Hur mina kunskaper i grekiska fick mig att lära känna Gud

”NICHOLAS, jag vill att du allvarligt överväger att börja läsa grekiska.” ”Ja sir, Mr. Benton, ja sir.” Detta var på 1950-talet. Jag gick tionde årskursen vid Phillips Academy, en privat skola i Andover i Massachusetts i USA. Jag läste redan latin och franska, och nu ville han alltså att jag skulle börja läsa grekiska också. Ja, jag tyckte verkligen om språk, så han hade kanske rätt i att jag borde börja läsa grekiska.

Vid början av mitt elfte skolår anmälde jag mig således till att börja läsa grekiska. Jag tyckte att grekiskan var fantastiskt smidig, mycket uttrycksfull och kreativ, men ändå mycket enkel. Jag var snart fångad av språket. Det var så jag började min mycket spännande färd genom grekiskan — och jag kunde aldrig drömma om vart den skulle komma att föra mig!

Efter Phillips Academy fortsatte jag att läsa vid college i Princeton. När jag gick sista året där, bestämde jag mig för att jag ville undervisa, och efter det att jag hade tagit min examen började jag undervisa vid en episkopal pojkskola, St. Paul’s i New Hampshire. Detta stämde med min bakgrund. Under uppväxtåren var jag länge med i gosskören i episkopalkyrkan i min hemort. I den trakt som jag kom ifrån var alla respektabla människor antingen anhängare av unitarismen eller medlemmar av episkopalkyrkan. Jag hade alltså blivit genomsyrad av den allra högkyrkligaste episkopalianismen men fått mycket lite biblisk eller andlig kunskap. Bibeln uppslukades i kyrklig formalism. Nu vid St. Paul’s blev jag indragen i den än en gång. Varje veckodag måste alla — både lärare och elever — gå i kyrkan, och varje söndag måste man gå två gånger.

I fyra år undervisade jag i latin och grekiska där. Efter mitt första år gifte jag mig med en ung dam vid namn Suzanne. De tre följande somrarna studerade jag för magisterexamen i latin och grekiska, vilken jag också avlade. När jag gick och funderade på om jag skulle ge mig på att läsa vidare till doktor, fick jag ett brev från min gamle grekiske mentor vid Phillips Academy, dr Chase. ”Jag har just en plats ledig i Andover”, skrev han. ”Jag vet att du önskar fortsätta din utbildning. Men kan du inte komma ner och tala med oss först?” Det gjorde jag, och det slutade med att jag började undervisa i grekiska där. Jag har alltsedan dess undervisat där.

Vi hade inte bott i vårt nya hem i mer än tre veckor, förrän det knackade på dörren och ett Jehovas vittne kom på besök. Hon började studera bibeln med Suzanne. Detta var år 1968. Den bok de studerade tillsammans med bibeln var Sanningen som leder till evigt liv, utgiven av Sällskapet Vakttornet. Den använde en del grekiska ord ur den bibliska grundtexten, till exempel hades, psyche och stauros. Suzanne kunde komma till mig och fråga:

”Du, Nicholas, här är ett ord som Karen och jag studerade om i bibeln. Kan stauros verkligen betyda ’påle’?”

”Javisst. Det betyder faktiskt ’påle’. Jag förstår inte hur de någonsin har kunnat få ut ’kors’ från stauros. Men jag är inte förvånad. Den kristna kyrkan har åtminstone ända sedan Konstantins tid gjort sådana där saker.”

Senare träffade jag Karens man, och efter några allmänna samtal började vi ett regelrätt bibelstudium. Men jag hade problem. Episkopalianismen hade inte gett mig någon bibelkunskap, ingen tro på bibeln. Jag behövde få studera på ett sätt som kunde tillfredsställa mina krav på logik. Var det rimligt att tänka att vittnena — en impopulär minoritet som ofta hånades och förlöjligades — hade den lärdom som krävdes för att tillfredsställa mitt behov?

Men sedan kom jag ihåg att minoriteter med olika idéer ofta blev förlöjligade av majoriteten, de blev till och med föraktade och förföljda av den, men till slut visade det sig att minoriteterna hade rätt. Här var nu dessa vittnen — en minoritet, som är annorlunda, som springer omkring och knackar på folks dörrar och står där i gathörnen med sina tidskrifter, och som är hånade och ofta föraktade och förföljda. Det kanske skulle vara värt att lyssna på dem — de skulle ju faktiskt kunna ha något att komma med!

Jag gjorde därför följande till min arbetshypotes eller teori: ”Jehovas vittnen kanske kan visa mig vem Gud egentligen är.” Min teori började med endast två antaganden: 1) att majoriteten inte nödvändigtvis har rätt och 2) att jag bortsett från den allmänna opinionen inte hade någon anledning att betrakta Jehovas vittnens uppfattningar som felaktiga. När vi hade diskuterat bibeln några gånger, insåg jag att det fanns ett tredje underliggande antagande att ta itu med. Jag tog upp det med det vittne som studerade med mig: ”Arthur, hur kan jag vara säker på att det som står i bibeln inte bara är gamla historier?”

”Jag har den rätta boken för dig!” utropade han.

Han tog med sig en bok som alldeles nyligen (1969) hade getts ut av Sällskapet Vakttornet: Är bibeln verkligen Guds ord? Den var fylld med vetenskapliga och arkeologiska fakta som bekräftade bibelns historiska exakthet, och den dryftade många uppfyllda profetior som bevisade dess inspiration. Detta viktiga antagande stod sig därför — bibeln måste vara Guds ord!

Arthur och andra vittnen visade sedan skicklighet i fråga om att föra samman alla skriftställena om givna punkter, och genom att på så sätt förbinda ”andliga ämnen med andliga ord” förde de klarhet och harmoni in i ett stoff som annars verkade dunkelt och motsägande. (1 Korintierna 2:13) Mina frågor besvarades med skriftställen, bitarna passade ihop, och harmoniska sanningsmönster började framträda. Mitt andra antagande var också sant: Vittnena förstod bibeln rätt.

Vid den här tidpunkten hade jag börjat gå på vittnenas möten i Rikets sal. Därefter gick jag från dörr till dörr tillsammans med Arthur. En kvinna som var baptist gav mig en sådan där liten traktat om vittnena, som antogs avslöja deras villfarelser. Den hänvisade på flera ställen till grekiskan. Jag blev därför nyfiken: Hur kunniga var de egentligen när det gällde grekiskan? Inom några veckor hade jag fått flera liknande traktater att undersöka.

De flesta av dem kretsade kring treenighetsläran. De förutsatte att treenighetsläran var sann och valde därefter noggrant sina vetenskapliga auktoriteter för att bevisa den. Angreppen mot vittnena koncentrerade sig faktiskt ofta på treenighetsläran och på deras bibelöversättning: The New World Translation of the Holy Scriptures. Precis som på andra språk kan somliga ord på grekiska betyda olika saker i olika sammanhang. Det engelska ordet ”bow” kan till exempel vara en artig bugning, en bandrosett eller en pilbåge.

Men i bibelstudium betraktar man inte endast sammanhanget, utan också andra skriftställen, för att se hur orden används i olika inramningar. Man kontrollerar alltså för att se om man förlitar sig på sina egna antaganden eller på bevismaterialet. Jag lade märke till att dessa traktatskribenter ofta manipulerar bevismaterialet och förvränger det. Sällskapet däremot var fullständigt ärligt i fråga om att betrakta allt bevismaterial, alla möjligheter, och ge sina slutsatser men sedan uppmana läsaren att själv avgöra. Efter att noggrant ha undersökt de punkter striden gällde såg jag att Sällskapet hade rätt.

På vissa ställen manipulerar treenighetslärans anhängare tydligt med bevismaterialet. Jag tror att det klassiska exemplet på detta är Johannes 8:58. Där sade Jesus: ”Jag är, innan Abraham var till.” (Eng. aukt. övers.) Treenighetslärans anhängare plockar här upp Jesu användning av ”jag är” och förknippar den med Jehovas uttalande till Mose i 2 Moseboken 3:14 (Eng. aukt. övers.): ”Jag är den jag är.” Eftersom både Jesus och Jehova använde uttrycket ”jag är”, argumenterar de att detta gör Jesus och Jehova till ett. Och det grekiska rotordet för är står verkligen i presens i Johannes 8:58.

Men till och med deras egna teologiska grammatikböcker erkänner att när ett uttryck i förfluten tid förekommer i meningen, så kan verbet i presens ibland översättas som om handlingen har påbörjats i förfluten tid och fortsätter fram till närvarande tid.a Så är det i latinet, och så är det även i franskan. När Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna lyder ”har jag varit till” i stället för ”jag är”, översätter den därför grekiskan korrekt. (Johannes 8:58) Men treenighetslärans anhängare uppträder som om detta inte ens är möjligt! Jag började således lägga märke till den felaktiga bild av bevismaterialet som Sällskapets belackare gav.

”Nåväl, eftersom Sällskapets kunnande är trovärdigt när det gäller grekiskan”, resonerade jag, ”måste det då inte också vara det i annat som det skriver?” Det var detta som fick mig att börja studera på allvar, vilket i sin tur fick mig att bli döpt år 1970.

Året dessförinnan hade Sällskapet Vakttornet gett ut en publikation med titeln The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures. Den visade sig bli avgörande för mig. Den bidrog kanske mer än någon annan enskild faktor till att jag kom att bli ett Jehovas vittne. I den vänstra kolumnen på varje sida finns den ursprungliga koinégrekiska texten, och under varje rad finns den ordagranna översättningen av grekiskan. I den högra spalten på varje sida finns Nya Världens översättning till modern engelska.

Samtidigt som den här publikationen kom ut fick jag förresten i uppdrag att börja undervisa i en kurs i Nya testamentets grekiska vid Phillips Academy. Eftersom jag inte hade lärt mig grekiska av en teolog som undervisade i Nya testamentets grekiska, var jag antagligen mycket mer objektiv än jag annars skulle ha varit. Jag kunde betrakta orden med friska ögon, fri från de traditionella dogmatiska uppfattningarna.

Sådana förutfattade meningar kan verkligen ge en ögon som inte ser och öron som inte hör, för om man, när man gör sitt forskningsarbete, letar efter något som skall bekräfta det man redan tror, så är detta allt som ens ögon och öron kommer att se eller höra. I stället för att söka se alla fakta ser de bara det som kan användas eller missbrukas till att stödja deras förutfattade meningar.

De flesta teologer som jag har träffat på är för övrigt inte så duktiga i grekiska. Men The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures röjer däremot mycket god insikt i grekiskan. Den är någonting som en person, även om han bara kan något lite grekiska, kan komma långt med om han verkligen önskar arbeta med den. Jag tycker att detta är en av de mycket undervärderade juvelerna bland Sällskapet Vakttornets publikationer.

Men nu till hur jag blev ett Jehovas vittne. Förutom all hjälpen från dessa lärda verk av Sällskapet — framför allt då de som hade samband med grekiska — så var tidsperioden viktig för mig. Kom ihåg att detta var under åren 1968, 1969 och 1970. Jag sympatiserade med hippierörelsen, eftersom jag inte tyckte om vad mitt land gjorde och inte heller vad det etablerade samhället gjorde. Å andra sidan gillade jag inte att man använde LSD eller rökte marijuana. Hippierörelsen hade inte riktigt lösningen, och det hade inte heller det etablerade samhället. Jag sökte bättre lösningar, mer mening, ett större uppsåt i allt detta.

Livet måste vara mer än att bara rutinmässigt undervisa eller sälja försäkringar eller vad det nu än är man håller på med. Livet är inte bara böcker. Det är människor, och inte bara människor som går i högre internatskolor för eliten och i högt ansedda college och universitet. Jag hade gått den vägen, och det saknades fortfarande något. Jag sökte något som var större än den vanliga gjutformen, någonting av verkligt värde.

Och jag fann det i bibelns sanning. Bibelns sanning har alltsammans — att älska Gud och att älska människor. Denna sanning fick mig att verkligen se människor. Människor som är bilmekaniker, dikesgrävare, järnvägsingenjörer, människor som är allt möjligt, människor som jag annars skulle ha gått miste om att få träffa. Och det var inte bara att få träffa dem; det var att få lära känna dem väl och att komma att älska dem.

Det var så det var för Jesus också, inte sant? Människorna. Han hade relationer till människor. Han reagerade för deras behov. Han var så engagerad av människor. Det var Paulus också. Mycket av innehållet i Paulus’ brev är råd om hur människor skall kunna komma överens med varandra. Vid en tidpunkt sade jag till mig själv: ”Om de skulle börja kasta människor i koncentrationsläger, vill jag vara där tillsammans med människor som jag bryr mig om. Släpp in mig också!”

Jag tänkte: ”Om det kommer till den tidpunkt då man måste stå upp och räknas, då finns det bara ett val. Antingen måste man vara en del av den ordning som förföljer, eller också måste man vara en del av dem som blir förföljda.” Jag ville räknas tillsammans med dem som tillämpade bibelns principer och stod upp för rättfärdigheten, kosta vad det kosta ville.

Jag hade använt tillräckligt med tid på de vetenskapliga och intellektuella aspekterna. Det var tid för känslorna att få ta över. Det gjorde dessa människor. De levde så. Jag önskade vara tillsammans med dem. Det var inte något visst datum, det var inte Harmageddon, det var inte det att jag ville rädda skinnet. Det var mitt hjärta som talade. Dessa människor har rätt. De andra grupperna har fel. Jag vill vara där det är rätt.

Allt detta for igenom mitt sinne en morgon när jag klev in i duschen, och det var i det ögonblicket som jag i mitt hjärta överlämnade mig till att tjäna Jehova Gud. Jag är en sådan person att jag måste gå igenom den intellektuella delen, innan jag kunde gå vidare till sådant som gällde hjärtat. Jag baserade mitt överlämnande på en solid grund av tro baserad på kunskap — denna ytterst viktiga kunskap, nämligen: ”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Johannes 17:3.

På så sätt kom mitt liv att få mening, och det vilar nu på en grund av kärlek — kärlek till Jehova, kärlek till Jesus och kärlek till de människor som älskar Jehova och Jesus. — Berättat av Nicholas Kip.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 11]

”Det betyder faktiskt ’påle’. Jag förstår inte hur de någonsin har kunnat få ut ’kors’ från stauros”

[Infälld text på sidan 12]

De ser bara vad som kan användas eller missbrukas för att bevisa sina förutfattade meningar

[Ruta på sidan 14]

En del kommentarer av kännare av grekiska angående Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna

”Jag är intresserad av ert folks missionsarbete och dess världsvida omfattning, och jag är mycket tillfredsställd med den obundna och kraftfulla översättningen. Den uppvisar ett omfattande uppbåd av vederhäftig, seriös lärdom, vilket jag kan intyga.” — Brev den 8 december 1950 från Edgar J. Goodspeed, översättare av det grekiska ”New Testament” i An American Translation.

”Det är tydligt att översättningen är ett verk av dugliga och skickliga forskare, som har försökt få fram så mycket av den grekiska textens verkliga innebörd som det engelska språket mäktar uttrycka.” — Alexander Thomson, kännare av hebreiska och grekiska, i The Differentiator för april 1952, sidorna 52—57.

”Översättningen av Nya testamentet bevisar att det i rörelsen finns forskare som är kvalificerade att på ett intelligent sätt ta itu med bibelöversättandets många problem.” — Andover Newton Quarterly, januari 1963.

”Översättningen av Nya testamentet gjordes av en kommitté vars medlemmars namn aldrig har offentliggjorts — en kommitté som ägde en ovanlig kompetens i grekiska.” — Andover Newton Quarterly, september 1966.

”Detta är inte någon vanlig mellanradig översättning: textens integritet har bevarats, och den engelska som finns i raden under är helt enkelt det grekiska ordets grundbetydelse. ... Efter att ha granskat ett exemplar försåg jag flera intresserade andraårselever av grekiska med den som en hjälptext. ... Översättningen av en anonym kommitté är fullt modern och konsekvent exakt. ... Kort sagt: när ett vittne kommer till dörren, så skulle både klassicisten, den grekiskstuderande och den bibelstuderande göra väl i att släppa in honom och göra en beställning.” — Ur en recension av The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures, av Thomas N. Winter vid University of Nebraska som stod att läsa i The Classical Journal för april/maj 1974.

[Bild på sidan 10]

Nicholas Kip undervisar i grekiska

[Bild på sidan 13]

Nicholas och hans hustru Suzanne undersöker The Kingdom Interlinear Translation