MILDHET

Det att uppträda eller behandla någon (något) varsamt, hänsynsfullt, skonsamt och försiktigt. Mildhet är en egenskap som är nära förbunden med ödmjukhet och saktmod.

Det är ett krav för Guds tjänare att de skall uppträda milt och varsamt, i synnerhet de som har fått ansvar att öva tillsyn. Aposteln Paulus skrev: ”En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig [grek.: ẹ̄pion] mot alla.” (2Ti 2:24) Den som är mild går inte till överdrift och är inte högröstad eller bullrig. Mose, ”den sanne Gudens man”, lade inte alltid i dagen rätt inställning men var likväl ”en mycket ödmjuk man, den ödmjukaste av alla människor på jordens yta”. (Ps 90:0; 4Mo 12:3) Vid ett tillfälle hette det att hans ord var som ”milda regn på gräs”. (5Mo 32:2)

I Första Thessalonikerna 2:7 skriver Paulus att han och hans medarbetare hade uppträtt ”varsamt mitt ibland ... [thessalonikerna], som när en ammande mor ömt vårdar sina barn”. De gjorde detta därför att de hade äkta kärlek till dem som de undervisade och därför att de intresserade sig för deras andliga tillväxt. (1Th 2:8) I Textus receptus, i textutgåvorna av Tischendorf och av Merk samt i några handskrifter förekommer här ordet ẹ̄pioi (av ẹ̄pios, ”varsam”, ”mild”). Enligt W. E. Vine använde grekiska skribenter ofta detta ord ”om en barnsköterska med besvärliga barn eller om en lärare med oregerliga elever eller om föräldrar i förhållandet till sina barn. Aposteln använder det i 1Th 2:7 för att beskriva sitt eget och sina missionärskamraters uppförande i Thessalonike mot dem som blivit omvända.” (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 2, sid. 145)

Men Westcott och Horts grekiska textutgåva och vissa andra handskrifter har nẹ̄pioi, ”spädbarn”, i 1 Thessalonikerna 2:7. Angående detta heter det i The New International Dictionary of New Testament Theology: ”Det finns två läsarter av 1Th 2:7: a) ẹ̄pioi (vi var milda bland er); b) nẹ̄pioi (spädbarn). Det föregående ordet i texten slutar med ett n, och det verkar troligt att detta n av misstag har blivit två. Dessutom medför tolkningen av den andra läsarten problem. I v. 7b är det nämligen inte sig själv utan thessalonikerna som Paulus liknar vid ’barn’; han och hans medarbetare var som en amma (trofọs).” (Utgiven av C. Brown, 1975, bd 1, sid. 282)

Ett annat grekiskt ord som återges med ”mild” är praỵs. I verket A New Testament Wordbook av William Barclay heter det om detta adjektiv: ”Det är ett vackert ord i klassisk grekiska. När det inte används om människor betyder det ’mild’, ’behaglig’. Det används exempelvis om en mild bris eller en behaglig röst. När det används om människor betyder det ’mild’ eller ’älskvärd’. ... Det ligger mildhet i praus, men bakom mildheten ligger en styrka lik stålets. ... Det är inte någon viljelös mildhet, någon känslosam svaghet, någon passiv sinnesro.” (London 1956, sid. 103, 104) Om det motsvarande substantivet praỵtēs heter det i Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words: ”Som det används i Bibeln ... omfattar det ’inte bara en persons uppförande, inte heller bara vederbörandes förhållande till sina medmänniskor eller hans naturliga sätt att vara. Det är snarare en dygd som är sammanvävd med själen. Det är något som först och främst kommer till uttryck i förhållandet till Gud. Det är den sinnesstämning i vilken vi accepterar hans handlande med oss som gott och därför gör det utan att ifrågasätta det eller göra motstånd mot det; det är nära förbundet med ordet tapeinofrosunē [ödmjukhet] och nämns direkt efter detta.’” (1981, bd 3, sid. 55, 56) Ordet praỵs återges i olika bibelöversättningar med ”mild till sinnes”, ”mild”, ”saktmodig” och ”ödmjuk”. (NV, 1917, 2000)

Jehova tolererar inte synd och ondska, men han har likväl kärleksfullt sörjt för att människor kan närma sig honom på grundval av Jesu Kristi lösenoffer och prästerliga tjänst. De som tillber och tjänar Jehova kan därför träda fram inför honom utan någon sjuklig fruktan eller skräck. (Heb 4:16; 10:19–22; 1Jo 4:17, 18) Jesus återspeglade Jehova Gud i så fullkomlig grad att han kunde säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” Han sade också: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag ge er ny styrka. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes [grek.: praỵs] och ödmjuk i hjärtat, så skall ni finna ny styrka för er själ. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Joh 14:9; Mt 11:28–30) Det är därför alltid möjligt för dem som älskar Jehova Gud att närma sig honom, och han fyller dem som vänder sig till honom med mildhet, styrka och stor tillförsikt.

Ett uttryck för styrka. Mildhet är inte ett uttryck för svaghet. Det krävs inre styrka för att man skall kunna uppträda milt och varsamt mot andra, lugna dem eller ta hänsyn till deras känslor, i synnerhet om man känner sig provocerad. David hade utkämpat många krig, men driven av faderlig kärlek befallde han enligt 2 Samuelsboken 18:5 att Joab skulle fara varsamt fram med Absalom, Davids upproriske son. Det hebreiska ord som används här (’at) förmedlar tanken på att gå eller röra sig sakta. Aposteln Paulus uppträdde med varsamhet, men han var inte någon svag person. Det visade han genom att uttala sig kraftfullt när så behövdes, till exempel när han skrev sina två brev till den kristna församlingen i Korinth.

Mildhet är alltså inte något som kännetecknar den som är svag och undfallande. Som tidigare nämnts sade Jesus Kristus: ”Jag är mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat.” (Mt 11:29; 2Kor 10:1) Likafullt var Jesus stark, eftersom han hade sin Faders fulla stöd. Han stod upp för det som var rätt, och han både talade och handlade med stor frimodighet när så krävdes. (Mt 23:13–39; jfr Mt 21:5.)

Mildhet härrör från tro och styrka. Den som är mild till sinnes förlorar inte snabbt jämvikten eller sitt goda omdöme. Brist på mildhet kan bottna i osäkerhet, frustration, brist på tro och hopp och kanske rentav desperation. Om den som saknar mildhet heter det i ordspråket: ”Som en genombruten stad utan mur är den man som inte kan lägga band på sin ande.” (Ord 25:28) Han är sårbar och mottaglig för alla möjliga orätta tankar som kan få honom att handla fel.

En frukt av Guds ande. Mildhet är en frukt av Guds heliga ande, hans verksamma kraft. (Gal 5:22, 23) Gud är därför källan till mildhet, och man måste be om hans ande och utveckla dess frukt för att kunna ha ett milt sinnelag. Mildhet är alltså inte ett resultat av ren viljestyrka utan något som man uppnår genom ett nära förhållande till Gud.

De som saknar mildhet är ofta lättretliga, onödigt stränga, obehärskade och stridslystna. De kristna däremot får rådet att bevara enheten och friden genom att visa ”ödmjukhet och mildhet”. (Ef 4:1–3)

Om svartsjuka och stridslystnad får slå rot och växa kommer det att leda till oreda och konflikter av alla slag. Men mildhet kan förhindra att sådana förhållanden utvecklas bland Kristi efterföljare. Bibelskribenten Jakob uppmanar därför dem som är visa och förståndiga i församlingen att ha ett gott uppförande präglat av den ”mildhet som hör visheten till”, ”visheten från ovan”. (Jak 3:13, 17)

I Bibeln förknippas mildhet ofta med ”ande”, exempelvis ”mildhets ande” och ”den ... milda anden”. Äkta mildhet är således inte en ytlig, kortvarig och sporadisk egenskap; den är snarare en del av en persons natur eller sinnelag. Aposteln Petrus påpekar detta när han säger: ”Och låt inte er prydnad vara den utvändiga, som består i att fläta håret och ta på sig guldsmycken eller bära ytterklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon.” (1Pe 3:3, 4)

Aposteln Paulus skriver: ”Klä er i ... mildhet.” Vid första anblicken kan det här verka antyda att mildhet är något av en fasad, ett yttre skal. Men i samma sammanhang ger han förmaningen: ”Klä er i den nya personligheten, som genom exakt kunskap ständigt förnyas efter bilden av honom som har skapat den.” (Kol 3:10, 12; Ef 4:22–24) Detta visar att mildhet är ett personlighetsdrag som inte i första hand är medfött utan är en frukt av Guds ande som man utvecklar genom att skaffa sig exakt kunskap och handla i överensstämmelse med den.

Nödvändigt för tillsyningsmän. När Paulus skrev till den unge Timoteus och gav honom riktlinjer för hur han skulle öva tillsyn över församlingen och gav honom råd om hur han skulle hantera svåra situationer sade han: ”En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, kunna behärska sig under onda förhållanden och med mildhet visa dem till rätta som inte är gynnsamt stämda, eftersom Gud kanske kan ge dem sinnesändring.” (2Ti 2:24, 25) Här ser vi att det finns en likhet mellan mildhet och tålamod. Tillsyningsmannen inser varför han måste ta sig an problemet: Gud har tillåtit det som sker, och nu är det hans uppgift som tillsyningsman att försöka hantera det på ett sätt som blir till allas bästa. Han får inte förlora fattningen utan måste tålmodigt finna sig i situationen tills problemet är löst.

En annan tillsyningsman, Titus, som bodde på Kreta, fick också rådet att påminna sina kristna bröder om ”att vara resonliga och visa all mildhet mot alla människor”. För att inskärpa hos Titus vikten av mildhet riktade Paulus uppmärksamheten på Guds enastående kärlek och barmhärtighet som kom till uttryck genom hans Son och som manar till att man överger en ond och hatfylld livsstil och börjar ett nytt levnadssätt, ett som leder till evigt liv. (Tit 3:1–7)

Paulus riktar sig till dem som är andligt mogna i församlingen och skriver om det ansvar som vilar på dem: ”Även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet, medan du håller ett öga på dig själv, för att inte också du skall bli frestad.” (Gal 6:1) De måste komma ihåg hur de själva har blivit behandlade av Gud och inte ge den som begår ett felsteg en skarp tillrättavisning, utan i stället försöka föra denne till rätta igen i en ande av mildhet. Detta kommer att visa sig vara till största nytta och ge det allra bästa resultatet för alla berörda parter.

I en svår situation eller när man har med uppretade personer att göra kan man uppnå mycket gott genom att visa mildhet, medan hårdhet kan få motsatt verkan. Ordspråket lyder: ”Ett milt svar stillar raseri, men ett sårande ord väcker vrede.” (Ord 15:1) Mildhet kan ha stor verkan. ”Med tålamod kan en befälhavare bevekas, och en mild tunga kan bryta sönder ben.” (Ord 25:15)

Nödvändigt när man tuktas. Salomo framhåller en annan fin princip som har med mildhet och lugn att göra. Det handlar om den benägenhet att bli upproriska som vi kan ha när vi blir tillrättavisade eller tuktade av någon som har myndighet. Vi kan bli så upprörda att vi lämnar vår plats och överilat frånsäger oss en uppgift eller ställning som kräver att vi underordnar oss. Men Salomo uppmanar oss: ”Om en härskares ande reser sig mot dig, så lämna inte din plats, ty lugn mildrar stora synder.” (Pre 10:4; jfr Tit 3:2.) Om vi är milda och bevarar lugnet när vi tuktas undgår vi inte bara ytterligare vrede från den som har myndighet över oss, utan det hjälper oss också att förbättra vår personlighet genom att vi inte förlorar fattningen utan håller oss på vår rätta plats och tar till oss av den tuktan vi får.

Detta gäller i synnerhet när det är Jehova Gud som är härskaren och när tuktan kommer genom dem som har bemyndigats av honom. (Heb 12:7–11; 13:17) Det är också tillämpligt i vårt förhållande till dem som med Guds tillåtelse utövar styrande myndighet i världen. (Rom 13:1–7) Också när en sådan härskare i hårda ordalag avkräver de kristna ett skäl för det hopp de har bör de samtidigt som de är fast beslutna att först och främst lyda Gud svara ”med mildhet och djup respekt”. (1Pe 3:15)

Verkar förenande. Det är behagligt med människor som är milda i ord och handling, och de främjar friden. Sådana personer är tillgängliga och sympatiska, och deras sätt att uppträda är andligt uppbyggande för andra. De som är hårda, stränga, våldsamma och vulgära orsakar splittring och stöter bort andra. De som däremot är milda främjar enheten och drar andra människor till sig. Jehova omtalas som en som samlar lammen och bär dem i sin famn (i det rymliga veck eller den ficka på ytterklädnaden där herdarna ibland bar små lamm). (Jes 40:11) Hans Son, Jesus Kristus, riktade sig till Jerusalem med orden: ”Hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar!” ”Men”, tillade han, ”ni har inte velat.” (Mt 23:37) Jerusalems invånare fick därför utstå en hård behandling av den romerska hären när staden ödelades år 70.

Att någon har ett milt tonfall eller ett milt sätt att tala på är inte alltid ett uttryck för verklig mildhet. Äkta mildhet måste komma från hjärtat. Medan Guds tjänare Job gick igenom svåra lidanden när Satan tilläts pröva hans ostrafflighet mot Gud ansattes han verbalt av tre ”vänner”. De beskyllde Job för att ha syndat i det fördolda och för att vara ond och omedgörlig. Samtidigt antydde de att han hade avfallit från tron och att hans söner hade blivit dödade av Gud på grund av sin ondska. Likväl säger en av de tre, Elifas, till Job: ”Är trösten från Gud inte nog för dig eller ord som talas till dig med mildhet [’at]?” (Job 15:11) Några av deras ord kan således ha sagts med ett dämpat och milt tonfall, men det de sade var ovänligt och var därför inte ett uttryck för äkta mildhet.