ATHEN

[Athẹn] Betyder ”tillhörande Athena”.

Huvudstaden i det nutida Grekland; i forntiden den viktigaste av de grekiska städerna. Staden ligger i södra änden av den attiska slätten, 8 km från Egeiska havet. I förkristen tid var den förenad med hamnstaden Pireus genom långa, nästan parallella murar. Athens geografiska läge bidrog mycket till den historiska betydelse staden fick. De omgivande bergen utgjorde ett naturligt försvar, och bergspassen låg så långt bort att ett överrumplingsanfall landvägen knappast var sannolikt. Staden låg också så pass långt från havet att den var säker för flottanfall, samtidigt som den hade tillgång till de tre naturliga hamnarna i grannstaden Pireus.

Kulturellt och religiöst centrum. Även om Athen på 400-talet f.v.t. fick ett visst militärt anseende som huvudstad i ett mindre imperium och som en stark sjönation, blev staden först och främst känd som ett centrum för grekisk lärdom, litteratur och konst. Den utvecklades till en universitetsstad med lärare, föreläsare och filosofer, och sådana berömda filosofer som Sokrates, Platon och Aristoteles verkade där. Fyra filosofiska skolor grundades i Athen: den platonska, den peripatetiska, den epikureiska och den stoiska skolan (Apg 17:18), och under romartiden undervisades elever från hela romarriket vid dessa skolor.

Athen var också en mycket religiös stad, vilket fick aposteln Paulus att säga att athenarna tycktes vara ”mer benägna än andra att frukta gudomligheterna”. (Apg 17:22) Enligt historikern Josephus var athenarna de ”mest nitiska i sin Gudstienst af alla Greker”. (Contra Apionem [Mot Apion], II, 130 [12]; i den sv. utgåvan Josephi Svar emot Appion, 1750, sid. 392) Staten kontrollerade religionen och främjade den genom att bekosta offentliga offer, ritualer och processioner till ära för gudarna. Det fanns gudabilder i templen, på gatorna och på torgen, och i regel bad man till gudarna innan man deltog i ett ”symposion” (dryckeslag med filosofiska samtal), ett politiskt möte eller en idrottstävling. För att inte förnärma någon av gudarna byggde athenarna till och med altaren åt okända gudar, vilket Paulus hänvisade till i Apostlagärningarna 17:23. Geografen Pausanias, som levde på 100-talet v.t., bekräftar att det fanns sådana altaren. Han berättar att han på vägen mellan hamnen Faleron och Athen (en väg som Paulus möjligen gick på) hade lagt märke till flera ”altaren åt gudar som kallades okända och åt heroer”. (Periegesis tes Hellados [Beskrivning av Grekland], Attika, I, 4)

Tidig historia. Staden växte upp runt Akropolis, en avlång och ca 150 m hög klippa som reser sig lodrätt på tre sidor. (BILD, bd 2, sid. 333, 749) På 600-talet f.v.t. styrdes Athen av adelsmän som kallades eupatrider och som hade monopol på den politiska makten. De kontrollerade också Areopagen, dåtidens högsta brottmålsdomstol. I början av 500-talet f.v.t. genomförde emellertid en lagstiftare vid namn Solon en författningsreform som ledde till bättre förhållanden för de fattiga och som lade grunden till ett demokratiskt styre. Men demokratin gällde bara fria medborgare, och en stor del av befolkningen var slavar.

Efter segrarna över perserna på 400-talet f.v.t. blev Athen huvudstad i ett litet imperium som behärskade större delen av kustområdena längs Egeiska havet, och Athens handelsförbindelser och inflytande sträckte sig från Italien och Sicilien i väster till Cypern och Syrien i öster. Staden blev den dåtida världens kulturella centrum, där konsten och litteraturen blomstrade. Vid den här tiden uppfördes många vackra offentliga byggnader och tempel, däribland Parthenon (templet åt Athena) och Erechtheion, vars ruiner man än i dag kan se på Akropolis. I Parthenon, som betraktades som den forntida hedniska religionens förnämsta byggnadsverk, fanns en 12 m hög Athenastaty av guld och elfenben.

Denna materiella skönhet bidrog dock inte till att höja athenarnas andliga nivå. De gudar och gudinnor som blev ärade med all denna prakt ägnade sig nämligen enligt den grekiska mytologin åt alla upptänkliga omoraliska och brottsliga handlingar. På Paulus tid kritiserade den grekiske filosofen Apollonios athenarna för deras orgiastiska danser vid Dionysosfesterna och för deras blodtörst vid gladiatorspelen.

Efter nederlaget mot Sparta i det peloponnesiska kriget i slutet av 400-talet f.v.t. upplöstes Athens imperium, men på grund av sin kultur blev staden skonsamt behandlad av segrarna och ödelades inte fullständigt. År 86 f.v.t. blev den erövrad av romarna och miste sin betydelse som handelsstad. När Jesus och de första kristna verkade i Palestina var det Athens universitet och filosofiska skolor som främst gjorde staden betydelsefull.

Paulus verksamhet i Athen. Omkring år 50 v.t. kom aposteln Paulus till Athen på sin andra missionsresa. Han hade lämnat kvar Silas och Timoteus i Berea, men hade skickat bud till dem att komma till honom så fort som möjligt. (Apg 17:13–15) Medan han väntade på dem i Athen blev han upprörd över alla de falska gudarna i staden, och han började därför resonera med invånarna, både i den judiska synagogan och på torget. (Apg 17:16, 17) Detta torg, Agora, som låg nordväst om Akropolis, har grävts ut av American School of Classical Studies. Det var tydligen en plats där man inte bara gjorde affärer utan också debatterade och avgjorde offentliga angelägenheter. Berättelsen i Apostlagärningarna 17:18–21 visar att athenarna var nyfikna och vetgiriga. Detta bekräftas av Demosthenes, som kritiserade athenarna för att de älskade att gå omkring på torget och hela tiden fråga: ”Något nytt?”

På torget började några av de epikureiska och stoiska filosoferna diskutera med Paulus. De betraktade honom misstänksamt som ”en förkunnare av främmande gudomligheter”. (Apg 17:18) Det fanns många olika religioner i romarriket, men grekisk och romersk lag förbjöd att man införde främmande gudar och nya religiösa sedvänjor, särskilt om dessa var i strid med landets egen religion. Paulus hade tydligen råkat ut för svårigheter på grund av religiös intolerans i Filippi, som var en romersk koloni. (Apg 16:19–24) Invånarna i Athen visade sig vara mer skeptiska men också mer toleranta än filipperna. Tydligen var de ändå bekymrade över hur denna nya lära skulle påverka statens säkerhet. Paulus fördes till Areopagen, men det kan inte med säkerhet sägas om han talade inför domstolen med samma namn. En del menar att domstolen på Paulus tid inte längre samlades på Areopagen utan på Agora.

Paulus välformulerade vittnesbörd inför Athens lärda män är en lektion i takt och urskillningsförmåga. Han framhöll att det inte var någon ny gudomlighet han förkunnade, utan Skaparen av himmel och jord. Han hänvisade taktfullt till det altare åt ”en okänd Gud” som han hade sett, och han citerade från ”Fainomena” av Aratos, en skald från Kilikien, och från en hymn till Zeus av Kleanthes. (Apg 17:22–31) De flesta gjorde sig lustiga över honom, men en del kom till tro, däribland Dionysios, en medlem av Areopagens domstol, och en kvinna vid namn Damaris. (Apg 17:32–34)

Det är möjligt att Timoteus kom till Paulus i Athen och därifrån sändes till Thessalonike, men det verkar mer sannolikt att han befann sig i Berea när han fick bud från Paulus att resa till Thessalonike. Paulus var i så fall utan reskamrat i Athen, och det tycks som om det bara var sig själv han syftade på när han använde formen ”vi” i 1 Thessalonikerna 3:1, 2. (Jfr 1Th 2:18; 3:6.) Om så är fallet, reste Paulus ensam från Athen till Korinth, där Silas och Timoteus efter en tid återförenades med honom. (Apg 18:5) Paulus besökte troligen Athen även på sin tredje missionsresa (år 55 eller 56), eftersom det berättas att han då tillbringade tre månader i Grekland. (Apg 20:2, 3)