Frågor från läsekretsen

Jesus sade: ”Om ni förlåter några deras synder, förblir de dem förlåtna; om ni kvarhåller någras synder, förblir de kvarhållna.” Betyder detta att de kristna kan förlåta synder?

Det finns inget stöd i Bibeln för tanken att Gud har gett de kristna i allmänhet, eller ens de förordnade äldste i församlingarna, myndighet att förlåta synder. Men Jesu ord till sina lärjungar i Johannes 20:23, som citeras här ovan, tyder på att Gud hade gett apostlarna speciella förmågor när det gäller detta. Och det kan finnas ett samband mellan detta uttalande av Jesus och det han sade i Matteus 18:18 om beslut fattade i himlen.

De kristna kan, enligt det råd aposteln Paulus gav i Efesierna 4:32, förlåta vissa försyndelser: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” Paulus talade här om personliga problem mellan kristna, till exempel obetänksamt prat. De bör vinnlägga sig om att göra upp sådana saker och förlåta varandra. Kom ihåg Jesu ord: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” — Matteus 5:23, 24; 1 Petrus 4:8.

Men det sammanhang i vilket orden i Johannes 20:23 förekommer talar för att Jesus här åsyftade allvarligare synder, vilket framgår av det han sedan sade till denna speciella åhörarskara. Låt oss se varför.

Samma dag som Jesus blev uppväckt visade han sig för sina lärjungar i ett låst rum i Jerusalem. Berättelsen lyder: ”Därför sade Jesus till dem på nytt: ’Må ni ha frid. Alldeles som Fadern har sänt ut mig, sänder också jag nu er.’ Och sedan han hade sagt detta, blåste han på dem och sade till dem: ’Ta emot helig ande. Om ni förlåter några deras synder, förblir de dem förlåtna; om ni kvarhåller någras synder, förblir de kvarhållna.’” — Johannes 20:21—23.

De lärjungar som nämndes var antagligen huvudsakligen de trogna apostlarna. (Jämför vers 24.) Genom att blåsa på dem och säga ”ta emot helig ande” talade Jesus på ett symboliskt sätt om för dem att helig ande snart skulle komma att utgjutas över dem. Jesus fortsatte med att säga att de skulle få myndighet att förlåta synder. Det är rimligt att tänka att dessa två uttalanden hör ihop, att det ena leder till det andra.

På pingstdagen, femtio dagar efter sin uppståndelse, utgöt Jesus helig ande. Vad ledde detta till? Först och främst blev de som fick den anden födda på nytt som andliga söner till Gud, med hoppet att få bli Kristi medregenter i himlen. (Johannes 3:3—5; Romarna 8:15—17; 2 Korinthierna 1:22) Men vissa av dem som fick anden utgjuten över sig fick också övernaturliga förmågor. Några av dem fick förmågan att tala främmande språk som de inte tidigare hade kunnat. Andra fick förmågan att profetera och åter andra att bota sjuka och uppväcka döda. — 1 Korinthierna 12:4—11.

Eftersom Jesu ord i Johannes 20:22 pekade på detta utgjutande av helig ande över hans lärjungar, verkar hans ord i det sammanhanget om att förlåta synder betyda att Gud genom den heliga andens verkan skulle ge apostlarna en unik myndighet att förlåta eller kvarhålla synder. — Se The Watchtower för 1 mars 1949, sidan 78.

Bibeln berättar inte om varje tillfälle då apostlarna använde denna myndighet, lika lite som den berättar om varje tillfälle då de använde de övernaturliga förmågorna att tala i tungor, profetera eller bota sjuka. — 2 Korinthierna 12:12; Galaterna 3:5; Hebréerna 2:4.

I fallet med Ananias och Safira, som narrades för anden, använde Petrus denna apostoliska myndighet att förlåta eller kvarhålla synder. Petrus, som hade hört Jesus säga det vi läser i Johannes 20:22, 23, avslöjade Ananias och Safira. Han riktade sig först till Ananias, som dog omedelbart. När Safira sedan kom in och höll fast vid lögnen, uttalade Petrus också domen över henne. Petrus förlät inte hennes synd, utan sade: ”Se! Deras fötter, som har begravt din man, är vid dörren, och de skall bära ut dig.” Hon dog också omedelbart. — Apostlagärningarna 5:1—11.

Vid detta tillfälle använde aposteln Petrus en särskild myndighet att uttala ett definitivt kvarhållande av synd, en övernaturlig kunskap om att Gud inte skulle förlåta Ananias’ och Safiras synd. Apostlarna verkar också ha fått övermänsklig insyn i de fall där de var säkra på att synder hade förlåtits på grundval av Kristi offer. Dessa genom anden bemyndigade apostlar kunde således tillkännage om synder var förlåtna eller kvarhållna.a

Därmed inte sagt att alla med anden smorda äldste på den tiden hade en sådan övernaturlig myndighet. Det kan vi se av det som aposteln Paulus sade om den man som hade uteslutits ur församlingen i Korinth. Paulus sade inte: ”Jag förlåter den mannens synder”, eller ens: ”Jag vet att mannen har blivit förlåten i himlen, så ta emot honom igen.” Paulus uppmanade i stället hela församlingen att förlåta denne återupptagne kristne och visa honom kärlek. Paulus tillade: ”Vad ni än välvilligt förlåter någon, det förlåter jag också.” — 2 Korinthierna 2:5—11.

När mannen väl var återupptagen i församlingen, kunde alla de kristna bröderna och systrarna förlåta i bemärkelsen att de inte lät det han hade gjort stå i vägen för honom. Men först måste han ändra sinne och bli återupptagen. Hur skulle det gå till?

Det finns allvarliga synder som församlingens äldste måste ta itu med, till exempel stöld, lögn och grov omoraliskhet. De försöker korrigera och tillrättavisa sådana syndare och få dem att ändra sinne. Men om någon utan att ångra sig utövar allvarlig synd, tillämpar dessa äldste Guds anvisning om att utesluta syndaren. (1 Korinthierna 5:1—5, 11—13) Det Jesus sade i Johannes 20:23 är inte tillämpligt i sådana fall. Dessa äldste har inte andens övernaturliga gåvor, till exempel förmågan att bota fysiskt sjuka eller uppväcka döda; dessa gåvor tjänade sitt syfte under det första århundradet, och sedan upphörde de. (1 Korinthierna 13:8—10) De äldste i våra dagar har inte heller fått myndighet från Gud att förlåta allvarlig synd i den bemärkelsen att de förklarar en person som har gjort sig skyldig till sådan synd ren i Jehovas ögon. Det slaget av förlåtelse måste ske på grundval av lösenoffret, och det är bara Jehova som kan ge den förlåtelsen. — Psalm 32:5; Matteus 6:9, 12; 1 Johannes 1:9.

Precis som fallet var med mannen i det forntida Korinth måste en person som begår allvarlig synd och som vägrar att ändra sinne bli utesluten. Om han längre fram ändrar sinne och utför de gärningar som svarar mot sinnesändringen, kan han få Guds förlåtelse. (Apostlagärningarna 26:20) Bibeln ger i en sådan situation de äldste orsak att tro att Jehova verkligen har förlåtit syndaren. När personen sedan väl är återupptagen, kan de äldste ge honom andlig hjälp att bli stark i tron. De andra i församlingen kan förlåta på samma sätt som de kristna i Korinth förlät den uteslutne man som då blev återupptagen.

När de äldste behandlar saker och ting på det här sättet, ställer de inte upp sina egna normer att döma efter. De tillämpar Bibelns principer och följer noggrant det tillvägagångssätt som Jehova har angett i Bibeln. Det de äldste gör när det gäller att förlåta eller inte förlåta skall följaktligen återspegla det Bibeln visar är Jehovas syn på saken, i linje med det som Jesus sade i Matteus 18:18: ”I sanning säger jag er: Vilka ting ni än måtte binda på jorden kommer att vara ting som har blivit bundna i himlen, och vilka ting ni än måtte lösa på jorden kommer att vara ting som har blivit lösta i himlen.”

Det som Jesus sade enligt Johannes 20:23 är följaktligen inte i strid med Bibeln i övrigt, utan visar att apostlarna var speciellt bemyndigade att förlåta, i överensstämmelse med den speciella roll de hade i den kristna församlingens barndom.

[Fotnoter]