Abram visar snart att hans tro på Jehova inte är passiv. På något sätt visar sig Gud nu för Abram. (Apostlagärningarna 7:2—4) Jehova befaller: ”Gå du i väg ut ur ditt land och från dina släktingar och från din fars hus till det land som jag kommer att visa dig; och jag kommer att göra dig till en stor nation, och jag kommer att välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och visa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som nerkallar ont över dig kommer jag att förbanna, och alla markens familjer kommer sannerligen att välsigna sig genom dig.” — 1 Moseboken 12: 1—3, NW.

Gensvar till kallelsen

Lämna det blomstrande kaldeiska Ur? Vissa hus i Ur är vackra tvåvåningshus i tegel med innergård och ända till 14 rum! Inte undra på att den franske historikern Henri Gaubert endast tänkte på Abram som en nomad och tyckte att det var svårt att tro att han skulle ha kunnat lämna sitt ”hus i Ur vars rum var möblerade med sängar och dynor, sin bekväma bostad, sval på sommaren och varm på vintern, sin välfyllda källare och sin springbrunn med kallt och friskt vatten”. Lämna allt detta för att börja ett kringflackande liv? Ofattbart!

Och hur var det då med Abrams släktingar — av vilka några skulle lämnas kvar? I Mellersta Östern är familjebanden så starka att förvisning från familjen är liktydigt med dödsstraff. Hur kan Abram förväntas lämna allt detta enbart för löften? Ja, hur kommer Gud att göra denne man — som ännu är barnlös — till ”en stor nation”? Var är detta utlovade land?

Men Abram är en trons man, och han har en säker ”förväntan om ting man hoppas på, det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser”. (Hebréerna 11:1) Han vet av tidigare händelser — till exempel den världsomfattande floden — att Guds ord alltid uppfylls. Abram är inte oroad bara därför att han inte vet exakt när, var eller hur dessa gudomliga löften kommer att uppfyllas. För honom är varken ett vackert hem, en säker försörjning eller ens familjeband så värdefulla som Jehovas vänskap. För Abram kan det således endast bli ett enda beslut: Att lyda Gud och lämna Ur!

Driver din tro på liknande sätt dig till handling? Vi blir ofta uppmuntrade till att öka vår insats i predikoarbetet. Somliga gör detta genom att bli Rikets förkunnare på heltid. Men tvekar somliga kristna att göra detta, därför att de i hemlighet betvivlar Guds löfte att sörja för dem som söker Riket först? (Matteus 6:33) Abrams tro drev honom till handling. Han satsade sitt liv på Guds löften!

Från Ur till Haran

Abram var inte ensam, när han gav sig i väg. Likt många av Jehovas vittnen i våra dagar talade han utan tvivel med sina familjemedlemmar om Guds sanningar. Det är därför inte överraskande att Abrams hustru Saraj (Sarai) och en föräldralös brorson vid namn Lot också drevs att lyda Guds uppmaning.a Ja, till och med Abrams far Tera — som somliga menar tillverkade avgudar — gav sig i väg. — 1 Moseboken 11:31.

Slutligen är Abrams familj och hjordar utanför Urs murar. Avgångssignalen ges, och karavanen ordnar sig i en välordnad procession. De färdas under en stekande sol och följer en väg längs östra sidan av floden Eufrat, och antagligen går eller rider de till ljudet av klingande bjällror, som bundits runt kamelernas halsar.

De beger sig åt nordväst och följer Eufrats stora krök. Efter många, många dagar har de tillryggalagt närmare 100 mil. De trötta resenärerna blir hänförda över att få se de bikupeformade hyddor som omger staden Haran. Detta är en större hållplats för karavaner. — 1 Moseboken 11:31.

Över Eufrat

Abram slog sig ner i Haran, antagligen av hänsyn till den åldrige Tera. Men med Jehovas välsignelse blev Abram rätt rik. (Jämför Predikaren 5:18.) Hur ofta sörjer inte Gud också för de materiella behoven hos dem i våra dagar som lämnar hus, bröder eller systrar för Rikets skull! — Markus 10:29, 30.

I Haran skaffar Abram sig också ”själar” (NW) — en tjänarskara. (1 Moseboken 12:5) Jerusalemtargumen och den kaldeiska parafrasen säger att han värvade proselyter eller underkuvade dem under lagen. (Jämför 1 Moseboken 18:19.) Ja, hans tro driver honom att predika för andra, precis som Jehovas vittnen gör i våra dagar.

”Teras ålder blev 205 år. Därefter dog Tera i Haran.” (1 Moseboken 11:32) Abram sörjer sin fars bortgång. Men när sorgeperioden är över gör han sig åter redo för avfärd. ”Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran.” — 1 Moseboken 12:4.

”Så Abram tog sin hustru Saraj och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade samlat och de själar som de hade skaffat sig i Haran, och de drog i väg ut för att gå till Kanaans land.” (1 Moseboken 12:5, NW) Efter att ha färdats omkring 90 kilometer västerut från Haran stannar Abram antagligen till vid Eufrat mitt emot det forntida handelscentrumet Karkemis. Här var det vanligt att karavaner gick över.

Tidpunkten? Den 14 nisan 1943 f.v.t. På samma dag 430 år senare kommer Abrams avkomlingar att bli befriade från slaveriet i Egypten. (2 Moseboken 12:40, 41) Och på just den dagen närmare två tusen år senare skall hans Säd, Jesus Kristus, sluta ett ”förbund ... om ett rike” under vilket ”alla markens familjer” skall välsigna sig! — Lukas 22:1, 28, 29.

Med en troshandling — Abram går över Eufrat — börjar Guds löften till honom att träda i kraft. Abram kan föreställa sig ”staden som har de verkliga grundvalarna”, en rättfärdig regering över mänskligheten. Ja, med endast några få ledtrådar har Abram börjat se konturerna av Guds uppsåt att återlösa den döende mänskligheten. Profetians glöd har tänt en låga av hopp i hans sinne! — Hebréerna 11:10.

[Karta/Bilder på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

Abrahams resa

Ur

Haran

Karkemis

KANAAN

Medelhavet

[Bildkälla]

Baserad på en karta för vilken Pictorial Archive (Near Eastern History) Est. and Survey of Israel har copyright

[Bild]

Eufrat nära Ur

[Bild]

Haran i våra dagar

[Bild]

Eufrat nära Karkemis