HELIG PLATS

Det hebreiska ordet qọdhesh och det grekiska ordet hạgios (som båda ofta översätts med ”helig” och ”helig plats”) används i Bibeln om olika platser som betraktades som heliga. Det används 1) i allmänhet om Israels läger, om Jerusalem och de heliga platserna där, och mer specifikt om 2) hela mötestältet och därefter templet, 3) det allra heligaste, dvs. det innersta rummet i tältboningen och i templet, och 4) det heliga, dvs. det första rummet i tältboningen och i templet. I varje enskilt fall får sammanhanget avgöra vilken helig plats som avses.

1. Israels läger (5Mo 23:14); senare: landet Israel, och då speciellt Jerusalem. (Jfr Mt 24:15 och Lu 21:20; lägg märke till uttrycket ”den heliga staden” i Mt 27:53.) Guds helgedom låg där, hans namn var förbundet med platsen, och hans folk betraktades som heligt. (Hes 21:2) Hela lägret, och senare hela det land som Gud gav sitt folk, skulle hållas heligt. Om någon bland dem offrade till en falsk gud eller tog del i något annat som var orent, blev Guds helgedom som låg i deras mitt vanhelgad. (3Mo 20:3; jfr 3Mo 18:21, 30; 19:30; 4Mo 5:2, 3; Jer 32:34; Hes 5:11; 23:38.)

2. Mötestältet och därefter templet. Hela komplexet, tältboningens förgård och templets förgårdar inbegripna, var en helig plats. (2Mo 38:24; 2Kr 29:5; Apg 21:28) Det viktigaste som fanns på förgården var offeraltaret och kopparkaret. Detta var heliga ting. Det var bara de som var ceremoniellt rena som kunde gå in på tältboningens förgård och, längre fram, in på templets förgårdar. En kvinna fick till exempel inte röra vid sådant som var heligt eller komma in på den heliga platsen så länge hon var oren. (3Mo 12:2–4) Och om israeliterna förblev i ett orent tillstånd ansåg man att tältboningen också blev orenad. (3Mo 15:31) De som frambar offer i samband med att de renade sig från spetälska förde inte offren längre än till förgårdens port. (3Mo 14:11) Ingen som var oren kunde äta av gemenskapsoffret i tältboningen eller i templet. Det skulle ha inneburit dödsstraff. (3Mo 7:20, 21)

3. Det allra heligaste, det innersta rummet i tältboningen och i templet. I 3 Moseboken 16:2 kallas det ”den heliga platsen [hebr.: haqqọdhesh, ”det heliga”] innanför förhänget”. Det är uppenbart att Paulus hade detta rum i tankarna när han skrev om att Jesus inte gick in till ”en helig plats [grek.: hạgia, ”heliga (platser)”] som är gjord med händer”, utan ”in i själva himlen”. (Heb 9:24) I Hebréerna 10:19 talar Paulus om ”den heliga platsen”, ett uttryck som i några översättningar återges med ”det allra heligaste” (Gi, SFB, 1917; ordagr.: ”de heliga (platserna)”, pluralform som uttrycker majestät och upphöjdhet).

I det allra heligaste i tältboningen fanns inget annat än den guldöverdragna förbundsarken, och på den stod det två keruber av guld med sina vingar utbredda. (2Mo 25:10–22; 26:33) I Salomos tempel fanns det också två stora keruber av trä från oljeträd överdragna med guld. (1Ku 6:23–28) Men efter landsflykten i Babylon saknades förbundsarken i det allra heligaste.

I det allra heligaste var översteprästen omgiven av keruber som var broderade på tältboningens inre tältduk och på förhänget. (2Mo 26:1, 31, 33) I Salomos tempel var väggar och tak gjorda av cederträ, och de var täckta med guld, och på väggarna fanns reliefer med keruber, palmfigurer, kurbitsformiga ornament och blomstergirlander. (1Ku 6:16–18, 29; 2Kr 3:7, 8)

4. Det hebreiska ordet haqqọdhesh används ofta om det heliga, det första och största rummet i tältboningen och likaså i templet, det rum som var skilt från det allra heligaste, som var det innersta rummet. (2Mo 26:33) Detta rum utgjorde två tredjedelar av helgedomens längd. (1Ku 6:16, 17; 2Kr 3:3, 8) I det heliga i tältboningen stod lampstället av guld mot söder (2Mo 25:31–40; 40:24, 25), medan rökelsealtaret av guld, som fanns framför förhänget mellan det heliga och det allra heligaste, stod mot väster (2Mo 30:1–6; 40:26, 27), och skådebrödsbordet stod mot norr (2Mo 25:23–30; 40:22, 23; Heb 9:2, 3). Förutom allt detta fanns det olika redskap av guld, däribland skålar och veksaxar. I det heliga i templet fanns altaret av guld, tio skådebrödsbord och tio lampställ. Lampställen och borden var placerade fem till höger och fem till vänster. (1Ku 7:48–50; 2Kr 4:7, 8, 19, 20)

När en präst befann sig i det heliga i tältboningen, kunde han mellan väggramarna och även i taket se keruber i starka färger som var broderade på tältboningens inre tältdukar. (2Mo 26:1, 15) På fyra stolpar överdragna med guld hängde förhänget mellan det heliga och det allra heligaste, och även det hade broderade keruber. (2Mo 26:31–33) Avskärmningen för tältboningens ingång var också gjord av ett färgrikt material. (2Mo 26:36) I templet hade väggarna i detta rum reliefer med keruber, palmfigurer, kurbitsformiga ornament och blomstergirlander – alltsammans överdraget med guld. (1Ku 6:17, 18, 22, 29)

Symbolisk innebörd. Den anordning som Gud har gjort för att människor skall kunna få sina synder förlåtna genom Jesu Kristi offer kallas ”det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer”. Kristus gick ”en gång för alla till den heliga platsen” i detta stora andliga tempel ”och vann en evig befrielse för oss”, skriver aposteln Paulus. (Heb 9:11, 12) Då Kristus begav sig till himlen och trädde fram inför Jehova, kom han in i det som förebildades av det innersta rummet i tältboningen, nämligen det allra heligaste. (Heb 9:24, 25) Tältboningen och den tjänst som utfördes där utgjorde alltså ”en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. (Heb 8:5)

Kristna underpräster. Eftersom den plats där Gud bor är en helgedom, en helig plats, omtalas också den kristna församlingen som en helig plats, Guds tempel. (1Kor 3:17; Ef 2:21, 22) Det sägs om Jesu Kristi smorda efterföljare att de redan på jorden blir ”uppbyggda som ett andligt hus till att vara ett heligt prästerskap” och att de utgör ”ett kungligt prästerskap”. (1Pe 2:5, 9) Liksom underprästerna tjänade på förgården och i det heliga, tjänar dessa kristna präster åt Gud inför hans symboliska altare och på den symboliska heliga platsen. Israels präster skulle vara rena, så när de förberedde sig för tjänsten i det heliga tvättade de sig med vatten från kopparkaret på förgården. (2Mo 40:30–32) Det sägs också om de kristna som har blivit förklarade rättfärdiga att de ”har tvättats rena”. (1Kor 6:11) När de israelitiska prästerna utförde sin tjänst i tältboningen, var de omgivna av keruber som var avbildade på förhänget och tältduken. Det för tankarna till det aposteln Paulus skrev till några som förklarats rättfärdiga medan de fortfarande var kvar på jorden. Han skrev att Gud hade satt dem ”i de himmelska regionerna, i gemenskap med Kristus Jesus”. (Ef 2:4–6) När dessa kristna som tillhör det ”kungliga prästerskapet” utför sin tjänst, frambär de lovprisningens offer (Heb 13:15), ber böner till Gud (som svarar mot rökelsen; Upp 8:4), äter den andliga mat som Gud sörjer för (precis som han försåg prästerna med skådebröd; Mk 2:26) och får del av ljuset från Guds sanningsord (som svarar mot lampstället; Ps 119:105). Aposteln Paulus påpekar att de i kraft av Jesu Kristi offer har hoppet att komma in i det verkliga ”allra heligaste”, själva himlen. (Heb 6:19, 20; 9:24; 1Pe 1:3, 4; se ALLRA HELIGASTE, DET; HELIGA BIDRAGET, DET.)