MANNA

Israeliternas huvudsakliga föda under deras 40 år långa vandring i vildmarken. (2Mo 16:35) Första gången Jehova gav dem manna var i Sins vildmark under senare hälften av den andra månaden efter uttåget ur Egypten 1513 f.v.t. (2Mo 16:1–4) Mannat var deras mat tills de gick in i Kanaan 1473 f.v.t. och kunde börja äta av det utlovade landets avkastning. (Jos 5:10–12)

Mannat låg på marken när morgondaggen hade avdunstat; ”över vildmarkens yta var det något fint och flingliknande, fint som rimfrost på jorden”. När israeliterna såg det första gången sade de: ”Vad är det?” eller ordagrant: ”man hu’?” (2Mo 16:13–15; 4Mo 11:9) Så uppstod troligen namnet, för israeliterna började själva kalla detta födoämne ”manna”. (2Mo 16:31)

Beskrivning. Manna var ”vitt som korianderfrö” och ”såg ut som bdelliumharts”, ett vaxartat, genomskinligt ämne som bildar pärlliknande droppar. Det smakade som ”flata kakor med honung” eller som ”söta kakor bakade med olja”. Efter att ha malt mannat eller stött det i mortel kokade man det eller bakade kakor av det. (2Mo 16:23, 31; 4Mo 11:7, 8)

Man känner inte till något naturligt förekommande ämne i dag som helt passar in på Bibelns beskrivning av manna, och därför är det inte möjligt att identifiera det med någon känd produkt. Detta beror i första hand på att Jehova gav israeliterna mannat genom ett underverk. Tillgången på manna var inte beroende av årstiden eller av att de befann sig på en viss plats i vildmarken. Om mannat förvarades över natten blev det fullt av maskar och började stinka, men detta hände inte med den extra gomer som man samlade den sjätte dagen i veckan och som skulle ätas på sabbaten. På sabbaten kunde man inte finna något manna, och detta inskärpte hos israeliterna att de skulle fira sabbaten. (2Mo 16:19–30)

Familjeöverhuvudet samlade manna till hela hushållet eller ledde arbetet. Eftersom mannat smälte bort i solvärmen skyndade han sig säkert att samla den ungefärliga mängd som hans hushåll behövde och mätte den sedan efteråt. Antingen man hade samlat mycket eller lite, alltefter hushållets storlek, visade det sig alltid bli en gomer (2,2 l) per person. (2Mo 16:16–18) Aposteln Paulus anspelade på detta när han uppmanade de kristna i Korinth att använda sitt materiella överflöd till att avhjälpa sina bröders materiella brist. (2Kor 8:13–15)

Syfte. Jehova lät israeliterna hungra i vildmarken och gav dem sedan mannat för att lära dem att ”människan inte lever bara av bröd, utan av allt som utgår från Jehovas mun”. Jehova gjorde detta för att ödmjuka dem och sätta dem på prov för att göra gott mot dem i kommande dagar. (5Mo 8:3, 16) När israeliterna tröttnade på mannat och började kalla det för ”det föraktliga brödet”, straffade Jehova dem för deras upproriskhet genom att sända giftormar bland dem, så att många dog. (4Mo 21:5, 6)

Psalmisten kallade mannat ”säd från himlen” (Ps 78:24), ”bröd från himlen” (Ps 105:40) och ”de starkas bröd” (Ps 78:25). Det sägs om änglar att de är ”väldiga i kraft” (Ps 103:20), och därför kan de kallas ”starka”. Detta betyder inte att änglar äter manna, utan att Gud kan ha använt änglar till att förse israeliterna med mannat. (Jfr Gal 3:19.) En annan möjlighet är att uttrycket ”de starkas bröd” helt enkelt syftar på att mannat kom från himlen, där ”de starka” bor.

Aron skulle ställa en kruka som innehöll en gomer (2,2 l) manna inför Jehova, så att framtida generationer kunde få se mannat. När den guldöverdragna förbundsarken var klar ställde man ner en ”gyllene kruka” med manna i denna heliga kista. (2Mo 16:32–34; Heb 9:4) Men när arken omkring 500 år senare flyttades från det tält som David hade rest åt den till det tempel som Salomo hade byggt fanns den gyllene krukan inte längre i den. (2Sa 6:17; 1Ku 8:9; 2Kr 5:10) Den hade tjänat sitt syfte.

Bildspråk. Även om mannat kom från Gud (Neh 9:20) höll det inte israeliterna vid liv för evigt. Kristus Jesus framhöll detta och sade sedan: ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen; om någon äter av det brödet, skall han leva för evigt; och det bröd jag ger, ja, det är mitt kött till förmån för världens liv.” (Joh 6:30–33, 48–51, 58) Kristi trogna efterföljare äter i bildlig bemärkelse av detta himmelska manna, ”livets bröd”, genom att utöva tro på den återlösande kraften i Jesu kött och blod, som han frambar som offer. Genom att göra detta får de möjlighet att leva för evigt, antingen i himlen tillsammans med Kristus eller i paradiset här på jorden.

Kristus anspelade också på krukan med manna då han försäkrade sina med anden smorda efterföljare att de som segrade skulle få ”det dolda mannat”, ett oförstörbart förråd av föda eller det som ett sådant förråd av föda kan ge – i deras fall odödlighet och oförgänglighet i himlen. (Upp 2:17; 1Kor 15:53)