Hur man kan lösa problem fridsamt

VÅLDET har funnits nästan lika länge som människan själv. Enligt Bibeln kan det spåras tillbaka till Kain, Abels bror och det första människoparets äldste son. När Gud visade att han föredrog Abels offergåva framför Kains, upptändes denne ”av stor vrede”. Hur tog han itu med situationen? ”Kain tog sig för att angripa sin bror Abel och dräpa honom.” Hans handlingssätt försämrade i hög grad hans redan dåliga förhållande till Gud. (1 Moseboken 4:5, 8–12) Våld löste inte Kains problem.

Hur kan vi undvika att efterlikna Kains sätt att tillgripa fysiskt våld för att lösa problem?

Från våld till tolerans

Låt oss se på en man som med gillande åsåg mordet på Stefanus, den förste kristne martyren. (Apostlagärningarna 7:58; 8:1) Denne man, Saul från Tarsos, gillade inte Stefanus religiösa ståndpunktstagande och understödde mordet på honom som ett rättmätigt sätt att sätta stopp för hans verksamhet. Saul kanske inte var en våldsam person i det dagliga livet, men han var villig att acceptera våld som ett sätt att lösa problem. Omedelbart efter Stefanus död började Saul ”handla skändligt mot [den kristna] församlingen. Han trängde in i det ena huset efter det andra, släpade ut både män och kvinnor och överlämnade dem till fängelse.” — Apostlagärningarna 8:3.

Enligt teologen Albert Barnes har det grekiska ord som här översatts med ”handla skändligt mot” vanligtvis avseende på den skadegörelse som vilda djur, till exempel lejon och vargar, kan åstadkomma. Barnes förklarar: ”Saul rasade mot kyrkan som ett vilddjur — ett starkt uttryck som vittnar om den nitälskan och våldsamhet med vilken han tog del i förföljelsen.” När Saul var på väg till Damaskus för att försöka gripa fler kristna, ”andades [han ännu] hot och mord mot Herrens [Kristi] lärjungar”. På vägen fick han plötsligt höra den uppståndne Jesus tala, och detta resulterade i att han blev omvänd till kristendomen. — Apostlagärningarna 9:1–19.

Efter omvändelsen förändrades Sauls sätt att behandla andra människor. En händelse som inträffade omkring 16 år senare vittnar om denna förändring. En grupp män kom till hans hemförsamling i Antiokia och uppmanade de kristna där att rätta sig efter den mosaiska lagen. Till följd av detta uppstod ”inte så lite meningsskiljaktighet”. Saul, som vid det laget var mer känd som Paulus, tog ståndpunkt i dispyten. Tydligen gick diskussionens vågor höga. Men Paulus tog inte till våld. I stället instämde han i församlingens beslut att hänskjuta frågan till apostlarna och de äldste i Jerusalem. — Apostlagärningarna 15:1, 2.

Vid mötet med de äldste i Jerusalem uppstod återigen ”mycket disputerande”. Paulus väntade tills ”hela hopen [blev] tyst” och berättade sedan om de storslagna ting som Guds ande åstadkommit bland oomskurna som blivit troende. Efter en diskussion med utgångspunkt i Skriften blev apostlarna och de äldste i Jerusalem ”eniga” och beslöt att inte pålägga oomskurna troende onödiga bördor, utan uppmana dem att ”avhålla ... [sig] från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt”. (Apostlagärningarna 15:3–29) Ja, Paulus hade verkligen ändrat sig. Han hade lärt sig att lösa stridsfrågor utan våld.

Att övervinna våldstendenser

”En Herrens slav bör inte strida”, förmanade Paulus senare, ”utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han behärskar sig under onda förhållanden och med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda.” (2 Timoteus 2:24, 25) Paulus uppmanade också Timoteus, en yngre tillsyningsman, att hantera svåra situationer på ett lugnt och fridsamt sätt. Paulus var realistisk. Han visste att känslorna kunde svalla även bland kristna. (Apostlagärningarna 15:37–41) Det var därför av goda skäl som han gav rådet: ”Vredgas, men synda ändå inte; låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Efesierna 4:26) Att behärska sin vrede utan att fara ut i okontrollerat raseri är det bästa sättet att ta itu med sådana känslor. Men hur kan man lyckas med detta?

I våra dagar är det inte så lätt att behärska sina känslor. ”Att vara fräck är populärt”, förklarar dr Deborah Prothrow-Stith, biträdande fakultetsordförande vid Harvard School of Public Health. ”Faktum är att de egenskaper som behövs för att komma överens — samarbetsvilja, kompromissvilja, empati och överseende — är sådana som man vanligtvis förknippar med töntar.” Detta är emellertid verkligt manliga egenskaper, som är nödvändiga för att behärska den aggressivitet som ibland kan välla upp inom oss.

När Paulus blivit kristen lärde han sig att lösa meningsskiljaktigheter på ett bättre sätt, ett som var grundat på Bibeln. Som verklig kännare av judaismen var Paulus väl förtrogen med de hebreiska skrifterna. Han måste ha känt till sådana skriftställen som: ”Avundas inte våldsmannen, och välj inte någon av hans vägar.” ”Den som är sen till vrede är bättre än en väldig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intar en stad.” ”Som en genombruten stad utan mur är den man som inte kan lägga band på sin ande.” (Ordspråken 3:31; 16:32; 25:28) Denna kunskap hade emellertid inte hindrat Paulus från att tillgripa våld mot de kristna innan han själv blev omvänd. (Galaterna 1:13, 14) Vad var det då som hjälpte Paulus, sedan han blivit kristen, att avgöra känslomässigt laddade tvistefrågor med förnuftsskäl och övertygande argument i stället för med våld?

Paulus gav oss en ledtråd när han sade: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi.” (1 Korinthierna 11:1) Han var djupt tacksam för det som Jesus Kristus hade gjort för honom. (1 Timoteus 1:13, 14) Kristus blev hans stora föredöme. Han visste hur Jesus hade lidit för den syndiga mänskligheten. (Hebréerna 2:18; 5:8–10) Paulus kunde intyga att Jesajas profetia om Messias uppfylldes på Jesus: ”Han var hårt ansatt, och han lät sig utsättas för betryck; likväl brukade han inte öppna sin mun. Han fördes alldeles som ett får till slaktningen; och som en tacka, som inför sina klippare har blivit stum, brukade han inte heller öppna sin mun.” (Jesaja 53:7) Aposteln Petrus skrev: ”När han [Jesus] blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.” — 1 Petrus 2:23, 24.

Paulus uppskattning av Jesu Kristi sätt att ta itu med spända situationer fick honom att ändra sig. Han kunde sedan uppmana sina medtroende: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.” (Kolosserna 3:13) Att inse att man inte bör vara våldsam räcker inte. Uppskattning av det som Jehova och Jesus Kristus har gjort för oss ger oss däremot den motivation som vi behöver för att kunna övervinna våldstendenser.

Är det möjligt?

En man i Japan behövde verkligen sådan stark motivation. Hans far, som var militär och mycket hetlevrad, styrde sin familj med våld. Eftersom han regelbundet utsattes för våld i barndomen och fick se sin mor behandlas på samma sätt, blev han själv våldsam till sin läggning. Han hade två samurajsvärd av olika längd som han använde för att lösa problem och för att hota människor.

När hans hustru började studera Bibeln, var han med vid studiet utan att ta det på allvar. Men när han hade läst en broschyr med titeln ”Dessa goda nyheter om riket”,a ändrade han inställning. Varför det? ”När jag läste det som stod under rubrikerna ’Jesus Kristus’ och ’Lösen’, skämdes jag”, förklarar han. ”Även om jag levde ett själviskt liv, ville jag vara snäll mot dem som jag tyckte om. Jag ville gärna göra mina kamrater glada, men bara så länge det inte inkräktade på mitt eget liv. Men Guds Son, Jesus, var villig att offra sitt liv för människorna, däribland för sådana som jag. Insikten drabbade mig som ett klubbslag.”

Han slutade upp att umgås med sina tidigare kamrater och skrev snart in sig i skolan i teokratisk tjänst i en församling av Jehovas vittnen. I den skolan får eleverna lära sig att undervisa andra i Bibeln. Mannen fick också nytta av skolan på ett annat sätt. Han berättar: ”När jag var ung, tog jag ofta till hotelser och våld, eftersom jag inte kunde förmedla mina känslor till andra. När jag lärde mig att uttrycka mina tankar och känslor, började jag resonera med dem i stället för att tillgripa våld.”

Har den här mannen, i likhet med Paulus, lärt sig att efterlikna Kristus? Hans tro blev prövad när en av hans tidigare vänner, som han med ed hade lovat evigt broderskap, försökte hindra honom från att bli kristen. Hans ”vän” slog honom och smädade hans Gud, Jehova. Den tidigare så våldsamme mannen behärskade sig och bad om ursäkt för att han inte kunde hålla sin ed. Hans ”broder” gick besviken därifrån.

Genom att övervinna sina våldstendenser har den här förr så aggressive mannen fått många andliga bröder och systrar, som är förenade genom sin kärlek till Gud och sin nästa. (Kolosserna 3:14) I dag är det faktiskt över 20 år sedan han blev en överlämnad kristen, och nu tjänar han som resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen. Vilken glädje det är för honom att från Bibeln kunna visa andra att människor med vilddjurslik läggning kan lära sig att lösa meningsskiljaktigheter utan våld, precis som han själv har gjort. Och vilket privilegium det är för honom att kunna peka på den storslagna uppfyllelsen av följande profetiska ord: ”De kommer inte att göra skada eller vålla fördärv någonstans på hela mitt heliga berg; ty jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten”! — Jesaja 11:9.

Du kan också lära dig att klara av laddade situationer och lösa problem på ett fridsamt sätt, precis som aposteln Paulus och denne förr så våldsamme man. Jehovas vittnen i din hemtrakt hjälper dig gärna.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 5]

Paulus var realistisk. Han visste att känslorna kunde svalla även bland kristna

[Bild på sidan 7]

Uppskattning av det Gud har gjort för oss kan främja fridsamma relationer