Resonerar du effektivt med hjälp av Skrifterna?
”Enligt sin vana gick Paulus in till dem, och under tre sabbater resonerade han med dem och utgick då från Skrifterna.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 17:2.
1. Varför är bibeln dyrbar för oss?
HUR dyrbart är inte Guds ord! Det besvarar viktiga frågor, som man inte kan få svar på någon annanstans. Det bibeln ger oss är inte bara en bland många uppfattningar om livet, utan det är sanningen. I sitt ord talar Jehova om för oss vad han kräver av oss, och alla hans krav är till vårt bästa. — Psalm 19:8—12; Jesaja 48:17.
2. a) Hur kan vi, när vi vittnar för andra, inskärpa upphovet till vårt budskap hos dem? b) Vilka frågor uppmuntras vi att själva begrunda?
2 Eftersom Jehovas vittnen är övertygade om att bibeln verkligen kommer från Gud och att dess innehåll har makt att påverka människor i god riktning, så rekommenderar de uppriktigt andra att ta del av dess innehåll. (Hebréerna 4:12) När de tar del i den offentliga tjänsten, önskar de att människor skall inse att det budskap de förkunnar inte är något som de själva har hittat på, utan att det kommer från Guds eget ord. Närhelst det är möjligt gör de därför direkt bruk av bibeln och läser direkt ur den för andra. Använder du själv bibeln på det sättet? Kan du resonera med uppriktiga människor med hjälp av Skrifterna på ett sådant sätt att de får hjälp att förstå och acceptera det bibeln lär? — 2 Timoteus 2:15.
3, 4. a) Hur betonades vikten av att tala Guds eget ord på Jeremias tid? b) Till vem och till vad önskar vi vägleda de människor som vi undervisar?
3 På profeten Jeremias tid underströks vikten av att tala om för människor vad Gud säger i stället för att lägga fram sin egen åsikt. Denna historiska tidsperiod var en profetisk förebild till vår egen tid. Flertalet av profeterna i Jerusalem på den tiden gjorde sådana uttalanden som de trodde att människorna önskade höra, men de förkunnade inte lojalt Guds ord. Så här sade Jehova om dem: ”Sitt eget hjärtas syn är vad de talar — inte från Jehovas mun.” Och han tillägger sedan med kraft: ”Den hos vilken mitt eget ord är, må han sanningsenligt framställa mitt ord.” — Jeremia 23:16—28, NW.
4 Jeremia framställde ”sanningsenligt” Jehovas ord. Vi bör också känna förpliktelsen att noggrant hålla oss till Skrifterna, när vi undervisar andra. Vi vill inte att människor skall bli våra lärjungar. Vi vill att de skall bli tillbedjare av Jehova, att de skall följa i Jesu Kristi fotspår och att de skall uppskatta den organisation genom vilken Jehova nu leder sina tjänare. — Jämför 1 Korintierna 1:11—13; 3:5—7.
5. Hur ger Johannes 7:16—18 vägledning a) åt äldste? b) åt oss alla, när vi tar del i tjänsten på fältet?
5 Jesus själv sade: ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig. Ifall någon vill göra hans vilja, skall han förstå beträffande läran om den är från Gud eller jag talar av egen ingivelse. Den som talar av egen ingivelse, han söker sin egen härlighet.” (Johannes 7:16—18) Till och med Guds fullkomlige Son var noga med att inte tala av egen ingivelse. Hur mycket mer bör då inte vi vara det! Hur passande är det därför inte att äldste skall vara sådana ”som stadigt håller sig till det trovärdiga ordet” i sin undervisning! (Titus 1:9) Hur passande är inte också rådet i 2 Timoteus 4:2: ”Predika ordet”! Detta är den norm vi håller oss till, både inom församlingen och när vi tar del i tjänsten på fältet utanför.
6. Vad måste vi vanligtvis göra, förutom att läsa verser ur bibeln? Belys detta.
6 Men detta innebär inte att vi bara skall läsa verser ur bibeln och sedan inte säga något mer. Det är viktigt att människor förstår skriftställenas tillämpning, om de skall fatta deras fullständiga innebörd. Så var det med den etiopiske eunuck som omnämns i Apostlagärningarna 8:26—38. Mannen läste Jesajas profetia, men han förstod inte vad den betydde. Men när han väl hade fått sina frågor besvarade och fattade innebörden av det han hade läst och insåg hur det påverkade honom personligen, blev han kristen. Vi bör ge sanningssökare i våra dagar en liknande hjälp och alltid se till att vi handskas rätt med sanningens ord.
Hur Jesus använde Skrifterna
7. I synnerhet vems exempel kan hjälpa oss att förbättra vår förmåga att resonera med hjälp av Skrifterna?
7 Jesus Kristus är det bästa föredömet i fråga om att effektivt använda Skrifterna. (Matteus 7:28, 29; Johannes 7:45, 46) Att analysera hans sätt att undervisa kan hjälpa oss att förbättra vår egen förmåga att resonera med hjälp av Skrifterna. Begrunda följande exempel:
8. a) Vilken fråga ställde ”en viss lagkunnig” till Jesus? b) Hur behandlade Jesus den frågan, och varför det?
8 I Lukas, kapitel 10, verserna 25—28, läser vi om ”en viss lagkunnig”, som sökte sätta Jesus på prov genom att fråga: ”Lärare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” Vad skulle du ha svarat? Vad gjorde Jesus? Han kunde lätt ha gett ett direkt svar, men han insåg att mannen redan hade en bestämd uppfattning om saken. Jesus frågade honom därför hur han själv skulle vilja besvara frågan: ”Vad är skrivet i lagen? Hur läser du?” Mannen svarade: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din styrka och med hela ditt sinne’ och ’din nästa som dig själv’.” Jesus svarade: ”Rätt svarade du”, och därefter sade han och parafraserade då en del av 3 Moseboken 18:5: ”Håll i med att göra detta, så skall du få liv.” Vid ett annat tillfälle citerade Jesus själv dessa båda bud som svar på en fråga. (Markus 12:28—31) Men den här gången var det så att den man som Jesus talade med kände till den mosaiska lagen och antagligen ville se om Jesus höll med om det som han hade lärt sig ur den. Jesus lät honom få tillfredsställelsen av att själv besvara frågan.
9. a) Vad gjorde Jesus för att hjälpa mannen att förstå innebörden i ett av de skriftställen som han hade citerat? b) Varför var den metoden effektiv?
9 Men mannen fattade inte den fulla innebörden i de skriftställen han citerade. ”Mannen, som ville visa sig vara rättfärdig”, sade därför till Jesus: ”Vem är egentligen min nästa?” Jesus svarade inte med att citera fler skriftställen. Han gav inte rätt och slätt en definition, som mannen kunde ha gjort invändningar mot. Han använde i stället en mycket träffande illustration, som verkligen passade den här mannens behov, en illustration som skulle hjälpa honom att resonera sig fram till skriftställets innebörd. Jesus berättade om en samarit, som uppträdde som en nästa och hjälpte en resenär, som hade blivit rånad och slagen, medan däremot en präst och en levit inte hjälpte mannen. Detta var en illustration som kom uttrycket ”nästa” att få en innebörd som den här mannen aldrig tidigare hade insett, och det på ett sätt som var avsett att nå hjärtat. Som avslutning ställde Jesus sedan en fråga för att förvissa sig om att mannen hade fattat poängen, och han uppmanade honom att i sitt eget liv tillämpa det som de hade samtalat om. — Lukas 10:29—37.
10. a) Vad kan vi lära oss av detta exempel på Jesu undervisning? b) Hur kan vi tillämpa några av dessa punkter, när vi använder vårt nuvarande Ämne för samtal i tjänsten på fältet?
10 Vad kan vi lära av detta exempel på undervisning? Lade du märke till följande? 1) Jesus riktade uppmärksamheten på Skrifterna för att ge svar på mannens första fråga. 2) Jesus uppmanade mannen att yttra sig, och han gav honom beröm, när han hade svarat med insikt. 3) Som vers 28 visar förvissade sig Jesus om att sambandet mellan frågan och skriftstället hölls i fokus. 4) Han använde en illustration som vädjade till hjärtat för att förvissa sig om att mannen inte missade svarets verkliga innebörd. Att följa detta mönster kan hjälpa oss att resonera effektivt med andra med hjälp av Skrifterna.
”Lärare, du har talat väl”
11. a) När sadducéerna ställde en fråga till Jesus om äktenskapet i förhållande till uppståndelsen, vad var då hans klara och koncisa svar? b) Varför slutade han inte i och med det?
11 I Lukas, kapitel 20, verserna 27—40, kan vi läsa ett annat enastående exempel på ett effektivt bruk av Guds ord. Några av sadducéerna hade vänt sig till Jesus med en fråga. De lade fram en situation för Jesus, som de menade visade det dåraktiga i att tro att de döda skulle få liv igen. De berättade om en kvinna som hade varit hustru åt sju olika män i tur och ordning. ”Åt vem av dem blir hon hustru i uppståndelsen?” frågade de. Det är uppenbart att Jesu svar inte alls var vad de hade väntat sig. De hade tydligtvis aldrig ens tänkt sig möjligheten att de uppståndna inte skulle gifta sig, utan att de i det avseendet skulle vara lika änglarna. Men det krävdes mer för att göra svaret övertygande.
12. a) Vilket resonemang använde Jesus för att stödja tron på uppståndelsen? b) Varför var detta särskilt passande för sadducéerna?
12 Jesus insåg att sadducéernas verkliga problem var att de inte trodde på uppståndelsen. Han riktade därför särskild uppmärksamhet på uppståndelsen. Han hämtade sitt argument från Mose skrifter, från 2 Moseboken 3:6, som sadducéerna bekände sig tro på. Så här resonerade han: ”Att de döda blir uppväckta har också Mose gett till känna, i berättelsen om törnbusken, när han kallar Jehova ’Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’.” Men kunde sadducéerna se någon hänsyftning på uppståndelsen i dessa ord? Inte förrän Jesus tillade: ”Han är inte de dödas Gud utan de levandes, för honom lever de nämligen alla.” Det var uppenbart: Både livlösa föremål och människor kan ha en skapare, men det är bara levande människor som kan ha en Gud, en som är föremål för deras hängivenhet och tillbedjan. Om Abraham, Isak och Jakob bara hade varit döda och begravna, utan några ytterligare utsikter till liv, kunde Jehova ha sagt: ”Jag var deras Gud.” Men det var inte vad han sade. Det är inte att undra på att några av de skriftlärda, sedan de hade hört Jesu resonemang med hjälp av Skrifterna i den här saken, sade: ”Lärare, du har talat väl”!
13. Vilka förslag som ges här kan hjälpa oss att utveckla förmågan att resonera med hjälp av Skrifterna? Förklara varför du tycker att vart och ett av dessa förslag är viktigt.
13 Hur kan du då förvärva eller ytterligare utveckla en sådan förmåga att resonera med hjälp av Skrifterna? Det är flera saker som är viktiga: 1) Du måste ha goda kunskaper i Skrifterna. Regelbundet personligt studium och regelbundna mötesbesök är viktiga faktorer, när det gäller att skaffa sig sådan kunskap. 2) Du måste ta dig tid till begrundan och i tankarna utforska sanningar från olika synvinklar och bygga upp din uppskattning av dem. 3) Sök inte bara förklaringar till skriftställen när du studerar, utan också skriftenliga skäl till dessa förklaringar. Notera dessa tillsammans med de texter du önskar behandla. 4) Begrunda hur du skulle vilja förklara skriftställen för olika slags människor. 5) Tänk på hur du skulle kunna illustrera vissa detaljer. Allt detta är av värde, när det gäller att uppodla förmågan att resonera med hjälp av Skrifterna.
Ett resonemang anpassat efter åhörarna
14. Vilka sidor av Paulus’ undervisningsmetod, som är värda att lägga märke till, riktas vår uppmärksamhet på i Apostlagärningarna 17:2, 3?
14 Aposteln Paulus var också en utmärkt lärare, som vi kan lära av. Under någon tid färdades läkaren Lukas tillsammans med honom, och hans beskrivning av Paulus’ verksamhet är värd att lägga märke till. Han berättar: ”De ... kom till Tessalonika, där det fanns en judarnas synagoga. Så enligt sin vana gick Paulus in till dem, och under tre sabbater resonerade han med dem och utgick då från Skrifterna, och han förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för den Smorde att lida och att uppstå från de döda, och han sade: ’Denne är den Smorde, denne Jesus, som jag nu förkunnar för er.’” Vad blev resultatet? Jehova välsignade Paulus’ ansträngningar. ”Några av dem [blev] troende ..., och det gjorde också en stor hop av de greker som dyrkade Gud och inte så få av de främsta kvinnorna.” Det som särskilt är värt att lägga märke till är den undervisningsmetod som Paulus använde: Han gjorde mer än att bara läsa Skrifterna; han resonerade med hjälp av dem, och han anpassade sitt resonemang efter sina åhörare. Han förkunnade inte bara de goda nyheterna för dem, utan han förklarade dem och lade fram bevis från Guds inspirerade ord. (Apostlagärningarna 17:1—4) Låt oss begrunda två exempel på Paulus’ undervisningsmetod.
15. a) Hur försökte Paulus, när han talade till en judisk åhörarskara i Antiokia i Pisidien, skapa en gemensam plattform med dem? b) Varför tror du att det är viktigt att komma på en gemensam plattform när vi vittnar för andra?
15 I Apostlagärningarna 13:16—41 återges ett tal som Paulus höll för en judisk åhörarskara i Antiokia i Pisidien. Han försökte först skapa en gemensam plattform med sina åhörare. (Se verserna 16, 17.) Varför gjorde han det? Därför att detta skulle hjälpa dem att vara villiga att resonera om det ämne som han skulle behandla. Han presenterade sig inte som en medlem av den kristna församlingen med ett budskap till dem om Jesus Kristus. Han talade till judar, och han tog därför hänsyn till deras tänkesätt. Han erkände att hans åhörare utgjordes av människor som fruktade Gud, och han antydde att han precis som flertalet av dem var född hebré. Han gjorde också en tillbakablick på viktiga avsnitt av Israels historia. Men hur bevarade han en gemensam plattform med dem, när han talade om Jesus Kristus?
16. Hur bevarade Paulus en gemensam plattform, när han talade till dessa judar om Jesus?
16 Paulus introducerade Jesus som en avkomling av David och som en som hade blivit identifierad av Johannes döparen, om vilken människor vanligtvis erkände att han hade varit en Guds profet. (Apostlagärningarna 13:22—25; Lukas 20:4—6) Men Paulus visste att hans åhörare var medvetna om att Jesus hade förkastats av styresmännen i Jerusalem, så aposteln tog själv upp denna sak och förklarade att även förkastandet av Jesus och avrättandet av honom skedde i uppfyllelse av profetior. (Apostlagärningarna 13:27—29) Han påpekade att därefter hade Gud själv handlat till förmån för Jesus genom att uppväcka honom från de döda och att det fanns ögonvittnen bland judarna till det förhållandet att Jesus hade blivit uppväckt. (Apostlagärningarna 13:30, 31) Paulus var väl medveten om att detta kunde vara något som många hade svårt att acceptera, och därför förklarade han att det han talade om var ”de goda nyheterna om det löfte som gjordes åt förfäderna”. Han bevisade att så var fallet genom att först citera från Psalm 2:7 och därefter från Jesaja 55:3 och till sist från Psalm 16:10. Han resonerade om den sista av dessa texter och visade att den inte kunde ha uppfyllts på David, eftersom han ”såg förgängelse”. Den måste således gälla den som ”inte sett förgängelse”, på grund av att han hade blivit uppväckt från de döda av Gud. (Apostlagärningarna 13:32—37) Sedan Paulus hade sagt detta gjorde han en motiverande avslutning. Han visste att det var livsviktigt för människorna att de tog det de hörde på allvar. Många gav också ett positivt gensvar. — Apostlagärningarna 13:38—43.
17. a) Varför framställde Paulus sanningen annorlunda i Aten? b) Vad kan vi lära av det han gjorde vid detta tillfälle?
17 Paulus använde liknande undervisningsprinciper, när han talade till en icke-judisk åhörarskara. På Areopagen i Aten anpassade han därför sin framställning till atenarnas förhållanden och tänkesätt. Han försökte skapa en gemensam plattform med sina åhörare och berömde dem, eftersom de var människor som var mycket religiösa. Han nämnde ett altare i staden med inskriften ”Åt en okänd Gud”. Paulus förklarade att det var om denne Gud som han förkunnade. (Apostlagärningarna 17:22, 23) Därefter parafraserade han avsnitt av de inspirerade Skrifterna och fortsatte att resonera med dem med detta som utgångspunkt. Och eftersom Paulus hade en viss kunskap om grekisk litteratur, citerade han också deras poeter, inte som sin auktoritet, utan för att visa att vissa av de saker som han dryftade var sådant som var erkänt i deras egen litteratur. Som ett resultat av detta blev några troende. — Apostlagärningarna 17:24—31, 34.
18. Vad kan hjälpa oss att få goda resultat i våra ansträngningar att resonera med andra med hjälp av Skrifterna?
18 De goda nyheter som Paulus predikade i Aten var samma budskap som han framförde i Antiokia. Han insåg vad som behövdes för att resonera med människor, och därför var framställningssättet olika. Han brydde sig tillräckligt mycket om dem för att göra den ytterligare ansträngning som detta krävde. Och sådan ansträngning gav goda resultat. Må vi också göra den ansträngning som behövs och söka Guds välsignelse över vår ansträngning att resonera med andra med hjälp av Skrifterna, så att vi kan dela med oss av de goda nyheterna åt människor av alla slag. — 1 Korintierna 9:19—23.
Vad har vi lärt oss?
◻ Varför är det viktigt att vi gör direkt bruk av bibeln i vår tjänst?
◻ Vilka utmärkta undervisningsprinciper belyses i Lukas 10:25—37?
◻ Vilka vanor kan hjälpa oss att utveckla förmågan att resonera med hjälp av Skrifterna?
◻ I vilken utsträckning kan människors bakgrund påverka det sätt varpå vi försöker resonera med dem?