GÅVOR FRÅN GUD

De gåvor Gud ger människorna är ett uttryck för hans oförtjänta omtanke. Ordet khạrisma (ordagr.: ”nådegåva”, ”oförtjänt gåva”), som förekommer 17 gånger i de kristna grekiska skrifterna, betecknar en gåva som vittnar om ”oförtjänt omtanke” (khạris) från Guds sida. (Rom 6:23, not; 1Kor 12:4; 2Ti 1:6; 1Pe 4:10) Det är därför bara rätt att man använder de gåvor man får från Gud till nytta för sina medmänniskor och till ära för Gud, som har gett dem. (1Pe 4:10, 11) Syftet med dessa gåvor är inte att mottagaren skall använda dem för självisk vinnings skull. Han har fått ”för intet” och är därför förpliktad att ge ”för intet”. (Mt 10:8)

”Varje god gåva och varje fullkomlig gåva kommer från ovan.” (Jak 1:17) Jehova är givmild. Han låter både de rättfärdiga och de orättfärdiga få nytta av solen och regnet. ”Han [ger] själv åt alla ... liv och andedräkt och allt.” Guds gåvor, däribland mat och dryck och att man kan njuta av det som är gott för sin möda, är till glädje för människan. (Mt 5:45; Apg 17:24, 25; Pre 3:12, 13; 5:19; 1Ti 6:17) Både det ogifta ståndet och äktenskapet är gåvor från Gud som man kan glädja sig åt inom de gränser han har fastställt. Eftersom en ogift person har större frihet att ägna sig åt tjänsten för Jehova utan att bli distraherad, är det ogifta ståndet den bästa gåvan av de två. (Ord 18:22; Mt 19:11, 12; 1Kor 7:7, 17, 32–38; Heb 13:4)

Guds gåva genom Jesu lösenoffer. Den oförtjänta omtanke Jehova visade när han gav sin Son som ett återlösningsoffer är en ovärderlig gåva, och de som utövar tro på Jesu offer kan få gåvan evigt liv. (Rom 6:23; Joh 3:16) Guds ”obeskrivbara fria gåva” omfattar tydligtvis all den godhet och kärleksfulla omtanke som Gud visar sitt folk genom Jesus Kristus. (2Kor 9:15; jfr Rom 5:15–17.)

Helig ande. Gud ger denna ande som en gåva till sina tjänare, och den gör det möjligt för dem att undvika köttets nedbrytande gärningar och i stället utveckla andens frukt, som är kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. (Apg 2:38; Rom 8:2–10; Gal 5:16–25) Jehovas ande är en säker vägledare och ger kraft som är över det normala, och den hjälper därigenom de kristna att utföra det uppdrag de fått från Gud, oavsett vilka påtryckningar de utsätts för. (Joh 16:13; 2Kor 4:7–10) Jesus försäkrade sina lärjungar om att Guds ande skulle lära dem allting, påminna dem om det han hade lärt dem och hjälpa dem att framföra ett försvar, till och med inför myndighetspersoner. (Joh 14:26; Mk 13:9–11)

Vishet och kunskap. Sann vishet och kunskap är gåvor från Gud. Jehova uppmanar sina tjänare att precis som Salomo be om vishet och kunskap. (Jak 1:5; 2Kr 1:8–12) För att man skall få kunskap måste man dock anstränga sig och studera Guds ord, som också är en gåva från honom. (Ord 2:1–6; 2Ti 2:15; 3:15) Men att man studerar Guds ord är inte i sig självt någon garanti för att man skall få vishetens och kunskapens gåvor. Sann kunskap och vishet kan uppnås enbart genom Jesus Kristus och med hjälp av Guds ande. (1Kor 2:10–16; Kol 2:3)

Visheten från Gud tjänar som skydd och vägledning på livets väg. (Pre 7:12; Ord 4:5–7) Denna vishet skiljer sig tydligt från världslig vishet, som är dårskap i Guds ögon och dessutom skadlig eftersom den inte tar Gud med i beräkningen. (1Kor 1:18–21) ”Men visheten från ovan är först och främst ren, därefter fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, inte partisk, fri från hyckleri.” (Jak 3:17)

Exakt kunskap om Jehovas vilja hjälper den som äger den att skaffa sig ”visshet i fråga om de viktigare tingen” och att undvika att få andra att snava, och den är också till hjälp så att man kan ”vandra värdigt Jehova för att fullständigt behaga honom”. (Flp 1:9–11; Kol 1:9, 10) Dessutom är kunskap något som hjälper en kristen att vara aktiv och produktiv i sin tjänst för Gud. (2Pe 1:5–8) Denna gåva från Gud omfattar mer än att bara känna till fakta. Den omfattar också att man förstår dessa fakta och kan använda dem för att ”svara var och en”. (Kol 4:6)

Gåvor i form av tjänst och ”gåvor i form av människor”. Uppgifter inom den jordiska delen av Guds organisation är verkligen gåvor från Jehova. (4Mo 18:7; Rom 12:6–8; Ef 3:2, 7) De som genom Guds oförtjänta omtanke har fått olika tjänsteuppdrag kallas också ”gåvor i form av människor”, och Jesus Kristus har som Guds representant och församlingens huvud gett dem till församlingen för att dess medlemmar skall bli uppbyggda och uppnå mogenhet. (Ef 4:8, 11, 12) För att troget kunna fullgöra sina förpliktelser så att det blir till nytta för andra måste den som har fått en sådan gåva fortsätta att vårda den och aldrig vara vårdslös med den. (1Ti 4:14; 2Ti 1:6) Med Jehovas hjälp kan var och en genom att göra fullt bruk av sina förmågor och genom att anstränga sig för att övervinna eventuella hinder klara av att utföra de uppdrag som Gud ger honom. (Flp 4:13)

Andens gåvor. Under det första århundradet hörde mirakulösa gåvor samman med dopet med helig ande. Dessa tjänade som ett tecken på att Gud inte längre använde den judiska församlingen som sitt redskap, utan att han hade godkänt den kristna församlingen, som hans Son hade grundat. (Heb 2:2–4) Utgjutandet av helig ande på pingstdagen år 33 åtföljdes av mirakulösa gåvor, och vid alla de tillfällen därefter då andens mirakulösa gåvor förmedlades var minst en av de 12 apostlarna eller Paulus, som Jesus själv hade utvalt, närvarande. (Apg 2:1, 4, 14; 8:9–20; 10:44–46; 19:6) När apostlarna dog slutade också av allt att döma andens gåvor att förmedlas, och de mirakulösa gåvorna upphörde allteftersom de som hade fått dem dog.

Även om Guds tjänare inte längre med andens hjälp kunde göra underverk, fanns det inga skäl att tvivla på att Gud var med dem, för förmågan att göra underverk var inte i sig själv ett bevis på Guds stöd. (Mt 7:21–23) Det var inte alla kristna under det första århundradet som kunde utföra kraftgärningar, läka, tala med tungor eller översätta tungotalet. Paulus, och säkert en del andra, hade tack vare Guds oförtjänta omtanke fått flera av dessa andens gåvor. Men dessa mirakulösa gåvor var något som kännetecknade den kristna församlingens barndom, och det var förutsagt att de skulle upphöra. Jesus själv sade att hans efterföljare skulle kännas igen på sin kärlek till varandra och inte på att de utförde kraftgärningar. (1Kor 12:29, 30; 13:2, 8–13; Joh 13:35)

Paulus räknar upp nio olika manifestationer eller verkningar av anden: 1) vishetsord, 2) kunskapsord, 3) tro, 4) gåvor att läka, 5) kraftgärningar, 6) profeterande, 7) förmåga att urskilja inspirerade uttalanden, 8) olika slag av tungotal och 9) tolkning av tungotal. Alla dessa andens gåvor tjänade ett gott syfte: de bidrog inte bara till att församlingen tillväxte utan också till att den blev andligt uppbyggd. (1Kor 12:7–11; 14:24–26)

”Vishetsord”. Man kan förvärva vishet genom att studera och tillämpa det man lär och genom erfarenhet, men de ”vishetsord” som nämns här var tydligtvis en mirakulös förmåga att tillämpa kunskapen så att man på ett framgångsrikt sätt kunde lösa problem som uppstod i församlingen. (1Kor 12:8) När Paulus skrev de brev som blev en del av Guds inspirerade ord, gjorde han det ”enligt den vishet som ... getts honom”. (2Pe 3:15, 16) Den här gåvan tycks också ha hjälpt enskilda individer att komma med ett försvar som motståndare inte kunde säga emot. (Apg 6:9, 10)

”Kunskapsord” och ”tro”. Alla i den kristna församlingen under det första århundradet hade grundläggande kunskap både om Jehova och hans Son och om Guds vilja och de krav Gud ställer för att man skall få liv. De ”kunskapsord” som nämns här kan därför inte ha varit den kunskap som de kristna allmänt sett hade, utan en högre form av kunskap, en mirakulös kunskap. När ”tron” nämns som en andens gåva, måste den på samma sätt syfta på en mirakulös tro som hjälpte enskilda individer att övervinna berglika hinder som annars skulle ha begränsat dem i deras tjänst för Gud. (1Kor 12:8, 9; 13:2)

”Gåvor att läka”. Gåvan att läka var en mirakulös förmåga att fullständigt bota alla slags sjukdomar och krämpor. (Apg 5:15, 16; 9:33, 34; 28:8, 9) Före pingstdagen år 33 hade Jesus och hans lärjungar botat sjuka. Även om några av dem som blev botade visade stark tro, var detta inget krav för att de skulle bli botade. (Jfr Joh 5:5–9, 13.) Vid ett tillfälle sade Jesus att orsaken till att lärjungarna inte klarade av att bota en epileptiker var att de själva hade ”lite tro” och inte att den som sökte hjälp för sin sjuke son saknade tro. (Mt 17:14–16, 18–20) Inte på något ställe i Bibeln talas det om att Jesus eller hans apostlar var ur stånd att bota på grund av att de som sökte hjälp saknade tro. För övrigt använde Paulus inte sin förmåga att läka till att bota Timoteus magbesvär, och han sade inte heller att Timoteus ständiga krämpor berodde på bristande tro, utan rekommenderade honom i stället att använda lite vin för sin mage. (1Ti 5:23; se BOTANDE, LÄKEDOM; TRO.)

”Kraftgärningar”. Gåvan att utföra kraftgärningar omfattade bland annat att man uppväckte döda, drev ut demoner och slog motståndare med blindhet. (1Kor 12:10) Sådana kraftgärningar gjorde att nya troende anslöt sig till församlingen. (Apg 9:40, 42; 13:8–12; 19:11, 12, 20)

”Profeterande”. Gåvan att profetera var en större gåva än gåvan att tala med tungor, eftersom profeterandet byggde upp församlingen. Dessutom hjälpte det icke troende att förstå att Gud verkligen var bland de kristna. (1Kor 14:3–5, 24, 25) Alla i den kristna församlingen kunde tala om uppfyllelsen av de profetior som är nedtecknade i Guds ord. (Apg 2:17, 18) Men de som hade den mirakulösa gåvan att profetera, till exempel Agabos, kunde förutsäga framtida händelser. (Apg 11:27, 28; se PROFET [Profeter i de kristna grekiska skrifterna]; PROFETIA.)

”Förmåga att urskilja inspirerade uttalanden”. Denna gåva var utan tvivel förmågan att urskilja om ett inspirerat uttalande kom från Gud eller inte. (1Kor 12:10) Den här gåvan skyddade den som hade den mot att bli bedragen och vända sig bort från sanningen, och den skyddade också församlingen mot falska profeter. (1Jo 4:1; jfr 2Kor 11:3, 4.)

”Tungotal”. Den mirakulösa gåvan att tala med tungor var förbunden med utgjutandet av Guds ande på pingstdagen år 33. Den hjälpte de omkring 120 lärjungarna som var samlade i en sal på övervåningen (kanske i närheten av templet) att tala om ”Guds storslagna gärningar” på språk som talades av judar och proselyter som hade kommit till Jerusalem från avlägsna platser för att fira högtiden. Denna uppfyllelse av Joels profetia visade att Gud nu använde den nya kristna församlingen och inte längre den judiska församlingen. För att få den heliga andens fria gåva måste både judar och proselyter ändra sinne och bli döpta i Jesu namn. (Apg 1:13–15; 2:1–47)

Gåvan att tala med tungor var till stor nytta för de kristna under det första århundradet när de predikade för människor som talade andra språk. Den var ett tecken för icke troende. Men när Paulus skrev till den kristna församlingen i Korinth om vilka riktlinjer som gällde när de kom tillsammans, sade han att inte alla skulle tala med tungor, eftersom främlingar och icke troende som kom in och inte förstod något skulle tro att de var galna. Han rekommenderade också att antalet som talade med tungor skulle ”begränsas till två eller högst tre” och att de skulle tala ”turvis”. Men om ingen kunde översätta, skulle den som talade med tungor tiga i församlingen och tala till sig själv och till Gud. (1Kor 14:22–33) Om tungotalet inte översattes, var det inte uppbyggande för andra. Ingen skulle lyssna, för orden skulle vara meningslösa för dem som inte kunde förstå dem. (1Kor 14:2, 4)

Om den som talade med tungor inte kunde översätta, förstod han inte vad han själv sade, och det skulle inte heller andra som inte kunde språket. Paulus uppmanade därför dem som hade denna gåva att be om att de också skulle kunna översätta och på så vis bygga upp alla sina åhörare. Detta visar varför Paulus under inspiration räknade tungotalet som en mindre gåva och påpekade att han i en församling hellre skulle säga fem ord med sitt förstånd än tio tusen ord med tungor. (1Kor 14:11, 13–19)

”Tolkning av tungotal”. Gåvan att tolka tungotal innebar att man kunde översätta ett språk som man inte behärskade. (1Kor 12:10) Den här gåvan ökade tungotalets värde, eftersom hela församlingen blev uppbyggd när den fick höra översättningen. (1Kor 14:5)

Andra sätt på vilka anden verkat. Paulus nämner andra sätt anden har verkat på i förbindelse med placeringen av de enskilda lemmarna i Kristi kropp: ”Gud har satt dem var och en i församlingen: för det första apostlar; för det andra profeter; för det tredje lärare; sedan kraftgärningar; sedan gåvor att läka; tjänster för att hjälpa, förmågor att leda, olika slag av tungotal.” (1Kor 12:27, 28) ”Tjänster för att hjälpa” kan ha varit organiserade åtgärder för att ge materiell hjälp åt nödställda bröder och systrar, till exempel att dela ut mat till behövande änkor, vilket sju män som var ”fyllda av ande och vishet” fick till uppgift att göra i församlingen i Jerusalem. (Apg 6:1–6) ”Förmågor att leda” var något som de kristna behövde för att kunna lyda Jesu befallning att göra lärjungar. (Mt 28:19, 20) Det krävdes skicklig vägledning för att utföra förkunnararbetet och bilda nya församlingar och sedan organisera verksamheten i dessa församlingar. I det sammanhanget är det värt att lägga märke till att Paulus kallar sig själv ”en kunnig arbetsledare”, när han talar om sin andel i Guds byggnadsarbete. (1Kor 3:10)

Kontroll över andens gåvor. De som hade andens gåvor kunde uppenbarligen använda dem bara när Jehovas ande verkade på dem. När Paulus befann sig i Caesarea och bodde hos Filippus, som ”hade fyra döttrar, jungfrur, som profeterade”, var det ingen av dessa döttrar som förutsade att Paulus skulle bli arresterad, utan det var i stället Agabos, en profet som hade kommit från Judeen, som gjorde det. (Apg 21:8–11) Under ett församlingsmöte kunde det hända att en profet fick en uppenbarelse samtidigt som en annan profet talade. De som hade andens gåvor hade dock kontroll över dessa gåvor när Guds ande verkade på dem. De kunde alltså vänta med att tala tills det gavs tillfälle. Profeterande, tungotal och översättning kunde därför förekomma på ett ordnat sätt i församlingen, till uppbyggelse för alla. (1Kor 14:26–33)