De gjorde Jehovas vilja
Petrus predikar vid pingsten
DET var en ljum vårmorgon år 33 v.t. Det låg spänning i luften! En livlig folkskara av judar och proselyter fyllde Jerusalems gator. De kom bland annat från Elam, Mesopotamien, Kappadokien, Egypten och Rom. Det var mycket trevligt att se dem klädda i sina hemländers dräkter och höra dem tala sina olika språk! Några hade färdats mer än 150 mil för att vara närvarande vid detta speciella tillfälle. Vad gällde det? Det var pingsten — en glädjerik judisk högtid som hölls när kornskörden var inbärgad. — 3 Moseboken 23:15–21.
Rök steg upp från offren på templets altare, och leviterna sjöng Hallelpsalmerna (Psalm 113–118). Strax före klockan 9 på förmiddagen inträffade något häpnadsväckande. Från himlen kom ”ett kraftigt ljud alldeles som ljudet av en framfarande styv bris”. Det uppfyllde hela huset där 120 av Jesu Kristi lärjungar var församlade. Bibelns skildring lyder: ”Tungor såsom av eld blev synliga för dem och blev fördelade, och en satte sig på var och en av dem, och de blev alla uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål, alldeles som anden förunnade dem att uttala sig.” — Apostlagärningarna 2:1–4.
Var och en får höra sitt eget språk
Det dröjer inte länge förrän många av lärjungarna kommer ut ur huset. Det är förbluffande! De kan tala de språk människorna i folkskaran talar. Det måste ha väckt förvåning, när en besökare från Persien och en infödd egyptier fick höra galiléer tala deras språk. Det är förståeligt att folkskaran blev förskräckt. ”Vad kan detta innebära?” frågade de. Några började driva gäck med lärjungarna genom att säga: ”De är fulla av sött vin.” — Apostlagärningarna 2:12, 13.
Därefter ställde sig aposteln Petrus upp och talade till folkskaran. Han förklarade att den mirakulösa gåvan att tala med tungor, som de hade fått, var en uppfyllelse av Guds löfte genom profeten Joel: ”Jag [skall] utgjuta något av min ande över varje slag av kött.” (Apostlagärningarna 2:14–21; Joel 2:28–32) Ja, Gud hade alldeles nyss utgjutit sin heliga ande över Jesu lärjungar. Det var ett tydligt vittnesbörd om att Jesus hade blivit uppväckt från de döda och att han nu befann sig i himlen på Guds högra sida. ”Därför”, sade Petrus, ”må ... hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” — Apostlagärningarna 2:22–36.
Hur reagerade åhörarna? Bibeln berättar: ”De [kände] ett hugg i hjärtat, och de sade till Petrus och de övriga apostlarna: ’Män, bröder, vad skall vi göra?’” Petrus svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt.” Omkring 3.000 gjorde det! Sedan ”fortsatte [de] att ägna sig åt apostlarnas undervisning”. — Apostlagärningarna 2:37–42.
När Petrus, vid det här betydelsefulla tillfället, tog initiativet och talade, använde han den första av ”himlarnas kungarikes nycklar”, som Jesus hade lovat att ge honom. (Matteus 16:19) Genom de här nycklarna öppnades speciella privilegier för olika grupper av människor. Den första nyckeln gjorde det möjligt för judar att bli med anden smorda kristna. Senare öppnades, genom den andra och den tredje nyckeln, samma möjlighet för samarierna och för människor av nationerna. — Apostlagärningarna 8:14–17; 10:44–48.
Lärdomar för oss
Den här folkskaran av judar och proselyter hade samhällsansvar för Guds Sons död, men Petrus talade ändå respektfullt till dem och kallade dem ”bröder”. (Apostlagärningarna 2:29) Hans mål var att få dem att ändra sinne, inte att fördöma dem. Därför vände han sig till dem på ett vänligt sätt. Han lade fram fakta och understödde dem med citat från Bibeln.
De som predikar de goda nyheterna i denna tid gör väl i att följa Petrus’ exempel. De bör försöka skapa ett gemensamt utgångsläge med sina åhörare och sedan taktfullt resonera med dem med Bibeln som grund. När Bibelns sanning framförs på ett positivt sätt, kommer den att väcka gensvar hos rättsinniga människor. — Apostlagärningarna 13:48.
Den entusiasm och frimodighet som Petrus visade på pingstdagen står i skarp kontrast till att han omkring sju veckor tidigare förnekade Jesus. Petrus var vid det tillfället förlamad av människofruktan. (Matteus 26:69–75) Men Jesus hade framburit ödmjuk bön för Petrus. (Lukas 22:31, 32) Att Jesus efter sin uppståndelse visade sig för Petrus styrkte utan tvivel honom. (1 Korinthierna 15:5) Det gjorde att Petrus inte förlorade sin tillförsikt. Det dröjde inte länge förrän han predikade med frimodighet. Han predikade alltså inte bara vid pingsten, utan så länge han levde.
Vad skall vi göra om vi, precis som Petrus, har felat på något sätt? Låt oss visa ånger, be om förlåtelse och se till att vi får andlig hjälp. (Jakob 5:14–16) Vi kan då i vårt fortsatta liv ha den tillförsikten att vår heliga tjänst är godtagbar för vår barmhärtige himmelske Fader, Jehova. — 2 Moseboken 34:6.