Vandra i Jehovas fruktan
”Eftersom den [församlingen] vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 9:31.
1, 2. a) Vad hände när den kristna församlingen kom in i en period av frid? b) Vad gör Jehova, även om han tillåter förföljelse?
EN LÄRJUNGE sattes på ett avgörande prov. Skulle han bevara sin ostrafflighet mot Gud? Ja, verkligen! Han hade vandrat i fruktan för Gud, med vördnad för sin Skapare, och han skulle dö som ett troget Jehovas vittne.
2 Denne gudfruktige person, som bevarade sin ostrafflighet, var Stefanus, ”en man full av tro och helig ande”. (Apostlagärningarna 6:5) Mordet på honom utlöste en våg av förföljelse, men därefter kom församlingen utöver Judeen, Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp andligen. Och ”eftersom den vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. (Apostlagärningarna 9:31) Som Jehovas vittnen i denna tid kan vi vara övertygade om att Gud kommer att välsigna oss antingen vi upplever frid eller förföljelse, så som kapitel 6—12 i Apostlagärningarna visar. Låt oss därför vandra i vördnadsfull fruktan för Gud, när vi blir förföljda eller när vi utnyttjar något andrum i förföljelsen till att bli andligen uppbyggda eller till att mer aktivt tjäna honom. — 5 Moseboken 32:11, 12; 33:27.
Trogen till slutet
3. Vilket problem övervanns i Jerusalem, och hur?
3 Även om det uppstår problem i tider av frid, kan god organisation bidra till att lösa dem. (6:1—7) Grekisktalande judar i Jerusalem klagade över att deras änkor vid den dagliga matutdelningen blev förbisedda till förmån för judiska troende som talade hebreiska. Detta problem löstes, när apostlarna satte sju män till att sköta ”denna nödvändiga uppgift”. En av dessa var Stefanus.
4. Hur reagerade Stefanus på falska anklagelser?
4 Men den gudfruktige Stefanus sattes snart på prov. (6:8—15) Vissa män reste sig och disputerade med Stefanus. Somliga var av ”De frigivnas” synagoga, kanske judar som blivit tillfångatagna av romarna och senare frigivna eller judiska proselyter som hade varit slavar. Ur stånd att hävda sig mot den vishet och ande med vilken Stefanus talade förde hans fiender honom till Sanhedrin. Där sade falska vittnen: ”Vi har ... hört honom säga att ... Jesus skall riva ner denna plats [templet] och ändra på de seder som Mose har lämnat i arv.” Men till och med Stefanus’ motståndare kunde se att han inte var någon syndare, utan att hans ansiktsuttryck var fridfullt som ansiktsuttrycket hos en ängel, en Guds budbärare som visste med sig att Gud stod bakom honom. Vilken skillnad mot deras ansikten, som utstrålade ondska därför att de lånade sig själva åt Satan!
5. Vad slog Stefanus fast, när han vittnade?
5 När Stefanus förhördes av översteprästen Kaifas, vittnade han oförskräckt. (7:1—53) Hans genomgång av israeliternas historia visade att det var Guds uppsåt att ogiltigförklara lagen och tempeltjänsten, när Messias kom. Stefanus påpekade att Mose, den befriare som varje jude påstod sig ära, hade förkastats av israeliterna, precis som de nu inte tog emot den som skänkte en större befrielse. Genom att säga att Gud inte bor i hus gjorda med händer visade Stefanus att templet och dess system av tillbedjan skulle försvinna. Men eftersom domarna inte fruktade Gud och inte ville lära känna hans vilja, sade Stefanus: ”Ni hårdnackade ... , ni står alltid emot den heliga anden. ... Vilken av profeterna har inte era förfäder förföljt? Ja, de dödade dem som på förhand förkunnade om ankomsten av den rättfärdige, vars förrädare och mördare ni ... har blivit.”
6. a) Vilken trosstärkande upplevelse hade Stefanus före sin död? b) Varför kunde Stefanus med rätta säga: ”Herre Jesus, ta emot min ande”?
6 Stefanus’ oförskräckta anförande ledde till att han blev mördad. (7:54—60) Domarna blev ursinniga över att deras skuld till Jesu död på det här sättet avslöjades. Men hur stärktes inte Stefanus’ tro, när han oavvänt såg ”mot himmelen och fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida”! Stefanus kunde nu möta sina fiender övertygad om att han hade gjort Guds vilja. Även om vi som Jehovas vittnen inte får se några syner, kan vi ha en liknande gudagiven frid när vi blir förföljda. Sedan Stefanus drivits ut ur Jerusalem, började hans fiender stena honom, och han vädjade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Detta var rätt, eftersom Gud hade gett Jesus myndighet att uppväcka andra till liv. (Johannes 5:26; 6:40; 11:25, 26) Med böjda knän ropade Stefanus: ”Jehova, tillräkna dem inte denna synd.” Därefter somnade han in i döden som martyr, något som så många efterföljare till Jesus, också i modern tid, har gjort sedan dess.
De goda nyheterna sprids genom förföljelse
7. Vad ledde förföljelsen till?
7 Stefanus’ död ledde faktiskt till att de goda nyheterna spreds. (8:1—4) Förföljelse kom att sprida alla lärjungarna utom apostlarna utöver Judeen och Samarien. Saulus, som gav sitt bifall åt mordet på Stefanus, for fram likt ett vilddjur med församlingen och trängde in i det ena huset efter det andra för att släpa ut Jesu efterföljare för att de skulle fängslas. Eftersom de kringspridda lärjungarna fortsatte att predika, gäckades Satans plan att söka stoppa dessa gudfruktiga Rikets förkunnare genom att förfölja dem. I våra dagar har förföljelse också ofta bidragit till att de goda nyheterna har spritts eller att uppmärksamheten har riktats på arbetet med att predika om Riket.
8. a) Vad hände som ett resultat av det predikande som utfördes i Samarien? b) Hur använde Petrus den andra nyckel som Jesus hade anförtrott honom?
8 Evangelieförkunnaren Filippus begav sig till Samaria för att ”predika den Smorde”. (8:5—25) Det rådde stor glädje i den staden, när de goda nyheterna blev förkunnade, orena andar blev utdrivna och människor blev botade. Apostlarna i Jerusalem sände Petrus och Johannes till Samarien, och när dessa bad och lade händerna på de nya lärjungar som blivit döpta, fick dessa helig ande. Den nydöpte före detta trollkarlen Simon försökte köpa denna myndighet, men Petrus sade: ”Må ditt silver förgås med dig, ... för ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon.” När Petrus sade till honom att han skulle ändra sinne och frambära ödmjuk bön till Jehova om förlåtelse, bad han apostlarna att de skulle be för honom. Detta bör få alla som fruktar Jehova i vår tid att be om hans hjälp att kunna ”skydda” sitt hjärta. (Ordspråksboken 4:23, NW) (Det är från denna händelse som ordet ”simoni” kommer, ”köpandet eller säljandet av ett kyrkligt ämbete eller en högre prästerlig tjänst”.) Petrus och Johannes förkunnade de goda nyheterna i många samaritiska byar. Petrus använde således den andra nyckel som Jesus hade gett honom för att öppna kunskapens och tillfällets dörr för inträde i det himmelska riket. — Matteus 16:19.
9. Vem var den etiopier som Filippus vittnade för, och varför kunde han bli döpt?
9 Guds ängel gav därefter Filippus ett nytt uppdrag. (8:26—40) I en vagn på vägen från Jerusalem till Gasa for en ”eunuck”, en ämbetsman som var satt över allt dyrbart drottning Kandace av Etiopien ägde. Han var inte någon eunuck i fysiskt avseende, utestängd från den judiska församlingen, utan som omskuren proselyt hade han farit till Jerusalem för att tillbe. (5 Moseboken 23:1) När Filippus kom, satt eunucken och läste i Jesajas bok, och när Filippus blev bjuden att stiga upp i vagnen, förklarade han Jesajas profetia och förkunnade ”de goda nyheterna om Jesus” för eunucken. (Jesaja 53:7, 8) Snart utropade eunucken: ”Titta! Ett vatten; vad hindrar mig från att bli döpt?” Och eftersom han hade kunskap om Gud och nu hade tro på Kristus, fanns ingenting som hindrade detta. Filippus döpte därför etiopiern, som sedan glad for sin väg. Finns det något som hindrar dig från att bli döpt?
En förföljare blir omvänd
10, 11. Vad hände Saulus från Tarsus på vägen till Damaskus och kort därefter?
10 Under tiden som detta hände försökte Saulus under dödshot eller hot om fängelse att få Jesu efterföljare att avsäga sig sin tro. (9:1—18a) Översteprästen (antagligen Kaifas) gav honom brev till synagogor i Damaskus och bemyndigade honom att föra män och kvinnor som hörde till ”Vägen”, det levnadssätt som var grundat på Kristi exempel, bundna till Jerusalem. Ungefär vid middagstid nära Damaskus blixtrade ett ljus från himmelen och en röst frågade: ”Saul, varför förföljer du mig?” De som var tillsammans med Saulus hörde ”ljudet av en röst”, men de förstod inte det som sades. (Jämför Apostlagärningarna 22:6, 9.) Denna partiella uppenbarelse av den förhärligade Jesus räckte för att göra Saulus blind. Gud använde lärjungen Ananias till att återställa hans syn.
11 Efter sitt dop blev den tidigare förföljaren föremål för förföljelse. (9:18b—25) Judarna i Damaskus ville göra av med Saulus. Men på natten firade lärjungarna ner honom genom en öppning i muren, antagligen i en stor flätad korg gjord av rep eller kvistar. (2 Korintierna 11:32, 33) Öppningen kan ha varit ett fönster i en lärjunges hem, inbyggt i muren. Att på det här sättet undkomma sina fiender och fortsätta att predika var inte någon feg handling.
12. a) Vad hände Saulus i Jerusalem? b) Hur gick det för församlingen?
12 I Jerusalem hjälpte Barnabas lärjungarna att ta emot Saulus som en medtroende. (9:26—31) Där disputerade Saulus oförskräckt med grekisktalande judar, som också försökte göra av med honom. När bröderna kom underfund med detta, förde de honom till Caesarea och skickade i väg honom till Tarsus, hans hemstad i Cilicien. Församlingen utöver Judeen och Galileen och Samarien kom då ”in i en period av frid och byggdes upp” andligen, och eftersom den ”vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. Vilket fint föredöme är inte detta för alla församlingar i vår tid, om de skall få Jehovas välsignelse!
Icke-judar blir troende!
13. Vilka underverk satte Gud Petrus i stånd att utföra i Lydda och i Joppe?
13 Petrus var också fullt upptagen. (9:32—43) I Lydda (nu Lod) på Saronslätten botade han den förlamade Eneas. Detta botande fick många att vända sig till Herren. I Joppe råkade den älskade lärjungen Tabita (Dorkas) bli sjuk och dö. När Petrus kom, visade gråtande änkor honom klädesplagg som Dorkas hade gjort och som de kanske också bar. Han uppväckte Dorkas, och många blev troende när nyheten om detta spred sig. I Joppe bodde Petrus hos garvaren Simon, vars hus låg vid havet. Garvarna lade sina djurhudar i blöt i havet och behandlade dem med kalk, innan de skrapade av pälshåren. Hudarna förvandlades till läder genom att man garvade dem med vätska från vissa växter.
14. a) Vem var Kornelius? b) Vad kan sägas om Kornelius’ böner?
14 Vid den här tiden (år 36 v.t.) skedde det också en märklig utveckling på annat håll. (10:1—8) I Caesarea bodde den fromme icke-juden Kornelius, en romersk centurion som hade befälet över omkring ett hundra man. Han förde befälet över den ”italienska truppstyrkan”, som antagligen bestod av rekryter av romerska medborgare och frigivna slavar från Italien. Även om Kornelius fruktade Gud, var han inte någon judisk proselyt. I en syn talade en ängel om för honom att hans böner hade ”stigit upp till ett minne inför Gud”. Även om Kornelius då inte var överlämnad åt Jehova, fick han svar på sin bön. Men precis som ängeln gav honom anvisningar om, skickade han efter Petrus.
15. Vad hände medan Petrus bad på taket till Simons hus?
15 Under tiden fick Petrus en syn, medan han höll på att be på taket till Simons hus. (10:9—23) I trance fick Petrus se hur ett skynkliknande kärl kom ner från himmelen fullt av orena fyrfotadjur, krypande djur och fåglar. När han blev befalld att slakta och äta, sade han att han aldrig hade ätit något befläckat. Han blev tillsagd: ”Sluta du upp med att kalla de ting befläckade, som Gud har renat.” Synen gjorde Petrus rådvill, men han följde andens vägledning, och därför följde han och sex judiska bröder med Kornelius’ sändebud. — Apostlagärningarna 11:12.
16, 17. a) Vad berättade Petrus för Kornelius och dem som var församlade i dennes hus? b) Vad hände medan Petrus fortfarande talade?
16 Nu skulle de första icke-judarna få höra de goda nyheterna. (10:24—43) När aposteln Petrus och hans kamrater kom till Caesarea, väntade Kornelius och dennes släktingar och mycket nära vänner på dem. Kornelius föll ner för Petrus’ fötter, men aposteln vägrade ödmjukt att ta emot sådana vördnadsbetygelser. Han talade om hur Jehova hade smort Jesus med helig ande och kraft som Messias och förklarade att alla som tror på honom får förlåtelse för sina synder.
17 Nu handlade Jehova. (10:44—48) Medan Petrus fortfarande talade, gav Gud helig ande åt dessa troende icke-judar. Vid det tillfället blev de födda av Guds ande och blev inspirerade att tala främmande språk och förkunna om Guds storhet. Därför blev de helt riktigt döpta i Jesu Kristi namn. Så gick det till, när Petrus använde den tredje nyckeln till att öppna kunskapens och tillfällets dörr för inträde i det himmelska riket för gudfruktiga icke-judar. — Matteus 16:19.
18. Hur reagerade de judiska bröderna, när Petrus förklarade att icke-judar blivit ”döpta i helig ande”?
18 Senare tvistade anhängare av omskärelsen med Petrus i Jerusalem. (11:1—18) När han förklarade hur icke-judar hade blivit ”döpta i helig ande”, gav hans judiska bröder sig och gav ära åt Gud och sade: ”Så har då Gud också gett folk av nationerna sinnesändring hänemot liv.” Vi bör också vara mottagliga, när Guds vilja klargörs för oss.
En icke-judisk församling bildas
19. Hur kom lärjungarna att bli kallade kristna?
19 Nu bildades den första icke-judiska församlingen. (11:19—26) När lärjungarna blev kringspridda genom den vedermöda som uppstod på grund av Stefanus, begav sig somliga till Antiokia i Syrien, som var känt för sin orena tillbedjan och sitt moraliska förfall. När de talade med de grekisktalande människorna där om de goda nyheterna, ”var Jehovas hand med dem”, och många blev troende. Barnabas och Saulus undervisade där under ett år, och ”det var först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna”. Det var utan tvivel under Jehovas vägledning som de kom att kallas så, eftersom det grekiska ordet khre·ma·tí·zo betyder ”att bli kallad genom gudomlig skickelse” och i bibeln alltid används i förbindelse med det som är från Gud.
20. Vad förutsade Agabus, och hur reagerade församlingen i Antiokia?
20 Gudfruktiga profeter kom också till Antiokia från Jerusalem. (11:27—30) En av dem var Agabus, som genom anden antydde ”att en stor hungersnöd var på väg att komma över hela den bebodda jorden”. Den profetian uppfylldes under den romerske kejsaren Klaudius’ regering (41—54 v.t.), och historikern Josefos omnämner denna ”stora hungersnöd”. (Judarnas gamla historia, XX, 51 [ii, 5]; XX, 101 [v, 2]) Driven av kärlek sände församlingen i Antiokia bidrag till de behövande bröderna i Judeen. — Johannes 13:35.
Resultatlös förföljelse
21. Vad gjorde Herodes Agrippa I mot Petrus, men vad blev resultatet?
21 Den fridfulla perioden upphörde, när Herodes Agrippa I började förfölja dem som fruktade Jehova i Jerusalem. (12:1—11) Som den förste apostel som led martyrdöden avrättades Jakob med svärd — kanske genom halshuggning — av Herodes. Eftersom Herodes såg att detta behagade judarna, fängslade han aposteln Petrus, som antagligen kedjades fast vid en soldat på var sida, samtidigt som två andra soldater vaktade hans cell. Herodes planerade att avrätta Petrus efter påsken och de osyrade brödens dagar (14—21 nisan), men församlingens böner för Petrus besvarades precis i tid, alldeles som våra böner också ofta blir. Detta inträffade när Guds ängel befriade aposteln genom ett underverk.
22. Vad hände, när Petrus gick till Markus’ mor Marias hus?
22 Petrus var snart vid det hus som tillhörde Maria (mor till Johannes Markus), antagligen en kristen mötesplats. (12:12—19) I mörkret kände tjänsteflickan Rode igen Petrus’ röst, men hon lät honom stå kvar vid det låsta portvalvet. Först kan lärjungarna ha tänkt att Gud hade sänt en änglabudbärare, som representerade Petrus och talade med en röst som liknade hans. Men när de släppte in Petrus, sade han till dem att de skulle underrätta Jakob och bröderna (kanske äldste) om hans frigivning. Han gick sedan därifrån och gick under jorden utan att avslöja vart han tänkte ta vägen för att undvika att utsätta dem eller sig själv för fara, ifall de skulle bli förhörda. Herodes’ sökande efter Petrus var resultatlöst, och vakterna blev bestraffade — antagligen rentav avrättade.
23. Hur slutade Herodes Agrippa I:s regering, och vad kan vi lära oss av detta?
23 År 44 v.t., när Herodes Agrippa I var 54 år, fick hans regering ett tvärt slut i Caesarea. (12:20—25) Han var i stridshumör mot fenicierna i Tyrus och Sidon, vilka mutade hans tjänare Blastus att ordna med ett möte vid vilket de kunde anhålla om fred. På den ”förut bestämda dagen” (också en högtid till ära för Klaudius Caesar) klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på domarsätet och började hålla ett offentligt tal. Som svar ropade åhörarna: ”En guds röst och inte en människas!” I samma ögonblick slog Jehovas ängel Herodes, ”därför att han inte gav Gud äran”, och han blev ”uppäten av maskar och utandades”. Må detta varnande exempel få oss att fortsätta att vandra i Jehovas fruktan och sky stolthet och i stället ge honom äran för vad vi uträttar som hans folk.
24. Vad skall en kommande artikel visa angående tillväxt?
24 Trots förföljelsen från Herodes fortsatte Jehovas ord ”att växa till och utbreda sig”. Som en kommande artikel skall visa kunde lärjungarna faktiskt vänta ytterligare tillväxt. Varför det? Därför att de ”vandrade i Jehovas fruktan”.
Hur skulle du vilja svara?
◻ Hur visade Stefanus att han fruktade Jehova, precis som många av Guds tjänare har gjort sedan dess?
◻ Vilken verkan fick Stefanus’ död på verksamheten med att predika om Riket, och har detta någon nutida motsvarighet?
◻ Hur blev förföljaren Saulus från Tarsus en person som fruktade Jehova?
◻ Vilka var de första icke-judiska troende?
◻ Hur visar Apostlagärningarna, kapitel 12, att förföljelse inte kan stoppa dem som fruktar Jehova?
[Bild på sidorna 16, 17]
Ett ljussken blixtrade från himmelen, och en röst frågade: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”