Jehovas nitiska vittnen på frammarsch!

JEHOVAS VITTNEN under det första århundradet var ett folk som kännetecknades av modig och nitisk verksamhet. De utförde ivrigt det uppdrag de fått av Jesus: ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationerna.” — Matteus 28:19, 20.

Men hur vet vi att Kristi första efterföljare tog detta uppdrag på allvar? Jo, bibelboken Apostlagärningarna bevisar att de var nitiska vittnen för Jehova — i sanning stadda på frammarsch!

BOKENS VÄRDE OCH ANDRA KÄNNETECKEN

Likheten i språk och stil mellan det tredje evangeliet och Apostlagärningarna anger en gemensam författare — Lukas, ”den älskade läkaren”. (Kolosserna 4:14) Bland de unika drag som kännetecknar Apostlagärningarna är de samtal och böner som har bevarats där. Omkring 20 procent av boken består av muntliga framställningar, till exempel sådana som framförts av Petrus och Paulus till stöd för den sanna tron.

Apostlagärningarna skrevs i Rom omkring år 61 v.t. Det är uppenbarligen därför som boken inte nämner Paulus’ framträdande inför kejsaren eller den förföljelse som Nero utsatte de kristna för omkring år 64 v.t. — 2 Timoteus 4:11.

Liksom Lukas’ evangelium riktades Apostlagärningarna till Teofilus. Boken skrevs för att stärka tron och rapportera om kristendomens utbredning. (Lukas 1:1—4; Apostlagärningarna 1:1, 2) Den bevisar att Jehova höll sin hand över sina lojala tjänare. Den gör oss medvetna om hans andes kraft och styrker vår tillförsikt till av Gud inspirerade profetior. Apostlagärningarna hjälper oss också att uthärda förföljelse, driver oss att bli självuppoffrande vittnen för Jehova och stärker oss i vårt hopp om Riket och vår tro på det.

HISTORISK EXAKTHET

Som Paulus’ följeslagare förde Lukas anteckningar över deras resor. Han talade också med ögonvittnen. Dessa faktorer samt grundlig efterforskning gör hans författarskap till ett mästerverk vad gäller historisk exakthet.

Forskaren William Ramsay kunde därför säga: ”Lukas är en första rangens historiker: Det är inte bara så att hans sakframställningar är pålitliga, utan han besitter också det verkliga sinnet för historisk framställning. ... Denne författare bör få en plats tillsammans med de allra största historikerna.”

PETRUS — ETT TROGET VITTNE

Det gudagivna arbetet att förkunna de goda nyheterna kan endast utföras i Jehovas heliga andes kraft. Då Jesu efterföljare får ta emot helig ande, blir de alltså hans vittnen i Jerusalem, Judeen och Samarien och ”till jordens mest avlägsna del”. Vid pingsten år 33 v.t. blir de uppfyllda av helig ande. Eftersom klockan bara är nio på förmiddagen, är de sannerligen inte druckna, som somliga menar. Petrus avger ett gripande vittnesbörd, och 3.000 blir döpta. Religiösa motståndare försöker tysta ner förkunnarna av Riket, men som svar på deras böner sätter Gud sina vittnen i stånd till att tala hans ord med dristighet. När de blir hotade på nytt svarar de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Verket skrider framåt, allteftersom de fortsätter att predika från hus till hus.” — 1:1—5:42.

Förtröstan på Jehovas ande sätter hans vittnen i stånd till att uthärda förföljelse. Sedan det trogna vittnet Stefanus stenats till döds, blir Jesu efterföljare förskingrade, men detta bidrar bara till att ordet sprids ytterligare. Evangelisten Filippus utför pionjärarbete i Samarien. Till allas förvåning blir den våldsamme förföljaren Saulus från Tarsus omvänd. I egenskap av aposteln Paulus får han känna på förföljelsens hetta i Damaskus men undgår judarnas mordiska stämplingar. Paulus är tillsammans med apostlarna i Jerusalem en kort tid, och därefter driver han på med sin förkunnartjänst. — 6:1—9:31.

Jehova håller sin hand över sina vittnen, alldeles som Apostlagärningarna fortsätter att visa. Petrus uppväcker Dorkas (Tabita) från de döda. Som gensvar på en kallelse förkunnar han i Caesarea de goda nyheterna för Kornelius och hans hushåll och vänner. De döps som de första hedningar som blir Jesu lärjungar. De ”sjuttio veckorna” når på så sätt sitt slut och för oss fram till år 36 v.t. (Daniel 9:24) Kort därefter avrättar Herodes Agrippa I aposteln Jakob och låter arrestera Petrus. Men aposteln får uppleva att en ängel befriar honom ur fängelset, och Jehovas ord fortsätter ”att växa till och utbreda sig”. — 9:32—12:25.

PAULUS’ TRE MISSIONSRESOR

Välsignelserna flödar över dem som ger ut sig själva i Guds tjänst, som Paulus gjorde. Hans första missionsresa börjar i Antiokia i Syrien. På ön Cypern blir prokonsuln Sergius Paulus troende såväl som många andra. I Perge i Pamfylien vänder Johannes Markus tillbaka till Jerusalem, men Paulus och Barnabas skyndar vidare till Antiokia i Pisidien. I Lystra underblåser judar förföljelse mot dem. Fastän stenad och lämnad att dö återhämtar Paulus sig och fortsätter i förkunnartjänsten. Till slut återvänder han och Barnabas till Antiokia i Syrien, och därmed är första resan fullbordad. — 13:1—14:28.

Liksom sin motsvarighet under det första århundradet löser den styrande kretsen i våra dagar problem med den heliga andens vägledning. Omskärelse var inte bland ”nödvändiga ting”, vilka inbegriper ”att [ni skall] avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt”. (15:28, 29) När Paulus börjar en andra missionsresa följer Silas med honom, och senare förenar sig Timoteus med dem. En kallelse att komma över till Macedonien följs av omedelbar handling. I Filippi resulterar vittnandet i tumult och frihetsberövande. Men Paulus och Silas blir befriade genom en jordbävning och predikar för fångvaktaren och hans hushåll, och dessa blir döpta troende. — 15:1—16:40.

Jehovas tjänare bör flitigt studera hans ord, liksom Paulus och bereanerna, som verkligen rannsakar Skrifterna. På Areopagen i Aten avger Paulus ett vittnesbörd om Jehovas ställning som skapare, och en del blir troende. I Korint visar man ett så stort intresse att han stannar i den staden i 18 månader. Medan han är där skriver han Första och Andra Tessalonikerna. Aposteln skils nu från Silas och Timoteus och seglar till Efesus, går där ombord på ett skepp för att fara till Caesarea och färdas vidare till Jerusalem. När han återvänder till Antiokia i Syrien, är hans andra missionsresa avslutad. — 17:1—18:22.

Som Paulus visade är vittnande från hus till hus en viktig del av den kristna förkunnartjänsten. Apostelns tredje resa (52—56 v.t.) går i stor utsträckning i samma spår som den andra. Paulus’ förkunnartjänst eggar upp motstånd i Efesus, där han skriver Första Korintierna. Andra Korintierna skrivs i Macedonien, och han skriver till romarna medan han är i Korint. I Miletus träffar Paulus samman med de äldste i Efesus och talar om hur han undervisade dem offentligen och från hus till hus. Hans tredje resa avslutas när han kommer fram till Jerusalem. — 18:23—21:14.

FÖRFÖLJELSE INEFFEKTIV

Förföljelse förseglar inte läpparna på Jehovas trogna vittnen. När pöbelvåld bryter ut mot Paulus i Jerusalems tempel, vittnar han därför oförskräckt inför de myllrande bråkmakarna. En komplott för att mörda honom omintetgörs, då han med militärbevakning sänds till landshövding Felix i Caesarea. Paulus hålls i fångenskap i två år, eftersom Felix väntar på en muta som aldrig kommer. Hans efterträdare, Festus, hör Paulus vädja till kejsaren. Men innan aposteln förs till Rom, framför han ett väckande försvarstal inför kung Agrippa. — 21:15—26:32.

Utan att låta sig slås ner av prövningar fortsätter Jehovas tjänare att predika. Detta var verkligen tillämpligt på Paulus. Eftersom han hade vädjat till kejsaren, ger han sig av tillsammans med Lukas till Rom omkring år 58 v.t. I Myrra i Lycien byter de till ett annat fartyg. Även om de lider skeppsbrott och hamnar på ön Malta, är det längre fram ett annat skepp som tar dem till Italien. Till och med när Paulus befinner sig under militärbevakning i Rom, kallar han till sig folk och förkunnar de goda nyheterna för dem. Under denna fängelsevistelse skriver han till efesierna, filipperna, kolosserna, Filemon och hebréerna. — 27:1—28:31.

STÄNDIGT PÅ FRAMMARSCH

Apostlagärningarna bevisar att det verk som påbörjades av Guds Son troget fullföljdes av Jehovas vittnen under det första århundradet. Ja, i Guds heliga andes kraft vittnade de nitiskt.

Eftersom Jesu första efterföljare i bön förlitade sig på Gud, höll han sin hand över dem. På så sätt var det tusentals som blev troende, och de goda nyheterna predikades ”i hela skapelsen under himmelen”. (Kolosserna 1:23) Ja, både då och nu har sanna kristna visat sig vara nitiska Jehovas vittnen på frammarsch!

[Ruta/Bild på sidan 25]

CENTURIONEN KORNELIUS: Kornelius var arméofficer, centurion. (10:1) En centurions årslön var ungefär fem gånger en infanterists, eller omkring 1.200 denarer, men den kunde vara mycket högre. Vid pensioneringen erhöll han en förläning, ett landområde, eller också en penningsumma. Hans militärkläder var färgrika, från silverhjälmen till den kiltlika klädnaden, en fin yllemantel och dekorerade benskenor. En centurions kompani skulle teoretiskt bestå av 100 man, men ibland var det bara 80 eller så. Rekryter till ”den italienska truppstyrkan” kom uppenbarligen från romerska medborgare och frigivna slavar i Italien.

[Ruta/Bild på sidan 25]

BÖN PÅ ETT HUSTAK: Det var inte för att väcka uppseende som Petrus bad ensam på taket. (10:9) Ett bröstvärn runt det platta taket dolde honom sannolikt för insyn. (5 Moseboken 22:8) Taket var också en plats där man kopplade av och kom ifrån gatubullret på kvällarna.

[Ruta på sidan 25]

FÖRMODADE GUDAR I MÄNNISKOGESTALT: När Paulus hade botat en ofärdig man, fick detta dem som bodde i Lystra att tro att det var gudar som hade kommit ner i människogestalt. (14:8—18) Zeus, den främste grekiske guden, hade ett tempel i den staden, och hans son Hermes, gudarnas budbärare, var känd för sin vältalighet. Då ju folket trodde att Paulus var Hermes, eftersom det var han som förde ordet, betraktade de Barnabas som Zeus. Det var vanligt att man krönte avgudar med blomstergirlander eller med kransar av cypress eller pinje, men Paulus och Barnabas försmådde att bli dyrkade som gudar.

[Ruta/Bild på sidan 25]

FÅNGVAKTAREN KOMMER TILL TRO: När en jordbävning öppnade fängelsedörrarna och löste fångarnas bojor, stod den filippiske fångvaktaren i begrepp att göra av med sig själv. (16:25—27) Varför det? Därför att den romerska lagen stadgade att en fångvaktare måste ta det straff som en rymling skulle ha fått. Fångvaktaren föredrog uppenbarligen att dö för egen hand framför att dö genom tortyr, vilket troligen väntade en del av fångarna. Men han tog emot de goda nyheterna, och ”han och hans egna blev allesammans döpta utan dröjsmål”. — 16:28—34.

[Ruta/Bild på sidan 26]

EN VÄDJAN TILL KEJSAREN: Som romersk medborgare från födelsen hade Paulus rätt att vädja till kejsaren och bli rannsakad i Rom. (25:10—12) En romersk medborgare fick inte bindas, gisslas eller straffas utan rannsakning. — 16:35—40; 22:22—29; 26:32.

[Bildkälla]

Musei Capitolini i Rom

[Ruta/Bild på sidan 26]

TEMPELVÅRDARINNA ÅT ARTEMIS: Silversmeden Demetrius, som hade tagit illa vid sig av Paulus’ predikande, anstiftade ett upplopp. Men stadens skrivare skingrade folkmassan. (19:23—41) Silversmederna tillverkade små silverskrin som föreställde den heligaste delen av templet, där statyn av den mångbröstade fruktbarhetsgudinnan Artemis befann sig. Städer tävlade med varandra om äran att få vara hennes ne·o·kó·ros eller ”tempelvårdarinna”.

[Ruta/Bild på sidan 26]

SVÅRIGHETER PÅ HAVET: När skeppet med Paulus ombord blev illa åtgånget av stormvinden, som kallades Euroaquilo, ”orkade vi knappt bli herrar över skeppsjollen i aktern”. (27:15, 16) En sådan jolle brukade tas med på släp av ett fartyg. Ett skepp medförde tåg som kunde slås runt skrovet och därigenom minska de påfrestningar som vållades då stormen slet i masten. (27:17) De här sjömännen kastade ut fyra ankaren och lösgjorde styrårornas surrning. (27:29, 40) Båten från Alexandria hade ”Zeus’ söner” som galjonsbild — Castor och Pollux, vilka betraktades som sjömännens beskyddare. — 28:11.