FRED, FRID

Det hebreiska ord som återges med ”frid” eller ”fred”, shalọ̄m, har avseende på ett tillstånd utan krig eller oroligheter (Dom 4:17; 1Sa 7:14; 1Ku 4:24; 2Kr 15:5; Job 21:9; Pre 3:8); det kan förmedla tanken på hälsa, trygghet och välbefinnande (1Mo 37:14, not), välgång (1Mo 41:16), vänskap (Ps 41:9) och fullständighet eller helhet (Jer 13:19). Det grekiska ordet för fred (eirẹ̄nē) har kommit att få samma breda betydelse som det hebreiska ordet shalọ̄m och kan förutom frånvaro av konflikt uttrycka tanken på välbefinnande, räddning och harmoni. Det förekommer i avskedshälsningen ”gå i frid”, som ungefär motsvarar det svenska uttrycket ”ha det så bra”. (Mk 5:34; Lu 7:50; 8:48; Jak 2:16; jfr 1Sa 1:17; 20:42; 25:35; 29:7; 2Sa 15:9; 2Ku 5:19.)

Eftersom orden ”frid” och ”fred” inte alltid täcker in den fulla betydelsen av dessa ord på grundspråken måste man begrunda sammanhanget för att förstå vad som menas. Att någon sändes i väg ”i frid” kunde till exempel betyda att denne sändes bort i all välvilja, utan fruktan för att den som lät honom ge sig av skulle göra honom illa. (1Mo 26:29; 44:17; 2Mo 4:18) Att ”vända tillbaka i frid”, exempelvis från en strid, betydde att man återvände oskadd eller segerrik. (1Mo 28:21; Jos 10:21; Dom 8:9; 11:31; 2Kr 18:26, 27; 19:1) Att fråga om någons frid eller fred betydde att man undrade hur det stod till med denne. (1Mo 29:6, not; 43:27, not) Att arbeta för någons frid innebar att arbeta för dennes välfärd. (5Mo 23:6) Om någon dog i frid kunde det betyda att han dog lugnt och stilla efter att ha levt ett rikt liv eller efter att ha fått en innerlig önskan uppfylld. (Jfr 1Mo 15:15; Lu 2:29; 1Ku 2:6.) Profetian som förutsade att Josia skulle ”föras till ... [sin] begravningsplats i frid” visade att han skulle dö innan den förutsagda olyckan drabbade Jerusalem. (2Ku 22:20; 2Kr 34:28; jfr 2Ku 20:19.) I Jesaja 57:1, 2 sägs det att den rättfärdige går in i friden när han dör och därigenom slipper undan olyckan.

Att uppnå frid. Jehova är fridens Gud. (1Kor 14:33; 2Kor 13:11; 1Th 5:23; Heb 13:20) Han är källan till frid (4Mo 6:26; 1Kr 22:9; Ps 4:8; 29:11; 147:14; Jes 45:7; Rom 15:33; 16:20), eftersom frid är en frukt av hans heliga ande (Gal 5:22). Av den orsaken är det bara de som har frid med Gud som kan åtnjuta sann frid. Allvarliga överträdelser tär på förhållandet till Gud och gör överträdaren orolig. Psalmisten sade: ”Det finns ingen frid i benen i min kropp på grund av min synd.” (Ps 38:3) Den som önskar söka friden och jaga efter den måste därför ge akt på uppmaningen: ”Vänd dig bort från det som är ont och gör det som är gott.” (Ps 34:14) Utan rättfärdighet kan det inte finnas någon frid. (Ps 72:3; 85:10; Jes 32:17) Det är därför de onda inte kan ha frid. (Jes 48:22; 57:21; jfr Jes 59:2–8.) Men de däremot som är fullständigt hängivna Jehova, älskar hans lag och håller hans bud har frid. (Ps 119:165; Jes 48:18)

När Kristus Jesus var här på jorden hade varken de köttsliga judarna eller icke-judarna frid med Jehova Gud. Eftersom judarna hade överträtt Guds lag hade de kommit under lagens förbannelse. (Gal 3:12, 13) Icke-judarna, som stod utanför Guds lagförbund, hade ”inget hopp och var utan Gud i världen”. (Ef 2:12) Genom Kristus Jesus fick emellertid båda grupperna möjlighet till ett fridfullt förhållande till Gud. Änglarnas kungörelse för herdarna vid Jesu födelse pekade fram emot detta: ”På jorden frid bland människor som han vill visa välvilja.” (Lu 2:14)

Det fredsbudskap som Jesus och hans lärjungar förkunnade var tilltalande för en ”fridens vän”, dvs. för den som önskade bli försonad med Gud. (Mt 10:13; Lu 10:5, 6; Apg 10:36) Men samtidigt orsakade detta budskap splittring inom många familjer, eftersom somliga tog emot det medan andra avvisade det. (Mt 10:34; Lu 12:51) De flesta judar förkastade budskapet och urskilde således inte vad det var som ledde till fred, något som uppenbarligen innefattade ånger och ett erkännande av Jesus som Messias. (Jfr Lu 1:79; 3:3–6; Joh 1:29–34.) Detta ledde till att Jerusalem ödelades av romerska härar år 70. (Lu 19:42–44)

Men även de judar som tog emot ”de goda nyheterna om frid” var syndare och behövde få sina överträdelser sonade för att kunna uppnå frid med Jehova Gud. Detta behov täcktes genom Jesu död som ett återlösningsoffer. Som det var förutsagt: ”Den tuktan som var ämnad till vår frid var lagd på honom, och på grund av hans sår har det blivit läkedom för oss.” (Jes 53:5) Jesu offerdöd på tortyrpålen utgjorde också grunden för att avskaffa den mosaiska lagen, som hade utgjort en skiljemur mellan judar och icke-judar. Människor från båda ”folken” kunde således få frid med Gud och med varandra när de blev kristna. Aposteln Paulus skrev: ”Han [Jesus] är vår frid, han som gjorde de båda parterna till ett och rev skiljemuren mellan dem. Genom sitt kött upphävde han fiendskapen, lagen med dess bud i form av förordningar, för att han i gemenskap med sig skulle kunna skapa de två folken till en enda ny människa och stifta frid och för att han fullständigt skulle kunna försona båda folken i en enda kropp med Gud genom tortyrpålen, eftersom han hade dödat fiendskapen med hjälp av sig själv. Och han kom och förkunnade de goda nyheterna om frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära, därför att genom honom har vi, båda folken, tillträde till Fadern genom en enda ande.” (Ef 2:14–18; jfr Rom 2:10, 11; Kol 1:20–23.)

”Guds frid”, dvs. det inre lugn som de kristna känner på grund av sitt dyrbara förhållande till Jehova Gud, skyddar deras hjärta och tankeförmåga så att de inte oroar sig när det gäller de materiella behoven. De är förvissade om att Jehova Gud sörjer för sina tjänare och besvarar deras böner. Det ger dem frid i hjärta och sinne. (Flp 4:6, 7) Den frid som Jesus Kristus gav sina lärjungar, grundad på deras tro på honom som Guds Son, gjorde dem på liknande sätt lugna i hjärta och sinne. Även om Jesus sade till dem att den tid skulle komma då han inte längre skulle vara hos dem personligen, hade de ingen orsak att bekymra sig eller ge efter för fruktan. Han lämnade dem inte utan hjälp, utan lovade att sända dem den heliga anden. (Joh 14:26, 27; 16:33; jfr Kol 3:15.)

Den frid som de kristna åtnjöt skulle inte tas för given. De skulle ”hålla frid med varandra”, vilket innebar att de skulle vara fredsstiftare och verkligen gå in för att skapa frid och bevara den. (1Th 5:13) För att bevara friden behövde de vara försiktiga, så att deras medtroende inte tog anstöt. (Rom 14:13–23) I sin bergspredikan sade Jesus: ”Lyckliga är de som stiftar fred [ordagr.: ”de som gör fred (frid)”], eftersom de skall kallas ’Guds söner’.” (Mt 5:9, not; jfr Jak 3:18.) De kristna fick rådet att jaga efter frid och att göra sitt yttersta för att bli funna i frid med Gud. (2Ti 2:22; Heb 12:14; 1Pe 3:11; 2Pe 3:14) De måste därför bekämpa köttsliga begär, eftersom sådana begär skulle leda till fiendskap med Gud. (Rom 8:6–8) Det faktum att det var nödvändigt att fortsätta att ha ett fredligt förhållande till Gud för att bli godkänd av honom ger ökad vikt åt det ofta använda uttrycket ”må ni ha frid”. (Rom 1:7; 1Kor 1:3; 2Kor 1:2; Gal 1:3; 6:16; Ef 1:2; 6:23; Flp 1:2)

De kristna önskade också att andra skulle åtnjuta frid. Skodda med ”den utrustning som hör fridens goda nyheter till” fortsatte de därför sin andliga krigföring. (Ef 6:15) Även inom församlingen förde de krig genom att riva ner tankebyggnader som inte var i överensstämmelse med kunskapen om Gud, för att dessa inte skulle skada deras förhållande till Gud. (2Kor 10:4, 5) Men denna kamp urartade inte till ordstrider eller gräl, inte ens när de tillrättavisade dem som hade vikit av från sanningens väg. I förbindelse med att aposteln Paulus dryftade hur man skulle behandla sådana som hade vikit av från den rätta vägen gav han Timoteus följande vägledning: ”En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, kunna behärska sig under onda förhållanden och med mildhet visa dem till rätta som inte är gynnsamt stämda, eftersom Gud kanske kan ge dem sinnesändring, som leder till exakt kunskap om sanningen, och de kan få sitt förnuft igen och komma ur Djävulens snara, där de är fångade levande av honom för att göra hans vilja.” (2Ti 2:24–26)

Ett fredligt styre. Guds Son, på vars skuldra ”det furstliga herradömet” skall vila, kallas ”Fredsfurste”. (Jes 9:6, 7) Det är därför tänkvärt att Kristus Jesus när han var på jorden visade sina tjänare att de inte skulle beväpna sig för bokstavlig krigföring. Han sade till Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Mt 26:52) I bildlig bemärkelse skulle de som blev kristna ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”. De skulle inte längre lära sig att föra krig. (Jes 2:4) Tillsammans med Guds handlingar i det flydda, i synnerhet i förbindelse med Israel under Salomos regering, pekar detta fram emot den fred som skall råda under Jesu styre som kung. Om Salomos regeringstid heter det: ”Han hade fred på alla sidor runt omkring. Och Juda och Israel bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beersheba, alla Salomos dagar.” (1Ku 4:24, 25; 1Kr 22:9) Som det framgår av andra bibelställen (jfr Ps 72:7, 8; Mik 4:4; Sak 9:9, 10; Mt 21:4, 5) tjänade detta som en förebild till det som skall ske under Kristi Jesu styre, dvs. under den större Salomo, vars namn kommer från en rot som betyder ”frid (fred)”. (Mt 12:42)

Fred mellan människor och djur. På det villkoret att israeliterna var lydiga skulle Jehova uppfylla följande löfte: ”Jag skall ge fred i landet, och ni skall lägga er att vila utan att någon skrämmer er, och jag skall göra slut på de farliga vilda djuren i landet.” (3Mo 26:6) Detta betydde att de vilda djuren skulle hålla sig inom sina naturliga miljöer och inte skada israeliterna och deras husdjur. Men om israeliterna visade sig vara olydiga, skulle Jehova tillåta att deras land intogs och härjades av främmande härar. Eftersom det skulle leda till att befolkningen minskade, kunde de vilda djuren föröka sig och tränga in i tidigare bebodda trakter och förorsaka skada bland de överlevande och deras husdjur. (Jfr 2Mo 23:29; 3Mo 26:22; 2Ku 17:5, 6, 24–26.)

Den fred som israeliterna utlovades när det gällde de vilda djuren skilde sig från den fred de två första människorna hade med djuren i Edens trädgård, eftersom Adam och Eva hade herraväldet över djurskapelsen. (1Mo 1:28) I profetiorna är det bara Kristus Jesus som tillskrivs sådant herravälde. (Ps 8:4–8; Heb 2:5–9) Det är därför först under den regering som styrs av Jesus Kristus, ”en kvist från Isais stubbe”, eller Guds ”tjänare David”, som det återigen kommer att råda fred mellan människan och djuren. (Jes 11:1, 6–9; 65:25; Hes 34:23–25) De sistnämnda bibelställena har en bildlig tillämpning, eftersom det är uppenbart att dessa profetior om fred mellan djuren, till exempel mellan vargen och lammet, inte fick någon bokstavlig uppfyllelse i det forntida Israel. Detta var en förutsägelse om att människor med aggressiva, djuriska karaktärsdrag skulle överge sin onda väg och leva i fred med sina mer fridsamma grannar. Men att dessa djur används för att skildra det fredliga förhållande som skall råda bland Guds folk visar att det också kommer att vara fred bland de bokstavliga djuren när Kristus Jesus regerar, så som det uppenbarligen var i Eden.