”En tid att tiga och en tid att tala”

HUR många gånger har du inte klagat och sagt: ”Jag önskar att jag inte hade sagt så”! Men så kan du komma ihåg tillfällen när du borde ha sagt något men inte gjorde det. Då kanske du tänkte efteråt: ”Jag önskar att jag hade sagt något.”

Bibeln säger att det finns ”en tid att tiga och en tid att tala”. (Predikaren 3:7) Här har vi alltså problemet — att avgöra när man skall tala och när man skall tiga. Vår ofullkomlighet får oss ofta att tala och handla vid fel tillfälle. (Romarna 7:19) Hur kan vi då tygla vår oregerliga tunga? — Jakob 3:2.

Hur vi kan tämja tungan

Vi behöver inte ha en lång lista över alla tänkbara situationer för att veta när vi skall tala och när vi skall tiga. Vi behöver i stället vägledas av egenskaper som ingår i den kristna personligheten. Vilka är dessa egenskaper?

Jesus Kristus förklarade att kärlek är den egenskap som främst driver hans lärjungar. Han sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Ju mer vi visar sådan broderlig kärlek, desto bättre går det att tygla tungan.

Två andra närbesläktade egenskaper är också till stor hjälp. Den ena är ödmjukhet. Den får oss att betrakta andra som ”överlägsna” oss. (Filipperna 2:3) Den andra är mildhet. Den får oss att behärska oss ”under onda förhållanden”. (2 Timoteus 2:24, 25) Jesus Kristus är vårt föredöme, och han har på ett fullkomligt sätt visat hur dessa egenskaper bör utövas.

Eftersom det är svårare att tygla tungan när man är pressad, kan vi se vad som hände natten innan Jesus dog — då han var ”mycket orolig”. (Matteus 26:37, 38) Det är inte underligt att Jesus kände det så med tanke på att hela mänsklighetens eviga framtid var beroende av att han var trogen mot Gud. — Romarna 5:19—21.

Detta var utan tvivel ett tillfälle då Jesus ville tala med sin himmelske Fader. Han gick därför bort för att be och bad då tre av sina lärjungar att hålla sig vakna. Efter ett tag kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Dög ni inte till så mycket som att vaka en enda timme tillsammans med mig?” Efter denna kärleksfulla tillrättavisning sade han något som visar att han förstod deras svagheter. Han sade: ”Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.” Lite senare kom Jesus tillbaka och fann återigen lärjungarna sovande. Han talade vänligt till dem och ”gick åter bort och bad för tredje gången”. — Matteus 26:36—44.

När Jesus för tredje gången fann lärjungarna sovande, blev han inte arg, utan sade: ”Vid en sådan tidpunkt som denna sover ni och vilar er! Se! Stunden har närmat sig för Människosonen att bli förrådd i syndares händer.” (Matteus 26:45) Endast den som har ett hjärta fyllt av kärlek och som har ett verkligt milt och ödmjukt sinnelag kan bruka sin tunga på detta sätt i en sådan svår situation. — Matteus 11:29; Johannes 13:1.

Strax därefter greps Jesus och ställdes inför rätta. Här kan vi lära att det finns tillfällen då det är bäst att tiga, till och med i den kristna förkunnartjänsten. De främsta prästerna, som var helt inriktade på att anklaga Jesus på falska grunder, hade inget som helst intresse av att lära känna sanningen. I denna labila situation valde Jesus därför att tiga. — Jämför Matteus 7:6.

Jesus förblev dock inte tyst, när översteprästen fordrande sade: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att du skall säga oss om du är Kristus, Guds Son!” (Matteus 26:63) Eftersom Jesus stod under ed, var det tid för honom att tala. Han svarade därför: ”Du har själv sagt det. Ändå säger jag er: Från och med nu skall ni se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma på himlens moln.” — Matteus 26:64.

Under denna mycket viktiga dag utövade Jesus fullständig kontroll över tungan. I hans fall var egenskaperna kärlek, mildhet och ödmjukhet en naturlig del av hans personlighet. Hur kan vi göra bruk av dessa egenskaper i syfte att tygla tungan under pressande förhållanden?

Hur man kan tygla tungan, när man är arg

När vi blir arga, förlorar vi ofta kontrollen över tungan. Paulus och Barnabas var vid ett tillfälle av olika åsikt. ”Barnabas var ... besluten att också ta med Johannes, som kallades Markus. Men Paulus ansåg det inte lämpligt att ta med sig denne, eftersom han hade gett sig av från dem från Pamfylien och inte hade gått med dem till arbetet. Det uppstod då ett häftigt utbrott av förbittring, så att de skildes från varandra.” — Apostlagärningarna 15:37—39.

Michael,a som under några år har arbetat på ett bygge, berättar: ”Det var en person på byggplatsen som jag kände väl och respekterade, men han verkade ständigt finna fel på det jag gjorde. Jag kände mig sårad och irriterad, men jag behöll mina känslor inom mig. En dag gick det för långt. Han kritiserade mig då för det arbete jag just hade utfört.

Jag kunde inte hålla tillbaka de känslor jag hade inombords, utan gav luft åt dem alla. I stundens hetta tänkte jag inte på vilket dåligt intryck detta måste ha gjort på alla dem som var runt omkring oss. Under resten av dagen ville jag inte tala med honom eller ens se honom. Nu inser jag att jag inte tog itu med problemet på rätt sätt. Det skulle ha varit mycket bättre, om jag hade hållit tyst och talat när jag hade sansat mig lite.”

Lyckligtvis kunde de båda lösa problemet i kristen kärlek. Michael förklarar: ”Vi talade ut med varandra, och sedan förstod vi varandra bättre. Nu är vi mycket goda vänner.”

Av det här kan vi lära, precis som Michael gjorde, att om vi blir arga, är det ibland förståndigt att tiga. ”En man med urskillningsförmåga är kall till sin ande”, heter det i Ordspråken 17:27. Urskillningsförmåga och broderlig kärlek kommer att hjälpa oss att behärska oss, så att vi inte vräker ur oss något som kan bli till skada. Om vi känner oss förorättade, bör vi tala med den andra personen i enrum och göra det i en mild och ödmjuk anda, i syfte att återställa friden. Men vad skall vi göra om vi redan har fått ett vredesutbrott? Då kommer kärleken att driva oss att svälja stoltheten och ödmjukt söka rätta till det som har gått snett. Nu är det tid att tala, att i ord uttrycka sin ånger och läka sårade känslor genom ett uppriktigt samtal. — Matteus 5:23, 24.

När tystnad inte är någon lösning

Ilska och irritation kan få oss att sluta tala med den som vi retar oss på. Detta kan vara mycket förödande. ”Under de första åren som vi var gifta hände det att jag inte talade med min man på flera dagar”, erkänner María.b ”I allmänhet berodde det inte på några stora problem, utan snarare på att jag under en längre tid hade irriterat mig på småsaker. Jag gick och grubblade på alla dessa småsaker som irriterade mig, tills de blev som ett stort bergliknande hinder. Då kom den stund då jag inte stod ut längre, och så slutade jag tala med min man tills jag hade lugnat ner mig och inte längre kände mig besviken.”

María tillägger: ”Det var särskilt ett bibelställe som hjälpte mig att rätta till mitt tänkesätt, nämligen orden: ’Låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.’ Min man och jag arbetade hårt på att stärka vår förmåga att kommunicera, så att problem inte byggdes upp. Det har inte varit lätt, men efter tio års äktenskap kan jag med glädje säga att dessa perioder av iskall tystnad inträffar ytterst sällan. Men jag måste erkänna att jag fortfarande måste arbeta på att hålla denna tendens under kontroll.” — Efesierna 4:26.

När förhållandet mellan två personer är spänt, är tystnad ingen lösning, vilket María upptäckte. Samtalen får inte upphöra. Under sådana omständigheter finns det risk för att förbittringen växer och förhållandet skadas. Jesus sade att vi bör ”snabbt göra upp” tvister. (Matteus 5:25) ”Ett ord som talas i dess rätta tid” kan hjälpa oss att jaga efter friden. — Ordspråken 25:11; 1 Petrus 3:11.

Vi måste också säga till när vi behöver hjälp. Om vi lider av något andligt problem, kanske vi drar oss för att tynga ner andra med det. Men om vi håller tyst, kan problemet förvärras. Förordnade kristna äldste tar vård om oss, och om vi ger dem tillfälle kommer de säkert att vara ivriga att få ge hjälp. Detta är en situation då vi bör tala. — Jakob 5:13—16.

Vi bör framför allt tala med Jehova regelbundet i innerlig bön, precis som Jesus gjorde. Ja, vi bör utgjuta vårt hjärta inför vår himmelske Fader. — Psalm 62:8; jämför Hebréerna 5:7.

”En tid att tala” om Guds kungarike

Den kristna förkunnartjänsten är ett uppdrag från Gud, och det måste fullgöras innan slutet kommer. Det är därför viktigt att Jehovas tjänare förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike som aldrig förr. (Markus 13:10) I likhet med apostlarna kan sanna kristna helt enkelt ”inte sluta upp med att tala om de ting ... [som de] har sett och hört”. — Apostlagärningarna 4:20.

Alla vill naturligtvis inte höra de goda nyheterna. När Jesus sände ut sina lärjungar för att predika, gav han dem faktiskt rådet att ”utforska” vilka som var ”förtjänta”. Eftersom Jehova aldrig tvingar någon att tillbe honom, bör vi inte envist stå och tala med någon som orubbligt visar ifrån sig budskapet om Guds kungarike. (Matteus 10:11—14) Men vi talar gärna om Jehovas kungarike med dem som är ”inordnade rätt för evigt liv”. — Apostlagärningarna 13:48; Psalm 145:10—13.

Kärlek, mildhet och ödmjukhet är egenskaper som kan hjälpa oss att tygla vår ofullkomliga böjelse att tala obetänksamma ord eller att göra misstaget att försjunka in i spänd tystnad. Allteftersom dessa egenskaper växer i oss, kommer vi att vara bättre rustade att urskilja när det är rätt tillfälle och när det är fel tillfälle att tala.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Problem kan lösas om vi har god kontakt med varandra