Vilka har egentligen en himmelsk kallelse?
JEHOVA älskar människosläktet. Ja, denna kärlek är så stor att han gav sin Son, Jesus Kristus, som en lösen för att köpa tillbaka det som vår förfader Adam hade förlorat! Och vad var det? Evigt, fullkomligt mänskligt liv med alla dess rättigheter och möjligheter. (Johannes 3:16) Lösen var också ett uttryck för Jesu kärlek till mänskligheten. — Matteus 20:28.
Gud har visat sin kärlek genom att han har öppnat två hopp grundade på Jesu lösenoffers förtjänst. (1 Johannes 2:1, 2) Det enda hopp som var tillgängligt för dem som hade Guds godkännande innan Jesus dog som människa var att få leva i ett jordiskt paradis. (Lukas 23:43) Men efter pingsten år 33 v.t. gav Jehova en ”liten hjord” ett himmelskt hopp. (Lukas 12:32) Men vad har hänt på senare år? Sedan år 1931 har Rikets budskap mer koncentrerat uppmärksamheten på de ”andra fåren”, och från och med år 1935 har Gud dragit ”en stor skara” av sådana fårlika personer till sig genom Kristus. (Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9) Gud har i deras hjärtan lagt hoppet om evigt liv i ett jordiskt paradis. De önskar få äta fullkomlig mat, utöva kärleksfullt herravälde över djuren och för evigt få glädja sig åt umgänge med rättfärdiga medmänniskor.
Barmhärtiga präster och kungar
Eftersom kärleken drev Jesus att ge sitt liv som lösen, kommer han helt visst att bli en barmhärtig himmelsk kung. Men Jesus kommer inte att vara ensam i att lyfta upp mänskligheten till fullkomlighet under sin tusenåriga regering. Jehova har också sörjt för att det skall finnas andra barmhärtiga kungar i himmelen. Ja, ”de skall vara Guds och den Smordes präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren”. — Uppenbarelseboken 20:1—6.
Hur många medregenter skall Kristus ha, och hur utväljs de för detta storslagna privilegium? Jo, aposteln Johannes fick se 144.000 på det himmelska Sions berg tillsammans med Lammet, Jesus Kristus. Eftersom de har köpts ”från människorna”, kommer de att veta vad det innebär att uppleva prövningar, att uthärda ofullkomlighetens bördor och att lida och dö som människa. (Uppenbarelseboken 14:1—5; Job 14:1) De kommer därför att bli verkligt barmhärtiga kungar och präster!
Andens vittnesbörd
De 144.000 ”har en smörjelse från den helige”, Jehova. (1 Johannes 2:20) Det är en smörjelse till ett himmelskt hopp. Gud har ”satt sitt sigill” på dem ”och har som pant på vad som skall komma gett” dem ”anden” i deras hjärtan. — 2 Korintierna 1:21, 22.
Ja, detta är innebörden i Guds andes vittnesbörd för dem som har den himmelska kallelsen. Angående detta skriver Paulus i Romarna 8:15—17: ”Ni har ... inte fått en slaveriets ande, som på nytt orsakar fruktan, utan ni har fått en ande på grund av adoption som söner, genom vilken ande vi ropar: ’Abba, Fader!’ Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Om vi alltså är barn, är vi också arvingar: Guds arvingar visserligen, men Kristi medarvingar, förutsatt att vi lider tillsammans med honom för att också bli förhärligade tillsammans med honom.” Det är genom Guds ande eller verksamma kraft som de smorda ropar: ”Abba, Fader!”
Det förnämsta beviset för att någon har blivit smord till den himmelska kallelsen är en ande eller anda eller förhärskande känsla av sonskap. (Galaterna 4:6, 7) En sådan person är absolut övertygad om att han har blivit född av Gud till andligt sonskap som en av de 144.000 medarvingarna till det himmelska Riket. Han kan vittna om att hans himmelska hopp inte är hans egen uppodlade önskan eller något som han inbillar sig, utan att det i stället är från Jehova som en följd av Guds andes verksamhet gentemot honom. — 1 Petrus 1:3, 4.
Under inflytande av Guds heliga ande verkar de smordas ande eller förhärskande inställning som en drivkraft. Den driver dem att ge positivt gensvar till det Guds ord säger om det himmelska hoppet. De ger också positivt gensvar till Jehovas handlande med dem genom den heliga anden. De är därför övertygade om att de är Guds andliga barn och arvingar.
När de smorda läser vad Guds ord säger om Guds andliga barn och det himmelska hoppet, är deras spontana reaktion att säga inom sig: ”Detta gäller mig!” Ja, de ger glatt gensvar, när deras Faders ord utlovar en himmelsk belöning. De säger: ”Detta gäller mig!”, när de läser: ”Ni älskade, vi är nu Guds barn.” (1 Johannes 3:2) Och när de smorda läser att Gud har frambringat människor till att ”vara en förstling av hans skapelser”, är de i sitt sinne benägna att reagera: ”Ja, han har frambringat mig för det syftet.” (Jakob 1:18) De vet att de har blivit ”döpta till Kristus Jesus” och till hans död. (Romarna 6:3) De har alltså den fasta övertygelsen att de är en del av Kristi andliga kropp, och de hyser hoppet att få genomgå en liknande död som han och att uppväckas till himmelskt liv.
För att få ärva det himmelska Riket måste de smorda göra sitt ”yttersta för att göra kallelsen och utväljandet” av sig ”till något säkert och visst”. (2 Petrus 1:5—11) De vandrar genom tro och fortsätter att växa till andligen, precis som de som har det jordiska hoppet gör. Vad mer finns det då att säga om andens vittnesbörd?
Varför de tar del
De smorda kristna önskar inte komma till himmelen på grund av att de är missnöjda med livet på jorden i våra dagar. (Jämför Judas, vers 3, 4, 16.) Den heliga anden vittnar i stället med deras ande att de är Guds barn. De är också övertygade om att de har förts in i det nya förbundet. Parterna i detta förbund är Jehova Gud och det andliga Israel. (Jeremia 31:31—34; Galaterna 6:15, 16; Hebréerna 12:22—24) Detta förbund, som gjorts verksamt genom Jesu utgjutna blod, tar ut ett folk för Jehovas namn och gör dessa smorda kristna till en del av Abrahams ”säd”. (Galaterna 3:26—29; Apostlagärningarna 15:14) Det nya förbundet förblir i funktion tills alla de andliga israeliterna har uppväckts till odödligt liv i himmelen.
De som verkligen har den himmelska kallelsen tvivlar inte heller på att de är i förbundet om det himmelska Riket. Jesus åsyftade detta förbund mellan sig själv och sina efterföljare, när han sade: ”Ni är ... de som med mig har hållit ut i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, för att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Lukas 22:28—30) Detta förbund invigdes med avseende på Jesu lärjungar genom att de blev smorda med helig ande på pingstdagen år 33 v.t., och det förblir verksamt mellan Kristus och hans medkungar för evigt. — Uppenbarelseboken 22:5.
De som har den himmelska kallelsen är övertygade om att de är i det nya förbundet och i förbundet om ett rike. Därför tar de vid det årliga firandet av Herrens kvällsmåltid, åminnelsen av Jesu Kristi död, med rätta del av emblemen i form av bröd och vin. Det osyrade brödet symboliserar Jesu syndfria mänskliga kropp och vinet hans fullkomliga blod som utgöts i döden och som stadfäste det nya förbundet. — 1 Korintierna 11:23—26.
Om Jehova i dig har odlat ett obestridligt hopp om himmelskt liv, litar du på det. Du ger uttryck för det hoppet i dina böner. Det upptar dig, du kan inte komma bort ifrån det, och du har en brinnande andlig längtan. Men om du är splittrad och osäker, då bör du helt visst inte ta del av emblemen vid Herrens kvällsmåltid.
Varför felaktiga antaganden?
Orsaken till att somliga felaktigt kan ta del av emblemen vid Åminnelsen är att de faktiskt inte erkänner att smörjandet beror ”inte på den som gärna vill eller på den som löper, utan på Gud”. (Romarna 9:16) Det är inte individens sak att besluta sig för att han eller hon skulle vilja föras in i det nya förbundet och bli medarvinge med Kristus i det himmelska Riket. Det är Jehovas val som räknas. I det forntida Israel utvalde Gud dem som skulle tjäna som hans präster, och han avrättade Kora för att denne förmätet sökte det prästadöme som Gud hade gett Arons familj. (2 Moseboken 28:1; 4 Moseboken 16:4—11, 31—35; 2 Krönikeboken 26:18; Hebréerna 5:4, 5) På liknande sätt skulle det misshaga Jehova om någon framställde sig som en som blivit kallad att vara bland de himmelska kungarna och prästerna, när Gud inte hade gett honom en sådan kallelse. — Jämför 1 Timoteus 5:24, 25.
På grund av en stark känsla som uppstår ur allvarliga problem kan någon felaktigt anta att han har den himmelska kallelsen. En makes eller makas död eller någon annan tragedi kan få någon att förlora intresset för livet på jorden. Eller en närstående person kanske bekänner sig tillhöra de smorda, och personen i fråga kanske önskar ha samma bestämmelse. Sådana faktorer kan få honom att tycka att livet i himmelen är för honom. Men detta är inte Guds sätt att ge någon sonskapets ande. Det skulle visa bristande tacksamhet för Guds uppsåt med jorden, om man önskade komma till himmelen på grund av icke önskvärda förhållanden eller känslomässigt betryck i samband med livet på jorden.
Tidigare religiösa uppfattningar kan också få någon att felaktigt dra slutsatsen att han har en himmelsk kallelse. Han kanske en gång tillhörde en falsk religion som höll fram himmelskt liv som det enda hoppet för de troende. Därför måste en kristen vara på sin vakt mot att låta sig ledas av känslor och tidigare felaktiga uppfattningar.
Det är viktigt att man noggrant rannsakar sig
Aposteln Paulus slår fast något mycket viktigt, när han skriver: ”Följaktligen skall vemhelst som äter brödet eller dricker Herrens bägare ovärdigt vara skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Må en människa först godkänna sig själv efter ingående prövning, och må hon så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker äter och dricker sig själv till dom, om han inte förstår att urskilja kroppen.” (1 Korintierna 11:27—29) En döpt kristen som på senare år har börjat tro att han har fått den himmelska kallelsen bör därför mycket noggrant och under bön tänka över saken.
En sådan person kan också fråga sig själv: ”Har andra påverkat mig att nära tanken på ett himmelskt liv?” Detta skulle vara orätt, eftersom Gud inte har gett någon i uppdrag att värva andra för ett sådant privilegium. Livlig fantasi skulle inte vara ett tecken på smörjelse från Gud, och han smörjer inte heller Rikets arvingar genom att låta dem få höra röster med sådana budskap.
Somliga kan fråga sig: ”Använde jag narkotika innan jag blev kristen? Använder jag mediciner som påverkar känslorna? Har jag fått behandling för mentala eller känslomässiga problem?” Somliga har sagt att de först kämpade emot det som de trodde var det himmelska hoppet. Andra har sagt att Gud under en tid tog bort deras jordiska hopp och till slut gav dem ett himmelskt hopp. Men ett sådant tillvägagångssätt är i strid med Guds sätt att handla. Tron är inte heller osäker; den är säker. — Hebréerna 11:6.
Någon kan också fråga sig: ”Önskar jag en framskjuten ställning? Traktar jag ivrigt efter en maktställning nu eller som kung och präst förenad med Kristus?” Under det första århundradet v.t., när en allmän inbjudan gick ut att söka inträde i det himmelska Riket, innehade inte alla smorda kristna ansvarsfulla ställningar som medlemmar av den styrande kretsen eller som äldste eller biträdande tjänare. Många av dem var kvinnor, och de hade inte någon speciell makt eller myndighet. Inte heller skänker smörjelse med anden ovanligt stor förståelse av Guds ord, eftersom Paulus fann det nödvändigt att undervisa vissa smorda kristna och ge dem råd. (1 Korintierna 3:1—3; Hebréerna 5:11—14) De som har den himmelska kallelsen betraktar inte sig själva som bemärkta, och de riktar inte heller uppmärksamheten på att de är smorda. De visar i stället med rätta den ödmjukhet som förväntas av dem som har ”Kristi sinne”. (1 Korintierna 2:16) De inser också att alla kristna måste uppfylla Guds rättfärdiga krav, vare sig deras hopp är himmelskt eller jordiskt.
Att någon bekänner sig ha en himmelsk kallelse skänker honom inte speciella uppenbarelser. Gud har en förbindelsekanal genom vilken han tillhandahåller andlig mat åt sin jordiska organisation. (Matteus 24:45—47) Ingen bör därför tänka att detta att han är en smord kristen ger honom en vishet som är överlägsen den vishet som medlemmarna av den ”stora skaran” med ett jordiskt hopp får. (Uppenbarelseboken 7:9) Smörjelse med anden visas inte heller genom att man är skicklig i att vittna, besvara bibliska frågor eller hålla bibliska föredrag, eftersom kristna med det jordiska hoppet också kan vara mycket skickliga i detta avseende. Och precis som de smorda lever de också ett exemplariskt kristet liv. Vad det beträffar hade Simson och andra i förkristen tid också Guds ande och var uppfyllda med nitälskan och förstånd, men ändå hade inte någon i denna ”stora sky av vittnen” det himmelska hoppet. — Hebréerna 11:32—38; 12:1; 2 Moseboken 35:30, 31; Domarboken 14:6, 19; 15:14; 1 Samuelsboken 16:13; Hesekiel 2:2.
Kom ihåg vem det är som väljer
Om en medtroende frågar om den himmelska kallelsen, kan en förordnad äldste eller någon annan mogen kristen resonera med honom om saken. Men ingen kan fatta detta beslut för någon annan, och det är Jehova som skänker det himmelska hoppet. En person som verkligen har den himmelska kallelsen behöver aldrig fråga sina medkristna om han har ett sådant hopp. De smorda har fått sig ”givet en ny födelse, inte genom förgänglig säd, utan genom oförgänglig, genom den levande och bestående Gudens ord”. (1 Petrus 1:23) Genom sin ande och sitt ord inplantar Gud den ”säd” som gör en person till ”en ny skapelse” med ett himmelskt hopp. (2 Korintierna 5:17) Ja, Jehova väljer.
När man studerar bibeln med någon ny, är det därför inte bra att föreslå att denne skall försöka avgöra om han har den himmelska kallelsen eller ej. Men hur är det då om en smord kristen visar sig otrogen och behöver ersättas? Det vore då rimligt att dra slutsatsen att Gud ger den himmelska kallelsen till någon som i många år har varit föredömlig i att troget tjäna vår himmelske Fader.
I våra dagar ligger inte huvudvikten i Guds budskap i att människor skall bli medlemmar av Kristi himmelska brud. I stället är det så att ”anden och bruden ... beständigt [säger]: ’Kom!’” Detta är en inbjudan till liv i ett jordiskt paradis. (Uppenbarelseboken 22:1, 2, 17) När de smorda tar ledningen i denna verksamhet, visar de ”anspråkslöshet i sinnet” och arbetar på att ”göra kallelsen och utväljandet” av sig ”till något säkert och visst”. — Efesierna 4:1—3; 2 Petrus 1:5—11.