HERRE

De grekiska och hebreiska ord som översätts med ”herre” används om Jehova Gud (Hes 3:11), Jesus Kristus (Mt 7:21), en av de äldste som Johannes såg i en syn (Upp 7:13, 14), änglar (1Mo 19:1, 2; Dan 12:8), människor (1Sa 25:24; Apg 16:16, 19, 30) och falska gudar (1Kor 8:5). De betecknar ofta någon som äger eller har myndighet över något eller någon. (1Mo 24:9; 42:30; 45:8, 9; 1Ku 16:24; Mt 21:40 [det grekiska ordet är här översatt med ”ägare”]; Apg 25:26; Ef 6:5) Sara använde titeln ”herre” om sin man (1Mo 18:12), barn använde den om sin far (1Mo 31:35; Mt 21:28, 29), och en yngre bror använde den om en äldre bror (1Mo 32:5, 6). Den förekommer vid respektfullt tilltal till myndighetspersoner, profeter, kungar och andra framträdande personer. (1Mo 23:6; 42:10; 4Mo 11:28; 2Sa 1:10; 2Ku 8:10–12; Mt 27:63) När man tilltalade främlingar användes ordet som en hövlighetstitel. (Joh 12:21; 20:15; Apg 16:30)

Jehova Gud. Eftersom Jehova Gud är den som har skapat allt, är han ”himlens och jordens Herre”, universums Suverän. (Mt 11:25; Upp 4:11) Himmelska skapelser kallar honom ”Herre”, vilket framgår av Uppenbarelseboken 11:15: ”Höga röster ljöd i himlen, och de sade: ’Kungaväldet över världen har nu kommit att tillhöra vår Herre [Jehova] och hans Smorde.’” Trogna tillbedjare på jorden tilltalade Gud med titeln ”suveräne Herre”, och den titeln förekommer över 300 gånger i de inspirerade Skrifterna. (1Mo 15:2; Upp 6:10) Han kallas också mycket lämpligt ”den sanne Herren”. (Jes 1:24) Det är på hans befallning som människor samlas in, eller ”skördas”, så att de kan vinna livet. Böner om fler arbetare till skörden måste därför riktas till honom, ”skördens Herre”. (Mt 9:37, 38; se NV, Tillägg 1E, 1H.)

Jesus Kristus. När Jesus Kristus var på jorden talade han om sig själv som ”sabbatens Herre”. (Mt 12:8) Passande nog använde han sabbaten till att utföra det verk som hans himmelske Fader hade gett honom. I det verket ingick bland annat att bota sjuka. (Jfr Mt 8:16, 17.) Jesus visste att Moses lag med dess sabbatsbud var ”en skugga av de goda ting” som skulle komma. (Heb 10:1) I förbindelse med dessa kommande ”goda ting” finns det en sabbat som han skall vara Herre över. (Se SABBATSDAG [”Sabbatens Herre”].)

När Jesus befann sig på jorden var det inte bara hans lärjungar som kallade honom ”Herre”. (Mt 8:2; Joh 4:11) När andra kallade honom ”Herre” var det för att visa respekt eller hövlighet. Men för sina apostlar visade Jesus att detta att kalla honom ”Herre” inbegrep något mer. Han sade: ”Ni tilltalar mig: ’Lärare’ och ’Herre’, och ni talar rätt, för det är jag.” (Joh 13:13) Att de var hans lärjungar betydde att de var hans elever. Följaktligen var han deras Herre eller Läromästare.

Efter Jesu död och uppståndelse fick hans titel ”Herre” större innebörd. Genom sin offerdöd köpte han sina efterföljare och blev därmed deras ägare. (Joh 15:13, 14; 1Kor 7:23; 2Pe 2:1; Jud 4; Upp 5:9, 10) Han var också deras kung och brudgum, som de skulle underordna sig. (Apg 17:7; Ef 5:22–27; jfr Joh 3:28, 29; 2Kor 11:2; Upp 21:9–14.) När Jehova Gud belönade sin Son för att han hade varit trogen ända till döden, en vanärande död på en tortyrpåle, ”upphöjde Gud honom ... till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över alla andra namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:9–11) Att erkänna Jesus Kristus som Herre innebär mer än att bara kalla honom ”Herre”. Det kräver att man erkänner Jesu ställning och lyder honom. (Jfr Joh 14:21.) Som Jesus själv sade: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himlarnas kungarike, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” (Mt 7:21)

Jehova Gud gav också sin trogne Son odödlighet. Det finns många som har härskat som kungar och herrar, men det är bara Jesus Kristus, ”kungarnas Kung och herrarnas Herre”, som är odödlig. (1Ti 6:14–16; Upp 19:16)

Eftersom Jesus har nycklarna till döden och Hades (Upp 1:17, 18) är han i stånd att befria mänskligheten från dess gemensamma grav (Joh 5:28, 29) och från den död som har gått i arv från Adam (Rom 5:12, 18). Därför är han också Herre över de döda, bland andra kung David, en av hans jordiska förfäder. (Apg 2:34–36; Rom 14:9)

Vid respektfullt tilltal. Att de kristna bara har ”en enda Herre”, Jesus Kristus (Ef 4:5), är inget hinder för att de kan använda ordet ”herre” eller ”herr” vid hövligt eller respektfullt tilltal till myndighetspersoner och liknande. Aposteln Petrus hänvisade till Sara som ett gott exempel för kristna hustrur därför att hon lydde Abraham och ”kallade honom ’herre’”. (1Pe 3:1–6) Detta var inte bara en fråga om hövlighet, utan det var ett uppriktigt uttryck för att Sara underordnade sig sin man, eftersom det var ”inom sig” hon kallade honom ”herre”. (1Mo 18:12) Eftersom alla kristna är bröder, skulle det däremot vara fel av dem att kalla någon bland sig ”Ledare” eller ”Herre” och betrakta honom som en andlig ledare. (Mt 23:8–10; se AXELFURSTAR; JEHOVA; JESUS KRISTUS.)

Det grekiska ordet ”Kyrios”. Detta är ett grekiskt adjektiv som anger att någon har makt (kỵros) eller myndighet, men det används också som ett substantiv. Ordet förekommer i alla de böcker som ingår i Bibelns kristna grekiska skrifter med undantag av brevet till Titus och Johannesbreven. Det motsvarar det hebreiska ’Adhọ̄n. Som Guds Son och tjänare omtalar Jesus Kristus med rätta sin Fader och Gud (Joh 20:17) som ”Herre” (’Adhonạj el. Kỵrios), som den som har den högsta myndigheten och som är hans huvud (Mt 11:25; 1Kor 11:3). I och med att Jesus har blivit upphöjd till Guds högra sida är han ”herrarnas Herre” i förhållande till alla med undantag av sin Fader, Gud den Allsmäktige. (Upp 17:14; 19:15, 16; jfr 1Kor 15:27, 28.)

Använt i stället för Guds namn. Någon gång under 100- eller 200-talet v.t. ersatte avskrivarna Guds namn, Jehova, med orden Kỵrios (Herre) och Theọs (Gud) i avskrifter av Septuaginta, en översättning av Bibelns hebreiska skrifter till grekiska. I vissa andra översättningar, exempelvis den latinska Vulgata, Douayöversättningen (grundad på Vulgata) och King James Version samt många nyare översättningar (NIV, RS, SFB, 1917, 2000), har man följt en liknande praxis. Man har bytt ut Guds namn mot uttrycken ”Gud” och ”Herren”, ibland skrivna med alltigenom stora bokstäver som en markering av att de uttrycken används i stället för tetragrammet, Guds namn.

Den kommitté som utarbetade American Standard Version (1901) avvek från denna praxis och förklarade: ”Den amerikanska revisionskommittén har efter noggrant övervägande enhälligt kommit till den övertygelsen att en judisk vidskepelse, som gick ut på att Guds namn var alltför heligt för att uttalas, inte längre borde få dominera i den engelska översättningen eller i någon annan översättning av Gamla testamentet, något som den lyckligtvis inte gör i de många översättningar som nutida missionärer har gjort. ... Detta egennamn [Jehova], med den rikedom på heliga tankar och föreställningar som är knutna till det, har nu blivit återinsatt på den plats i den heliga texten som det har obestridlig rätt till.” (AS, förordet, sid. iv)

I en rad översättningar som har utarbetats sedan dess (An [engelska], BC [spanska], JB [engelska och franska], MMM [norska], NC [spanska], Åk [svenska] m.fl.) har tetragrammet konsekvent återgetts med ”Jahve”, ”Jehova” eller liknande namnformer.

I artikeln JEHOVA (I de kristna grekiska skrifterna) framförs starka argument för att Guds namn, Jehova, ursprungligen användes i de kristna grekiska skrifterna, från Matteusevangeliet till Uppenbarelseboken. Med detta som grund har Guds namn återinförts på 237 ställen i de kristna grekiska skrifterna i Nya världens översättning, som är standardöversättningen i det här uppslagsverket. I andra översättningar, särskilt i hebreiska översättningar av de kristna grekiska skrifterna, hade Guds namn tidigare blivit återinfört på liknande sätt.

Under rubriken ”Guds namn återinförs” skriver den kommitté som utarbetade Nya världens översättning: ”För att kunna avgöra var Guds namn hade ersatts av de grekiska orden Κύριος och Θεός har vi undersökt var de inspirerade kristna skribenterna hade citerat kortare eller längre avsnitt ur de hebreiska skrifterna, och sedan har vi kontrollerat om Guds namn förekommer i dessa avsnitt i den hebreiska texten. På det sättet har det varit möjligt att avgöra vem som avses när det står Kỵrios och Theọs.” Kommittén förklarar vidare: ”För att inte överskrida de gränser som gäller för en översättare och komma in på bibeltolkningens område har vi försökt vara ytterst varsamma när det gällt att återge Guds namn och har alltid omsorgsfullt tagit bakgrunden i de hebreiska skrifterna i betraktande. Vi har dessutom sökt bekräftelse på vår återgivning i ... hebreiska översättningar.” På alla de 237 ställen där man har återinfört Jehovas namn i huvudtexten till Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna har man funnit sådan bekräftelse i minst en hebreisk översättning. (NV, Tillägg 1D)

De hebreiska uttrycken ”Adhōn” och ”Adhonaj”. Det hebreiska ordet ’adhọ̄n förekommer 334 gånger i de hebreiska skrifterna. Det förmedlar tanken på ägarskap eller ledarskap och används både om Gud och om människor. Pluralformen ’adhonịm betecknar ibland rent numerärt flertal och översätts då med ”herrar”. (Ps 136:3; Jes 26:13) På andra ställen betecknar pluralformen upphöjdhet och storhet (majestätsplural) hos antingen Gud eller människor (Ps 8:1; 1Mo 39:2), och i dessa fall står eventuella pronomen eller tillhörande adjektiv i singular (Ps 45:11; 147:5). Ibland står ordet i plural två gånger efter varandra; det ena ordet är då en majestätsplural och syftar på Jehova, medan det andra ordet är en vanlig pluralform som används om andra herrar. På så sätt framhävs att Jehova är upphöjd över alla andra herrar. (5Mo 10:17; Ps 136:3; jfr 1Kor 8:5, 6.)

Titlarna ’Adhọ̄n och ’Adhonịm används 25 gånger om Jehova i Bibeln. På nio ställen i den masoretiska texten förekommer ’Adhọ̄n med den bestämda artikeln ha framför, och detta uttryck används uteslutande om Jehova. (2Mo 23:17; 34:23; Jes 1:24; 3:1; 10:16, 33; 19:4; Mik 4:13; Mal 3:1) På alla de sex ställen där ’Adhọ̄n står utan den bestämda artikeln och syftar på Jehova beskrivs han som jordens Herre (dvs. dess ägare), och uttrycket kan således inte förstås på mer än ett sätt. (Jos 3:11, 13; Ps 97:5; 114:7; Sak 4:14; 6:5) På de tio ställen där ’Adhonịm används om Jehova framgår det av sammanhanget att det är han som åsyftas. (5Mo 10:17; Neh 8:10; 10:29; Ps 8:1, 9; 135:5; 136:3; 147:5; Jes 51:22; Hos 12:14)

En annan pluralform av ’adhọ̄n som används som majestätsplural har bildats genom att ändelsen -aj fogats till ordet. När ’Adhonạj förekommer utan något tillfogat suffix syftar det alltid på Jehova och betecknar honom som den suveräne Herren. Enligt ett bibliskt uppslagsverk ”framhäver denna form Jahves makt och suveränitet som ’Herre’”. (The International Standard Bible Encyclopedia, 1986, bd 3, sid. 157) När människor tilltalar Jehova med den titeln visar de att de ödmjukt erkänner honom som den suveräne Herren. (1Mo 15:2, 8; 5Mo 3:24; Jos 7:7)

I början av den vanliga tideräkningen hade de judiska rabbinerna uppenbarligen börjat betrakta Guds namn, JHWH, som alltför heligt för att uttalas. I stället för att uttala namnet sade de därför ’Adhonạj (ibland ’Elohịm) när de läste högt ur Skrifterna. Soferim, som var lärda avskrivare, gick ännu längre och ersatte Guds namn med ’Adhonạj 134 gånger i den skrivna texten (133 gånger enligt Biblia Hebraica Stuttgartensia). Från omkring 400-talet till 800-talet v.t. utförde masoreterna ett noggrant avskrivningsarbete. I sina marginalanteckningar (masora) noterade de var soferim hade gjort sådana ändringar. Därför känner man till de 134 ställen där ändringar har gjorts. (En lista över dessa finns i NV, Tillägg 1B.) När dessa ändringar dras ifrån återstår det 306 ställen där ’Adhonạj ursprungligen förekom i bibeltexten.

Titeln ’Adhonạj används i första hand av profeterna, och det är Hesekiel som använder den allra mest. Nästan varje gång sätter han den tillsammans med Guds namn och bildar uttrycket ’Adhonạj Jehwịh, ”suveräne Herre Jehova”. En annan sammansatt titel, som förekommer 16 gånger, är ’Adhonạj Jehwịh tseva’ọ̄th, ”suveräne Herre, härarnas Jehova”. Med undantag av två ställen (Ps 69:6; Am 9:5) förekommer den uteslutande i Jesajas och Jeremias bok. Titeln betecknar Jehova som den som har både makt och vilja att inte bara hämnas sitt förtryckta folk, utan också straffa det för dess trolöshet.