Bibelns syn
Är konfirmation ett kristet krav?
”Konfirmationen är det sakrament som förlänar den döpte kristne det kristna livets hela fullhet, som gör honom andligen vuxen och som gör honom till en soldat och ett vittne för Kristus.” — The Catholic Encyclopedia for School and Home.
DE FLESTA protestanter förkastar tanken att konfirmationen är ett sakrament. Men den katolske 1200-talsteologen Thomas av Aquino skrev att ”konfirmationen är ett slutligt fullkomnande av dopets sakrament”. Hur det än är med det uppstår frågan: Brukade de första kristna konfirmeras? Är denna ceremoni ett kristet krav i dag?
”Absolut ingenting i evangelierna antyder att Jesus själv instiftade konfirmationens sakrament”, medger det katolska uppslagsverket New Catholic Encyclopedia. Varför förespråkade då de kyrkliga lärarna senare tanken att ytterligare en ritual, som ibland inbegriper smörjelse med olja och handpåläggning, behövdes efter dopet för att göra personen till en fullvärdigare medlem av kyrkan?
Hur uppstod konfirmationen?
Barndopet var en av de viktigaste faktorerna som ledde fram till behovet av ytterligare ett sakrament. Det sägs i boken Christianity (Kristendom): ”Medvetna om problemen orsakade av spädbarnsdop påminde kyrkorna ... dem som hade blivit döpta om vad dopet innebar genom att ’konfirmera’ dem senare i livet.” Är det så att konfirmationen verkligen påminner dem om vad dopet innebär, eller döljer den sanningen om dopet?
Faktum är att spädbarnsdop inte har något stöd i bibeln. Att stänka vatten på ett spädbarn befriar det inte från den ursprungliga synden. Det är bara tro på Kristi Jesu lösenoffer som kan göra det. (Johannes 3:16, 36; 1 Johannes 1:7) Vattendopet är en yttre symbol för att den som blir döpt genom Jesus fullständigt har överlämnat sig för att göra Jehova Guds vilja. Vattendop är för lärjungar — troende — inte för spädbarn. — Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 8:12.
”Var slutade dopet och var började konfirmationen?” frågas det i New Catholic Encyclopedia. Svaret blir: ”Vi kanske inte skall försöka dra en alltför skarp gräns, för i den tidiga kyrkan handlade det om en enda ritual.” Ja, i det första århundradet var dopet den ”enda ritual” som gav fullt medlemskap i den kristna församlingen. — Apostlagärningarna 2:41, 42.
Är konfirmationsceremonin med dess handpåläggning nödvändig innan man kan få helig ande? Nej. I den första kristna församlingen användes handpåläggning efter dopet vanligtvis för särskilda förordnanden eller för att delge andens mirakulösa gåvor. Dessa gåvor upphörde i och med apostlarnas död. (1 Korintierna 13:1, 8—10) Och handpåläggningen är ofta förknippad, inte med vattendopet, utan med särskilda uppgifter som skulle utföras i förbindelse med den kristna missionsverksamheten. (Apostlagärningarna 6:1—6; 13:1—3) Tanken att konfirmationen är en fortsättning av denna apostoliska handpåläggning och att den, som det heter i Basics of the Faith: A Catholic Catechism (Trons grunder: en katolsk katekes), är ett ”sakrament som förändrar en individ så fullständigt att den kan tas emot endast en gång” håller inte vid en närmare granskning.
Aposteln Paulus varnade för att avvika från bibelns grundläggande sanning: ”Den tid skall med säkerhet komma då människor inte alls skall vara nöjda med den sunda läran utan ivra för den senaste nyheten ... och sedan, i stället för att lyssna på sanningen, skall de vända sig till myter.” (2 Timoteus 4:3, 4, The Jerusalem Bible) Men de som tror på konfirmationsritualen hänvisar till två bibliska exempel som bevis.
En biblisk grund?
Skildringen i Apostlagärningarna 8:14—17 används ofta som grund för konfirmationstanken. Den handpåläggning som det talas om där och som ledde till att samariterna fick del av helig ande var dock något unikt. Hur så? Samariterna var inte judiska proselyter. Därför blev de de första icke-israeliter som inlemmades i den kristna församlingen. När lärjungen Filippus predikade i Samaria, lät många samariter ”döpa sig, både män och kvinnor”, men de fick inte omedelbart den heliga anden. (Apostlagärningarna 8:12) Varför inte det?
Kom ihåg att det var Petrus som Kristus Jesus hade anförtrott ”himmelrikets nycklar” — privilegiet att först presentera möjligheten att komma in i ”himmelriket” för olika grupper av omvända. (Matteus 16:19) Det var därför inte förrän Petrus och Johannes begav sig till Samaria och lade händerna på dessa första icke-judiska lärjungar som helig ande utgöts över dem som ett tecken på deras möjlighet att bli medlemmar i ”himmelriket”.
Några ser i Apostlagärningarna 19:1—6 bevis för att de första kristna hade en särskild ritual efter dopet. I det här fallet är det dock uppenbart att skälet till att den heliga anden hade hållits tillbaka från några lärjungar i Efesus var att dessa nya troende hade döpts ”med Johannes’ dop”, vilket inte längre var giltigt. (Se även Apostlagärningarna 18:24—26.) När det förklarades för dem, blev de snabbt ”döpta i Herren Jesu namn”. Och i det här fallet var det aposteln Paulus som ”lade händerna på dem” så att de kunde få några av Guds heliga andes mirakulösa gåvor, förutom att de adopterades som Guds andliga söner. — Romarna 8:15, 16.
I den teologiska ordboken New Dictionary of Theology sägs det om de här skildringarna: ”Man kan inte spåra någon direkt kontinuitet i fråga om sedvänja fram till dessa händelser, och även om de i viss mån är prejudicerande är det tveksamt om de bör betraktas som normgivande för kristen invigning på samma sätt som vattendopet. ... Apostlagärningarna innehåller många exempel på vattendop utan efterföljande handpåläggning (varför dessa tillfällen [skildringarna i Apostlagärningarna, kapitel 8 och 19] i själva verket framstår som undantag).” Ja, de var ovanliga handlingar som föranleddes av ovanliga omständigheter.
”Den ritual som kallas ’konfirmation’ har blivit en ’ritual på jakt efter en teologi’”, sägs det slutligen i New Dictionary of Theology. Det är i själva verket en oskriftenlig ritual, en produkt av felaktiga läror, och sannerligen inte ett krav för de kristna.