ISAK

[Ịsak] Betyder ”skratt”.

Abrahams ende son med hustrun Sara och följaktligen ett viktigt led i släktlinjen som ledde fram till Kristus. (1Kr 1:28, 34; Mt 1:1, 2; Lu 3:34) Isak blev avvand då han var omkring 5 år, blev så gott som offrad då han kan ha varit 25, gifte sig då han var 40, blev far till tvillingpojkar då han var 60 och dog då han var 180 år. (1Mo 21:2–8; 22:2; 25:20, 26; 35:28)

Isak föddes under högst ovanliga omständigheter. Både hans far och hans mor var mycket gamla, och hans mor hade för länge sedan upphört att ha menstruation. (1Mo 18:11) Så när Gud talade om för Abraham att Sara skulle föda en son skrattade han vid tanken på det och sade: ”Skall ett barn födas åt en man som är hundra år gammal, och skall Sara, ja, skall en kvinna som är nittio år gammal föda barn?” (1Mo 17:17) När Sara fick höra om det skrattade hon också. (Se SKRATT.) Året efter, ”vid den fastställda tiden”, föddes barnet, och det visade att ”ingenting [är] för svårt för Jehova”. (1Mo 18:9–15) Då utbrast Sara: ”Gud har berett mig ett skratt”, och hon tillade: ”Var och en som får höra om det kommer att skratta åt mig.” Och precis som Jehova hade sagt fick pojken det passande namnet Isak, som betyder ”skratt”. (1Mo 21:1–7; 17:19)

Som medlem av Abrahams hushåll och arvinge till löftena blev Isak i enlighet med anvisningarna omskuren på åttonde dagen. (1Mo 17:9–14, 19; 21:4; Apg 7:8; Gal 4:28)

Hur gammal var Isak när han blev avvand?

Den dag Isak blev avvand ordnade Abraham en stor festmåltid. Det var tydligen vid det tillfället som Sara lade märke till att Ismael ”skämtade hånfullt” med sin yngre halvbror, Isak. (1Mo 21:8, 9) I en del översättningar (JB, Mo, RS, 2000) heter det att Ismael bara ”lekte” med Isak, dvs. som när barn leker med varandra. Men det hebreiska ordet tsachạq kan också ha en negativ innebörd. När detta ord förekommer i andra bibelställen (1Mo 19:14; 39:14, 17), återges det i dessa översättningar med former av ”skämta”, ”roa sig”, ”skymfa” eller ”förolämpa”.

Det sätt på vilket 1 Moseboken 21:9 återges i vissa targumer och den syriska Peshitta tyder på att Ismael ”hånade” Isak. Beträffande ordet tsachạq heter det i Cooks Commentary: ”Här har ordet troligen den betydelse man normalt lägger i det, nämligen ’hånskratt’. Precis som Abraham hade skrattat av glädje angående Isak och precis som Sara hade skrattat misstroget, skrattade nu Ismael hånfullt och troligen med samma inställning som en tyrann eller en plågoande har.” Den inspirerade aposteln Paulus visar tydligt att det Ismael gjorde med Isak var att plåga och förfölja honom, inte leka med honom. (Gal 4:29) Med tanke på Saras bestämda krav enligt nästa vers (1Mo 21:10), ”den här slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son, med Isak”, menar vissa kommentatorer att Ismael (som var 14 år äldre än Isak) kanske grälade med Isak och hånade honom i fråga om arvsrätten.

Jehova hade talat om för Abraham att hans avkomma skulle bli bofasta främlingar och förtryckas i 400 år, ett förtryck som upphörde i och med att Israel befriades ur Egypten 1513 f.v.t. (1Mo 15:13; Apg 7:6) När man räknar 400 år bakåt i tiden från den tidpunkten, kommer man till 1913 f.v.t. som det år då förtrycket började. Följaktligen fastställer detta också 1913 som det år då Isak blev avvand, eftersom dessa två händelser – att Isak blev avvand och att han behandlades illa av Ismael – rent tidsmässigt är knutna till varandra i berättelsen. Detta betyder att Isak var omkring fem år då han blev avvand, eftersom han föddes 1918 f.v.t. Hans födelse markerar för övrigt början av de 450 år som nämns i Apostlagärningarna 13:17–20, den tidsperiod som nådde sitt slut omkring 1467 f.v.t., då Josuas fälttåg i Kanaan avslutades och landet utskiftades mellan de olika stammarna.

I våra dagar, då det är så många kvinnor i västvärlden som inte ammar sina barn eller ammar dem bara mellan sex och nio månader, kan en femårsperiod tyckas vara ofattbart lång. Men dr D. B. Jelliffe säger att i många delar av världen avvänjs barnen först när de är mellan 18 och 24 månader och att det i Arabien är vanligt att en mor ammar sitt barn i mellan 13 och 32 månader. Medicinskt sett är det möjligt att fortsätta att amma tills det gått några månader av nästa graviditet. (Infant Nutrition in the Subtropics and Tropics, Genève 1968, sid. 38)

På medeltiden var i Europa genomsnittsåldern då barn blev avvanda två år, och på mackabéertiden (1:a och 2:a årh. f.v.t.) ammade kvinnorna sina söner i tre år. (2 Mackabéerboken 7:27) För 4 000 år sedan var livet inte så hektiskt, och man hade inte den press som råder i vår tid att hinna med så mycket i ett kortare liv, så det är lätt att förstå att Sara kunde ha ammat Isak i fem år. Dessutom var han Saras enda barn efter många års barnlöshet.

Villig att låta sig offras. Sedan Isak blivit avvand sägs det inget mer om hans barndom. Nästa gång han nämns är när Gud säger till hans far Abraham: ”Jag ber dig, ta din son, din ende, som du älskar så högt, Isak, och ge dig av till landet Moria och offra honom där som brännoffer.” (1Mo 22:1, 2) Efter en färd på tre dagar kom de till den plats som Gud hade utvalt. Isak bar veden, och hans far bar elden och slaktkniven. ”Men var är fåret till brännoffret?” frågade Isak. ”Gud kommer att utse åt sig fåret”, blev svaret. (1Mo 22:3–8, 14)

När de kom fram byggde de ett altare och lade veden på det. Isak bands till händer och fötter och lades ovanpå veden. Då Abraham höjde kniven höll Jehovas ängel tillbaka hans hand. Abraham hade visat tro och blev inte besviken; Jehova tillhandahöll en bagge som hade fastnat i ett snår uppe på berget – den kunde offras som ett brännoffer i stället för Isak. (1Mo 22:9–14) På så sätt fick Abraham, som ”räknade med att Gud till och med kunde uppväcka honom [Isak] från de döda”, igen honom från de döda ”på ett bildligt sätt”. (Heb 11:17–19)

Denna dramatiska händelse var inte bara ett bevis på Abrahams tro och lydnad, utan också på Isaks tro och lydnad. Enligt den judiska traditionen, upptecknad av Josephus, var Isak vid det tillfället 25 år. Han var i varje fall gammal nog och stark nog att bära en ansenlig mängd ved upp på ett berg. Om han hade velat sätta sig upp mot vad Jehova hade befallt, kunde han därför ha stått emot sin 125 år gamle far då stunden att binda honom var inne. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 227 [xiii, 2]) Isak var emellertid villig att låta sin far frambära honom som ett offer i överensstämmelse med Guds vilja. På grund av att Abraham visade sådan tro vid detta tillfälle upprepade och utvidgade Jehova sitt förbund med Abraham, och sedan Abraham dött överförde han detta förbund till Isak. (1Mo 22:15–18; 26:1–5; Rom 9:7; Jak 2:21)

Ännu viktigare är det att den här händelsen utgjorde ett stort profetiskt drama som visar hur Kristus Jesus, den större Isak, när tiden var inne skulle tjäna som Guds Lamm och villigt ge sitt mänskliga liv till räddning för människorna. (Joh 1:29, 36; 3:16)

Äktenskap och barn. När Isaks mor hade dött menade hans far Abraham att tiden var inne för Isak att gifta sig. Abraham ville dock inte att hans son skulle gifta sig med en hednisk kvinna från Kanaan. Som patriark sände han därför sin betrodde tjänare till sina släktingar i Mesopotamien för att finna en kvinna av semitisk härstamning som också tillbad Abrahams Gud, Jehova. (1Mo 24:1–9)

Uppdraget hade alla möjligheter att bli framgångsrikt, för ända från början var hela saken lagd i Jehovas händer. Det visade sig att Gud hade utvalt en släkting till Isak, nämligen Rebecka. Hon var för sin del villig att lämna sin familj och sina släktingar och följa med karavanen tillbaka till Negevs land där Isak bodde. I berättelsen om det första mötet mellan de två heter det till sist: ”Sedan förde Isak henne in i sin mor Saras tält. Så tog han Rebecka till sig, och hon blev hans hustru; och han kom att älska henne, och Isak fann tröst efter förlusten av sin mor.” (1Mo 24:10–67) Isak var då 40 år, och det betyder att äktenskapet ingicks 1878 f.v.t. (1Mo 25:20)

Av den historiska berättelsen om Isak framgår det att Rebecka var ofruktsam i 20 år. Detta gav Isak tillfälle att visa att han i likhet med sin far hade tro på Jehovas löfte att alla jordens släkter skulle bli välsignade genom en ännu ofödd avkomma, och detta gjorde Isak genom att enträget be till Jehova om en son. (1Mo 25:19–21) Alldeles som det var i hans eget fall visade det sig också nu att löftets avkomma inte skulle komma på naturligt vis, utan bara genom att Jehova grep in med sin kraft. (Jos 24:3, 4) År 1858 f.v.t. fick den nu 60-årige Isak till sist en dubbel välsignelse: tvillingarna Esau och Jakob. (1Mo 25:22–26)

På grund av en hungersnöd flyttade Isak med sin familj till Gerar i filistéernas område. Jehova hade sagt att han inte skulle dra ner till Egypten. Det var vid det här tillfället som Jehova bekräftade sin avsikt att genom Isak uppfylla löftet till Abraham, och han gjorde det genom att upprepa vad det innebar: ”Jag skall göra din avkomma talrik som himlens stjärnor, och jag skall ge din avkomma alla dessa länder; och genom din avkomma skall alla nationer på jorden välsigna sig.” (1Mo 26:1–6; Ps 105:8, 9)

I filistéernas land, där man inte var så välvilligt inställd till Isak, använde han samma metod som sin far Abraham genom att säga att hans hustru var hans syster. Då Jehova välsignade Isak i hög grad blev filistéerna avundsjuka på honom, och han blev tvungen att flytta, först till Gerars regnflodsdal och sedan till Beersheba i utkanten av den torra Negevregionen. Medan han var där kom de tidigare fientliga filistéerna för att få till stånd ”en edsförpliktelse”, ett fredsavtal, med Isak, för han var, som de förklarade, ”Jehovas välsignade”. På den här platsen fann Isaks män vatten, och han kallade den Shiba. ”Därför är stadens namn Beersheba [som betyder ”edsbrunn” eller ”sjubrunn”] än i dag.” (1Mo 26:7–33; se BEERSHEBA.)

Isak hade alltid haft förkärlek för Esau, eftersom denne var en friluftsmänniska, en jägare och en man som höll till ute i markerna, och för Isak betydde det villebråd i hans mun. (1Mo 25:28) Så när Isak fick nedsatt syn och kände att han inte hade lång tid kvar, förberedde han sig för att ge Esau den förstföddes välsignelse. (1Mo 27:1–4) Det är inte känt om Isak var medveten om att Esau hade sålt förstfödslorätten till sin bror Jakob och om han inte längre kom ihåg det Gud hade sagt innan de två pojkarna föddes, nämligen att ”den äldre skall tjäna den yngre”. (1Mo 25:23, 29–34) Hur det än förhöll sig, så kom Jehova ihåg det, och det gjorde också Rebecka, som snabbt ordnade det så att Jakob fick välsignelsen. När Isak fick kännedom om den metod som hade använts för att uppnå detta, ville han inte ändra på det som otvivelaktigt var Jehovas vilja i saken. Isak förutsade också att Esau och hans avkomlingar skulle bo långt borta från de bördiga fälten, att de skulle leva av svärdet och att de till sist skulle rycka Jakobs ok från sin nacke och inte längre tjäna honom. (1Mo 27:5–40; Rom 9:10–13; se ESAU.)

Efter detta sände Isak Jakob till Paddan-Aram för att vara säker på att han inte gifte sig med en kanaaneisk kvinna, vilket Esau hade gjort till sina föräldrars stora sorg. När Jakob återvände efter många år bodde Isak i Kirjat-Arba, dvs. Hebron, i bergstrakten. Här dog Isak i en ålder av 180 år, ”gammal och mätt av dagar”. Detta skedde 1738 f.v.t., året innan hans sonson Josef blev statsminister i Egypten. Isak begravdes i Makpelagrottan, där hans föräldrar och hustru hade begravts och där hans son Jakob längre fram skulle begravas. (1Mo 26:34, 35; 27:46; 28:1–5; 35:27–29; 49:29–32)

Betydelsen av andra hänvisningar till Isak. Genom hela Bibeln nämns Isak många gånger i det välkända uttrycket ”Abraham, Isak och Jakob”. Ibland förbinds uttrycket med att dessa patriarker tillbad och tjänade Jehova som Gud. (2Mo 3:6, 16; 4:5; Mt 22:32; Apg 3:13) Vid andra tillfällen förekommer uttrycket i förbindelse med det förbund som Jehova ingick med dem. (2Mo 2:24; 5Mo 29:13; 2Ku 13:23) Jesus använde också uttrycket på ett bildligt sätt. (Mt 8:11) På ett ställe omnämns patriarken Isak i en hebreisk parallellism tillsammans med sina avkomlingar, nationen Israel. (Am 7:9, 16)

Som Abrahams avkomma tjänade Isak som en bild av Kristus, genom vilken eviga välsignelser skall komma. Det står skrivet: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans avkomma. Det sägs inte: ’Och åt dina avkomlingar’, som när det är många sådana, utan som när det är en enda: ’Och åt din avkomma’, som är Kristus.” I vidare mening var Isak också en bild av dem som ”tillhör Kristus”, vilka ”verkligen [är] Abrahams avkomma, arvingar enligt ett löfte”. (Gal 3:16, 29) Dessutom har de två pojkarna, Isak och Ismael, tillsammans med sina mödrar, en plats i ”ett symboliskt drama”. Medan det bokstavliga Israel (i likhet med Ismael) i själva verket var fött ”på köttets sätt”, är de som utgör det andliga Israel ”löftets barn på samma sätt som Isak”. (Gal 4:21–31)

Isak ingår också i det stora ”moln av vittnen som omger oss”, för också han var bland dem som ”väntade på staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. (Heb 12:1; 11:9, 10, 13–16, 20)