GUDS KUNGARIKE
Guds universella, suveräna styre över sina skapelser eller det medel eller organ genom vilket han utövar detta herravälde. (Ps 103:19) Uttrycket används i synnerhet om Guds suveräna styre när det kommer till uttryck genom en regering med hans Son, Kristus Jesus, som kung.
Det ord som i de kristna grekiska skrifterna har återgetts med ”kungarike” är basileia, som betyder ”kungarike, kungadöme, ett område eller land som styrs av en kung; den makt, den myndighet eller det herravälde som en kung utövar; kungavärdighet, kungatitel, kunglig ära”. (The Analytical Greek Lexicon, 1908, sid. 67) Uttrycket ”Guds kungarike” används ofta av Markus och Lukas, och i Matteus evangelium förekommer det parallella uttrycket ”himlarnas kungarike” ca 30 gånger. (Jfr Mk 10:23 och Lu 18:24 med Mt 19:23, 24; se HIMLEN [Den andliga himlen]; KUNGARIKE.)
Guds styre är både till uppbyggnad och till funktion en ren teokrati (av grek. theọs, ”gud”, och krạtos, ”styre”), ett gudsstyre. Uttrycket ”teokrati” tillskrivs den judiske historikern Josephus, som förmodligen själv bildade ordet när han skrev sitt verk Contra Apionem (Mot Apion) under det första århundradet v.t. Om det styre som infördes över israeliterna vid Sinai skrev Josephus: ”Somliga regeras av envåldsherrar, andra av de högsta och förnämsta i riket, och hos somliga har folket självt regementet i händerna. Men vår gudomlige lagstiftare har inte inrättat någotdera av dessa regeringssätt; utan han har utvalt en sådan republik, som kan kallas en teokrati [grek.: theokratịan] eller gudomlig regeringsform, emedan han helt och hållet har underkastat densamma Gud allena.” (II, 164, 165 [17]) Om det skulle vara en ren teokrati, kunde styrelseformen naturligtvis inte vara inrättad av någon jordisk laggivare, till exempel Mose, utan den måste vara inrättad av Gud. Bibeln visar att så också var fallet.
Uttryckets ursprung. Det verkar som om begreppet ”kung” (hebr.: mẹlekh, som är besläktat med ordet för ”kungarike”, mamlakhạh) införlivades i språkbruket efter den världsomfattande översvämningen på Noas tid. Det första kungariket på jorden upprättades av Nimrod, ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1Mo 10:8–12) Från och med då och fram till Abrahams tid uppstod fler och fler stadsstater och nationer, och antalet kungar ökade. Inget av dessa jordiska riken, förutom Salem, där Melkisedek var kung och präst och tjänade som en profetisk förebild till Messias (1Mo 14:17–20; Heb 7:1–17), representerade Guds styre eller var upprättat av honom. Några folkslag betraktade de falska gudar de tillbad som sina kungar och tillskrev dem förmågan att ge människor makt och myndighet. När Jehova använder titeln ”kung [mẹlekh]” om sig själv, som det framgår av de hebreiska skrifterna från tiden efter syndafloden, använder han alltså en beteckning som människorna redan hade skapat och tagit i bruk. Att Gud använder detta uttryck visar att det är han och ingen förmäten jordisk härskare eller människogjord gud som bör betraktas som kung och åtlydas som sådan. (Jer 10:10–12)
Jehova hade naturligtvis varit den suveräne härskaren långt innan det uppstod riken bland människorna, rentav innan människan över huvud taget blev till. De miljontals änglarna respekterade och lydde honom som den sanne Guden och Skaparen. (Job 38:4–7; 2Kr 18:18; Ps 103:20–22; Dan 7:10) Oavsett vilken titel som användes betraktades han ända från skapelsens början som den vars vilja med rätta var överordnad alla andras.
Guds herravälde i början av mänsklighetens historia. De första människorna, Adam och Eva, kände likaså Jehova som Gud, Skaparen av himlen och jorden. De erkände hans myndighet och hans rätt att befalla, att pålägga dem vissa skyldigheter, att förbjuda vissa handlingar, att anvisa dem en plats att bo på och mark att odla samt att ge dem myndighet över andra skapelser. (1Mo 1:26–30; 2:15–17) Adam hade förmåga att bilda nya ord (1Mo 2:19, 20), men det finns inga vittnesbörd om att han var upphovet till titeln ”kung [mẹlekh]” och använde den om sin Gud och Skapare, även om han erkände Jehova som den högsta myndigheten.
Som det framgår av de första kapitlen i Första Moseboken utövade Gud sin makt över människorna i Eden på ett milt och vänligt sätt, och han var inte orimligt restriktiv. Förhållandet mellan Gud och människan krävde att människan var lydig mot honom, precis som en son lyder sin far. (Jfr Lu 3:38.) Människan fick inte en mängd lagar att lyda. (Jfr 1Ti 1:8–11.) Guds krav var enkla och meningsfulla. Det finns inget som tyder på att Adam kände sig hämmad av en ständig, kritisk övervakning av allt han gjorde. Det verkar snarare som om Gud bara satte sig i förbindelse med den fullkomliga människan vid vissa tillfällen, när det fanns behov av det. (1Mo 1–3)
Guds herravälde kommer till uttryck på ett nytt sätt. De två första människornas öppna överträdelse av Guds bud, en handling som de eggades till av en av Guds andesöner, var i själva verket ett uppror mot Guds myndighet. (1Mo 3:17–19; se TRÄD [Bildspråk].) Den ståndpunkt som den andevarelse som är Guds motståndare (hebr.: satạn) intog utgjorde en utmaning som krävde ett avgörande. Stridsfrågan gällde det rättmätiga i Jehovas universella suveränitet. (Se JEHOVA [Den stora stridsfrågan är en moralisk fråga].) Eftersom stridsfrågan uppstod på jorden, är det mycket passande att den också får sitt avgörande här. (Upp 12:7–12)
I samband med att domen över de första upprorsmakarna kungjordes uttalade Jehova Gud en profetia. I symboliska ordalag sade han att han hade för avsikt att använda en ”avkomma” för att till sist krossa de upproriska. (1Mo 3:15) Därigenom skulle Jehovas herravälde, uttrycket för hans suveränitet, komma till uttryck på ett nytt sätt som svar på den situation som hade uppkommit. Det fortlöpande uppenbarandet av ”himlarnas kungarikes heliga hemligheter” (Mt 13:11) har visat att detta innefattar upprättandet av en underordnad regering som leds av en ställföreträdande härskare. Löftet om avkomman får sin uppfyllelse i det kungliga styre som utövas av Kristus Jesus och hans utvalda medregenter. (Upp 17:14; se JESUS KRISTUS [Hans viktiga uppgift i samband med Guds avsikter].) Från den tidpunkt då Gud i Eden hade gett löftet om denna ”avkomma” och det därmed förbundna kungariket blir berättelsen om hur Guds avsikt gradvis genomförs ett grundtema i Bibeln och en nyckel till att förstå Jehovas handlande med sina tjänare och med mänskligheten i stort.
Det är anmärkningsvärt att Gud på detta sätt har gett några av sina skapelser stor makt och myndighet (Mt 28:18; Upp 2:26, 27; 3:21), särskilt med tanke på att frågan om alla hans skapelsers trohet, deras helhjärtade tillgivenhet för honom och lojalitet mot honom som den högste, var en viktig del av den stridsfråga som Guds motståndare hade väckt. (Se OSTRAFFLIGHET [Hör samman med den stora stridsfrågan].) Att Gud med full tillit kunde anförtro några av sina skapelser så stor makt och myndighet är i sig självt ett vittnesbörd om den moraliska styrkan i hans herravälde, och det bidrar till att hävda hans suveränitet och avslöja att motståndarens påståenden är falska.
Behovet av Guds styre blir uppenbart. Så som förhållandena utvecklade sig från början av människornas uppror till den stora översvämningen på Noas tid blev det uppenbart att människan behövde Guds ledning. Oenighet, våld och mord hörde snart till ordningen för dagen. (1Mo 4:2–9, 23, 24) Det framgår inte i vilken utsträckning syndaren Adam under sitt 930 år långa liv utövade någon myndighet som patriark över sina allt fler avkomlingar. Men när Enok, den sjunde i släktlinjen från Adam, levde dominerade uppenbarligen en chockerande ogudaktighet (Jud 14, 15), och på Noas tid (han föddes ca 120 år efter Adams död) hade tillståndet förvärrats i så hög grad att jorden var ”full av våld”. (1Mo 6:1–13) Detta berodde bland annat på att andevarelser tvärtemot Guds vilja och avsikt valde att bo bland människorna. (1Mo 6:1–4; Jud 6; 2Pe 2:4, 5; se NEFILIM.)
Trots att jorden hade blivit en upprorshärd avstod Jehova inte från sitt herravälde över den. Den världsomfattande översvämningen var ett vittnesbörd om att Gud fortfarande hade makt och förmåga att genomföra sin vilja på jorden liksom på varje annan plats i universum. Under tiden före den stora översvämningen visade han likaså sin villighet att vägleda och styra över dem som sökte honom, exempelvis Abel, Enok och Noa. Berättelsen om Noa är ett särskilt gott exempel på hur Gud utövar sitt herravälde över en människa som av fri vilja underordnar sig honom. Gud gav honom bud och anvisningar och beskyddade och välsignade honom och hans familj. Skildringen är också ett vittnesbörd om Guds herravälde över andra jordiska skapelser, nämligen djuren. (1Mo 6:9–7:16) Jehova gjorde det samtidigt klart att han inte skulle tillåta att det gudfrånvända mänskliga samhället fördärvade jorden för all framtid och att han inte skulle underlåta att, vid den tidpunkt och på det sätt han ansåg passande, verkställa sin rättfärdiga dom över dem som handlade orätt. Han visade samtidigt sin suveräna makt över naturkrafterna och jorden, bland annat över atmosfären. (1Mo 6:3, 5–7; 7:17–8:22)
Samhället omedelbart efter den stora översvämningen. Efter den stora översvämningen var av allt att döma patriarkatet den styrelseform som samhället var uppbyggt kring, och det erbjöd ett visst mått av stabilitet och ordning. Människan hade fått i uppgift att uppfylla jorden och skulle alltså inte bara föröka sig utan också efter hand sprida sig och bosätta sig över hela jorden. (1Mo 9:1, 7) Detta skulle i sig självt hämma uppkomsten av sociala problem och göra det möjligt att begränsa dem till familjen och minska de spänningar som ofta uppstår när befolkningstätheten är hög eller när ett område är överbefolkat. När man började bygga Babels torn handlade man stick i stäv mot Jehovas anvisningar, eftersom man samlade människorna på en enda plats för att de inte skulle bli ”skingrade över hela jordens yta”. (1Mo 11:1–4; se SPRÅK.) Nimrod frångick dessutom den patriarkaliska styrelseformen och upprättade det första riket, ett ”kungarike” (hebr.: mamlakhạh). Trots att han var kushit och således tillhörde Hams släkt trängde han in på semitiskt område, Assurs land (Assyrien), och byggde städer där som en del av sitt rike. (1Mo 10:8–12)
När Gud förbistrade människornas språk upplöstes den befolkningskoncentration som fanns på Shinars slätter, men den styrelseform som Nimrod hade infört kom att användas också på de platser dit de olika släkterna utvandrade. På Abrahams tid (ca 2018–1843 f.v.t.) fanns det riken från Mesopotamien till Egypten, där kungen kallades ”farao” i stället för mẹlekh. Dessa kungariken kunde emellertid inte erbjuda trygghet. Det dröjde inte länge förrän kungarna ingick militära allianser och drog ut på omfattande fälttåg för att erövra, plundra och ta fångar. (1Mo 14:1–12) I vissa städer överfölls främlingar av män som ville ha sexuellt umgänge. (1Mo 19:4–9)
Många sökte sig säkert till städer för att finna trygghet (jfr 1Mo 4:14–17), men snart fann man det nödvändigt att bygga murar kring städerna och senare även att befästa dem ytterligare för att kunna försvara dem mot väpnade angrepp. De tidigaste profana skildringar man känner till, varav många kommer från den del av Mesopotamien där Nimrod ursprungligen härskade, är fulla av berättelser om konflikter, girighet, intriger och blodsutgjutelse. De allra äldsta icke-bibliska lagsamlingar som hittats, till exempel Lipit-Ishtars, Eshnunnas och Hammurabis lagar, visar att tillvaron hade blivit mycket komplicerad och att sociala motsättningar skapade problem som stölder, bedrägerier, svårigheter inom handeln, tvister om egendom och hyra, oenighet om lån och räntor, otrohet inom äktenskapet, läkares höga arvoden och felbehandlingar, våld och misshandel och mycket annat. Även om Hammurabi kallade sig själv för ”den effektive kungen” och ”den fulländade kungen”, kunde han lika lite som andra politiska härskare i forntiden lösa den syndiga mänsklighetens problem genom sitt styre och sina lagar. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 159–180; jfr Ord 28:5.) I alla dessa riken hade religionen en framträdande plats, dock inte tillbedjan av den sanne Guden. Trots att prästerskapet hade ett nära samarbete med den härskande klassen och hade kungens gunst ledde det inte till att moralen bland folket förbättrades. I de religiösa skrifter man har tillgång till från den tiden i form av kilskriftstexter ges ingen andlig uppbyggelse eller moralisk vägledning. De gudar som tillbads framställdes som grälsjuka, våldsamma och vällustiga – gudar som inte styrdes av rättfärdiga normer eller avsikter. Människorna behövde Jehova Guds kungarike för att kunna leva i fred och lycka.
Gud som kung över Abraham och hans avkomlingar. Det är sant att de som betraktade Jehova Gud som sitt överhuvud inte heller var fria från personliga problem och svårigheter, men de fick hjälp att lösa problemen (eller uthärda dem) på ett sätt som var i överensstämmelse med Guds rättfärdiga normer, utan att de förlorade sin värdighet. Gud beskyddade och styrkte dem. (1Mo 13:5–11; 14:18–24; 19:15–24; 21:9–13, 22–33) Sedan psalmisten har nämnt att Jehovas domar når ”över hela jorden” säger han således om Abraham, Isak och Jakob: ”De var få till antalet, ja, mycket få, och bofasta främlingar i ... [Kanaan]. Och de vandrade omkring från nation till nation, från ett kungarike till ett annat. Han [Jehova] tillät ingen människa att bedra dem, utan för deras skull tillrättavisade han kungar: ’Rör inte mina smorda, och gör inte mina profeter något ont.’” (Ps 105:7–15; jfr 1Mo 12:10–20; 20:1–18; 31:22–24, 36–55.) Detta var också ett bevis för att Jehova fortfarande utövade sitt suveräna herravälde över jorden i överensstämmelse med genomförandet av sin avsikt.
De trogna patriarkerna slöt sig inte till någon av stadsstaterna eller något av kungarikena i Kanaan eller någon annanstans. I stället för att söka säkerhet i en stad under en jordisk kungs styre bodde de i tält som främlingar, ”utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet”, och i tro väntade de på ”staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. De erkände Gud som sin härskare, och de väntade på den himmelska anordning eller det organ som han skall använda för att styra över jorden, ett kungarike som är grundat på hans suveräna makt och vilja, även om förverkligandet av detta hopp ännu var ”långt borta” vid den tiden. (Heb 11:8–10, 13–16) När Jesus senare hade blivit smord till kung av Gud kunde han därför säga: ”Abraham ... fröjdade sig mycket över utsikten att få se min dag, och han såg den och fröjdade sig.” (Joh 8:56)
Jehovas löfte om en ”avkomma” som är förbunden med Guds kungarike (1Mo 3:15) fördes ett steg närmare sin uppfyllelse när han slöt ett förbund med Abraham (1Mo 12:1–3; 22:15–18). I förbindelse med detta förutsade han att kungar skulle utgå från Abraham (Abram) och hans hustru. (1Mo 17:1–6, 15, 16) Avkomlingar av Abrahams sonson Esau bildade visserligen schejkdömen och kungariken, men det var till en annan sonson, Jakob, som Guds profetiska löfte om kungliga avkomlingar upprepades. (1Mo 35:11, 12; 36:9, 15–43)
Nationen Israel bildas. Flera hundra år senare, när tiden var inne (1Mo 15:13–16), ingrep Jehova Gud till förmån för Jakobs avkomlingar, som då uppgick till miljontals individer (se UTTÅGET UR EGYPTEN [Antalet av dem som drog ut]), på så sätt att han beskyddade dem mot det folkmord som de styrande i Egypten försökte genomföra (2Mo 1:15–22) och till sist befriade dem från det hårda slaveriet under det egyptiska herraväldet (2Mo 2:23–25). Guds befallning till farao, som han framförde genom sina tjänare Mose och Aron, avvisades föraktfullt av den egyptiske härskaren som om det kom från någon som inte hade myndighet när det gällde egyptiska angelägenheter. Eftersom farao upprepade gånger vägrade att erkänna Jehovas suveränitet, visade Jehova sin makt genom att sända en rad plågor. (2Mo 7–12) Därigenom visade Gud att hans makt över naturkrafterna och de jordiska skapelserna var långt större än någon jordisk kungs makt. (2Mo 9:13–16) Hans maktdemonstration nådde sin höjdpunkt när faraos styrkor tillintetgjordes på ett sätt som ingen skrytsam jordisk kung kunde efterlikna. (2Mo 14:26–31) Mose och israeliterna hade all anledning att sjunga: ”Jehova skall härska som kung till oöverskådlig tid, ja för evigt.” (2Mo 15:1–19)
Därefter gav Jehova ytterligare vittnesbörd om sitt herravälde över jorden, dess livsviktiga vattentillgångar och dess fågelliv, och han visade sin förmåga att bevara och sörja för sitt folk även i torra och ogästvänliga omgivningar. (2Mo 15:22–17:15) Efter att ha gjort allt detta vände han sig till de befriade israeliterna och sade att de kunde bli hans särskilda egendom bland alla andra folk om de lydde honom och höll hans förbund, för, som han sade, ”hela jorden är min”. De kunde bli ”ett kungarike av präster och en helig nation”. (2Mo 19:3–6) När de förklarade att de var villiga att underordna sig Jehovas suveräna styre, blev han deras kung och laggivare, och han gav dem en omfattande lagsamling med kungliga förordningar. I samband med detta gav han dem också ett imponerande och vördnadsbjudande vittnesbörd om sin kraft och härlighet. (2Mo 19:7–24:18) Tältboningen (mötestältet), och i synnerhet förbundsarken, skulle vara en symbol för det himmelska statsöverhuvudets osynliga närvaro. (2Mo 25:8, 21, 22; 33:7–11; jfr Upp 21:3.) Mose och andra förordnade män dömde med vägledning av Guds lag i de flesta angelägenheter, men det hände att Jehova ingrep personligen för att avkunna och verkställa dom över lagbrytare. (2Mo 18:13–16, 24–26; 32:25–35) De förordnade prästerna hade i uppgift att bevara ett gott förhållande mellan israeliterna och deras himmelske härskare och hjälpa dem i deras strävan att leva i överensstämmelse med lagförbundets höga normer. (Se PRÄST.) Statsskicket i Israel var således en äkta teokrati. (5Mo 33:2, 5)
Jehova, som i egenskap av Gud och Skapare har äganderätten till hela jorden och även är ”hela jordens domare” (1Mo 18:25), hade gett Kanaans land åt Abrahams avkomlingar (1Mo 12:5–7; 15:17–21). Som statsöverhuvud befallde han israeliterna att erövra de dödsdömda kanaanéernas område och att verkställa domen över dem. (5Mo 9:1–5; se KANAAN, KANAANÉER nr 2 [Israeliternas erövring av Kanaan].)
Domartiden. Under 350 år efter israeliternas erövring av de många kanaaneiska rikena var Jehova Gud folkets ende kung. Under perioder av olika längd lät Gud domare som han hade utvalt tjäna som ledare för folket eller delar av det i både krig och fred. När domaren Gideon hade besegrat midjaniterna ville israeliterna att han skulle bli deras härskare, men han vägrade med hänvisning till att Jehova var den egentlige härskaren. (Dom 8:22, 23) Hans ärelystne son Abimelek var för en kort tid kung över en del av folket, men det slutade med katastrof för honom själv. (Dom 9:1, 6, 22, 53–56)
Om domartiden sägs det: ”I de dagarna fanns det ingen kung i Israel. Var och en var van att göra det som var rätt i hans egna ögon.” (Dom 17:6; 21:25) Detta betyder inte att landet var laglöst. Varje stad hade domare, äldste, som tog sig an rättsliga frågor och problem och som dömde folket. (5Mo 16:18–20; se DOMSTOL.) De levitiska prästerna tjänade som en överordnad vägledande kraft. De undervisade folket i Guds lag, och översteprästen kunde använda urim och tummim för att rådfråga Gud i svåra fall. (Se PRÄST; URIM OCH TUMMIM; ÖVERSTEPRÄST.) Den som använde sig av dessa anordningar, som skaffade sig kunskap om Guds lag och levde i enlighet med den fick alltså sund vägledning för sitt samvete. Att han under dessa förutsättningar gjorde det som var rätt i hans egna ögon ledde inte till något ont. Jehova gav israeliterna möjlighet att själva visa om de hade en villig eller ovillig inställning. Det fanns ingen jordisk kung som hade tillsyn över domarna i de olika städerna, befallde folket att utföra vissa arbeten eller organiserade landets försvar. (Jfr Dom 5:1–18.) De dåliga förhållanden som utvecklades med tiden berodde därför på att de flesta israeliter inte ville lyda sin himmelske kungs ord och lag eller dra nytta av hans anordningar. (Dom 2:11–23)
Israeliterna begär en jordisk kung. Närmare 400 år efter uttåget ur Egypten och mer än 800 år efter det att Gud slöt sitt förbund med Abraham krävde israeliterna att få en jordisk kung som kunde leda dem, i likhet med de andra nationerna. Därigenom förkastade de Jehova som sin kung. (1Sa 8:4–8) Det är sant att de med rätta förväntade att Gud skulle upprätta ett kungarike i enlighet med sitt löfte till Abraham och Jakob, vilket nämnts tidigare. De hade ytterligare grund för ett sådant hopp med tanke på den profetia som Jakob på sin dödsbädd uttalade om Juda (1Mo 49:8–10), Jehovas ord till israeliterna efter uttåget ur Egypten (2Mo 19:3–6), bestämmelserna i lagförbundet (5Mo 17:14, 15) och även en del av det budskap som Gud lät profeten Bileam förkunna (4Mo 24:2–7, 17). Samuels troende mor, Hanna, gav också uttryck åt detta hopp i en bön. (1Sa 2:7–10) Jehova hade emellertid ännu inte fullt ut uppenbarat sin ”heliga hemlighet” angående sitt rike och hade inte angett när tiden var inne för att det skulle upprättas eller hur denna regering skulle vara uppbyggd – om den skulle vara jordisk eller himmelsk. Det var därför förmätet av folket att vid den här tiden kräva en jordisk kung.
Hotet om angrepp från filistéerna och ammoniterna bidrog utan tvivel till israeliternas önskan om att få en synlig kung som högste befälhavare. De visade således att de saknade tro på Guds förmåga att skydda, vägleda och sörja för dem, både som folk och som enskilda individer. (1Sa 8:4–8) Deras motiv var felaktigt, men Jehova tillmötesgick ändå deras begäran, inte först och främst för deras skull, utan för att genomföra sin egen goda avsikt när det gällde det gradvisa uppenbarandet av den ”heliga hemligheten” om hans framtida kungarike genom den utlovade avkomman. Ett jordiskt kungavälde skulle emellertid medföra problem och kostnader för israeliterna, och Jehova framhöll tydligt konsekvenserna för folket. (1Sa 8:9–22)
De kungar som därefter utsågs av Jehova skulle tjäna som hans jordiska representanter och skulle inte på minsta sätt inskränka hans egen suveränitet över nationen. Tronen tillhörde egentligen Jehova, och de som satt på den var hans ställföreträdare. (1Kr 29:23) Jehova befallde Samuel att smörja Saul, den förste kungen (1Sa 9:15–17), men påpekade samtidigt att folket hade visat brist på tro. (1Sa 10:17–25)
För att kungaväldet skulle vara till folkets bästa krävdes att både kungen och folket respekterade Guds myndighet. Om israeliterna sökte vägledning och beskydd på annat håll, skulle de och deras kung ”ryckas bort”. (5Mo 28:36; 1Sa 12:13–15, 20–25) Kungen skulle inte förlita sig på militära resurser, han skulle inte skaffa sig många hustrur, och han skulle inte låta sig ledas av girighet. Han skulle utöva sin makt helt och hållet inom lagförbundets ram. Gud hade befallt att kungen skulle göra en avskrift av lagen och läsa i den varje dag, så att han kunde bevara en passande fruktan för den högsta myndigheten, förbli ödmjuk och följa en rättfärdig levnadsväg. (5Mo 17:16–20) I den utsträckning han gjorde detta – älskade Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv – skulle hans styre medföra välsignelse, och folket skulle inte ha någon anledning att klaga över förtryck och svårigheter. Men precis som Jehova hade gjort med folket lät han också kungarna själva visa vad som fanns i deras hjärta, om de var villiga eller ovilliga att erkänna hans myndighet och rätta sig efter hans vilja.
Davids föredömliga styre. Benjaminiten Sauls bristande respekt för Jehovas överordnade myndighet och anordningar ledde till att han ådrog sig Jehovas misshag och att hans släkt inte fick ärva tronen. (1Sa 13:10–14; 15:17–29; 1Kr 10:13, 14) Genom det styre som hans efterträdare, David, som var av Judas stam, utövade uppfylldes ytterligare delar av den profetia som Jakob hade uttalat på dödsbädden. (1Mo 49:8–10) Även om David på grund av mänsklig svaghet begick synder, kan hans styre kallas föredömligt eftersom han var uppriktigt hängiven Jehova Gud och ödmjukt underordnade sig hans myndighet. (Ps 51:1–4; 1Sa 24:10–14; jfr 1Ku 11:4; 15:11, 14.) När David tog emot bidragen till tempelbygget bad han denna bön till Gud inför det församlade folket: ”Dig, Jehova, tillhör storheten och styrkan och skönheten och högheten och värdigheten; ty allt i himlen och på jorden är ditt. Ditt är kungariket, Jehova, och du upphöjer dig som huvud över allt. Rikedomen och härligheten kommer från dig, och du härskar över allting; och i din hand är kraft och styrka, och det står i din makt att göra stor och att ge styrka åt alla. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovprisar ditt sköna namn.” (1Kr 29:10–13) De sista råd som David gav sin son Salomo visar också vilken klar förståelse han hade av sambandet mellan det jordiska kungaväldet och dess himmelska ursprung. (1Ku 2:1–4)
När förbundsarken, en symbol för Jehovas närvaro, fördes till huvudstaden, Jerusalem, sjöng David: ”Må himlen glädja sig, och må jorden fröjda sig, och må man säga bland nationerna: ’Jehova har blivit kung!’” (1Kr 16:1, 7, 23–31) Dessa ord visar att även om Jehovas herravälde har existerat ända sedan skapelsens början låter han det komma till uttryck på olika sätt eller genom särskilda anordningar som representerar honom. Således kan man vid en viss tid eller av en viss anledning med rätta säga att han ”har blivit kung”.
Förbundet om ett kungarike. Jehova slöt ett förbund med David om ett kungarike som för evigt skulle vara förknippat med hans släkt. Han sade: ”Jag [skall] uppresa din avkomma efter dig, ... och jag skall befästa hans kungadöme. ... Och ditt hus och ditt kungadöme skall bestå till oöverskådlig tid inför dig, ja, din tron skall vara befäst till oöverskådlig tid.” (2Sa 7:12–16; 1Kr 17:11–14) Detta förbund, som gällde den davidiska dynastin, var ytterligare ett vittnesbörd om att Guds löfte i Eden om ett kungarike genom den förutsagda avkomman var på väg att uppfyllas. (1Mo 3:15) Förbundet innehöll dessutom ytterligare upplysningar för att man skulle kunna känna igen denna avkomma. (Jfr Jes 9:6, 7; 1Pe 1:11.) De kungar som utsågs av Gud blev smorda till sitt ämbete, och därför kunde uttrycket ”messias”, som betyder ”den smorde”, användas om dem. (1Sa 16:1; Ps 132:13, 17) Det är således tydligt att det jordiska kungavälde som Jehova upprättade över Israel utgjorde en bild i liten skala av det kommande riket med Messias, Jesus Kristus, ”Davids son”, som kung. (Mt 1:1)
De israelitiska rikenas förfall och undergång. Eftersom israeliterna inte följde Jehovas rättfärdiga vägar, hade det redan efter tre kungars regeringstider, i början av den fjärdes, uppstått ett så stort missnöje med förhållandena att det ledde till ett uppror som splittrade nationen (997 f.v.t.). Resultatet blev ett rike i norr och ett i söder. Jehovas förbund med David fortsatte inte desto mindre att vara giltigt för kungarna i Sydriket, Juda. Under de århundraden då dessa riken existerade var det bara några av de kungar som regerade i Juda som var trofasta och inga över huvud taget i Nordriket, Israel. Nordrikets historia är fylld med avgudadyrkan, intriger och lönnmord, och kungarna avlöste varandra i rask takt. Folket fick lida på grund av orättvisor och förtryck. Efter omkring 250 år tillät Jehova att Assyriens kung krossade Nordriket (740 f.v.t.) på grund av dess uppror mot Gud. (Hos 4:1, 2; Am 2:6–8)
Även om Sydriket, Juda, på grund av den regerande davidiska kungaätten var stabilare, blev det med tiden rentav ännu mer moraliskt fördärvat än Nordriket, trots de ansträngningar som sådana gudfruktiga kungar som Hiskia och Josia gjorde för att bekämpa förfallet till avgudadyrkan och ringaktning för Jehovas ord och myndighet. (Jes 1:1–4; Hes 23:1–4, 11) Sociala orättvisor, förtryck, girighet, oärlighet, mutor, sexuell perversitet, överfall och blodsutgjutelse samt religiöst hyckleri som förvandlade Guds tempel till ”en rövarhåla” – allt detta fördömdes av Jehovas profeter i deras varningsbudskap till härskarna och folket. (Jes 1:15–17, 21–23; 3:14, 15; Jer 5:1, 2, 7, 8, 26–28, 31; 6:6, 7; 7:8–11) Varken de avfälliga prästernas stöd eller politiska allianser med andra nationer kunde förhindra att detta trolösa rike drabbades av katastrof. (Jer 6:13–15; 37:7–10) Landet och dess huvudstad, Jerusalem, lades öde av babylonierna 607 f.v.t. (2Ku 25:1–26)
Jehovas ställning som kung opåverkad. Ödeläggelsen av rikena Israel och Juda kastade ingen skugga över Jehova Guds herravälde, och det var inte heller ett tecken på svaghet hos honom. Genom israeliternas hela historia gjorde Jehova det klart att han önskade att de av egen fri vilja skulle tjäna och lyda honom. (5Mo 10:12–21; 30:6, 15–20; Jes 1:18–20; Hes 18:25–32) Han vägledde, tillrättavisade, tuktade, varnade och straffade dem. Men han använde inte sin makt för att tvinga kungen eller folket att följa den rätta vägen. De dåliga förhållanden som utvecklades, det lidande som de fick utstå och den olycka som drabbade dem var alltsammans självförvållat, eftersom de envist förhärdade sina hjärtan och i sin dårskap insisterade på att göra som de själva ville, trots att det var till skada för dem. (Klag 1:8, 9; Neh 9:26–31, 34–37; Jes 1:2–7; Jer 8:5–9; Hos 7:10, 11)
Jehova visade sin suveräna makt genom att hålla tillbaka de aggressiva och glupska världsväldena Assyrien och Babylon till dess hans tid var inne, och då ledde han händelseutvecklingen så att de uppfyllde hans profetior. (Hes 21:18–23; Jes 10:5–7) När Jehova slutligen drog bort sitt skydd från nationen, var det ett uttryck för att han som den suveräne härskaren avkunnade rättfärdiga domslut. (Jer 35:17) Ödeläggelsen av Israel och Juda kom inte som en chockartad överraskning för Guds lydiga tjänare, eftersom de hade blivit förvarnade genom hans profetior. Att de högmodiga härskarna blev förödmjukade framhävde Jehovas ”praktfulla överhöghet”. (Jes 2:1, 10–17) Än viktigare var att han visade sin förmåga att beskydda och bevara enskilda individer som betraktade honom som sin kung, även om de befann sig mitt i områden som drabbats av hungersnöd, sjukdomar eller massakrer eller när de förföljdes av sådana som hatade rättfärdighet. (Jer 34:17–21; 20:10, 11; 35:18, 19; 36:26; 37:18–21; 38:7–13; 39:11–40:5)
Israels siste kung varnades för att hans krona, symbolen för att han var smord till kung och var Jehovas representant, skulle tas ifrån honom. Ingen smord kung av Davids släkt skulle därefter utöva herraväldet förrän han kom som hade ”den lagliga rätten”, och Jehova skulle ”ge det åt honom”. (Hes 21:25–27) Det förebildliga kungariket, som nu låg i ruiner, upphörde alltså, och uppmärksamheten riktades återigen mot framtiden, mot Messias, den utlovade avkomman.
De avfälliga rikena Israel och Juda ödelades av de politiska makterna Assyrien och Babylon. Gud omtalar sig själv som den som ”reser upp” sådana makter eller som den som skulle ”föra” dem mot de dömda rikena (5Mo 28:49; Jer 5:15; 25:8, 9; Hes 7:24; Am 6:14), men detta gjorde han uppenbarligen i samma bemärkelse som han lät faraos hjärta bli ”förstockat”. (Se FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE [Förutvetande om individer].) Gud ”förde” de angripande styrkorna mot Israel och Juda på så sätt att han tillät dem att utföra det som de önskade i sitt hjärta. (Jes 10:7; Klag 2:16; Mik 4:11) Han tog bort sin skyddande hand från sitt folk, och därmed kunde de ärelystna och giriga fienderna besegra dem. (5Mo 31:17, 18; jfr Esr 8:31 med Esr 5:12; Neh 9:28–31; Jer 34:2.) De avfälliga israeliterna, som envist vägrade att underordna sig Jehovas lag och vilja, blev därför utlämnade ”till svärd, till pest och till hungersnöd”. (Jer 34:17) Detta innebar emellertid inte att de angripande hedniska nationerna var godkända av Gud. Från hans ståndpunkt hade inte heller de rena händer, eftersom de hänsynslöst hade ödelagt såväl Nordriket som Sydriket med huvudstaden Jerusalem och dess heliga tempel. Jehova, hela jordens domare, kunde därför med rätta fördöma dem för att de hade rövat från hans arvedel och döma dem till samma ödeläggelse som de hade utsatt hans förbundsfolk för. (Jes 10:12–14; 13:1, 17–22; 14:4–6, 12–14, 26, 27; 47:5–11; Jer 50:11, 14, 17–19, 23–29)
Syner av Guds kungarike på Daniels tid. Daniels profetia i sin helhet lägger stor vikt vid Jehovas universella suveränitet, som är det genomgående temat i boken, och kastar ytterligare ljus över Jehovas avsikt. Gud använde Daniel, en landsflyktig som bodde i huvudstaden i det världsvälde som hade besegrat Juda, till att uppenbara innebörden i en syn som Babylons kung hade haft. Denna syn förutsade den rad världsvälden som skulle komma och att de till sist skulle krossas av ett evigt rike som Jehova själv skulle upprätta. Förmodligen till hovets stora förvåning föll Nebukadnessar, Jerusalems erövrare, ner för att hylla den landsflyktige Daniel och erkänna att Daniels Gud var ”kungarnas Herre”. (Dan 2:36–47) När Nebukadnessar senare i en dröm såg en syn av ett träd som höggs ner, visade Jehova återigen med eftertryck att ”den Högste är härskare i mänsklighetens kungarike och att han ger det åt vem han vill och sätter till och med den ringaste av människorna över det”. (Dan 4; denna syn behandlas i artikeln NATIONERNAS FASTSTÄLLDA TIDER.) När världshärskaren Nebukadnessar själv fick uppleva uppfyllelsen av drömmen, var han än en gång tvungen att erkänna att Daniels Gud är ”himlens Kung”, den som ”gör vad han vill med himlens här och jordens invånare. Och det finns ingen som kan hejda hans hand eller som kan säga till honom: ’Vad gör du?’” (Dan 4:34–37)
När slutet på Babylons världsherravälde närmade sig, såg Daniel i profetiska syner en rad världsvälden med vilddjurslika drag. Han såg också Jehovas majestätiska domstol i himlen vara samlad och hålla en rättegång mot världsväldena och döma dem ovärdiga att regera, och han såg ”en som var lik en människoson”, och åt denne ”gavs herravälde och ära och kungamakt, för att alla folk, folkgrupper och språk skulle tjäna honom” under hans ”herravälde som består till oöverskådlig tid och som inte skall försvinna”. Han såg också att det sista världsväldet förde krig mot ”de heliga” men led nederlag och tillintetgjordes och att ”kungariket och herraväldet och storheten hos kungarikena under hela himlen gavs åt det folk som är den Allrahögstes heliga”. (Dan 7, 8) Av detta framgår det tydligt att den utlovade avkomman skulle utgöra en regering som bestod av en kung, ”människosonen”, och en grupp medregenter, ”den Allrahögstes heliga”.
Guds kungamakt kommer till uttryck mot Babylon och Medo-Persien. Guds obevekliga dom över det mäktiga Babylon verkställdes plötsligt och oväntat. Dess dagar var räknade, och Gud gjorde slut på det. (Dan 5:17–30) Under det efterföljande medo-persiska herraväldet kom flera uppenbarelser från Jehova om det messianska riket. Han uppenbarade när Messias skulle komma och förutsade att denne skulle ”röjas ur vägen” samt att staden Jerusalem och dess heliga plats återigen skulle fördärvas. (Dan 9:1, 24–27; se SJUTTIO VECKOR.) Under både det babyloniska och det medo-persiska styret visade Jehova Gud sin förmåga att skydda dem som erkänner hans suveränitet trots myndigheters förföljelse och hot om dödsstraff – han visade att han är herre både över elementen och över rovdjuren. (Dan 3:13–29; 6:12–27) När tiden var inne såg han dessutom till att Babylons portar bildligt talat öppnades, så att hans förbundsfolk kunde återvända till sitt eget land och återuppbygga Jehovas hus där. (2Kr 36:20–23) Eftersom Gud ingrep och befriade sitt folk kunde det sägas till Sion: ”Din Gud har blivit kung!” (Jes 52:7–11) Under den tid som följde misslyckades sammansvärjningarna mot hans folk, och underordnade ämbetsmäns lögner och ogynnsamma skrivelser från regeringen övervanns, eftersom Jehova fick de persiska kungarna att medverka till att hans suveräna vilja blev genomförd. (Esr 4–7; Neh 2, 4, 6; Est 3–9)
Under århundradenas gång förverkligades Jehovas oföränderliga avsikt steg för steg och kom allt närmare sin fullbordan. Oavsett vad som hände på jorden var han hela tiden herre över situationen och steget före sina motståndare, såväl synliga som osynliga. Ingenting tilläts hindra det fullständiga genomförandet av hans avsikt, hans vilja. Samtidigt som Israels folk och dess historia utgjorde profetiska förebilder, som skildrade hur Jehova skulle handla med människorna i framtiden, var israeliterna ett exempel på att varaktig harmoni, fred och lycka bara kan uppnås om man helhjärtat erkänner och underordnar sig Guds ledarskap. Israeliterna hade fördelen av att ha mycket gemensamt – förfäder, språk och land. De hade också gemensamma fiender. Men det var bara så länge som de lojalt och troget tillbad och tjänade Jehova Gud som de kunde bevara enheten, styrkan, rättvisan och glädjen i livet. När deras förhållande till Jehova blev allt sämre gick det fort utför med nationen.
Guds kungarike ”har kommit nära”. Eftersom Messias skulle vara en avkomling av Abraham, Isak och Jakob och komma från Judas stam och dessutom vara ”Davids son”, måste han födas som människa. Han måste, som Daniels profetia förklarade, vara ”en människoson”. När ”tiden var fullbordad” sände Jehova Gud sin Son, som föddes av en kvinna och som uppfyllde alla de juridiska krav som gjorde honom berättigad att ärva sin ”fader Davids tron”. (Gal 4:4; Lu 1:26–33; se SLÄKTREGISTER, JESU KRISTI.) Sex månader före Jesu födelse föddes Johannes, Jesu förelöpare och den som senare döpte honom. (Lu 1:13–17, 36) Föräldrarna till dessa två barn visade genom det de sade att de ivrigt såg fram emot att Gud i egenskap av härskare skulle ingripa. (Lu 1:41–55, 68–79) I samband med Jesu födelse visade det som sades av de änglar som tillkännagav innebörden i denna händelse också att Gud skulle utföra storslagna gärningar. (Lu 2:9–14) På liknande sätt uttryckte Simeon och Hanna i templet sitt hopp om räddning och befrielse. (Lu 2:25–38) Både Bibeln och profanhistorien visar att judarna vid den tiden allmänt förväntade att Messias snart skulle komma. Många var dock först och främst intresserade av att bli befriade från det tunga romerska oket. (Se MESSIAS.)
Johannes hade i uppgift att få mångas hjärtan att ”vända tillbaka till Jehova”, till hans förbund, till ”privilegiet att oförskräckt ägna honom helig tjänst med lojalitet och rättfärdighet”, och därigenom ”göra redo åt Jehova ett folk som är berett”. (Lu 1:16, 17, 72–75) Han framhöll klart och tydligt för människorna att de stod inför en tid av dom från Gud, att himlarnas kungarike hade ”kommit nära” och att det var hög tid för dem att ändra sinne och ångra sin olydnad mot Guds vilja och lag. Detta betonade återigen Jehovas norm: att han bara vill ha undersåtar som av egen vilja erkänner och sätter värde på riktigheten i hans vägar och lagar. (Mt 3:1, 2, 7–12)
Den utlovade Messias framträdde när Jesus kom till Johannes för att bli döpt och blev smord med Guds heliga ande. (Mt 3:13–17) Han blev därigenom utvald till kung, den som enligt Jehovas domslut hade den lagliga rätten till Davids tron, en rätt som ingen hade nyttjat under de gångna 600 åren. (Se JESUS KRISTUS [Hans dop].) Men Jehova slöt dessutom ett förbund om ett himmelskt kungarike med sin godkände Son, ett rike där Jesus likt Melkisedek i det forntida Salem skulle vara både kung och präst. (Ps 110:1–4; Lu 22:29; Heb 5:4–6; 7:1–3; 8:1; se FÖRBUND.) Som Abrahams utlovade avkomma skulle denne himmelske kung och präst vara den som Gud i första hand använde för att välsigna människor av alla nationer. (1Mo 22:15–18; Gal 3:14; Apg 3:15)
Redan tidigt under Jesu jordiska liv visade Jehova sin kungliga makt till förmån för honom. Gud fick de österländska astrologer som skulle upplysa den tyranniske kung Herodes om var barnet fanns att ta en annan väg hem till sitt land. Dessutom såg han till att Jesu föräldrar kunde fly till Egypten med sin son innan Herodes män började döda alla små pojkar i Betlehem. (Mt 2:1–16) Eftersom den första profetian, som uttalades i Eden, förutsade att det skulle råda fiendskap mellan den utlovade avkomman och ormens avkomma, kan detta försök att ta Jesu liv bara betyda att det var Guds motståndare, Satan, Djävulen, som förgäves försökte omintetgöra Jehovas avsikt. (1Mo 3:15)
När Jesus efter sitt dop hade uppehållit sig i Judeens vildmark i omkring 40 dagar, ställdes han inför denne huvudmotståndare till Jehovas suveränitet. Satan lade fram försåtliga förslag som var avsedda att locka Jesus att handla i strid med Jehovas tydligt uttryckta ord och vilja. Han erbjöd rentav den smorde Jesus att han utan strid och utan att behöva utstå lidande skulle kunna få herraväldet över alla jordens riken – i utbyte mot en enda handling av tillbedjan ägnad åt honom. När Jesus vägrade och i stället framhöll att det är Jehova som är den ende sanne Suveränen, som all rättmätig myndighet utgår från och som all tillbedjan tillkommer, började Guds motståndare smida andra planer för sin krigföring mot Jehovas representant. Han använde sig på olika sätt av människor, precis som han långt tidigare hade gjort i fallet med Job. (Job 1:8–18; Mt 4:1–11; Lu 4:1–13; jfr Upp 13:1, 2.)
Varför sade Jesus till dem han predikade för att Guds kungarike var i deras mitt?
I förtröstan på att Jehova hade makt att beskydda och hjälpa honom påbörjade Jesus sin förkunnartjänst. Han förkunnade för Jehovas förbundsfolk: ”Den fastställda tiden är fullbordad, och Guds kungarike har kommit nära.” (Mk 1:14, 15) När man skall avgöra i vilken bemärkelse detta rike hade ”kommit nära” bör man lägga märke till att han sade till några fariséer: ”Guds kungarike är i er mitt.” (Lu 17:21) I en kommentar till detta bibelställe heter det i The Interpreter’s Dictionary of the Bible: ”Även om denna tolkning ofta anförs som ett exempel på Jesu ’mysticism’ eller ’inåtvändhet’, bygger den huvudsakligen på den gamla översättningen ’inom er’ [Dy, KJ], ... där ’er’ i nutiden felaktigt tolkats som ’var och en av er’. Ordet ’er’ skall uppfattas kollektivt (Jesus riktar sig till fariséerna – v. 20). ... Teorin att Guds rike är något som man har i sitt inre, ett sinnestillstånd eller ett tillstånd av frälsning, strider mot sammanhanget som denna vers står i och även mot hela det sätt varpå NT framställer denna tanke.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 2, sid. 883) Eftersom det grekiska ordet basileia (”kungarike”) kan avse ”kungavärdighet”, är det uppenbart att Jesus menade att han själv, Guds kunglige representant, den som Gud hade smort till kung, befann sig i deras mitt. Inte nog med att han var närvarande i den egenskapen – han hade också myndighet att utföra gärningar som var uttryck för Guds kungliga makt och att bereda några på att inneha ställningar i det kommande riket. Han kunde därför säga att Guds kungarike var nära; en tid med stora möjligheter hade kommit.
En regering med makt och myndighet. Jesu lärjungar hade klart för sig att Guds kungarike var en verklig regering, även om de inte insåg omfattningen av dess herravälde. Natanael sade till Jesus: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung.” (Joh 1:49) De kände till vad som var förutsagt om de ”heliga” i Daniels profetia. (Dan 7:18, 27) Jesus hade uttryckligen lovat sina apostlar att de skulle få sitta på troner. (Mt 19:28) Jakob och Johannes försökte uppnå särskilt privilegierade ställningar i den messianska regeringen, och Jesus bekräftade att det skulle finnas sådana ställningar men sade också att det var hans Fader, den suveräne Härskaren, som bestämde vilka som skulle inneha dem. (Mt 20:20–23; Mk 10:35–40) Även om lärjungarna – till och med så sent som den dag då den uppväckte Jesus steg upp till himlen – felaktigt trodde att Messias kungavälde var begränsat till jorden och i synnerhet till det köttsliga Israel (Apg 1:6), förstod de alltså helt riktigt att det rörde sig om en regering. (Jfr Mt 21:5; Mk 11:7–10.)
Jehovas kunglige representant gav på många sätt synligt vittnesbörd om Jehovas kungamakt över sitt jordiska skaparverk. Genom Guds ande, hans verksamma kraft, hade Jesus makten över vind och sjö, växter, fiskar och även de organiska ämnena i maten, som när han genom ett underverk mångdubblade mängden bröd och fisk. Dessa underverk ledde till att lärjungarna fick stor respekt för hans myndighet. (Mt 14:23–33; Mk 4:36–41; 11:12–14, 20–23; Lu 5:4–11; Joh 6:5–15) Det var ännu mer imponerande vad han med hjälp av Guds kraft kunde göra med människokroppen – bota sjukdomar, allt från blindhet till spetälska, och till och med uppväcka döda. (Mt 9:35; 20:30–34; Lu 5:12, 13; 7:11–17; Joh 11:39–47) Några spetälska som han hade botat sände han i väg för att de skulle visa sig för prästerna, som var bemyndigade av Gud men i allmänhet saknade tro, för att det skulle tjäna som ”ett vittnesbörd för dem”. (Lu 5:14; 17:14) Slutligen visade han också vilken makt Gud har över demoner. Demonerna visste vilken myndighet Jesus hade fått, och de valde att hellre lyda honom och släppa greppet om de besatta än att mäta sina krafter med den makt som stod bakom honom. (Mt 8:28–32; 9:32, 33; jfr Jak 2:19.) Eftersom Jesus drev ut demonerna med Guds andes kraft, innebar det att Guds kungarike faktiskt hade ”hunnit upp” hans åhörare. (Mt 12:25–29; jfr Lu 9:42, 43.)
Allt detta visade tydligt att Jesus hade myndighet som kung och att denna myndighet inte kom från människor eller från någon jordisk, politisk instans. (Jfr Joh 18:36; Jes 9:6, 7.) Jesus uppmanade Johannes döparens sändebud, som bevittnade dessa kraftgärningar, att bege sig tillbaka till Johannes i fängelset och berätta vad de hade sett och hört som en bekräftelse på att Jesus var den som skulle komma. (Mt 11:2–6; Lu 7:18–23; jfr Joh 5:36.) Jesu lärjungar kunde själva se och höra de vittnesbörd om kunglig myndighet som profeterna hade längtat efter att få bevittna. (Mt 13:16, 17) Jesus kunde dessutom delegera myndighet till sina lärjungar så att de i egenskap av hans förordnade ställföreträdare fick liknande förmågor att utföra underverk, vilket gav ytterligare tyngd åt deras budskap: ”Himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 10:1, 7, 8; Lu 4:36; 10:8–12, 17)
Att komma in i Guds kungarike. Jesus betonade att den tidsperiod som hade kommit erbjöd särskilda möjligheter. Han sade angående sin förelöpare, Johannes döparen: ”Bland dem som är födda av kvinnor har det inte upprests någon större än Johannes döparen; men den som är en av de mindre i himlarnas kungarike är större än han. Men från Johannes döparens dagar intill den här stunden är himlarnas kungarike det mål som folk tränger sig fram emot [biạzetai], och de som tränger sig fram [biastai] griper det. [Jfr AT och Zürcher Bibel.] Alla, profeterna och lagen, profeterade nämligen intill Johannes.” (Mt 11:10–13) Den period under vilken Johannes tjänade och som snart skulle ta slut i och med hans avrättning markerade således avslutningen på en period och början på en annan. Om det grekiska verbet biạzomai, som används i detta bibelställe, sägs det i Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words: ”Detta verb förmedlar tanken på kraftig ansträngning.” (1981, bd 3, sid. 208) Angående Matteus 11:12 säger den tyske bibelkommentatorn Heinrich Meyer: ”På detta sätt beskrivs bildligt ivern, den oemotståndliga längtan och strävan efter det kommande messianska riket. ... Så ivrigt och energiskt (inte längre lugnt och väntande) är intresset för riket. Dessa βιασταί [biastai] är alltså de troende [och inte fientliga angripare] i deras ivriga längtan och strävan.” (Kritisch exegetisches Handbuch über das Evangelium des Matthäus, 1864, sid. 272, 273)
Det skulle med andra ord inte vara lätt att komma in i Guds kungarike. Det skulle inte vara som att gå in i en öppen stad där det fanns lite eller ingenting som hindrade tillträdet. Nej, den suveräne Härskaren, Jehova Gud, hade placerat ut hinder för att stänga ute alla ovärdiga. (Jfr Joh 6:44; 1Kor 6:9–11; Gal 5:19–21; Ef 5:5.) De som skulle komma in måste gå på den smala vägen, finna den trånga porten, fortsätta att be, fortsätta att söka och fortsätta att bulta på. Då skulle det öppnas för dem. Vägen skulle vara smal i den bemärkelsen att den skulle hindra dem som gick på den att göra sådant som kunde skada dem själva eller andra. (Mt 7:7, 8, 13, 14; jfr 2Pe 1:10, 11.) Det kunde hända att de bildligt talat måste offra ett öga eller en hand för att få tillträde. (Mk 9:43–47) Riket skulle inte vara en plutokrati där man kunde köpa kungens gunst. Det skulle tvärtom vara svårt för en rik man (grek.: plousios) att komma in. (Lu 18:24, 25) Riket skulle inte heller vara en världslig aristokrati. En framträdande ställning bland människor skulle inte ha någon betydelse. (Mt 23:1, 2, 6–12, 33; Lu 16:14–16) De som på grund av sin imponerande religiösa bakgrund verkade vara ”de första” skulle bli ”de sista”, och ”de sista” skulle bli ”de första” att få privilegierade ställningar i detta rike. (Mt 19:30–20:16) De framträdande men hycklande fariséerna, som kände sig självsäkra i sin framskjutna position, skulle få se skökor och tullindrivare omvända sig och komma in i Guds kungarike före dem. (Mt 21:31, 32; 23:13) Alla som hycklande kallade Jesus ”Herre, Herre”, men som visade bristande respekt för Guds ord och vilja så som detta ord och denna vilja uppenbarades genom Jesus, skulle avvisas med orden: ”Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som utövar laglöshet.” (Mt 7:15–23)
De som fick komma in i Guds kungarike skulle vara människor som lät materiella intressen komma i andra hand och som först sökte detta rike och Guds rättfärdighet. (Mt 6:31–34) I likhet med Guds smorde kung, Kristus Jesus, måste de älska rättfärdighet och hata ondska. (Heb 1:8, 9) Andligt sinnade, barmhärtiga människor som trots andra människors hån och förföljelse var renhjärtade och fredsälskande kunde hoppas på att få vara med i Guds kungarike. (Mt 5:3–10; Lu 6:23) Det ”ok” som Jesus inbjöd sådana människor att ta på sig symboliserade att de underkastade sig hans myndighet som kung. Det var emellertid ett skonsamt ok, och hans börda var lätt att bära för den som i likhet med honom själv var ”mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat”. (Mt 11:28–30; jfr 1Ku 12:12–14; Jer 27:1–7.) Dessa ord måste ha värmt hjärtat hos dem som lyssnade till honom och försäkrat dem om att han som härskare inte skulle uppvisa några av de oönskade egenskaper som hade kännetecknat många tidigare härskare, både israelitiska och icke-israelitiska. De hade all anledning att tro att hans herravälde inte skulle medföra någon tyngande beskattning, något tvångsarbete eller någon annan form av utnyttjande. (Jfr 1Sa 8:10–18; 5Mo 17:15–17, 20; Ef 5:5.) Som det framgick av det Jesus senare sade skulle han som överhuvud för regeringen i det kommande riket bevisa sin osjälviskhet genom att till och med ge sitt liv för sitt folk, och alla hans medregenter måste också vara sådana som hellre tjänar än blir betjänade. (Mt 20:25–28; se JESUS KRISTUS [Hans gärningar och personliga egenskaper].)
Villig undergivenhet nödvändig. Jesus själv hade den största respekt för sin Faders suveräna vilja och myndighet. (Joh 5:30; 6:38; Mt 26:39) Så länge som lagförbundet var gällande måste hans judiska efterföljare vara lydiga mot det i både ord och handling. Den som inte var det skulle förkastas och inte få komma in i hans rike. En sådan respekt och lydnad måste emellertid komma från hjärtat. Det kunde inte bara vara fråga om en formell efterlevnad av lagen med tonvikt på de särskilda gärningar som den föreskrev, utan det måste vara en efterlevnad av lagens grundläggande principer, till exempel de som handlade om rättvisa, barmhärtighet och trohet. (Mt 5:17–20; 23:23, 24) Till den skriftlärde som erkände Jehovas unika ställning och erkände att ”detta att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin styrka och detta att älska nästan som sig själv, det är värt långt mer än alla helbrännoffer och slaktoffer”, sade Jesus: ”Du är inte långt från Guds kungarike.” (Mk 12:28–34) Jesus gjorde det således på alla sätt klart att Jehova Gud bara vill ha undersåtar som är det av fri vilja, människor som föredrar hans rättfärdiga vägar och som själva har en innerlig önskan att leva under hans suveräna myndighet.
Förbund. Den sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar talade han till dem om ett nytt förbund som de skulle bli delaktiga i på grundval av hans lösenoffer. (Lu 22:19, 20; jfr Lu 12:32.) Han skulle själv vara medlare mellan sina efterföljare och den suveräne Härskaren, Jehova, i detta förbund. (1Ti 2:5; Heb 12:24) Jesus slöt dessutom personligen ett förbund med sina efterföljare ”om ett kungarike”, att de skulle bli kungar tillsammans med honom. (Lu 22:28–30; se FÖRBUND.)
Seger över världen. När Jesus därefter blev gripen, förhörd och avrättad kunde det verka som om hans ställning som kung var svag, men i själva verket var detta en tydlig uppfyllelse av profetiorna, och därför lät Gud det ske. (Joh 19:10, 11; Lu 24:19–27, 44) Genom att vara lojal och ostrafflig intill döden bevisade Jesus att ”världens härskare”, Guds motståndare, Satan, inte hade någon hållhake på honom och att han verkligen hade ”segrat över världen”. (Joh 14:29–31; 16:33) Jehova visade att han hade den högsta makten även när hans Son hängdes på pålen: Solljuset uteblev för en tid, det inträffade en kraftig jordbävning, och det stora förhänget i templet slets itu. (Mt 27:51–54; Lu 23:44, 45) På tredje dagen därefter gav han i ännu större omfattning bevis på att han har den högsta makten genom att han uppväckte sin Son till liv som en andevarelse, trots att man hade satt ut vakter utanför den förseglade graven i ett meningslöst försök att förhindra en uppståndelse. (Mt 28:1–7)
Guds ”älskade Sons kungarike”. Tio dagar efter Jesu himmelsfärd, på pingstdagen år 33 v.t., fick lärjungarna bevis för att han hade blivit ”upphöjd till Guds högra sida” när han utgöt helig ande över dem. (Apg 1:8, 9; 2:1–4, 29–33) Det ”nya förbundet” trädde därmed i kraft för dem, och de blev kärnan till en ny, ”helig nation”, ett andligt Israel. (Heb 12:22–24; 1Pe 2:9, 10; Gal 6:16)
Kristus satt nu på sin Faders högra sida och var församlingens huvud. (Ef 5:23; Heb 1:3; Flp 2:9–11) Bibeln visar att det på pingstdagen år 33 upprättades ett andligt rike som härskade över Jesu lärjungar. I sitt brev till de kristna i Kolossai under det första århundradet framhöll aposteln Paulus att Jesus Kristus redan hade ett kungarike: ”Han [Gud] har befriat oss från mörkrets myndighet och överfört oss till sin älskade Sons kungarike.” (Kol 1:13; jfr Apg 17:6, 7.)
Från och med pingstdagen år 33 har Kristi kungarike varit ett andligt rike som härskar över det andliga Israel, dvs. kristna som av Guds ande har pånyttfötts som Guds andliga barn. (Joh 3:3, 5, 6) När sådana av anden pånyttfödda kristna får sin himmelska belöning, kommer de inte längre att vara jordiska undersåtar till Kristi andliga rike, utan de kommer att vara kungar tillsammans med Kristus i himlen. (Upp 5:9, 10)
Kungariket som tillhör ”vår Herre och hans Smorde”. Aposteln Johannes, som skrev sina skrifter mot slutet av det första århundradet, fick en uppenbarelse från Jehova Gud om vad som skulle ske i framtiden när Gud genom sin Son skulle låta sitt herravälde komma till uttryck på ett nytt sätt. Vid den tiden skulle det – precis som när David förde förbundsarken till Jerusalem – kunna sägas att Jehova hade tagit sin stora makt och ”börjat härska som kung”. Höga röster skulle ljuda i himlen och säga: ”Kungaväldet över världen har nu kommit att tillhöra vår Herre och hans Smorde, och han skall härska som kung i evigheters evighet.” (Upp 11:15, 17; 1Kr 16:1, 31)
Det är ”vår Herre”, den suveräne Herren Jehova, som gör anspråk på ”kungaväldet över världen” och därmed låter sin suveränitet komma till uttryck på ett nytt sätt i förbindelse med jorden. Han ger sin Son, Jesus Kristus, en underordnad del i detta kungavälde, och det sägs därför att detta kungavälde har ”kommit att tillhöra vår Herre och hans Smorde”. Detta kungavälde är av betydligt större omfattning än Guds ”älskade Sons kungarike”, som omnämns i Kolosserna 1:13. Guds ”älskade Sons kungarike” upprättades på pingstdagen år 33 och härskar över Kristi smorda efterföljare, men riket eller kungaväldet som tillhör ”vår Herre och hans Smorde” skulle upprättas vid slutet av ”nationernas fastställda tider” och härska över alla människor på jorden. (Lu 21:24)
Sedan Jesus Kristus fått del i ”kungaväldet över världen” vidtar han nödvändiga åtgärder för att rensa bort allt motstånd mot Guds suveränitet. Det första ingripandet sker i himlen – Satan och hans demoner besegras och slungas ner till jordens närhet. Därefter följer denna proklamation: ”Nu har räddningen och makten och kungariket, som tillhör vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde, blivit en verklighet.” (Upp 12:1–10) Denne huvudmotståndare, Satan, kommer under den korta tid som han har på sig att fortsätta att uppfylla profetian i 1 Moseboken 3:15 genom att föra krig mot ”de övriga” av kvinnans ”avkomma”, ”de heliga” som skall regera tillsammans med Kristus. (Upp 12:13–17; jfr Upp 13:4–7; Dan 7:21–27.) Jehovas ”rättfärdiga förordningar” skall trots det bekantgöras, och hans domar skall vara som plågor som drabbar hans motståndare och leda till att det stora Babylon, som har tagit ledningen i förföljelsen av Guds tjänare på jorden, tillintetgörs. (Upp 15:4; 16:1–19:6)
Därefter sänder kungaväldet som tillhör vår Herre och hans Smorde sina himmelska härar mot alla de jordiska rikena och deras härar i striden vid Harmageddon, där de blir tillintetgjorda. (Upp 16:14–16; 19:11–21) Det är svaret på denna bön till Gud: ”Låt ditt kungarike komma. Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden.” (Mt 6:10) Satan slungas därefter i avgrunden, och då börjar en period på tusen år under vilken Kristus Jesus och hans medregenter härskar som kungar och präster över dem som bor på jorden. (Upp 20:1, 6)
Kristus ”överlämnar kungariket”. Aposteln Paulus beskriver också det herravälde som Kristus utövar under sin närvaro. Sedan Kristus har uppväckt dem som hör honom till från döden skall han göra ”all regering och all myndighet och makt till intet [underförstått alla regeringar, myndigheter och makter som är motståndare till Guds suveräna vilja]”. Därefter, när hans tusenåriga styre är till ända, ”överlämnar [han] kungariket åt sin Gud och Fader” och underordnar sig därmed ”den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt för alla”. (1Kor 15:21–28)
Med tanke på att Kristus ”överlämnar kungariket åt sin Gud och Fader” kan man fråga sig i vilken bemärkelse hans rike är ”evigt”, som det uttrycks på flera ställen i Bibeln. (2Pe 1:11; Jes 9:7; Dan 7:14; Lu 1:33; Upp 11:15) Hans kungarike skall ”aldrig ... fördärvas”, det som hans rike har åstadkommit kommer att bestå för evigt, och han kommer för all framtid att bli ärad för det han har uträttat som messiansk kung. (Dan 2:44)
Under tusenårsriket kommer Kristi styre över jorden att inbegripa en prästerlig tjänst till nytta för alla lydiga människor. (Upp 5:9, 10; 20:6; 21:1–3) På detta sätt omintetgörs det herravälde som synden och döden har utövat som kungar över människorna, som har varit underställda syndens och dödens lag, och oförtjänt omtanke och rättfärdighet kommer att råda. (Rom 5:14, 17, 21) Eftersom människorna kommer att vara helt fria från synd och död, innebär det att det inte längre finns något behov av att Jesus tjänar som ”en hjälpare hos Fadern” i den bemärkelsen att han bringar försoning för ofullkomliga människors synder. (1Jo 2:1, 2) Människorna kommer då att ha förts tillbaka till det tillstånd som den fullkomlige Adam befann sig i när han var i Edens trädgård. Så länge Adam var fullkomlig hade han inget behov av någon medlare som bringade försoning mellan honom och Gud. På liknande sätt kommer människorna när Jesu tusenåriga styre är till ända att vara i stånd att och även förpliktade att svara för sina handlingar inför Jehova Gud som den högste domaren utan att behöva anlita någon medlare, eller hjälpare. Jehova, den suveräne Härskaren, blir därmed ”allt för alla”. Detta betyder att Guds avsikt att ”sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”, kommer att ha förverkligats. (1Kor 15:28; Ef 1:9, 10)
Jesu tusenåriga regering har då helt fullgjort sitt syfte. Jorden, som en gång var en upprorshärd, kommer då att vara renad så att den oomtvistat och till fullo kan återta sin ställning som en del av den suveräne Herrens domän. Det kommer inte att finnas något underordnat rike mellan Jehova och de lydiga människorna.
Därefter följer emellertid det slutliga provet på alla jordiska undersåtars ostrafflighet och hängivenhet. Satan släpps lös från sin fångenskap i avgrunden. De som då låter sig förledas av honom gör det på grundval av samma stridsfråga som väcktes i Eden, nämligen frågan om det rättmätiga i Guds styre. Det framgår av att de angriper ”de heligas läger och den älskade staden”. Eftersom stridsfrågan har blivit rättsligt avgjord och den himmelska domstolen har förklarat fallet avslutat, tolereras inget långvarigt uppror den här gången. De som inte lojalt ställer sig på Guds sida kan inte vädja till Kristus Jesus som ett försoningsoffer och en hjälpare, utan Jehova Gud skall vara ”allt” för dem, och de kan inte vända sig till någon medlare. Alla upproriska, både andevarelser och människor, döms av Gud till tillintetgörelse, till ”den andra döden”. (Upp 20:7–15)