Bibelns syn

Varför det är viktigt att vara enig i religiösa frågor i ett äktenskap

EN FAMILJ sätter sig ner för att äta kvällsmat. Medan fadern högt ber en bön till sin gud, ber modern tyst till en annan gud. I en annan familj går hustrun till gudstjänst i en kyrka, men hennes man går till en synagoga. Och i vissa familjer lär den ena föräldern barnen att tro på jultomten, medan den andra talar med dem om chanukka.

Det har, enligt nyligen gjorda studier, blivit vanligt med sådana scener, då allt fler gifter sig med någon som inte delar deras religiösa uppfattning. En undersökning i USA visar att 21 procent av katolikerna i det landet nu gifter sig med någon som inte har samma tro. För mormonerna är den siffran nu 30 procent, för muslimerna 40 procent och för judarna mer än 50 procent. Med tanke på århundraden av religiös fiendskap betraktar somliga detta att man gifter sig med någon som har en annan trosuppfattning som en seger över intoleransen. En tidningskolumnist skrev: ”Blandäktenskap är så gott som alltid något att gratulera.” Är detta Bibelns syn?

Det skall påpekas att Bibeln inte stöder fördomar på grund av ras eller etnisk tillhörighet. Guds ord främjar i stället en opartisk inställning till människor av andra raser. Aposteln Petrus sade klart och tydligt om detta: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:34, 35) Samtidigt lär Bibeln faktiskt att Jehovas sanna tillbedjare skall gifta sig ”bara ... i Herren”. (1 Korinthierna 7:39) Varför det?

Syftet med äktenskapet

Jehova Gud avsåg att äktenskapet skulle vara ett särskilt starkt band mellan människor. (1 Moseboken 2:24) När Jehova instiftade äktenskapet avsåg han att det skulle vara mer än bara ett kamratskap. När han gav det första människoparet i uppdrag att uppfostra barn och ta hand om sitt jordiska hem, visade han att de skulle arbeta nära tillsammans i att fullgöra hans vilja. (1 Moseboken 1:28) Genom att man och kvinna skulle samarbeta i att på så sätt tjäna Gud skulle de inte bara åtnjuta ett kamratskap, utan också ett nära och bestående partnerskap. — Jämför Malaki 2:14.

Jesus syftade på det här partnerskapet när han yttrade de välkända orden: ”De [äro] icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanokat, skall en människa icke åtskilja.” (Matteus 19:6, Åkeson) Jesus använde här en metafor med ett ok som sammanokar två dragdjur, så att de tillsammans kan dra en börda, och jämförde detta med äktenskapet. Föreställ dig hur stor påfrestning det skulle bli för ett par sammanokade djur, om de drog åt var sitt håll! På liknande sätt kan någon som gifter sig utanför den sanna tron finna att hans eller hennes partner motsätter sig den ansträngning han eller hon själv gör för att leva enligt Bibelns principer. Det är därför på sin plats att Bibeln säger: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” — 2 Korinthierna 6:14.

Ett bättre äktenskap

Att makarna är förenade i sann tillbedjan kan i hög grad stärka ett äktenskap. En författare skrev: ”Gemensam gudsdyrkan är ett av de främsta kännetecknen på sunda, lyckliga familjer.” I Predikaren 4:9, 10 heter det: ”Två är bättre än en, eftersom de har en god lön för sitt hårda arbete. Ty om en av dem skulle falla, kan den andre resa upp sin medbroder.”

När kristna äkta makar låter sitt liv kretsa kring tillbedjan av Gud, blir de förenade inte bara fysiskt, utan också andligt. När de ber tillsammans, studerar Guds ord tillsammans och församlas med sina medkristna tillsammans och även talar med andra människor om sin tro tillsammans, skapar de ett andligt band som i hög grad stärker förtroligheten i deras äktenskap. Så här sade en kristen kvinna: ”Sann tillbedjan är ett levnadssätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att gifta mig med någon som inte delar grunden för vem och vad jag är.” — Jämför Markus 3:35.

De som gifter sig ”i Herren” kan förvänta att deras partner skall efterlikna Jesu uppförande. Kristna män skall behandla sina hustrur så som Jesus kärleksfullt behandlade församlingen. Kristna hustrur skall behandla sina män med respekt. (1 Korinthierna 11:3; Efesierna 5:25, 29, 33) De kristna handlar inte så bara för att behaga sin partner, utan för att behaga Gud, som håller äkta makar ansvariga för hur de behandlar varandra. — Malaki 2:13, 14; 1 Petrus 3:1–7.

Att kristna par håller sig till en gemensam trosuppfattning hjälper dem också att lösa meningsskiljaktigheter på ett fridsamt sätt. Bibeln ger de kristna följande råd: ”[Håll] inte med personligt intresse ... ett öga bara på era egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras.” (Filipperna 2:4) De makar som är förenade i tron vänder sig till Guds ord som en gemensam auktoritet för att lösa meningsskiljaktigheter, och det oavsett vad de själva kan föredra. (2 Timoteus 3:16, 17) De följer därigenom Bibelns råd till de kristna att vara ”likasinnade”. — 1 Korinthierna 1:10; 2 Korinthierna 13:11; Filipperna 4:2.

Dragningskraft och gemensamma värderingar

Det skall medges att ett förhållande mellan två människor är mer än att man bara har en gemensam tro. Den ömsesidiga dragningen spelar också en roll. (Höga Visan 3:5; 4:7, 9; 5:10) Men för att ett äktenskap skall bestå är det viktigt med gemensamma värderingar. Enligt boken Konsten att hitta den rätte har ”par med likartade värderingar ... mycket större möjligheter att skapa ett lyckligt, harmoniskt och varaktigt förhållande”.

Tyvärr kanske två människor, som dras till varandra, inte tar upp allvarliga meningsskiljaktigheter förrän efter det att de har gift sig. Man kan likna detta vid att man köper ett hus främst därför att man tycker om hur huset ser ut. Men när man väl har flyttat in i huset upptäcker man att grunden inte är stabil. Med en instabil grund blir allt det som var så tilltalande hos huset plötsligt betydelselöst. På liknande sätt kanske man dras till någon som har en annan tro och som man verkar passa bra ihop med, men efter giftermålet kan förhållandet visa sig ha allvarliga brister.

Begrunda några svåra frågor som kan dyka upp i ett äktenskap där man har olika tro: Vart skall familjen gå för att utöva sin gudsdyrkan? Vilken religiös fostran skall barnen få? Vilket trossamfund skall familjen stödja ekonomiskt? Kommer den ena parten att insistera på att ta del i vissa religiösa seder och att fira vissa helgdagar som den andra parten betraktar som hedniska? (Jesaja 52:11) Båda parter i ett äktenskap måste naturligtvis anpassa sig i rimlig grad, men Gud godkänner inte att man ruckar på bibliska principer ens för att rädda sitt äktenskap. — Jämför 5 Moseboken 7:3, 4; Nehemja 13:26, 27.

I vissa äktenskap där man har olika religiösa uppfattningar utövar man sin religion var för sig för att bevara friden i äktenskapet. Men att man utövar sin gudsdyrkan var för sig skapar ett andligt tomrum i äktenskapet. En kristen kvinna som hade varit gift med en man som inte hade samma tro som hon berättade: ”Trots att vi var gifta i 40 år, så kände min man mig egentligen aldrig riktigt.” I ett äktenskap där båda parter tillber Gud ”med ande och sanning” är Gud däremot i centrum. Som Bibeln poetiskt uttrycker saken: ”En tredubbel tråd kan inte snabbt slitas av.” — Johannes 4:23, 24; Predikaren 4:12.

Hur är det då med barnen?

Den som överväger att gifta sig med någon som inte har samma tro kanske tänker att båda två får lov att förklara sin tro för barnen och sedan låta dem välja själva. Det är sant att båda föräldrarna har laglig och moralisk rätt att ge barnen religiös fostran och att det till sist är barnen själva som väljer.a

Bibeln uppmanar barn att lyda båda sina föräldrar ”i gemenskap med Herren”. (Efesierna 6:1) Så här uttrycks det i Ordspråken 6:20: ”Iaktta, o min son, din fars bud, och överge inte din mors lag.” I stället för att påverkas av olika läror blir barn som uppfostras av föräldrar som har samma tro förenade i det som Bibeln kallar ”en enda Herre, en enda tro, ett enda dop”. — Efesierna 4:5; 5 Moseboken 11:19.

Helt ”i Herren”

Om detta att ha gemensamma värderingar är nyckeln till ett lyckligt äktenskap, är det då förståndigt att gifta sig med vem som helst som bekänner sig vara kristen? Bibeln svarar: ”Den som säger att han förblir i gemenskap med honom [Jesus], han är pliktig att också själv fortsätta att vandra alldeles som denne har vandrat.” (1 Johannes 2:6) En kristen som funderar på att gifta sig bör därför söka en medkristen som verkligen vinnlägger sig om att följa Jesus. En sådan blivande partner måste ha överlämnat sitt liv åt Gud och ha blivit döpt. Han måste efterlikna Jesu kärleksfulla personlighet och hans nitiska predikande om Guds kungarike. Han måste i likhet med Jesus låta sitt liv kretsa kring detta att göra Guds vilja. — Matteus 6:33; 16:24; Lukas 8:1; Johannes 18:37.

Genom att tålmodigt vänta på en lämplig partner inom Guds familj av tillbedjare visar de som funderar på att gifta sig att de sätter Guds vilja främst i sitt liv. Ett sådant handlingssätt kommer i slutändan att leda till ett lyckligare och mer tillfredsställande äktenskap. — Predikaren 7:8; Jesaja 48:17, 18.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 20]

Hjälp åt familjer där man inte har samma religiösa tro

Många gifta par har av olika anledningar inte samma religiösa tro. Några kan ha valt att gifta sig med någon av en annan religion. Andra däremot kan ha haft samma tro när de gifte sig, men senare har den ena parten valt en annan form av tillbedjan. Det kan finnas olika orsaker till att man i en familj inte har samma religiösa uppfattning. Men vad än orsaken är, så skall inte äktenskapslöften brytas eller förringas bara för att makar har olika uppfattningar om valet av religion. Bibeln visar att äktenskapets helgd skall respekteras och att det skall vara en bestående förening, även om makarna inte är förenade i tillbedjan. (1 Petrus 3:1, 2) Aposteln Paulus skrev: ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är med på att bo tillsammans med honom, må han då inte lämna henne.” (1 Korinthierna 7:12) Om makar tillämpar Bibelns principer i sitt äktenskap, kan detta hjälpa dem att åtnjuta ett fridfullt och kärleksfullt förhållande, där man visar varandra respekt. — Efesierna 5:28–33; Kolosserna 3:12–14; Titus 2:4, 5; 1 Petrus 3:7–9.