Alla sanna kristna måste vara evangelieförkunnare
”Utför en evangelieförkunnares [eller: missionärs, fotnot i NW, referensutgåvan] verk.” — 2 TIMOTEUS 4:5.
1. Vilka goda nyheter predikade evangelieförkunnarna under det första århundradet?
VAD innebär det i våra dagar att vara en evangelieförkunnare, och är du en sådan? Ordet ”evangelieförkunnare” kommer från det grekiska ordet eu·ag·ge·li·stẹs, som betyder ”en predikare av goda nyheter”. Från och med att den kristna församlingen grundades år 33 v.t. betonade de kristna goda nyheterna Guds medel till räddning och förkunnade att Jesus Kristus skulle återvända vid en senare tidpunkt för att börja sitt kungarikes styre över mänskligheten. — Matteus 25:31, 32; 2 Timoteus 4:1; Hebréerna 10:12, 13.
2. a) Hur har de goda nyheternas innebörd berikats i våra dagar? b) Vilken förpliktelse vilar nu på alla sanna kristna?
2 Från och med år 1914 började bevisen hopa sig för att det tecken som Jesus hade gett angående sin återkomst och osynliga närvaro höll på att uppfyllas. (Matteus 24:3—13, 33) Återigen kunde de goda nyheterna inbegripa uttrycket ”Guds kungarike är nära”. (Lukas 21:7, 31; Markus 1:14, 15) Ja, tiden var inne för Jesu profetia, som finns nedtecknad i Matteus 24:14, att få en storslagen uppfyllelse: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” Nu inbegriper evangeliserandet därför att nitiskt kungöra Guds upprättade kungarike och de välsignelser som det snart skall skänka den lydiga mänskligheten. Befallningen att utföra detta verk och att ”göra lärjungar” gäller alla kristna. — Matteus 28:19, 20; Uppenbarelseboken 22:17.
3. a) Vilken ytterligare innebörd har ordet ”evangelieförkunnare”? (Se Insight on the Scriptures, band 1, sidan 770, spalt 2, paragraf 2.) b) Vilka frågor väcker detta?
3 Förutom att Bibeln använder uttrycket ”evangelieförkunnare” om dem som predikar de goda nyheterna i allmänhet, använder den det uttrycket i en speciell bemärkelse om dem som lämnar sitt hemdistrikt för att predika de goda nyheterna i sådana trakter där det tidigare inte har predikats. Under det första århundradet fanns det många missionärsevangelieförkunnare, till exempel Filippus, Paulus, Barnabas, Silas och Timoteus. (Apostlagärningarna 21:8; Efesierna 4:11) Men hur är det då med den speciella tid som vi nu lever i sedan år 1914? Har Jehovas folk i våra dagar ställt sig till förfogande som lokala evangelieförkunnare och som missionärsevangelieförkunnare?
Utvecklingen sedan år 1919
4, 5. Hur var utsikterna för evangeliseringsarbetet kort efter år 1914?
4 När första världskriget gick mot sitt slut år 1918, upplevde Guds tjänare ökat motstånd både från avfällingar och från kristenhetens prästerskap och dess politiska bundsförvanter. I juni 1918 stannade faktiskt den sanna kristna evangeliseringen nästan helt av, när de ledande representanterna för Sällskapet Vakttornet i Förenta staterna på falska anklagelser dömdes till 20 års fängelse. Hade Guds fiender lyckats med att få slut på predikandet av de goda nyheterna?
5 I mars 1919 blev Sällskapets representanter helt oväntat frigivna, och senare blev de också rentvådda från de falska anklagelser som hade fått dem att hamna i fängelse. Med sin nyvunna frihet insåg dessa smorda kristna att det fortfarande fanns mycket arbete kvar att utföra, innan de skulle församlas i himlen och där få sin belöning som medarvingar i Guds kungarike. — Romarna 8:17; 2 Timoteus 2:12; 4:18.
6. Hur gick evangeliseringsarbetet framåt mellan åren 1919 och 1939?
6 År 1919 uppgick antalet av dem som rapporterade att de tog del i att sprida de goda nyheterna till mindre än 4.000. Under de två följande årtiondena erbjöd ett antal män sig som missionärsevangelieförkunnare, och några av dessa sändes till länder i Afrika, Asien och Europa. År 1939, efter 20 års predikande om Riket, hade Jehovas vittnen ökat till över 73.000. Denna enastående ökning, som hade åstadkommits trots mycket förföljelse, liknade den som ägde rum under de första åren av den kristna församlingens historia. — Apostlagärningarna 6:7; 8:4, 14—17; 11:19—21.
7. Hur liknade situationen år 1939 den som rådde år 47 v.t., när det gäller det kristna evangeliseringsarbetet?
7 Men flertalet Jehovas vittnen på den tiden bodde i engelsktalande protestantiska länder. Över 75 procent av de 73.000 förkunnarna av Riket fanns faktiskt i Australien, Canada, England, Förenta staterna och Nya Zeeland. Men precis som fallet var omkring år 47 v.t., behövdes något för att uppmuntra evangelieförkunnarna till att ägna större uppmärksamhet åt de länder på jorden där man inte hade arbetat så mycket.
8. Vad har Gileadskolan uträttat fram till år 1992?
8 Restriktioner och förföljelse under krigstiden kunde inte hindra Jehovas mäktiga heliga ande från att motivera hans tjänare att förbereda sig för större utvidgning. År 1943, medan andra världskriget rasade som värst, upprättade Guds organisation Vakttornets Bibelskola Gilead i syfte att utbreda de goda nyheterna ännu mer. I mars 1992 hade denna skola sänt ut 6.517 missionärer till 171 olika länder. Dessutom övades män till att sköta Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i främmande länder. Nu, år 1992, har 75 av de 97 samordnarna för avdelningskontorens kommittéer fått övning vid Gilead.
9. Vilka utbildningsprogram har medverkat till att arbetet med att evangelisera och göra lärjungar har gått framåt?
9 Förutom Gileadskolan har också andra utbildningsprogram rustat Jehovas folk till att utvidga och förbättra sitt evangeliseringsarbete. I Jehovas vittnens församlingar jorden utöver pågår till exempel skolan i teokratisk tjänst. Denna skola och tjänstemötena varje vecka har övat miljontals Rikets förkunnare att bli effektiva i den offentliga tjänsten. Och så har vi också Skolan i Rikets tjänst, som ger äldste och biträdande tjänare värdefull övning för att de bättre skall kunna ta hand om de växande församlingarna. Pionjärskolan har hjälpt många heltidstjänare att bli effektivare i sin predikoverksamhet. Och på senare tid har Skolan för förordnade tjänare pågått i olika länder för att hjälpa ogifta äldste och biträdande tjänare att bli en nutida Timoteus.
10. Vad har resultatet blivit av all den utmärkta utbildning som getts genom Guds organisation? (Ta med upplysningarna i rutan.)
10 Vad har blivit resultatet av all denna utbildning? År 1991 hade Jehovas vittnen nått en toppsiffra på en bra bit över fyra miljoner Rikets förkunnare verksamma i 212 länder. Men till skillnad från hur det var år 1939 kommer nu mer än 70 procent av förkunnarna från katolska, ortodoxa och icke-kristna länder eller från länder där engelskan inte är det dominerande språket. — Se rutan ”Utvidgning sedan år 1939”.
Varför så framgångsrika
11. Åt vem gav aposteln Paulus äran för sin framgång som förkunnare?
11 Jehovas vittnen tar inte åt sig äran för denna utvidgning. De betraktar i stället sitt arbete på samma sätt som aposteln Paulus gjorde enligt vad han förklarade i sitt brev till korinthierna: ”Vad är då Apollos? Ja, vad är Paulus? Tjänare genom vilka ni blev troende, såsom Herren förunnade var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud fick det ständigt att växa; så varken den som planterar eller den som vattnar är någonting, men Gud däremot, som får det att växa. Ty vi är Guds medarbetare. Ni är Guds åkerfält, Guds byggnad.” — 1 Korinthierna 3:5—7, 9.
12. a) Vilken roll spelar Guds ord i framgångsrik kristen evangelisering? b) Vem har blivit förordnad som den kristna församlingens huvud, och vad är ett viktigt sätt att visa att vi underkastar oss hans ledarskap?
12 Den fenomenala tillväxt som Jehovas vittnen nu upplever är utan tvivel en följd av Guds välsignelse. Detta är Guds verk. Eftersom Jehovas vittnen inser detta, fortsätter de att regelbundet ägna sig åt att studera Guds ord. De grundar allt de lär i sitt evangeliseringsarbete på Bibeln. (1 Korinthierna 4:6; 2 Timoteus 3:16) En annan nyckel till deras framgångsrika evangelisering är att de helt och fullt erkänner honom som Gud har förordnat som huvud för församlingen, Herren Jesus Kristus. (Efesierna 5:23) De kristna under det första århundradet visade detta genom att samarbeta med dem som Jesus hade förordnat som apostlar. Dessa män och andra äldste i församlingen i Jerusalem utgjorde den kristna styrande kretsen under det första århundradet. Från himlen använde Herren Jesus Kristus denna grupp av mogna kristna till att avgöra stridsfrågor och ge vägledning för evangeliseringsarbetet. Paulus samarbetade nitiskt med denna gudomliga anordning, och detta ledde till tillväxt i de församlingar som han besökte. (Apostlagärningarna 16:4, 5; Galaterna 2:9) De kristna evangelieförkunnarna i våra dagar garanteras också framgång i sin tjänst, om de stadigt håller sig till Guds ord och nitiskt följer den vägledning som den styrande kretsen ger. — Titus 1:9; Hebréerna 13:17.
Att hålla före att andra är överlägsna
13, 14. a) Vilket råd gav aposteln Paulus, som vi kan läsa i Filipperna 2:1—4? b) Varför är det så viktigt att komma ihåg detta råd, när man tar del i evangeliseringsarbetet?
13 Aposteln Paulus visade sann kärlek till sanningssökare, och han visade inte någon överlägsen eller rasistisk inställning. Därför kunde han ge medtroende rådet att hålla före att ”de andra” var dem ”överlägsna”. — Filipperna 2:1—4.
14 I våra dagar har de sanna kristna evangelieförkunnarna inte heller någon överlägsen inställning, när de har med människor av olika raser och bakgrund att göra. Ett Jehovas vittne från Förenta staterna, som har fått i uppdrag att arbeta som missionär i Afrika, säger: ”Jag vet bara att vi inte är bättre än de. Vi kanske har mer pengar och det som kallas för en konventionell utbildning, men de [den lokala befolkningen] har egenskaper som överträffar våra.”
15. Hur kan de som fått i uppdrag att arbeta i ett främmande land visa verklig respekt för eventuella blivande lärjungar?
15 Genom att vi visar verklig respekt för dem som vi delar med oss av de goda nyheterna åt kommer vi att göra det lättare för dem att ta emot Bibelns budskap. Det är också till hjälp, när en missionärsevangelieförkunnare visar att han tycker om att leva bland de människor som han har fått i uppdrag att hjälpa. En framgångsrik missionär, som har tillbringat de 38 senaste åren i Afrika, förklarar: ”Jag känner djupt inom mig att detta är mitt hem och att de som hör till den församling där jag har fått i uppdrag att arbeta är mina bröder och systrar. När jag är i Canada på semester, känner jag mig inte riktigt som hemma. Den sista veckan eller så i Canada vill jag bara fara tillbaka till mitt distrikt igen. Så känner jag det varje gång. Jag brukar berätta för bröderna och systrarna och dem som jag studerar Bibeln med hur glad jag är över att vara tillbaka igen, och de uppskattar att jag vill vara tillsammans med dem.” — 1 Thessalonikerna 2:8.
16, 17. a) Vilken utmaning har många missionärer och inhemska evangelieförkunnare antagit för att bli mer effektiva i sin tjänst? b) Vilken erfarenhet hade en missionär, därför att hon talade landets språk?
16 Somliga har, när de har träffat på en stor främmande språkenklav på sina lokala distrikt, försökt lära sig det språket, och de har därigenom visat att de håller före att de andra är dem överlägsna. ”I södra Afrika”, konstaterar en missionär, ”finns det ibland en känsla av misstro mellan människor av afrikansk bakgrund och människor av europeisk bakgrund. Men att vi talar det lokala språket förjagar snabbt den känslan.” Att vi talar deras språk som vi delar med oss av de goda nyheterna till är till stor hjälp när det gäller att nå deras hjärta. Detta kräver hårt arbete och ödmjuk uthållighet. En missionär i ett asiatiskt land förklarar: ”Det kan vara prövande att andra hela tiden skrattar åt en för att man ständigt säger fel. Det kan verka lättare att ge upp.” Men kärleken till Gud och till nästan hjälpte den här missionären att hålla ut. — Markus 12:30, 31.
17 Människor blir förståeligt nog rörda, när en utlänning försöker dela med sig av de goda nyheterna på deras språk. Detta leder ibland till oväntade välsignelser. En missionär, som bor i det afrikanska landet Lesotho, talade sesuto med en kvinna som arbetade i en gobelängaffär. En regeringsmedlem i ett annat afrikanskt land gjorde en tur genom lokalerna och råkade avlyssna samtalet. Ministern kom fram och berömde missionären hjärtligt, varpå denna började tala till honom på hans eget språk. ”Varför kommer ni inte till [mitt land] och arbetar bland vårt folk, eftersom ni också kan swahili?” frågade han. Missionären svarade taktfullt: ”Det skulle vara mycket trevligt, men jag är ett Jehovas vittne, och vårt arbete är för närvarande förbjudet i ert land.” Han svarade då: ”Tro för all del inte att vi alla är emot ert arbete. Många av oss gillar Jehovas vittnen. En dag kanske ni också kan undervisa utan hinder bland vårt folk.” En tid senare blev missionären hänförd, när hon fick höra att Jehovas vittnen nu har fått frihet att utöva sin religion i just det landet.
Villighet att avstå från rättigheter
18, 19. a) På vilket viktigt sätt försökte Paulus efterlikna sin Herre, Jesus Kristus? b) Berätta en erfarenhet (antingen erfarenheten i paragrafen eller en egen erfarenhet) för att visa vikten av att inte ge dem som vi delar med oss av de goda nyheterna åt någon orsak att snava.
18 När aposteln Paulus skrev: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi”, hade han just dryftat hur nödvändigt det var att inte få andra att snava och framhållit följande: ”Vare sig ni äter eller dricker eller gör något annat, gör allt till Guds ära. Avhåll er från att bli orsaker att snava, för judar såväl som greker och för Guds församling, såsom också jag är alla till behag i allting, i det jag inte söker min egen fördel utan de mångas, för att de skall kunna bli räddade.” — 1 Korinthierna 10:31—33; 11:1.
19 De evangelieförkunnare som likt Paulus är villiga att göra uppoffringar för deras bästa som de predikar för får skörda välsignelser. Här är ett exempel: I ett afrikanskt land gick ett missionärspar till ett hotell på orten för att fira sin bröllopsdag med att äta middag där. De hade först tänkt beställa in vin till maten, då ju Bibeln inte fördömer ett måttligt bruk av alkoholhaltiga drycker. (Psalm 104:15) Men sedan beslöt de sig för att inte göra detta, eftersom lokalbefolkningen kanske skulle kunna ta anstöt av det. ”Någon tid senare”, erinrar sig mannen, ”träffade vi på en man som var köksmästare på det hotellet, och vi kunde sätta i gång ett bibelstudium med honom. Långt senare berättade han för oss: ’Kommer ni ihåg, när ni kom till hotellet för att äta middag? Vi stod alla bakom köksdörren och iakttog er. Ni förstår, de kyrkliga missionärerna hade sagt till oss att vi inte fick dricka, eftersom det var synd. Men när de kom till hotellet, beställde de själva gärna vin. Vi beslöt därför att om ni beställde någon alkohol att dricka, så skulle vi inte lyssna på er, när ni kom till oss för att predika.’” Nu är den här köksmästaren och några andra som arbetade på det hotellet döpta vittnen.
Det finns fortfarande rikligt att göra
20. Varför är det så viktigt att vi håller ut som nitiska evangelieförkunnare, och vilket glädjerikt privilegium griper många?
20 Det finns fortfarande många som nu — medan slutet på den här onda ordningen snabbt närmar sig — längtar efter att få höra de goda nyheterna, och därför är det nu viktigare än någonsin tidigare för varje kristen att hålla ut som en trogen evangelieförkunnare. (Matteus 24:13) Kan du utvidga din andel i detta arbete genom att likt Filippus, Paulus, Barnabas, Silas och Timoteus bli en evangelieförkunnare i speciell bemärkelse? Många gör något liknande genom att sluta sig till pionjärernas led och ställa sig till förfogande för att tjäna på platser där behovet är större.
21. Hur har ”en stor dörr som leder till verksamhet ... öppnats” för Jehovas folk?
21 Stora evangeliseringsfält har nyligen öppnats i länder i Afrika, Asien och Östeuropa, där Jehovas vittnen tidigare inte har fått verka fritt. Precis som i aposteln Paulus’ fall har nu ”en stor dörr som leder till verksamhet ... öppnats” för Jehovas folk. (1 Korinthierna 16:9) De missionärsevangelieförkunnare som nyligen har kommit till det afrikanska landet Moçambique hinner till exempel inte studera med alla som vill studera Bibeln. Hur glada kan vi inte vara över att Jehovas vittnens verksamhet i det landet blev lagligen erkänd den 11 februari 1991!
22. Vad måste vi alla vara beslutna att göra vare sig vårt lokala distrikt är väl genomarbetat eller inte?
22 I länder där vi alltid har haft frihet att utöva vår religion kan våra bröder också glädja sig åt fortsatta ökningar. Ja, var vi än bor finns det fortfarande ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Korinthierna 15:58) Låt oss därför fortsätta att göra ett förståndigt bruk av den återstående tiden, när vi alla ”utför en evangelieförkunnares verk” och helt ”fullgör” vår tjänst. — 2 Timoteus 4:5; Efesierna 5:15, 16.
Kan du förklara?
◻ Vad är en evangelieförkunnare?
◻ Hur berikades de goda nyheternas innebörd efter år 1914?
◻ Hur har evangeliseringsarbetet gått framåt sedan år 1919?
◻ Vilka nyckelfaktorer har bidragit till evangeliseringsarbetets framgång?
[Ruta på sidan 19]
Utvidgning sedan år 1939
Begrunda följande exempel från tre kontinenter dit det har sänts missionärer som har utbildats vid Gilead. År 1939 fanns det endast 636 Rikets förkunnare som rapporterade i Västafrika. I början av år 1991 hade den siffran ökat till över 200.000 i 12 länder i Västafrika. Missionärerna har också bidragit till en enastående tillväxt i Sydamerika. Ett exempel är Brasilien, där antalet Rikets förkunnare har ökat från 114 år 1939 till en toppsiffra på 335.039 i april 1992. Och sedan det har kommit missionärer till vissa asiatiska länder, har det blivit en liknande tillväxt där. Under andra världskriget blev de få Jehovas vittnen som då fanns i Japan svårt förföljda, och deras verksamhet stannade av. År 1949 kom sedan 13 missionärer dit för att hjälpa till att reorganisera verksamheten. Antalet inhemska förkunnare i Japan som det tjänsteåret rapporterade tjänst på fältet var mindre än tio, men i april 1992 uppgick det sammanlagda antalet förkunnare till 167.370.
[Ruta på sidan 21]
Kristenheten och språkproblemet
Medan en del av kristenhetens missionärer verkligen har gått in för att lära sig landets språk, har många av dem förväntat att lokalbefolkningen skall tala deras europeiska språk. Som Geoffrey Moorhouse förklarar i sin bok The Missionaries (Missionärerna):
”Problemet var att tillägnandet av ett inhemskt språk alltför ofta bara betraktades som ett medel till att översätta Bibeln. Varken individer eller de sällskap som anställde dem lade ner några större ansträngningar på att garantera att en missionär skulle kunna tala med en infödd på dennes eget språk med den flytande framställning som måste till för att skapa djup förståelse mellan människor. Varje missionär brukade lära sig ett begränsat ordförråd av det lokala språket. ... Men för övrigt skedde kommunicerandet vanligtvis med de förfärliga och förlöjligande rytmerna i så kallad pidginengelska, med dess underförstådda antagande att den afrikanske infödingen måste underkasta sig den engelske besökarens normer. Detta var i sämsta fall ännu ett uttryck för rasöverlägsenhet.”
År 1922 publicerade en skola för orientaliska och afrikanska studier i London en rapport om språkproblemet. ”Vi är av den uppfattningen”, hette det i rapporten, ”att genomsnittsnivån på de färdigheter som missionärerna har uppnått i folkspråket ... är beklagligt och rentav farligt låg.”
Sällskapet Vakttornets missionärer har alltid betraktat detta att lära sig det lokala språket som ett måste, och det är en av förklaringarna till deras framgång på missionärsfältet.