ÅLDER

Den tid någon har levt, vanligtvis räknad i år, månader och dagar. På hebreiska beskrev man en persons ålder genom att säga att denne var ”en son av” så och så många år. Om Josef sägs det därför ordagrant att han dog som ”en son av 110 år”, dvs. ”vid 110 års ålder”. (1Mo 50:26) Ålder kan också beteckna mogenhet. Det hebreiska ordet sēv eller sēvạh (ålder, ålderdom) kommer från en rot som betyder ”vara (bli) grå” och återges också med ”grå hår (gråhårig)”. (1Sa 12:2; Ord 20:29) Flera hebreiska ord för ålderdom och åldrande är avledda av substantivet zaqạn, som betyder ”skägg”. (3Mo 19:27) Det grekiska ordet hēlikịa betecknar i första hand en persons ålder eller ”livslängd”, men det kan också avse en persons ”fysiska växt” eller kroppsbyggnad. (Mt 6:27; Joh 9:21; Lu 2:52; 19:3) I de grekiska skrifterna förekommer också orden gẹ̄ras (”ålderdom”; Lu 1:36), presbỵtēs (”gammal man”; Flm 9) och presbỵtis (”äldre kvinna”; Tit 2:3). De två sistnämnda orden är besläktade med presbỵteros, som betyder ”äldre man”, ”äldste”. (Se ÄLDSTE.)

Under den mosaiska lagen kunde männen inkallas till krigstjänst från 20 års ålder. (4Mo 1:3) Den man som var blind från födelsen och som Jesus botade måste ha varit minst 20 år, eftersom hans föräldrar sade till dem som förhörde dem: ”Fråga honom. Han är vuxen. Han får själv tala för sig.” (Joh 9:21, 23) Om Sara sägs det att hon var ”förbi åldersgränsen” för barnafödande, eftersom hon var omkring 90 år när hon födde Isak. (Heb 11:11)

Det fanns en åldersgräns för när man skulle börja tjäna vid templet, liksom det också fanns en åldersgräns för när den obligatoriska tjänsten skulle upphöra. I detta sammanhang har somliga menat att det råder en motsägelse mellan 4 Moseboken 4:3, 30, 31 och 8:24–26, eftersom det på första stället sägs att leviterna började sin tjänst vid 30 års ålder och på andra stället att de började när de var 25 år. Det verkar emellertid vara fråga om två former av tjänst. Vissa rabbinska källor ger uttryck åt uppfattningen att en levit började tjänsten vid tältboningen när han var 25 år, men bara för att utföra lättare arbete, och att han sedan, vid 30 års ålder, blev anförtrodd de tyngre arbetsuppgifterna. De framhåller att uttrycken ”arbete” och ”arbetet med att tjäna [el.: den mödosamma tjänsten]” och ”arbetet med att bära bördor”, som omtalas i 4 Moseboken 4:3, 47, inte nämns i 4 Moseboken 8:24, där åldersgränsen anges till 25 år. Andra tillfogar den tanken att de som var 30 år och äldre hade uppgiften att transportera tältboningen och dess utrustning när man flyttade till ett nytt ställe, medan de som var mellan 25 och 30 år endast tjänstgjorde när tältboningen stod uppställd på lägerplatsen. De som har den uppfattningen att leviterna fick tyngre arbetsuppgifter först vid 30 års ålder anför som grund för detta att de då hade uppnått större fysisk styrka, intellektuell mogenhet och omdömesförmåga. Den grekiska Septuaginta uppger 25 år som åldersgräns både i 4 Moseboken 4:3 och i 8:24. Längre fram, på Davids tid, sänktes åldersgränsen för att få börja tjäna vid tältboningen till 20 år. Tjänsten vid tältboningen ersattes senare av tempeltjänsten. (1Kr 23:24–32; jfr också Esr 3:8.)

När en levit blev 50 år skulle han dra sig tillbaka från den obligatoriska tjänsten. Av 4 Moseboken 8:25, 26 framgår det emellertid att leviter som hade nått denna ålder fortfarande frivilligt kunde hjälpa dem som var tjänstepliktiga, men själva tilldelades de inte någon bestämd uppgift, och de hölls inte heller ansvariga för att uppgiften blev utförd. Några menar att den övre åldersgränsen för leviternas tjänst sattes till 50 år inte bara av hänsyn till deras ålder, utan också för att förhindra att det blev för många som stod till förfogande för sådan tjänst. Den övre åldersgränsen för leviterna gällde inte den aronitiske översteprästen. Han tjänade i sitt heliga ämbete ända till sin död, om han var i stånd till det. (4Mo 35:25) Aron, Israels förste överstepräst, insattes i sitt ämbete när han var över 80 år, och han tjänade i detta ämbete i nära 40 år. (2Mo 7:7; 4Mo 33:39)