NIKODEMOS

[Nikodẹmos] Betyder ”folkbesegrare”.

En farisé och lärare i Israel, en av judarnas styresmän (dvs. en medlem av Sanhedrin), som är omnämnd enbart i Johannesevangeliet. De tecken Jesus utförde i Jerusalem vid påsken år 30 v.t. gjorde så starkt intryck på Nikodemos att han en natt sökte upp Jesus och erkände att Jesus måste ha kommit från Gud. (Det var antagligen för att han fruktade judarna som han valde att göra sitt första besök i skydd av mörkret.) Det var till Nikodemos som Jesus sade att det var nödvändigt att ”födas på nytt” för att kunna se Guds kungarike, att ingen människa hade stigit upp till himlen, att Gud visade sin kärlek till människorna genom att sända sin Son till jorden och att det var nödvändigt att utöva tro. (Joh 2:23; 3:1–21)

Under lövhyddohögtiden omkring två och ett halvt år senare sände fariséerna några tempelpoliser för att gripa Jesus. När tempelpoliserna kom tillbaka med oförrättat ärende och talade i positiva ordalag om Jesus, talade fariséerna föraktfullt till dem. Då sade Nikodemos: ”Inte dömer väl vår lag en människa utan att den först har hört av henne själv och fått veta vad hon har för sig?” Som en följd av detta utsattes också han för deras hån. (Joh 7:45–52) Efter Jesu död kom Nikodemos, tillsammans med den räddhågade lärjungen Josef från Arimatea, med en tung rulle av myrra och aloe (ca 100 romerska pund [33 kg]). Detta var en dyrbar gåva som skulle användas till att förbereda Jesu kropp för begravningen. (Joh 19:38–40) Det finns inga bibliska vittnesbörd som talar vare sig för eller emot de traditioner som säger att Nikodemos senare blev en lärjunge, att han kastades ut från Sanhedrin och fördrevs från Jerusalem, att han dog som martyr osv.