Agora — det forntida Athens hjärta

HELA det intellektuella Athen var i uppror! Nya idéer brukade alltid offentliggöras på agoran, torget, i denna grekiska stad. Men den här gången var det mycket annorlunda. En viss judisk man hade just kommit till staden, och han verkade vara ”en förkunnare av främmande gudomligheter”. Han gjorde märkliga uttalanden till ”dem som råkade vara där”. ”Vad är det den här pratmakaren skulle vilja ha sagt?” frågade de stolta epikuréerna och de allvarliga stoikerna. Ja, Athens agora var verkligen den plats där man öppet debatterade alla tänkbara ämnen. Men att införa främmande gudar — nej, det var för mycket! — Apostlagärningarna 17:17, 18.

Det var med en sådan misstänksamhet athenarna reagerade, när Paulus för första gången predikade på Agora i Athen. Han talade om Jesus Kristus och om uppståndelsen. Men varför tyckte athenarna, som ju verkade ha ett öppet sinne, att det var så märkligt att sådana nya idéer presenterades på Agora?

Athen får sitt torg

Det unika i det här sammanhanget var i själva verket Agora och den nyckelroll detta torg hade i athenarnas religiösa och offentliga liv. Det svagt sluttande torget Agora i Athen är cirka 10 hektar stort och ligger nordväst om Akropolis. Det verkar ha varit tidigt på 500-talet f.v.t., under den athenske statsmannen och lagstiftaren Solons livstid, som man bestämde att det här området skulle vara platsen för stadens torg. I samband med att demokratin grundades i Athen fick samhällslivet en allt större betydelse, och detta ledde till en omfattande byggnadsverksamhet i början av det århundrade som följde. Det här gav Agora nytt liv och en mer betydelsefull roll.

Det grekiska ordet a·go·rạ kommer från ett verb som betyder ”samla”, ”församla”. Det är passande med tanke på att Agora var stadens viktigaste mötesplats. Agora kom att bli hjärtat i det sociala och offentliga livet. Det var sätet för stadens förvaltning och den dömande makten, och det var den viktigaste platsen för handel. På Agora fanns en teater, där det bjöds på grekiska dramer, och det fanns också en plats där idrottstävlingar anordnades. Agora var också en populär plats för intellektuella diskussioner.

Skulle du vilja göra en rundvandring bland det som återstår av templen, pelarhallarna, statyerna, monumenten och de offentliga byggnaderna på Agora i Athen? I ett försök att undersöka Agoras förflutna skall vi lämna oväsendet och jäktet i det moderna Athen bakom oss och ta oss fram längs grusgångarna, in bland tysta marmorruiner, uthuggna stenar och vittrande valvportar, överväxta med ogräs.

Tempel, altaren och skyddsgudar

Besökare imponeras av alla de tempel, altaren och helgedomar, som man tillägnade olika gudomligheter. Allt detta gjorde Agora till ett viktigt centrum för tillbedjan. Endast Akropolis var mer betydelsefullt. Under det klassiska Athens gyllene tidsålder präglade religionen samhället på alla områden. Detta medförde att de olika gudomligheter som utsetts till ”skyddsgudar” för kanslier och förvaltningar fick egna tempelhelgedomar på Agora.

Framträdande bland dessa byggnadsverk var Hefaistos’ tempel. Gudinnan Athena var förbunden med Hefaistos, och båda dessa gudomligheter tillbads här som skyddsgudar för konst och hantverk. Av de arkeologiska upptäckter som gjorts kring templet framgår det att där förekom tillverkning av lerkärl och metallföremål, vilket visar att templet var tillägnat den grekiske guden Hefaistos, smideskonstens och eldens gud. Det var troligen på 600-talet v.t. som detta välbevarade tempel gjordes om till en grekisk-ortodox kyrka, som dock inte längre används som kyrka.

Naturligtvis behövde Agora en egen skyddsgud. Det var Zeus Agoraios, den gud man menade främjade vältaligheten och åt vilken man tillägnat ett vackert altare av dyrbar pentelisk marmor. (Jämför Apostlagärningarna 14:11, 12.) I närheten låg ett altare tillägnat gudarnas moder, och det omgavs av en imponerande samling hjältemonument.

Lite längre bort hittar vi ett litet joniskt tempel. Geografen Pausanias betecknade det som Apollon Patroos’ (Faderns) tempel. Varför det? Apollon var, enligt en forntida grekisk legend, far till Ion, stamfar för den joniska rasen, till vilken athenarna hörde.a Därför var Apollon en av statsförvaltningens skyddsgudar, och särskilt förknippas han med de olika brödraskap som fanns i Athen.

Närmast norrut ser vi kalkstenslämningar av ett mindre tempel, som byggdes i mitten av 300-talet f.v.t. Här tillbad man Zeus och Athena Phatrios, som var de förnämsta gudomligheterna för de gamla religiösa brödraskapen. Att vara medlem i ett sådant brödraskap var nästan en förutsättning för att få medborgarskap i Athen. Tvärs över gatan finner vi resterna av de tolv gudarnas altare.

Också i den närbelägna Zeus Eleutherios’ stoa blev den främsta grekiska gudomligheten ärad, här som frihetens och befrielsens gud. Denna stoa, eller pelarhall, var populär som promenadstråk och mötesplats. Det sägs att den berömde filosofen Sokrates brukade träffa sina vänner i Zeus’ stoa. Här kunde de sitta och prata eller ta en promenad. Mycket av det man gav och offrade för att smycka den här stoan, till exempel sköldarna som tillhört de soldater som dött i strid när de försvarade Athen, hade direkt samband med stadens befrielse från fiender eller bevarandet av dess frihet.

Panatheneiska vägen

Diagonalt över Agora går en bred grusväg som kallas den Panatheneiska vägen. Namnet och vägens speciella karaktär härrör från de Panatheneiska festspelen, Athens nationalfest. Under den här festen bar man en klädnad till gudinnan Athena längs denna väg, från processionshuset (som låg intill stadsporten) till Akropolis. En fris på templet Parthenon hjälper oss att för vår inre syn se den praktfulla festprocessionen — kavalleriet, kapplöpningsvagnarna, kor och får som skulle offras samt unga män och flickor som bar den utrustning som skulle användas vid offrandet. Åskådare till processionen var Athens medborgare och deras gäster, för vilkas bekvämlighet arkitekterna rikligen hade sörjt när de planerade Agora. Pelarhallarna med sina trappsteg och terrasser på framsidan låg perfekt i förhållande till processionsvägen. På de många trappstegen som var uthuggna fick ett stort antal åskådare plats.

”Full av avgudabilder”

Eftersom det var så många tempel, statyer och monument samlade på en plats, är det inte konstigt att det sägs om aposteln Paulus att ”hans ande i honom [kom] att bli uppbragt då han iakttog att staden var full av avgudabilder”. (Apostlagärningarna 17:16) Det som Paulus fick se när han kom in på Agora måste ha chockerat honom. Fallosstatyerna av guden Hermes var så talrika att det behövdes en hel pelargång, Hermes’ stoa, för att hysa dem. Kläderna på målade bilder av Hermes har hakkors — symboler för fruktbarhet och liv. Där fanns en staty av Venus Genetrix, den sexuella kärlekens gudinna, och en staty av Dionysos, som har ett antal falloskors. För att ange hur ”heligt” Agora var fanns det en gränssten med ett kar som innehöll ”heligt” vatten för att alla som trädde in där skulle rena sig ceremoniellt.

Med tanke på att det rådde ett så starkt religiöst klimat, är det lätt att förstå att Paulus befann sig i en mycket farlig situation. Han misstänktes för att vara ”en förkunnare av främmande gudomligheter”, och lagen på den tiden föreskrev att ”ingen människa får ha några egna eller nya gudar; hon får inte heller privat tillbe några främmande gudar, om de inte är allmänt tillåtna”. Det är därför inte så konstigt att aposteln fördes till Areopagen för att bli förhörd. — Apostlagärningarna 17:18, 19.

Centrum för förvaltningen

En rund byggnad kallad Tholos var högkvarter för Athens regering. Många av stadens ledande ämbetsmän brukade sova över här, så att det alltid fanns ansvariga ämbetsmän tillgängliga. I Tholos fanns också en uppsättning standardmått och -vikter. Andra ämbetsbyggnader låg i närheten. Rådhuset låg på en avsats i en sluttning nordväst om Tholos. Där samlades rådets 500 medlemmar till möten vid vilka de förberedde ärenden och lagförslag till folkförsamlingen.

En annan viktig offentlig byggnad var den kungliga stoan. Där hade Athens kunglige arkont — en av stadens tre högsta ämbetsmän — sitt säte. Därifrån skötte han många administrativa uppgifter, som kunde gälla både religiösa och rättsliga frågor. Troligtvis var det hit som Sokrates anmodades att bege sig, när han hade anklagats för förakt mot gudarna. Athens fäderneärvda lagar var inhuggna i väggarna på en byggnad mitt emot stoan, och varje år ställde sig arkonterna, de högsta ämbetsmännen, på en sten framför denna byggnad för att avlägga sin ämbetsed.

Attalos’ stoa

Den bäst bevarade byggnaden på Agora är Attalos’ stoa. Precis som många andra avkomlingar av kungliga familjer i Medelhavsområdet hade Attalos, kungen av Pergamon (100-talet f.v.t.), i sin ungdom studerat vid skolorna i Athen. När han hade bestigit tronen, skänkte han denna storslagna gåva — Attalos’ stoa — till staden där han studerat.

Huvudsyftet med Attalos’ stoa var att den skulle vara ett elegant promenadstråk under tak, där man kunde samtala och umgås. Övervåningen och terrassen erbjöd utmärkt plats för dem som ville titta på processionerna, och stoans popularitet som promenadstråk måste ha gjort att den blev en succé också som köpcenter. Förmodligen fick köpmännen hyra sina butiker, och stoan blev därför en inkomstkälla för staten.

Attalos’ stoa har restaurerats till ursprungligt skick, och den är ett utmärkt exempel på geometrisk formgivning. Dess proportioner, den tilltalande skillnaden i storlek mellan de nedre och de övre kolonnraderna, den intressanta skiftningen mellan ljus och skugga samt byggnadsmaterialens mångfald och skönhet — allt detta gör Attalos’ stoa unik. Man har på olika sätt försökt undvika enformighet, i synnerhet genom att använda tre olika stilar på kolonnernas kapitäler — dorisk, jonisk och egyptisk.

En plats för kulturliv

En byggnad som tjänade som scen för många kulturevenemang i Athen var konserthuset. Det var en gåva av Vipsanius Agrippa, den romerske kejsaren Augustus’ svärson. Den främre delen var täckt med marmor i olika färger. Denna sal rymde ungefär 1.000 personer. Takets spännvidd var omkring 25 meter, och det hade inget som bar upp det på insidan. Det här var ett av de djärvaste experimenten i fråga om takläggning i den antika världen. Men förmodligen skulle mycket av den underhållning som framfördes där ha varit tvivelaktig för sanna kristna, med tanke på deras höga moralnormer. — Efesierna 5:3–5.

De vetgiriga på den tiden besökte förmodligen Pantainosbiblioteket. Där fanns det, i väggarna, en mängd förvaringsutrymmen för handskrivna papyrus- och pergamentrullar. Från det stora rummet i biblioteket såg man genom en rad pelare västerut en gård med kolonner — ett trevligt ställe där man kunde promenera, läsa eller meditera. Man har funnit en inskrift med två av bibliotekets regler. De lyder: ”Ingen bok får föras bort”, och ”[Biblioteket] är öppet från första till sjätte timmen”.

Agora i dag

På senare år har Agora blivit nästan helt utgrävt av American School of Classical Studies. Agora, som ligger fridfullt i skuggan av det imponerande Akropolis, har blivit en omtyckt plats för turister som önskar få en inblick i det forntida Athens historia.

Att besöka loppmarknaden på Monastirakiplatsen — som ligger ett stenkast från Agora och Akropolis — är som att kliva in i ytterligare en fascinerande värld. Det ger besökaren en angenäm överraskning, en smak av grekisk folklore och orientaliskt basarliv med förmånliga priser. Naturligtvis kommer besökaren också att få se Jehovas vittnen, som med glädje gör exakt det som aposteln Paulus gjorde för mer än 1.900 år sedan — predikar offentligt de goda nyheterna om Riket för ”dem som råkar vara där”.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 28]

Handel i Athen

Agora var inte bara Athens intellektuella och offentliga centrum, utan också stadens förnämsta marknadsplats. Athen kom att bli ett centrum för handeln, känt både för den starka valutans värde och för arkonternas stränga övervakning. Arkonterna kontrollerade att all handel sköttes ärligt och rättvist.

Athen exporterade vin, olivolja, honung, marmor och produkter som keramik och förädlade metaller. I utbyte importerade man framför allt vete. Eftersom Attika (området runt Athen) inte producerade tillräckligt för att försörja sina invånare, var reglerna för handeln stränga. Marknaden i Pireus (Athens hamn) skulle alltid ha tillräckligt med färsk mat så att det räckte både till stadens alla invånare och till armén. Handelsmännen fick inte lagra varor för att sedan sälja dem till högre priser i tider av nöd.