande hans kungarike stod i till världen? b) Vilken vägledning gav Jesus sina efterföljare när det gällde deras handlande mot världens regeringar?

⁹ Kort tid före sin död sade Jesus till den romerske kejsarens specielle representant i Judeen: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Johannes 18:36) Till dess Kristi kungarike gör slut på de politiska regeringarnas styre följer Kristi lärjungar hans exempel. De visar lydnad mot dessa etablerade myndigheter, men de lägger sig inte i deras politik. (Daniel 2:44; Matteus 4:8—10) Jesus gav sina lärjungar riktlinjer, när han sade: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:21) I sin bergspredikan hade Jesus tidigare sagt: ”Om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” (Matteus 5:41) I denna predikan belyste Jesus principen om att villigt underordna sig rimliga krav, både i mänskliga relationer och när det gäller sådana krav från de styrande som är i enlighet med Guds lag. — Lukas 6:27—31; Johannes 17:14, 15.

De kristna och kejsaren

10. Vilken samvetsgrann hållning till kejsaren intog de första kristna enligt en historiker?

¹⁰ Dessa korta riktlinjer skulle reglera förhållandet mellan de kristna och staten. I sin bok The Rise of Christianity skriver historikern E. W. Barnes: ”Närhelst en kristen under de kommande århundradena var osäker på sina plikter mot staten, vände han sig till Kristi auktoritativa undervisning. Han skulle betala skatter: även om de avgifter som pålades kunde vara tunga — de blev outhärdliga före det västromerska rikets fall — skulle den kristne stå ut med dem. Han skulle också acceptera alla andra statliga åligganden, såvida man inte krävde av honom att han skulle ge kejsaren sådant som tillhörde Gud.”

11. Hur rådde Paulus de kristna att uppträda mot världsliga härskare?

¹¹ Det var i överensstämmelse med denna princip som aposteln Paulus lite mer än 20 år efter Kristi död skrev till de kristna i Rom: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna.” (Romarna 13:1) Omkring tio år senare, kort före sin andra fångenskap och sin avrättning i Rom, skrev Paulus till Titus: ”Fortsätt att påminna dem [de kristna på Kreta] om att underordna sig och att lyda regeringar och myndigheter såsom härskare, att vara redo till allt gott verk, att inte bespotta någon, att inte vara stridslystna, att vara resonliga och lägga i dagen all mildhet mot alla människor.” — Titus 3:1, 2.

En ökad förståelse av ”de överordnade myndigheterna”

12. a) Vilken hållning menade Charles Taze Russell att en kristen skulle inta till de styrande myndigheterna? b) Vilka olika synsätt hade smorda kristna under första världskriget till att göra militärtjänst?

¹² Redan år 1886 skrev Charles Taze Russell i boken Tidsåldrarnes plan (på svenska år 1893): ”Hvarken Jesus eller apostlarne [blandade sig] på något sätt i de styrandes angelägenheter. ... De förmanade Församlingen att lyda lagarne och bevisa dess tjenare aktning för sjelfva embetets skull, ... att erlägga sina skatter och ej på något vis sätta sig upp emot lagen (Rom. 13: 1—7), utan för så vidt den strede emot Guds lag. (Apg. 4: 19; 5: 29) Herren Jesus, apostlarne och de förste kristne voro alla laglydige medlemmar af samhället, ehuruväl de höllo sig skilda från och icke togo någon del i denna verldens regering.” I den här boken identifierades helt korrekt ”överheten” eller ”de överordnade myndigheter”, som Paulus nämner, som mänskliga styrande myndigheter. (Romarna 13:1, 1917 I boken Den nya skapelsen, utgiven 1904 (på svenska 1912), hette det att de sanna kristna skulle vara ”bland den närvarande tidens mest laglydiga undersåtar: icke orostiftare, icke grälsjuka, icke sökare efter fel”. Somliga tolkade detta så att man skulle vara fullständigt underdånig de styrande makterna och att man till och med skulle gå så långt som till att man accepterade militärtjänst under första världskriget. Men andra betraktade militärtjänst som något som var i strid med Jesu ord: ”Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) Det var uppenbart att man behövde få en klarare förståelse av kristen underdånighet under de överordnade myndigheterna.

13. Vilken förändrad uppfattning när det gällde överhetens identitet framfördes år 1929, och hur visade den sig vara till hjälp?

¹³ År 1929, vid en tid då olika regeringar började stifta lagar som förbjöd sådant som Gud befaller eller krävde sådant som Guds lagar förbjuder, trodde man att överheten måste vara Jehova Gud och Jesus Kristus.b Det var denna uppfattning som Jehovas tjänare hade under den kritiska tiden före och under andra världskriget och vidare in i det kalla kriget, med dess terrorbalans och militära beredskap. Man måste dock säga, när man nu ser tillbaka, att denna syn på saken, som framhävde Jehovas och Kristi överhöghet, hjälpte Guds folk att bevara en kompromisslös och neutral ståndpunkt under denna svåra period.

Relativ underdånighet

14. Hur spreds ökat ljus över Romarna 13:1, 2 och besläktade skriftställen år 1962?

¹⁴ År 1961 fullbordades New World Translation of the Holy Scriptures. Utarbetandet av den bibelöversättningen hade krävt ett ingående studium av grundtextens språk. Den exakta översättningen av de ord som används, inte bara i Romarna, kapitel 13, utan också i sådana skriftställen som Titus 3:1, 2 och 1 Petrus 2:13, 17, visade att uttrycket ”överordnade myndigheter” inte åsyftade den högsta myndigheten, Jehova, och hans Son, Jesus, utan mänskliga styrande myndigheter. I slutet av år 1962 publicerades artiklar i The Watchtower som gav en korrekt förklaring till Romarna, kapitel 13, och som också gav en klarare förståelse än den som man hade haft på C. T. Russells tid. Dessa artiklar framhöll att en kristens underdånighet under myndigheterna inte kan vara absolut, utan att den måste vara relativ, då den ju annars skulle kunna få honom att komma i konflikt med Guds lagar. Ytterligare artiklar i Vakttornet har betonat denna viktiga tanke.c

15, 16. a) Vilken mer balanserad syn ledde den nya förståelsen av Romarna, kapitel 13, till? b) Vilka frågor återstår att besvara?

¹⁵ Denna nyckel till en korrekt förståelse av Romarna, kapitel 13, har hjälpt Jehovas folk att få balans mellan en tillbörlig respekt för de politiska myndigheterna och en kompromisslös ståndpunkt när det gäller viktiga bibliska principer. (Psalm 97:11; Jeremia 3:15) De har därigenom kunnat ha en rätt syn på sitt förhållande till Gud och sitt uppträdande mot staten. Detta har garanterat att de, när de betalar tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, inte försummar att betala tillbaka till Gud de ting som är Guds.

¹⁶ Men vilka ting är egentligen kejsarens? Vilka rättmätiga krav kan staten ställa på en kristen? Dessa frågor skall vi behandla i följande artikel.

Att betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens

”Ge åt alla vad som tillkommer dem.” — ROMARNA 13:7.

1, 2. a) Hur bör de kristna enligt Jesus balansera sina förpliktelser mot Gud med sina förpliktelser mot kejsaren? b) Vad är Jehovas vittnen först och främst intresserade av?

ENLIGT Jesus finns det sådant som vi är skyldiga Gud och sådant som vi är skyldiga kejsaren eller staten. Jesus sade: ”Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” Med dessa få ord, som förbryllade hans fiender, sammanfattade han kortfattat den balanserade inställning vi måste ha när det gäller vårt förhållande till Gud och vårt handlande mot staten. Inte underligt att hans åhörare ”började förundra sig över honom”! — Markus 12:17.

² Jehovas tjänare är naturligtvis först och främst intresserade av att betala tillbaka till Gud de ting som är Guds. (Psalm 116:12—14) Men när de gör detta, glömmer de inte att Jesus sade att de också måste ge kejsaren vissa ting. Deras genom Bibeln övade samvete kräver att de under bön begrundar i vilken utsträckning de kan betala tillbaka det som kejsaren kräver. (Romarna 13:7) Många jurister i modern tid har erkänt att de styrandes makt är begränsad och att människor och regeringar överallt är bundna av naturrätt.a

3, 4. Vilka intressanta kommentarer har gjorts om naturrätt, uppenbarad lag och mänsklig lag?

³ Aposteln Paulus hänvisade till denna naturrätt, när han skrev om världens människor: ”Det som kan vara känt om Gud är uppenbart bland dem; Gud har ju gjort det uppenbart för dem. Hans osynliga egenskaper ses nämligen tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda, ja, hans eviga makt och gudomlighet, så att de är oursäktliga.” Naturrätten kommer även att påverka samvetet hos dessa icke troende, om de är öppna för en sådan påverkan, och därför skrev Paulus också: ”Närhelst folk av nationerna, som inte har lag, av naturen gör vad som hör till lagen, är dessa, fastän de inte har lag, sig själva en lag. Just de lägger i dagen att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, under det att deras samvete vittnar med dem.” — Romarna 1:19, 20; 2:14, 15.

⁴ På 1700-talet skrev den kände engelske juristen William Blackstone: ”Denna naturens lag [naturrätt], som är lika gammal som mänskligheten och dikterad av Gud själv, medför naturligtvis högre förpliktelser än någon annan. Den är bindande överallt på jorden, i alla länder och vid alla tidpunkter; inga mänskliga lagar äger någon giltighet, om de strider mot den.” Blackstone fortsatte med att tala om en ”uppenbarad lag” som man finner i Bibeln och skrev: ”På dessa två grundvalar, naturens lag och en uppenbarad lag, vilar alla mänskliga lagar, dvs. inga mänskliga lagar borde få vara i strid med dessa.” Detta är i överensstämmelse med det som Jesus sade om Gud och kejsaren och som vi kan läsa i Markus 12:17. Det är uppenbart att det finns områden där Gud begränsar vad kejsaren kan kräva av en kristen. Sanhedrins medlemmar förirrade sig in på just ett sådant område, när de befallde apostlarna att sluta upp att predika om Jesus. Därför svarade apostlarna helt riktigt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:28, 29.

”De ting som är Guds”

5, 6. a) Vad bör de kristna vara ännu mer medvetna om, med tanke på att Guds kungarike föddes år 1914? b) Hur visar en kristen att han är en Guds tjänare?

⁵ De kristna har, i synnerhet sedan år 1914, då Jehova Gud, den Allsmäktige, började härska som kung genom Kristi messianska kungarike, måst se till att inte ge kejsaren de ting som är Guds. (Uppenbarelseboken 11:15, 17) Guds lag kräver nu som aldrig tidigare att de kristna inte är ”någon del av världen”. (Johannes 17:16) Eftersom de är överlämnade åt Gud, sin livgivare, måste de tydligt visa att de inte längre tillhör sig själva. (Psalm 100:2, 3) Som Paulus skrev ”tillhör vi Jehova”. (Romarna 14:8) När en kristen blir döpt, blir han också ordinerad som en Guds tjänare, och han kan därför instämma med Paulus: ”Gud ... har [verkligen] gjort oss tillräckligt kvalificerade att vara ... tjänare.” — 2 Korinthierna 3:5, 6.

⁶ Aposteln Paulus skrev också: ”[Jag] förhärligar ... min tjänst.” (Romarna 11:13) Vi bör helt visst göra detsamma. Antingen vi tar del i tjänsten på heltid eller på deltid, kommer vi ihåg att det är Jehova som har förordnat oss till vår tjänst. (2 Korinthierna 2:17) Eftersom somliga kan ifrågasätta en döpt och överlämnad kristens ställning som en tjänare för de goda nyheterna, måste varje kristen vara redo att ge tydliga och säkra bevis för att han verkligen är detta. (1 Petrus 3:15) En kristen bör genom sitt uppträdande också visa att han är en Guds tjänare. Som en sådan tjänare bör en kristen rekommendera och tillämpa en ren moral, försvara familjeenheten, vara ärlig och visa respekt för lag och ordning. (Romarna 12:17, 18; 1 Thessalonikerna 5:15) En kristens förhållande till Gud och den tjänst Gud har gett honom i uppdrag att utföra är de viktigaste tingen i hans liv. Detta är inte något han kan ge upp på kejsarens befallning. Det är uppenbart att sådant måste räknas till ”de ting som är Guds”.

”De ting som är kejsarens”

7. Vilket anseende har Jehovas vittnen när det gäller att betala skatter?

⁷ Jehovas vittnen vet att de är skyldiga att ”underordna sig de överordnade myndigheterna”, dvs. de styrande härskarna. (Romarna 13:1) När kejsaren eller staten kommer med rättmätiga krav, tillåter deras genom Bibeln övade samveten dem därför att uppfylla dessa krav. De sanna kristna hör exempelvis till de mest exemplariska skattebetalarna i världen. I den tyska tidningen Münchner Merkur hette det om Jehovas vittnen: ”De är de ärligaste och punktligaste skattebetalarna i Förbundsrepubliken.” Och i den italienska tidningen La Stampa konstaterade man: ”De [Jehovas vittnen] är de mest lojala samhällsmedborgare man kan önska: de försöker inte smita från skatter eller kringgå obekväma lagar för sin egen fördels skull.” Jehovas tjänare handlar så för sitt ”samvetes” skull. — Romarna 13:5, 6.

8. Är det vi är skyldiga staten begränsat till skatter i form av pengar?

⁸ Är ”de ting som är kejsarens” begränsade till skatter? Nej. Paulus räknade också upp andra ting, sådant som fruktan och ära. Den tyske bibelkännaren Heinrich Meyer skrev i sin bok Kritisch exegetisches Handbuch über das Evangelium des Matthäus: ”Vi skall inte förstå att det som tillhör ... [kejsaren] var enbart folkräkningsskatten, utan det betecknade fullgörandet av allt det som tillkom kejsaren, på grund av att Guds folk då var under kejsarens väldes ansvarsområde och rådande rättsordning.” Historikern E. W. Barnes konstaterade i sitt verk The Rise of Christianity att en kristen, om han var skyldig att betala skatter, skulle göra detta och ”likaså acceptera alla andra åligganden gentemot staten, förutsatt att han inte uppmanades att ge kejsaren de ting som tillhörde Gud”.

9, 10. Vilken tvekan skulle en kristen kunna ha till att betala tillbaka till kejsaren det som tillkommer honom, men vad bör han komma ihåg?

⁹ Vilka ting skulle staten kunna kräva utan att inkräkta på de ting som med rätta tillhör Gud? Några har menat att det enda som är befogat att ge kejsaren är pengar i form av skatter. De skulle verkligen inte känna sig väl till mods, om de skulle ge kejsaren något som skulle kunna uppta den tid som de annars kunde använda för teokratisk verksamhet. Det är sant att vi bör ”älska Jehova”, vår Gud, av allt vårt ”hjärta” och av all vår ”själ” och av allt vårt ”sinne” och av all vår ”styrka”, men Jehova förväntar faktiskt att vi även skall ägna vår tid åt något annat än helig tjänst. (Markus 12:30; Filipperna 3:3) En gift kristen får till exempel rådet att ägna tid åt att behaga sin äktenskapspartner. Detta är inte något fel, men aposteln Paulus säger dock att det är något ”som hör världen till” och inte något ”som hör Herren till”. — 1 Korinthierna 7:32—34; jämför 1 Timoteus 5:8.

¹⁰ Kristus tillät också sina efterföljare att ”betala ... tillbaka” skatter, och detta innebär förvisso att använda tid som är överlämnad åt Jehova — eftersom hela vårt liv är överlämnat åt honom. Om skatteuttaget i ett land ligger på i genomsnitt 33 procent av inkomsten (den är högre i vissa länder), innebär detta att en genomsnittlig inkomsttagare varje år betalar omkring fyra månadslöner i skatt. Man skulle med andra ord kunna säga att en genomsnittlig inkomsttagare efter ett helt arbetsliv kommer att ha använt omkring 15 år till att tjäna in de skattepengar som ”kejsaren” kräver. Tänk också på detta med skolgång. I de flesta länder kräver lagen att föräldrar låter sina barn gå i skola ett visst antal år. Antalet skolår varierar från land till land. På de flesta håll är det en avsevärd tid. Det är sant att en sådan skolgång vanligtvis är bra, men det är kejsaren som bestämmer vilken del av ett barns liv som skall användas på det här sättet, och kristna föräldrar rättar sig efter kejsarens beslut.

Obligatorisk militärtjänst

11, 12. a) Vad kräver kejsaren i många länder? b) Hur betraktade de första kristna militärtjänst?

¹¹ Ett annat krav som kejsaren har i vissa länder är obligatorisk militärtjänst. De flesta nationer har nu på 1900-talet infört denna anordning i krigstid, och i vissa nationer har man också gjort det i fredstid. I Frankrike kallades denna plikt i många år för blodskatt, vilket hänsyftade på att alla unga män måste vara villiga att offra sitt liv för staten. Är detta något som de som har överlämnat sig åt Jehova med gott samvete kan göra? Hur betraktade de kristna under det första århundradet detta?

¹² De första kristna bemödade sig om att vara goda medborgare, men deras tro hindrade dem från att ta en annan människas liv eller att offra sitt liv för staten. I The Encyclopedia of Religion heter det: ”De tidiga kyrkofäderna, däribland Tertullianus och Origenes, bekräftade att de kristna inte fick ta människoliv, en princip som hindrade dem från att ingå i den romerska hären.” I sin bok The Early Church and the World skriver professor C. J. Cadoux: ”Åtminstone fram till Marcus Aurelius’ regering [161—180 v.t.] blev ingen kristen soldat efter sitt dop.”

13. Varför betraktar de flesta i kristenheten inte militärtjänst på det sätt som de första kristna gjorde?

¹³ Varför betraktar kristenhetens kyrkomedlemmar inte saken så i våra dagar? På grund av en genomgripande förändring som ägde rum på 300-talet. Det katolska verket Conciliengeschichte förklarar: ”Då ... många kristna under de hedniska kejsarna hade religiösa samvetsbetänkligheter mot krigstjänst och direkt vägrade att utföra sådan, eller också deserterade, har vårt kyrkomöte [som hölls i Arles år 314 v.t.], på grund av den förändring av den kristnes skyldigheter i fråga om krigstjänst som skett genom Konstantin, gjort följande uttalande: eftersom kyrkan nu har fred (in pace) under en furste som är vänligt stämd mot de kristna, får man under en sådan furste inte mer vägra krigstjänst.” På grund av att man på det här sättet övergav Jesu lära har kristenhetens prästerskap sedan dess uppmuntrat sina hjordar att tjäna i nationernas arméer, även om vissa individer har tagit ståndpunkt som vapenvägrare.

14, 15. a) På vilka grunder gör de kristna på sina håll anspråk på att bli frikallade från militärtjänst? b) Vilka bibliska principer kommer att hjälpa en kristen att, i de länder där han inte kan bli frikallad från militärtjänst, fatta ett korrekt beslut när det gäller detta?

¹⁴ Är de kristna i våra dagar tvungna att följa majoriteten i den här saken? Nej. Om en överlämnad och döpt kristen bor i ett land där Ordets förkunnare beviljas frikallelse från militärtjänst, kan han åberopa denna bestämmelse, då han ju faktiskt är en Ordets förkunnare. (2 Timoteus 4:5) I många länder som har obligatorisk militärtjänst har Jehovas vittnen, som Ordets förkunnare eller som totalvägrare, undantagits från inkallelse till militärtjänst i fredstid. Och i ett antal länder, däribland USA och Australien, har de som Ordets förkunnare även i krigstid beviljats sådan frikallelse. Därigenom har de kunnat fortsätta att hjälpa människor genom sin offentliga tjänst.

¹⁵ Men hur är det då, om en kristen bor i ett land som inte beviljar frikallelse från militärtjänst för Ordets förkunnare eller totalvägrare? Då måste han fatta ett personligt beslut och följa sitt genom Bibeln övade samvete. (Galaterna 6:5) Han kommer, samtidigt som han tar kejsarens myndighet med i beräkningen, att noga överväga vad han är skyldig Jehova. (Psalm 36:9; 116:12—14; Apostlagärningarna 17:28) En kristen kommer att minnas att det som kännetecknar en sann kristen är att han älskar alla sina medtroende, också dem som bor i andra länder eller tillhör andra stammar. (Johannes 13:34, 35; 1 Petrus 2:17) Han kommer inte heller att glömma sådana bibliska principer som de som finns i Jesaja 2:2—4; Matteus 26:52; Romarna 12:18; 14:19; 2 Korinthierna 10:4 och Hebréerna 12:14.

Samhällstjänst

16. Vilken icke-militär tjänst kräver kejsaren i vissa länder av dem som inte accepterar militärtjänst?

¹⁶ Men det finns länder där staten inte tillåter att Ordets förkunnare frikallas men ändå erkänner att somliga kan ha invändningar mot militärtjänst. I många av dessa länder har man vidtagit åtgärder, så att personer med sådana samvetsbetänkligheter inte skall tvingas göra militärtjänst. På vissa håll betraktas obligatorisk samhällstjänst, till exempel nyttigt arbete i samhället, som en icke-militär nationell tjänst. Skulle en överlämnad kristen kunna åta sig sådan tjänst? Också i det här fallet måste en överlämnad och döpt kristen själv fatta sitt beslut, grundat på sitt genom Bibeln övade samvete.

17. Finns det något bibliskt precedensfall till icke-militär tjänst för samhället?

¹⁷ Det verkar som om någon form av samhällstjänst tillämpades på Bibelns tid. Så här heter det i en historiebok: ”Förutom de skatter och avgifter som utkrävdes av invånarna i Judeen förekom också påfordrat arbete. Detta var en forntida institution i Mellersta Östern, som de hellenistiska och romerska myndigheterna fortsatte att bevara. ... Nya testamentet nämner också exempel på sådant påfordrat arbete i Judeen, vilket visar hur utbrett det var. I enlighet med denna sed tvingade soldaterna Simon från Kyrene att bära Jesu kors [tortyrpåle] (Matteus 5:41; 27:32; Markus 15:21; Lukas 23:26).”

18. Vilka icke-militära och icke-religiösa slag av samhällstjänst deltar Jehovas vittnen ofta i?

¹⁸ På liknande sätt kräver staten eller de lokala myndigheterna i vissa länder i våra dagar att medborgare tar del i olika former av samhällstjänst. Ibland är det för att utföra en speciell uppgift, till exempel att gräva brunnar eller bygga vägar, och ibland är det på en regelbunden basis, till exempel att varje vecka ta del i arbete för att hålla vägar, skolor eller sjukhus i gott skick. Där sådan icke-militär tjänst är för samhällets bästa och inte har samband med falsk religion eller på något annat sätt skulle ge Jehovas vittnen samvetsbetänkligheter har de ofta deltagit i detta. (1 Petrus 2:13—15) Detta har vanligtvis lett till att ett gott vittnesbörd har avgetts, och det har ibland tystat dem som falskeligen anklagar Jehovas vittnen för att vara statsfientliga. — Jämför Matteus 10:18.

19. Hur bör en kristen ta itu med saken, om kejsaren ber honom att under en viss tid utföra icke-militär samhällstjänst?

¹⁹ Men hur är det då om staten kräver att en kristen under en viss tidsperiod utför samhällstjänst som är en del av en nationell tjänst under en civil administration? Här måste en kristen återigen själv fatta sitt beslut grundat på ett upplyst samvete. ”Vi skall ... alla stå inför Guds domarsäte.” (Romarna 14:10) En kristen som ställs inför ett krav av kejsaren bör studera saken under bön och meditera över den.b Det kan också vara förståndigt att resonera igenom saken med mogna kristna i församlingen. Därefter måste han själv fatta sitt beslut. — Ordspråken 2:1—5; Filipperna 4:5.

20. Vilka frågor och bibliska principer hjälper en kristen att resonera om icke-militär samhällstjänst?

²⁰ Det finns ett antal bibliska principer som en kristen bör tänka på, när han gör en sådan undersökning. Paulus sade att vi måste ”lyda regeringar och myndigheter såsom härskare, ... vara redo till allt gott verk, ... vara resonliga och lägga i dagen all mildhet mot alla människor”. (Titus 3:1, 2) En kristen skulle samtidigt göra väl i att granska det föreslagna civila arbetet. Kommer han att kunna bevara sin kristna neutralitet, om han accepterar det? (Mika 4:3, 5; Johannes 17:16) Skulle han därigenom komma i kontakt med falsk religion? (Uppenbarelseboken 18:4, 20, 21) Skulle det hindra honom från att fullgöra sina kristna skyldigheter eller i orimlig grad begränsa hans möjligheter att göra detta? (Matteus 24:14; Hebréerna 10:24, 25) Eller skulle han kunna fortsätta att göra andliga framsteg och kanske rentav kunna ta del i heltidstjänsten medan han utför denna obligatoriska tjänst för samhället? — Hebréerna 6:11, 12.

21. Hur bör församlingen betrakta en broder som ställs inför frågan om icke-militär samhällstjänst, oavsett hans beslut?

²¹ Hur är det då om en kristens ärliga svar på sådana frågor får honom att dra slutsatsen att den nationella tjänsten för samhället är ett ”gott verk”, som han kan utföra i lydnad för myndigheterna? Han måste själv fatta sitt beslut inför Jehova. Förordnade äldste och andra bör helt och fullt respektera broderns samvete och fortsätta att betrakta honom som en kristen med gott anseende. Men om en kristen för sitt samvetes skull inte kan utföra denna samhällstjänst, bör hans ståndpunkt också respekteras. Han kan också fortsätta att ha ett gott anseende och bör få kärleksfullt stöd. — 1 Korinthierna 10:29; 2 Korinthierna 1:24; 1 Petrus 3:16.

22. Vad kommer vi att fortsätta att göra, vilken situation vi än ställs inför?

²² Som kristna kommer vi inte att upphöra att ge ”ära åt honom som kräver sådan ära”. (Romarna 13:7) Vi kommer att respektera god ordning och söka vara fridsamma och laglydiga medborgare. (Psalm 34:14) Vi kan rentav be ”för kungar och alla personer i hög ställning”, när dessa män måste fatta beslut som påverkar vårt kristna liv och arbete. Vi hoppas att detta att vi betalar tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens skall leda till att ”vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. (1 Timoteus 2:1, 2) Vi kommer framför allt att fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds kungarike som mänsklighetens enda hopp och samvetsgrant betala tillbaka till Gud de ting som är Guds.