Josef från Arimatea står upp för sin tro

JOSEF FRÅN ARIMATEA visste knappt själv hur han hade vågat söka upp Pontius Pilatus. Ryktet sa att den romerske ståthållaren var extremt svår att ha att göra med. Men om Jesus över huvud taget skulle få en värdig begravning, så var någon tvungen att be Pilatus om att få ta hand om Jesus kropp. Josef kanske hade befarat det värsta, men mötet med Pilatus blev lättare än han hade trott. Pilatus frågade en officer om Jesus verkligen hade dött, och sedan godkände han Josefs begäran. Nu hade Josef ingen tid att förlora. Med sorgtungt hjärta gick han raka vägen tillbaka till avrättningsplatsen. (Mark. 15:42–45)

• Vem var Josef från Arimatea?

• Vilken relation hade han till Jesus?

• Varför är det som Bibeln berättar om honom relevant för dig?

I Markusevangeliet står det att Josef var ”en ansedd medlem av Rådet”, vilket syftar på Sanhedrin, judarnas högsta domstol och högsta administrativa instans. (Mark. 15:1, 43) Med andra ord var Josef en av ledarna för folket, och det förklarar hur han kunde få tillträde till den romerske ståthållaren. Det sägs också att han var ”en rik man”, och det kanske inte kommer som någon överraskning. (Matt. 27:57)

Sanhedrin som helhet hade inte mycket till övers för Jesus. De smidde faktiskt planer på att få honom dödad. Men Josef omtalas som ”en god och rättfärdig man”. (Luk. 23:50) Till skillnad från de flesta andra i Sanhedrin var han pålitlig och gjorde sitt bästa för att leva upp till Guds normer. Dessutom ”väntade [han] på Guds kungarike”, och det kanske var anledningen till att han blev en av Jesus lärjungar. (Mark. 15:43; Matt. 27:57) Han brann för sanning och rättvisa, och det kan ha bidragit till att Jesus budskap tilltalade honom.

I Johannes 19:38 står det att Josef ”var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna”. Vad var han rädd för? Han visste att judarna tyckte väldigt illa om Jesus och att den som trodde på honom blev utesluten ur synagogan. (Joh. 7:45–49; 9:22) En uteslutning innebar att man blev hånad och utstött av alla andra judar. Så Josef drog sig för att berätta för andra att han trodde på Jesus, eftersom han då skulle förlora sin position och sitt anseende.

Det var inte bara Josef som befann sig i den här knepiga sitsen. Enligt Johannes 12:42 ”var det många ... av styresmännen som faktiskt satte tro till honom [Jesus], men för fariséernas skull ville de inte öppet erkänna honom för att inte bli utstötta ur synagogan”. En annan som var i den situationen var Nikodemos, som också var medlem av Sanhedrin. (Joh. 3:1–10; 7:50–52)

Josef var alltså en lärjunge, även om han inte kunde förmå sig att säga det offentligt. Det här var ett problem. Särskilt med tanke på att Jesus hade sagt: ”Var och en som bekänner gemenskap med mig inför människorna, honom skall också jag bekänna gemenskap med inför min Fader som är i himlarna; men vem som än förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader som är i himlarna.” (Matt. 10:32, 33) Man kan inte påstå att Josef förnekade Jesus, men han vågade inte heller stå upp för honom. Vågar du det?

Till Josefs försvar måste man ändå nämna att han inte var med på Sanhedrins planer att döda Jesus. (Luk. 23:51) En del menar att Josef kanske inte ens var närvarande vid Jesus rättegång. Hur det än var måste Josef ha våndats över den här fruktansvärda orättvisan, och det fanns inget han kunde göra för att stoppa den.

När Jesus hade dött kom Josef tydligen över sin rädsla och bestämde sig för att ansluta sig till Jesus lärjungar. Vi kan nästan se hans beslutsamhet i orden i Markus 15:43: ”Han fattade mod och gick in till Pilatus och bad om Jesu kropp.”

Det verkar som att Josef var på plats när Jesus dog. Faktum är att han kände till att Jesus var död innan Pilatus fick reda på det, för när han frågade efter Jesus kropp ”undrade [Pilatus] om han redan var död”. (Mark. 15:44) Kan det ha varit synen av Jesus på tortyrpålen som fick Josefs samvete att säga ifrån? Var det då han slutligen bestämde sig och tog ställning för sanningen? Det är möjligt. I vilket fall som helst satte Josef fart! Han tänkte inte längre vara lärjunge i smyg.

Enligt judisk lag skulle den som fått dödsstraff och blivit avrättad begravas före solnedgången. (5 Mos. 21:22, 23) Romarna däremot brukade låta avrättade fångar hänga kvar på pålen tills de ruttnade eller kasta kropparna i en massgrav. Men Josef hade något annat i åtanke för Jesus. I närheten av avrättningsplatsen hade Josef en gravkammare som var uthuggen i en klippa. Den hade aldrig använts, och det tyder på att Josef ganska nyligen hade flyttat till Jerusalem från Arimatea.a Han hade kanske tänkt att det skulle bli hans familjegrav. (Luk. 23:53; Joh. 19:41) Det var väldigt generöst av Josef att begrava Jesus i sin egen framtida grav, och dessutom uppfylldes då profetian om att Messias skulle ”få sin gravplats ... hos den rika klassen”. (Jes. 53:5, 8, 9)

Alla fyra evangelierna nämner att Josef svepte in Jesus kropp i fint linne och lade den i sin egen gravkammare. (Matt. 27:59–61; Mark. 15:46, 47; Luk. 23:53, 55; Joh. 19:38–40) Bibeln nämner bara en person som hjälpte till med begravningen, och det var Nikodemos. Han bidrog med väldoftande kryddor till kroppen. Men med tanke på de här männens ställning är det inte sannolikt att de själva flyttade kroppen. Det är mer troligt att de hade tjänare som bar och begravde den. Men det betyder inte att Josefs och Nikodemos insats var obetydlig. Den som kom i kontakt med en död kropp blev oren i sju dagar, och allt han rörde blev också orent. (4 Mos. 19:11; Hagg. 2:13) Så om Josef och Nikodemos blev orena skulle de behöva vara isolerade under påsken och missa allt som hörde samman med högtiden. (4 Mos. 9:6) Josef riskerade också att bli hånad av sina kollegor för att han begravde Jesus. Men vid det här laget hade Josef bestämt sig. Han skulle ge Jesus en värdig begravning och stå för att han var hans efterföljare – oavsett vad det kostade honom själv.

Josef från Arimatea nämns inte mer i Bibeln efter Jesus begravning. Hur gick det för honom sedan? Vi vet faktiskt inte. Men vi kan nog dra slutsatsen att han i fortsättningen vågade stå för att han var en lärjunge till Jesus. Vi har ju sett hur han reagerade när saker och ting ställdes på sin spets, och det är uppenbart att hans tro och mod var på tillväxt. Det är ett väldigt gott tecken.

Skildringen om Josef väcker en viktig fråga som vi alla behöver tänka igenom: Är ställning, prestige, jobb, ägodelar, familjeband eller frihet viktigare för mig än mitt förhållande till Jehova?