Kapitel sju

Vad kan en bok lära dig om Skaparen?

DU HÅLLER nog med om att en upplysande, intressant bok har stort värde. Bibeln är en sådan bok. I den finner man gripande levnadsskildringar av högt moraliskt värde. Man finner också viktiga sanningar illustrerade på ett livfullt sätt. En av dess skribenter, som var känd för sin vishet, sade att han ”sökte finna ord som är behagliga och ett sätt att skriva korrekta ord, ord som är sanna”. — Predikaren 12:10.

Den bok som vi kallar ”Bibeln” är egentligen en samling av 66 mindre böcker som skrevs under en period av mer än 1.500 år. Mellan år 1513 och år 1473 f.v.t. skrev Mose de fem första böckerna, Moseböckerna. Johannes, en av Jesu apostlar, var den siste av bibelskribenterna. Han skrev en historisk skildring av Jesu liv (Johannes’ evangelium), några kortare brev och Uppenbarelseboken, som är den sista boken i de flesta bibelutgåvor.

Under de 1.500 åren från Mose till Johannes hade omkring 40 personer del i att skriva Bibeln. De var uppriktiga, gudfruktiga män som ville hjälpa andra att lära känna Skaparen. Av deras skrifter kan vi lära känna Guds personlighet, och vi lär oss hur vi kan behaga Gud. Bibeln hjälper oss också att förstå varför ondskan florerar och hur den skall upphöra. Många av bibelskribenterna framhöll att det skall komma en tid då människorna kommer att leva mera direkt under Guds styre, och de beskrev några av de fantastiska förhållanden som vi kan få uppleva då. — Psalm 37:10, 11; Jesaja 2:2–4; 65:17–25; Uppenbarelseboken 21:3–5.

Du vet säkert att många avfärdar Bibeln som en gammal bok som innehåller mänsklig vishet. Men miljontals människor är övertygade om att Gud är Bibelns verklige författare, att han ledde skribenternas tankar. (2 Petrus 1:20, 21) Hur kan du avgöra om det som bibelskribenterna skrev verkligen kommer från Gud?

Det finns flera kategorier av samstämmiga bevis som du kan undersöka. Många människor har gjort det och har sedan kommit fram till att Bibeln inte bara är en bok skriven av människor, utan att den har ett övermänskligt upphov. Vi skall belysa det genom att se på en kategori av bevis. När vi gör det, kan vi lära oss mer om universums Skapare, källan till mänskligt liv.

Förutsägelser som slagit in

Många bibelskribenter upptecknade profetior. De gjorde inte gällande att de själva hade förmåga att förutsäga framtiden, utan de gav Skaparen äran. Jesaja talade till exempel om Gud som ”den som från början omtalar utgången”. (Jesaja 1:1; 42:8, 9; 46:8–11) Att Jesajas Gud hade förmåga att förutsäga händelser som skulle inträffa flera årtionden eller till och med flera århundraden framåt i tiden gör honom unik. Han är inte bara en i mängden av avgudar som människor i alla tider har dyrkat. Profetiorna ger oss övertygande bevis för att Bibeln inte har författats av människor. Vi skall se hur Jesajas bok bekräftar det.

En jämförelse mellan innehållet i Jesajas bok och historiska fakta visar att boken skrevs omkring år 732 f.v.t. Jesaja förutsade att de som bodde i Jerusalem och Juda skulle drabbas av olycka, därför att de gjort sig skyldiga till blodsutgjutelse och avgudadyrkan. Jesaja förutsade att landet skulle skövlas, Jerusalem ödeläggas, dess tempel förstöras och de överlevande föras som fångar till Babylon. Men Jesaja förutsade också att Gud inte skulle glömma det fångna folket. En främmande kung vid namn Cyrus skulle erövra Babylon och ge judarna frihet att återvända till sitt hemland. Jesaja talar faktiskt om Gud som ”den som säger om Cyrus: ’Han är min herde, och allt som jag finner behag i kommer han att fullständigt verkställa’; ja i det jag säger om Jerusalem: ’Hon kommer att bli återuppbyggd’ och om templet: ’Du kommer att få din grund lagd.’” — Jesaja 2:8; 24:1; 39:5–7; 43:14; 44:24–28; 45:1.

På Jesajas tid, på 700-talet f.v.t., kunde sådana förutsägelser ha verkat otroliga. Babylon var då långt ifrån en betydande militärmakt. Det lydde under det assyriska riket, som var det stora världsväldet på den tiden. Lika främmande var tanken att ett besegrat folk, som förts i landsflykt till ett avlägset land, skulle kunna bli fritt och återfå sitt land. ”Vem har hört något likt detta?” skrev Jesaja. — Jesaja 66:8.

Men vad finner vi om vi förflyttar oss två hundra år framåt i tiden? De forntida judarnas senare historia visar att Jesajas profetia uppfylldes i minsta detalj. Babylon blev verkligen mäktigt, och babylonierna ödelade Jerusalem. Namnet på den persiske kungen (Cyrus), hans erövring av Babylon och judarnas återvändande — allt detta är erkända historiska fakta. Så exakt gick dessa detaljerade profetior i uppfyllelse att kritiker på 1800-talet hävdade att Jesajas bok var en bluff. De sade i själva verket: ”Jesaja kanske skrev de första kapitlen, men en senare skribent, en som levde på kung Cyrus’ tid, sammanställde resten av boken, så att det skulle se ut som om den var profetisk.” Somliga kan avfärda boken med sådana påståenden, men vad visar fakta?

Äkta förutsägelser?

Förutsägelserna i Jesajas bok är inte begränsade till händelser som gäller Cyrus och de landsflyktiga judarna. Jesaja förutsade också Babylons slutliga öde, och hans bok gav många detaljerade upplysningar om en kommande Messias, en befriare, som skulle lida och sedan bli förhärligad. Kan vi konstatera om sådana förutsägelser skrevs långt i förväg och därför var profetior som skulle uppfyllas längre fram?

Vi skall betrakta en detalj. Jesaja skrev följande om Babylons slutliga öde: ”Babylon, kungarikens prydnad, kaldéernas stolthets skönhet, skall bli som när Gud omstörtade Sodom och Gomorra. Hon kommer aldrig att vara bebodd, inte heller kommer hon att ha sin boning där från generation till generation.” (Jesaja 13:19, 20; kapitel 47) Hur utvecklades situationen?

Babylon hade länge varit beroende av ett komplicerat bevattningssystem bestående av dammar och av kanaler mellan floderna Tigris och Eufrat. Det här vattensystemet blev förmodligen skadat och till stor del förstört omkring år 140 f.v.t. i samband med parthernas förödande erövringskrig. Vad blev följden? The Encyclopedia Americana förklarar: ”Marken genomdränktes av mineralsalter, och ett ytlager av alkali bildades, vilket gjorde det omöjligt att bruka jorden.” Omkring 200 år längre fram var Babylon fortfarande en folkrik stad, men det varade inte så länge till. (Jämför 1 Petrus 5:13.) På 200-talet v.t. skrev historikern Dio Cassius (omkring 150–235 v.t.) om en person som besökte Babylon och som bara fann ”jordhögar och stenar och ruiner”. (LXVIII, 30) Jesaja hade då varit död och hela hans bok varit i omlopp i flera hundra år. Om du besökte Babylon i dag, skulle du se att denna en gång så blomstrande stad fortfarande ligger i ruiner. Sådana gamla städer som Rom, Jerusalem och Athen finns fortfarande kvar, men Babylon är öde, obebott, en ruin — precis som Jesaja förutsade. Förutsägelsen slog in.

Vi skall nu se på Jesajas beskrivning av den kommande Messias. Enligt Jesaja 52:13 skulle denne särskilde Guds tjänare till slut få ”en hög ställning” och bli ”mycket upphöjd”. Men i det följande kapitlet (Jesaja 53) blev det förutsagt att Messias före sin upphöjelse förvånansvärt nog skulle få uppleva något helt annat. Du kanske blir häpen över de detaljer som beskrivs i det här kapitlet, som allmänt erkänns vara en messiasprofetia.

Som du kan läsa i det här kapitlet skulle Messias bli föraktad av sina landsmän. Jesaja var så säker på att det skulle inträffa att han skrev som om det redan hade hänt: ”Han var föraktad och undviken av människor.” (Jes. 53 Vers 3) Denna skamliga behandling skulle vara helt oberättigad, eftersom Messias skulle göra mycket gott för folket. ”Våra sjukdomar bar han”, sade Jesaja när han beskrev det botande som Messias skulle utföra. (Jes. 53 Vers 4) Trots detta skulle Messias bli rannsakad och orättvist dömd till döden, men han skulle vara tyst inför sina anklagare. (Jes. 53 Verserna 7, 8) Han skulle låta sig utlämnas till att bli dödad tillsammans med brottslingar; i samband med avrättningen skulle hans kropp genomborras. (Jes. 53 Verserna 5, 12) Trots att han skulle dö som en brottsling, skulle han bli begravd som om han var en rik man. (Jes. 53 Vers 9) Jesaja framhöll gång på gång att Messias’ orättvisa död skulle vara en försoningsdöd; den skulle övertäcka andra människors synder. — Jes. 53 Verserna 5, 8, 11, 12.

Allt detta inträffade. De historiska skildringar som Jesu samtida — Matteus, Markus, Lukas och Johannes — skrev bekräftar att det Jesaja hade förutsagt verkligen hände. Några av händelserna ägde rum efter Jesu död, varför han inte kunde ha styrt utvecklingen. (Matteus 8:16, 17; 26:67; 27:14, 39–44, 57–60; Johannes 19:1, 34) Att Jesajas profetia om Messias uppfylldes i minsta detalj har haft stort inflytande på uppriktiga bibelläsare århundradena igenom, också på några som tidigare inte erkänt Jesus. Forskaren William Urwick skrev: ”Många judar som skrivit ner skälet till att de omvänt sig till kristendomen har medgett att det var läsningen av detta kapitel [Jesaja 53] som fått dem att vackla i tron på sina gamla trosuppfattningar och lärare.” — The Servant of Jehovah.a

Urwick gjorde det här uttalandet i slutet av 1800-talet, när somliga fortfarande kan ha tvivlat på att kapitel 53 i Jesajas bok skrevs flera hundra år före Jesu födelse. Men upptäckter sedan dess har i stort sett avlägsnat varje grund till tvivel. År 1947 hittade en beduinherde i närheten av Döda havet en gammal skriftrulle med hela Jesajas bok. Experter på äldre skriftarter daterade rullen till mellan år 125 och år 100 f.v.t. År 1990 gjordes en analys av rullen med hjälp av kol-14-metoden som daterade den till mellan år 202 och år 107 f.v.t. Ja, den berömda Jesajarullen var redan ganska gammal när Jesus föddes. Vad visar en jämförelse mellan den och nutida bibelöversättningar?

Om man besöker Jerusalem, kan man se fragment av Dödahavsrullarna. I en bandupptagning förklarar Yigael Yadin, professor i arkeologi: ”Det gick inte mer än omkring fem eller sex hundra år från den tidpunkt då Jesajas ord uttalades till dess denna bokrulle skrevs på 100-talet f.Kr. Det är häpnadsväckande att Jesajarullen i museet, trots att den är mer än 2.000 år gammal, så väl överensstämmer med den bibel vi läser i dag, antingen på hebreiska eller i de översättningar som gjorts från grundspråket.”

Detta bör naturligtvis påverka vår inställning. Hur då? Det bör vederlägga alla kritiska påståenden om att profetiorna i Jesajas bok är skrivna i efterhand. Det är nu vetenskapligt bevisat att en avskrift av Jesajas bok gjordes gott och väl hundra år innan Jesus ens var född och långt före ödeläggandet av Babylon. Hur kan det då råda något som helst tvivel om att Jesajas bok förutsade både Babylons slutliga öde och den behandling Messias utsattes för, hans orättvisa lidande och den död han fick? Historiska fakta avlägsnar dessutom varje grund till tvivel på att Jesaja verkligen förutsade judarnas fångenskap och deras frigivning från Babylon. Att förutsägelserna slagit in är bara en av många kategorier av bevis för att Bibelns verklige författare är Skaparen och att Bibeln är ”inspirerad av Gud”. — 2 Timoteus 3:16.

Det finns mycket annat som vittnar om att Gud är Bibelns författare. Bland annat kan nämnas Bibelns korrekta astronomiska, geologiska och medicinska uppgifter; samstämmigheten mellan de olika böckerna, som skrevs av dussintals män under många hundra år; överensstämmelsen med många profanhistoriska och arkeologiska fakta; dess moralkodex som var vida överlägsen moralbegreppen hos nationerna runt omkring det forntida Israel och som fortfarande anses sakna motstycke. De här och andra kategorier av bevis har övertygat ett oräkneligt antal samvetsgranna, uppriktiga människor om att Bibeln är en bok som har författats av vår Skapare.b

Detta kan också hjälpa oss att dra viktiga slutsatser om Skaparen — vi lär oss något om hans egenskaper. Visar inte hans förmåga att se långt in i framtiden att han har uppfattningsförmågor som vida överträffar människans? Människor vet inte vad som kommer att hända i en avlägsen framtid, och inte heller kan de råda över det. Det kan Skaparen. Han kan både förutse framtiden och styra händelseutvecklingen så att hans vilja blir utförd. Jesaja beskriver mycket passande Skaparen som ”den som från början omtalar utgången och från svunnen tid de ting som inte har blivit gjorda; den som säger: ’Mitt eget rådslut kommer att bestå, och allt som behagar mig kommer jag att göra.’” — Jesaja 46:10; 55:11.

Lär känna Bibelns författare bättre

Vi blir bekanta med en person genom att samtala med honom och genom att se hur han reagerar i olika situationer. Detta är möjligt när det gäller att lära känna andra människor, men hur är det om vi vill lära känna Skaparen? Vi kan inte gärna samtala med honom direkt, men som vi har konstaterat uppenbarar han mycket om sig själv i Bibeln — både genom vad han har sagt och genom hur han har handlat. Den här unika boken inbjuder oss dessutom att uppodla ett nära förhållande till Skaparen. Den uppmanar oss: ”Närma er Gud, så skall han närma sig er.” — Jakob 2:23; 4:8.

Ett viktigt steg är följande: Om du ville bli vän med någon, skulle du säkert lära dig hans namn. Vad är då Skaparens namn, och vad uppenbarar hans namn om honom?

Den hebreiska delen av Bibeln (ofta kallad Gamla testamentet) upplyser oss om Skaparens unika namn. Det återges i gamla handskrifter med fyra hebreiska konsonanter som kan translittereras JHWH eller JHVH. Skaparens namn förekommer omkring 7.000 gånger, mycket oftare än titlarna Gud och Herren. I många hundra år använde de som läste den hebreiska delen av Bibeln detta egennamn, men med tiden utvecklade många judar en vidskeplig fruktan för att uttala Guds namn, och därför bevarade de inte dess uttal.

”Det ursprungliga uttalet gick till slut förlorat; nutida försök att återställa det grundar sig på antaganden”, sägs det i en judisk kommentar till Andra Moseboken. Det skall erkännas att vi inte kan vara säkra på hur Mose uttalade Guds namn, som vi finner bland annat i 2 Moseboken 3:16 och 6:3. Men, uppriktigt sagt, vem i våra dagar känner sig tvungen att försöka uttala Moses namn eller Jesu namn med exakt samma ljud och intonation som användes när de vandrade på jorden? Vi avstår inte från att använda namnen Mose och Jesus när vi talar om dem, fast vi inte uttalar namnen exakt rätt. Varför skulle vi då inte använda det uttal av Guds namn som är vanligt på vårt språk i stället för att vara överdrivet bekymrade över exakt hur ett forntida folk som talade ett annat språk uttalade namnet? Formen ”Jehova” har använts på svenska i 400 år.

Men det är något som är viktigare än detaljer om hur namnet skall uttalas. Det är innebörden i namnet. På hebreiska är namnet ett verb, den kausativa (förorsakande eller föranledande) formen av ha·wạh, som betyder ”bli” eller ”visa sig vara”. (1 Moseboken 27:29; Predikaren 11:3, där ordet ”ligga” också kan återges med ”visa sig vara”.) The Oxford Companion to the Bible ger innebörden ”’han förorsakar (föranleder)’ eller ’kommer att förorsaka (föranleda) att bli’”. Vi kan därför säga att Skaparens egennamn ordagrant betyder ”han förorsakar (föranleder) att bli”. Lägg märke till att det som betonas inte är Skaparens verksamhet i en avlägsen forntid, som somliga kan ha haft i tankarna när de använt uttrycket ”yttersta orsaken”. Varför inte det?

Därför att Skaparens namn är förknippat med vad han har för avsikt att göra. Hebreiska verb har bara två huvudformer, och den som används när det gäller Skaparens namn ”betecknar handlingar ... i pågående utveckling. Den uttrycker inte bara det att en handling fortsätter ... , utan det att den utvecklar sig från sin början mot sin fullbordan.” (A Short Account of the Hebrew Tenses) Ja, genom sitt namn visar Jehova att han är verksam som den som har ett uppsåt och förverkligar det. Vi lär oss således att han — i fortskridande handling — blir den som uppfyller löften. Många tycker att det är gott att veta att Skaparen alltid förverkligar sitt uppsåt, sina syften.

Hans uppsåt ger livet mening

Guds namn vittnar om uppsåt, men många människor har svårt att se ett verkligt uppsåt, en verklig mening, med sin egen tillvaro. De ser mänskligheten stappla från den ena krisen till den andra — krig, naturkatastrofer, sjukdomsepidemier, fattigdom och brottslighet. Också de få privilegierade som på något sätt lyckas undgå att drabbas medger ofta att de misströstar om framtiden och tvivlar på att livet har en mening.

Bibeln förklarar: ”Den fysiska världen blev lagd under besvikelsen, inte av egen önskan, utan av Skaparens vilja, hans som när han gjorde det gav den hopp om att den en dag skulle bli befriad ... och få del av Guds barns härliga frihet.” (Romarna 8:20, 21, The New Testament Letters, av J. W. C. Wand) Berättelsen i Första Moseboken visar att människorna en gång i tiden hade frid med sin Skapare. När de handlade orätt, reagerade Gud rättvist genom att försätta dem i en situation som på sätt och vis skapade besvikelse. Vi skall se närmare på vad som hände, vad det lär oss om Skaparen och vad vi kan vänta oss av framtiden.

Enligt den här historiska skildringen, som på många sätt har visat sig vederhäftig, hette de första människorna Adam och Eva. Skildringen visar att de inte lämnades att treva sig fram utan uppsåt och utan att veta vad som var Guds vilja. Precis som varje kärleksfull, omtänksam mänsklig far skulle göra för sin avkomma, gav Skaparen människorna värdefulla föreskrifter. Han sade till dem: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” — 1 Moseboken 1:28.

De första människorna hade alltså ett meningsfullt uppsåt i livet. De skulle vårda sig om jordens ekologiska system och befolka jorden med ansvarskännande individer. (Jämför Jesaja 11:9.) Ingen kan med rätta ge Skaparen skulden för att vår planet nu är förorenad, som om han har gett människorna rätt att exploatera och fördärva jordklotet. Uttrycket ”lägga under sig” gav inte människorna rätt att exploatera jorden. Det innebar att de skulle odla och ta vård om den planet som de hade anförtrotts förvaltningen av. (1 Moseboken 2:15) De skulle dessutom ha en evig framtid på sig att fullgöra den här meningsfulla uppgiften. Att de hade utsikten att inte behöva dö stämmer med det förhållandet att människorna har en långt större hjärnkapacitet än de kan utnyttja till fullo under ett liv på 70, 80 eller ens 100 år. Hjärnan var avsedd att användas i all oändlighet.

Som skapelsens upphovsman och vägledare gav Jehova Gud människorna ett visst mått av frihet när det gällde hur de skulle fullgöra hans uppsåt med jorden och mänskligheten. Han var varken för krävande eller för restriktiv. Han gav Adam vad som skulle vara en zoologs dröm — uppdraget att studera och namnge djuren. Sedan Adam iakttagit deras karakteristiska egenskaper, gav han dem namn, som i många fall var mycket beskrivande. (1 Moseboken 2:19) Det här är bara ett exempel på hur människorna kunde använda sin begåvning och sina förmågor i harmoni med Guds uppsåt.

Vi förstår att han som är hela universums vise Skapare lätt kunde behärska varje situation som uppstod på jorden, också om människor valde att följa en dåraktig eller skadlig kurs. Den historiska redogörelsen upplyser oss om att Gud gav Adam endast en enda restriktiv befallning: ”Av varje träd i trädgården får du äta dig mätt. Men vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.” — 1 Moseboken 2:16, 17.

Den befallningen krävde att människorna skulle erkänna Guds rätt att bli åtlydd. Människorna har ända från Adams tid till våra dagar varit tvungna att erkänna gravitationslagen och inrätta sig efter den. Det skulle vara dåraktigt och farligt att göra något annat. Varför skulle då människor vägra att leva enligt en annan lag, eller befallning, från sin gode Skapare? Skaparen klargjorde för Adam och Eva vad följden skulle bli om de förkastade hans lag, men han gav dem möjlighet att välja att lyda honom av egen fri vilja. Av redogörelsen för människans tidiga historia är det inte svårt att se att Skaparen ger människorna valfrihet. Men han vill också att hans skapelser skall vara verkligt lyckliga, något som blir en naturlig följd av att man lever enligt de goda lagar han ger.

I ett tidigare kapitel såg vi att Skaparen frambringade intelligenta skapelser som vi inte kan se — andevarelser. Berättelsen om början av människans tillvaro visar att en av andevarelserna blev besatt av tanken att tillskansa sig Guds ställning. (Jämför Hesekiel 28:13–15.) Han missbrukade den valfrihet Gud gett honom och lockade de första människorna in i något som måste betecknas som öppet uppror. Genom en direkt, provocerande olydnadshandling — de åt av ”trädet för kunskapen om gott och ont” — visade de att de ville vara oberoende av Guds styre. De visade också att de instämde i påståendet att Skaparen undanhöll människan något gott. Det var som om Adam och Eva krävde att själva få bestämma vad som var gott och vad som var ont — oberoende av vad deras Skapare ansåg.

Så oförnuftigt det skulle vara om män och kvinnor bestämde sig för att inte tycka om gravitationslagen och därför handlade i strid med den! Det var lika oförståndigt av Adam och Eva att förkasta Skaparens moralnormer. Människor bör sannerligen vänta sig att brott mot Guds grundläggande lag om lydnad får negativa följder, precis som trots mot gravitationslagen får olyckliga följder.

Historien visar oss att Jehova vidtog åtgärder. På den ”dag” då Adam och Eva trotsade Skaparens vilja började det gå utför med dem. De gick sin fysiska död till mötes, precis som Gud varnande hade sagt. (Jämför 2 Petrus 3:8.) Detta visar en annan sida av Skaparens personlighet. Han är en rättvis Gud, som inte i svaghet ignorerar direkt olydnad. Han har visa och rättvisa normer, och han vidmakthåller dem.

I överensstämmelse med sina enastående egenskaper var Gud barmhärtig och utplånade inte omedelbart allt mänskligt liv. Varför inte det? Av hänsyn till Adams och Evas efterkommande, som ännu inte var födda och som inte var ansvariga för sina första föräldrars syndiga kurs. Skaparens omtanke om det liv som ännu inte fanns till säger oss en hel del om hurdan han är. Han är inte en sträng domare som saknar känslor. Han är i stället rättvis, villig att ge alla en möjlighet, och han visar respekt för människolivets helgd.

Därmed inte sagt att de kommande generationerna skulle få leva under samma gynnsamma förhållanden som det första paret. Genom att Skaparen lät Adam och Eva sätta barn till världen blev ”den fysiska världen ... lagd under besvikelsen”. Men det var inte en total besvikelse eller hopplöshet. Kom ihåg att det också sägs i Romarna 8:20, 21 att Skaparen ”gav den ett hopp om att den en dag skulle bli befriad”. Det är något vi bör vilja veta mer om.

Kan du finna Honom?

Den fiende som fick det första människoparet att göra uppror kallas i Bibeln Satan, Djävulen, vilket betyder ”motståndare” och ”baktalare”. I den dom som uttalades över honom, den främste anstiftaren av upproret, brännmärkte Gud honom som en fiende, men gav människor som skulle komma att födas en grundval till hopp. Gud sade: ”Jag kommer att sätta fiendskap mellan dig [Satan] och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han kommer att krossa huvudet på dig, och du kommer att krossa hälen på honom.” (1 Moseboken 3:15) Det är tydligt att det är fråga om ett bildspråk. Vad betyder det när det sägs att det skulle komma en ”säd”?

Andra delar av Bibeln kastar ljus över den här spännande versen. De visar att den är förbunden med att Jehova lever upp till sitt namn och ”blir” det som behövs för att fullgöra sitt uppsåt med människorna på jorden. I det här sammanhanget använde han en viss nation, och den historiska redogörelsen för hans handlande med den här forntida nationen upptar en stor del av Bibeln. Vi skall helt kort betrakta denna viktiga historiska redogörelse. Vi kan då också lära oss mer om vår Skapares egenskaper. Ja, vi kan lära oss mycket som är värdefullt att veta om honom genom att fortsätta att undersöka den bok som han har gett mänskligheten, Bibeln.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 107]

Babylon lades i ruiner flera hundra år efter det att Bibeln förutsagt detta, och Babylon är öde än i denna dag

[Bilder på sidan 110]

Den här Jesajarullen, som är en avskrift gjord på 100-talet f.v.t., hittades i en grotta nära Döda havet. Den förutsade i detalj händelser som inträffade flera hundra år efter det att den skrevs

[Bild på sidan 115]

Det här brevet, som är skrivet på forntida hebreiska på en lerskärva, grävdes fram i Lakis. Guds namn (se pilarna) förekommer två gånger, vilket visar att det var känt och i allmänt bruk

[Bild på sidan 117]

Isaac Newton formulerade gravitationslagen. Skaparens lagar är rimliga, och det är till vårt bästa att vi inrättar oss efter dem