Kapitel 104

Guds röst hörs en tredje gång

MEDAN Jesus är i templet börjar han våndas över den död som han snart måste utstå. Det han oroar sig mest över är hur hans Faders rykte kommer att påverkas, och han ber därför: ”Fader, förhärliga ditt namn.”

Då kommer en mäktig röst från himlarna som säger: ”Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.”

Folkskarorna som står runt omkring honom vet inte vad de skall tro. ”En ängel har talat till honom”, börjar somliga säga. Andra menar att det har åskat. Men det är i själva verket Jehova Gud som har talat! Detta är emellertid inte första gången som Gud låter höra sin röst i förbindelse med Jesus.

Vid Jesu dop tre och ett halvt år tidigare fick Johannes döparen höra hur Gud sade om Jesus: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” Någon tid efter påsken föregående år, då Jesus blev förvandlad eller förklarad inför Jakob, Johannes och Petrus, hade de också hört Gud förklara: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt; lyssna till honom.” Och nu, den 10 nisan, fyra dagar före Jesu död, får människor för tredje gången höra Guds röst, men den här gången talar Jehova så att folkskarorna kan höra det!

Jesus förklarar: ”Den här rösten har inte kommit för min skull, utan för er skull.” Den ger bevis för att Jesus verkligen är Guds Son, den utlovade Messias. ”Nu sker ett dömande av den här världen”, fortsätter Jesus, ”nu skall den här världens härskare kastas ut.” Jesu trogna levnadslopp bekräftar i själva verket att Satan, Djävulen, den här världens härskare, förtjänar att ”kastas ut”, avrättas.

Jesus framhåller sedan vad resultatet kommer att bli av hans stundande död och säger: ”Och ändå skall jag, om jag blir upphöjd från jorden, dra alla sorters människor till mig.” Hans död är på intet sätt något nederlag, för genom den kommer han att dra människor till sig så att de kan få evigt liv.

Men folkskaran protesterar: ”Vi har hört ur Lagen att Kristus blir kvar för evigt; och hur kommer det sig då att du säger att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är den här Människosonen?”

Trots att de fått så många bevis, till och med fått höra Guds egen röst, tror de flesta inte att Jesus är den sanne Människosonen, den utlovade Messias. Jesus talar nu återigen om sig själv som ”ljuset”, liksom han gjorde sex månader tidigare vid lövhyddohögtiden, och uppmanar sina åhörare: ”Utöva tro på ljuset, medan ni har ljuset, för att bli ljusets söner.” När Jesus har sagt detta, går han bort och gömmer sig, tydligtvis därför att hans liv är i fara.

Judarnas bristande tro på Jesus uppfyller profeten Jesajas ord om att folkets ögon är förblindade och deras hjärtan är förhärdade, så att de inte vänder om och skaffar sig läkedom. Jesaja fick i en syn se Jehovas himmelska hov och Jesus i hans föremänskliga härlighet tillsammans med Jehova. Men i uppfyllelse av profeten Jesajas ord vägrar judarna hårdnackat att godta bevisen för att Jesus är deras utlovade Befriare.

Å andra sidan är det till och med många av styresmännen (förmodligen medlemmar av judarnas högsta domstol, Sanhedrin) som faktiskt sätter tro till Jesus. Två av dessa styresmän är Nikodemos och Josef från Arimatea. Men åtminstone vid den här tidpunkten är det inga av dessa styresmän som vågar bekänna sin tro, av fruktan för att bli avsatta från sina befattningar och bli utstötta ur synagogan. Hur mycket går inte sådana personer miste om!

Jesus fortsätter: ”Den som sätter tro till mig, han sätter tro inte bara till mig, utan också till honom som har sänt mig; och den som ser mig, han ser också honom som har sänt mig. ... Men om någon hör mina uttalanden och inte håller dem, dömer inte jag honom; jag kom nämligen inte för att döma världen utan för att rädda världen. ... Det ord som jag har talat, detta skall döma honom på den sista dagen.”

Jehovas kärlek till människovärlden drev honom att sända Jesus, så att de som sätter tro till honom kan bli räddade. Om människor skall bli räddade eller inte beror på om de lyder det som Gud har gett Jesus i uppdrag att tala. Domen skall äga rum ”på den sista dagen”, dvs. under Kristi tusenåriga regering.

Jesus slutar med att säga: ”Jag [har] inte ... talat av egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, han har gett mig en befallning om vad jag skall säga och vad jag skall tala. Och jag vet att hans befallning betyder evigt liv. Därför talar jag vad jag talar, alldeles så som Fadern har sagt mig det.” Johannes 12:28—50; 19:38, 39; Matteus 3:17; 17:5; Jesaja 6:1, 8—10.

▪ Vid vilka tre tillfällen hördes Guds röst i förbindelse med Jesus?

▪ Vilken syn av Jesu härlighet fick profeten Jesaja se?

▪ Vilka är de styresmän som sätter tro till Jesus, men varför bekänner de inte öppet sin tro på honom?

▪ Vad är ”den sista dagen”, och på grundval av vad kommer människor då att dömas?