GARNISON

Det hebreiska ordet netsịv kan beteckna en truppstyrka som är stationerad vid en militär anläggning. Det besläktade hebreiska ordet matstsạv (förpost) har liknande betydelse. (1Sa 13:23; 14:1, 4, 6, 11, 12, 15; 2Sa 23:14)

Filistéerna hade garnisoner på israelitisk mark på Sauls och Davids tid. (1Sa 10:5; 13:3, 4; 1Kr 11:16) När David hade besegrat Aram och Edom förlade han garnisoner i deras områden för att förhindra uppror. (2Sa 8:6, 14; 1Kr 18:13) För att bevara fred och trygghet i landet förlade Jehosafat garnisoner i Juda och i de städer i Efraim som Asa hade intagit. (2Kr 17:1, 2) Närvaron av en sådan militärstyrka bidrog i hög grad till att bevara lugnet och bevaka kungens intressen i områden där det fanns risk för att invånarna kunde göra uppror.

I det första århundradet v.t. fanns det en romersk garnison i Jerusalem. Den var förlagd i Antoniaborgen, som gränsade till tempelområdet. När en pöbelhop bestående av judar släpade Paulus ut ur templet och tänkte döda honom, var soldater från garnisonen snabbt på plats och kunde rädda honom. (Apg 21:31, 32) I samband med judarnas högtider förstärktes denna garnison med extra manskap. (Se ANTONIABORGEN.)