Du kan ta dig över dessa hinder!
EN JUMBOJET kan ta ombord hundratals passagerare och tonvis med last. Hur kan ett sådant tungt flygplan lyfta från marken? Helt enkelt med hjälp av lyftkraft.
När planet rusar fram på startbanan strömmar luften både över och under de välvda vingarna. På så vis bildas en uppåtsträvande kraft, kallad lyftkraft. När det har bildats tillräckligt med lyftkraft kan planet lyfta från marken. Ett för tungt lastat plan kan naturligtvis inte generera tillräckligt med lyftkraft för att kunna lämna marken.
Vi kan också bli överbelastade. För flera hundra år sedan sade kung David om sina missgärningar att ”som en tung börda är de för tunga för mig”. (Psalm 38:4) Jesus Kristus varnade för att man kunde bli nedtyngd av livets bekymmer. (Lukas 21:34) Negativa tankar och känslor kan få oss nedtyngda till den grad att det kan vara svårt för oss att ”lämna marken”. Är du så nedtyngd? Har du upplevt några hinder för din fortsatta andliga utveckling? Om det är så, vad kan då vara till hjälp?
Är du uttråkad?
Något man ofta klagar över i dag är att man känner sig uttråkad, och det kan bli till ett hinder i sinnet, även för en del av Jehovas folk. Speciellt yngre personer har en benägenhet att avfärda en del aktiviteter som långtråkiga. Känner du det så ibland för kristna möten? Om så är fallet, vad kan du då göra för att mötena skall bli stimulerande för dig?
Nyckeln är att vara engagerad. Paulus skrev till den unge mannen Timoteus: ”Öva dig ... ständigt själv med gudaktig hängivenhet som ditt mål. Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” (1 Timoteus 4:7, 8) En bok om träning och kondition skulle vara tråkig och av begränsat värde, om vi inte genomförde de föreslagna övningarna. Kristna möten är utformade så att de övar vårt sinne, och det blir också resultatet om vi förbereder oss och deltar i dem. Engagemanget i mötena gör dem mer givande och intressanta.
En ung kristen kvinna, som heter Mara, sade med tanke på detta: ”Om jag inte förbereder mig för mötena kan jag inte njuta av dem. Men när jag har förberett mig, är sinnet och hjärtat mer mottagligt. Mötena blir mer meningsfulla, och jag ser fram emot att få svara.”
Att lära sig att lyssna är också till hjälp. Det är lätt att lyssna till god musik, och det ger genast tillfredsställelse. Men all tillfredsställelse kommer inte ögonblickligen. Bara när vi lyssnar noggrant till vad som sägs får vi tillfredsställelse av mötesprogrammet. Rachel, en kristen kvinna, konstaterade: ”När talaren inte är besjälad, behöver jag verkligen koncentrera mig. Min regel är: ’Ju mindre engagerande talet är, desto mer behöver jag koncentrera mig.’ ... Jag ägnar särskild uppmärksamhet åt alla skriftställen och försöker dra så stor nytta av dem som möjligt.” Likt Rachel behöver vi disciplinera oss för att kunna lyssna. I bibelboken Ordspråken sägs det: ”Min son, ge verkligen akt på min vishet. Böj dina öron till min urskillning.” — Ordspråken 5:1.
Ibland kan en del upplysningar som framförs vid mötena vara något av en repetition. Det är nödvändigt! Alla Guds tjänare behöver påminnelser. Vårt ofullkomliga kött med dess nyckfulla böjelser och vårt dåliga minne behöver all hjälp de kan få. Aposteln Petrus var benägen att påminna medtroende om olika ting, fastän de kände dem och var befästa i sanningen. (2 Petrus 1:12) Jesus förklarade också att ”varje offentlig undervisare ... [är] lik en människa, en husfar, som ur sin skattkammare tar fram nya och gamla ting”. (Matteus 13:52) Även om våra möten behandlar bekanta tankar från Bibeln, ”gamla skatter” så att säga, finns det alltid några ”nya skatter” att glädja sig åt.
Att man har beslutat sig för att dra full nytta av mötena kan verkligen leda till andlig uppmuntran. ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov [eller: de som är tiggare med avseende på anden, fotnot i NW, studieutgåvan]”, sade Jesus. (Matteus 5:3) En sådan inställning till den nyttiga andliga maten vid våra möten gör att vi inte känner oss uttråkade. — Matteus 24:45—47.
Blir du modfälld av ett dåligt exempel?
Har du blivit upprörd över någons uppförande i församlingen? Du har kanske undrat: ”Hur kan en broder uppföra sig så och ändå ha en godkänd ställning?” Sådana tankar kan fungera som ett hinder i sinnet och göra oss blinda för värdet av den trevliga samvaro som vi kan ha med Guds folk. — Psalm 133:1.
Några församlingsmedlemmar i Kolossai hade kanske ett liknande problem. Paulus uppmanade dem: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” (Kolosserna 3:13) Paulus medgav att några kristna i Kolossai kanske hade uppfört sig dåligt och därigenom gett andra en berättigad orsak till klagomål. Vi bör därför inte bli speciellt överraskade om någon av våra bröder eller systrar emellanåt brister i någon kristen egenskap. Jesus gav sunda och välgrundade råd om hur man skulle lösa allvarliga problem. (Matteus 5:23, 24; 18:15—17) Men för det mesta kan vi stå ut med våra medtroendes begränsningar och förlåta dem. (1 Petrus 4:8) En sådan inställning kan vara till det bästa både för oss själva och för andra. Hur kan det vara så?
I Ordspråken 19:11 läser vi: ”En människas insikt bromsar sannerligen hennes vrede, och det är skönhet från hennes sida att gå förbi överträdelse.” Det är mycket bättre att förlåta än att låta vrede och förbittring ligga och gro! Salvador, en äldste som är känd för sin kärleksfulla anda, sade: ”När en broder behandlar mig illa eller säger något ovänligt, frågar jag mig själv: ’Hur kan jag hjälpa brodern? Hur kan jag undvika att mitt dyrbara förhållande till honom går förlorat?’ Jag är alltid medveten om hur lätt det är att uttrycka sig fel. Om någon talar obetänksamt, skulle det bästa för honom vara att ta tillbaka vad som sagts och börja om igen. Men eftersom det är omöjligt, använder jag det näst bästa tillvägagångssättet och struntar i kommentaren. Jag ser det som ett tecken på ofullkomlighet snarare än som ett uttryck för broderns verkliga jag.”
Du tycker kanske att det här är lättare sagt än gjort. Men mycket beror på hur vi styr våra tankar. Paulus gav rådet: ”Vadhelst som är värt att tycka om, ... fortsätt att tänka på dessa ting.” (Filipperna 4:8) Det grekiska uttryck som har återgetts med ”som är värt att tycka om” har den ordagranna innebörden ”som väcker tillgivenhet”. Jehova vill att vi tänker på det goda hos människor, att vi inriktar oss på det som framkallar tillgivenhet och inte på det som framkallar harm och bitterhet. Han är själv det förnämsta exemplet i det avseendet. Psalmisten påminner oss om det här då han säger: ”Om det var missgärningar du gav akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå?” — Psalm 103:12; 130:3.
Det är sant att en broders uppförande ibland kan göra oss besvikna, men det stora flertalet av våra medtroende är utmärkta exempel på ett bra kristet uppförande. Om vi kommer ihåg detta, då kommer vi med glädje att likt David ”prisa Jehova mycket ... , och mitt ibland många kommer ... [vi] att lovprisa honom”. — Psalm 109:30.
Tycks det vara alltför svårt att vara ett Jehovas vittne?
Sorgligt nog har några ännu inte börjat lovprisa Jehova, och det beror på att man har byggt upp ett annat hinder i sinnet. Många män som inte är Jehovas vittnen drar försorg om familjen på ett ansvarsfullt sätt och stöder även sin hustru i den kristna förkunnartjänsten. De är vänliga och visar kanske intresse för församlingen, men de avhåller sig från att bli överlämnade tjänare åt Gud. Vad är det som håller dem tillbaka?
Ett problem kan vara att dessa äkta män, när de ser hur flitigt upptagen hustrun är i den teokratiska verksamheten, tycker att det är för krävande att vara ett Jehovas vittne. De kanske känner rädsla för att ta del i predikandet från hus till hus. Från deras synpunkt sett verkar det som om plikterna överskuggar välsignelserna. Varför detta hinder i sinnet? De flesta av dem som vi studerar Bibeln med lär känna sanningen och tillämpar den successivt i sitt liv. Icke troende män är ofta mycket medvetna om alla de förpliktelser som en kristen har innan de har byggt upp en motivation att godta dem.
Manuel, som var i en sådan situation, förklarar: ”I omkring tio års tid följde jag med min hustru till sammankomster och församlingsmöten. Jag skall ärligt tillstå att jag föredrog samvaron med Jehovas vittnen framför att umgås med människor i världen, och jag var glad att kunna hjälpa dem när jag hade möjlighet till det. Jag blev imponerad av den kärlek som rådde bland dem. Men tanken att gå från hus till hus var ett stort hinder för mig, och jag var rädd för att mina arbetskamrater skulle göra narr av mig.
Min hustru visade mycket tålamod och försökte aldrig tvinga mig att studera Bibeln. Både hon och barnen ’predikade’ huvudsakligen genom sitt fina uppträdande. En äldste i församlingen som heter José visade mig ett speciellt intresse. Jag tror det var hans uppmuntran som slutligen fick mig att börja studera på allvar. Efter dopet insåg jag att hindret främst satt i sinnet och inte någon annanstans. När jag väl hade bestämt mig för att tjäna Jehova, fick jag hjälp från honom att komma över min rädsla.”
Hur kan hustrur och kristna äldste hjälpa sådana äkta män som Manuel att komma över sådana hinder i sinnet? Ett bibelstudium kan bygga upp uppskattning och en önskan att göra Guds vilja. En allsidig bibelkunskap är verkligen grunden för att kunna utöva tro och förtrösta på hoppet om det som ligger framför oss. — Romarna 15:13.
Vad kan uppmuntra dessa män att tacka ja till ett bibelstudium? Att man blir vän med en förstående broder i församlingen kan många gånger vara avgörande. En äldste eller någon annan broder med erfarenhet kanske kan bli närmare bekant med mannen. När man väl har skapat ett gott förhållande, kanske det enda som behövs är att någon erbjuder sig att studera med honom. (1 Korinthierna 9:19—23) Under tiden kan en omdömesgill kristen hustru låta sin icke troende man få del av andliga godbitar, eftersom hon vet att han troligen inte låter sig påverkas av påtryckningar. — Ordspråken 19:14.
Manuel lärde sig således genom erfarenhet att när man väl har uppnått andlig styrka blir bergliknande hinder mer som mullvadshögar. Jehova styrker dem som önskar tjäna honom. (Jesaja 40:29—31) Med Guds kraft och med stöd och uppmuntran från mogna vittnen kan sådana hinder rivas ner. Arbetet från hus till hus kan då bli mindre skrämmande och arbetskamraterna mindre skräckinjagande, medan den helhjärtade tjänsten blir mer tilldragande. — Jesaja 51:12; Romarna 10:10.
Hur man håller farten uppe
Det är möjligt att komma över hinder i sinnet liknande de tre som vi här har begrundat. När ett plan skall starta, krävs det i regel både full kraft från motorerna och odelad uppmärksamhet av besättningen. Under starten förbrukar motorerna mycket mer bränsle än under någon annan del av flygningen. På liknande sätt krävs det maximal ansträngning och koncentration för att göra sig fri från negativa tankar och känslor. Den svåraste fasen är kanske att komma i gång, eftersom det blir lättare att göra framsteg när man väl har fått upp farten. — Jämför 2 Petrus 1:10.
Fortsatta framsteg uppnår man genom att noggrant följa den uppmuntran som Bibeln ger. (Psalm 119:60) Vi kan vara övertygade om att vännerna i församlingen gärna hjälper till. (Galaterna 6:2) Men Jehova Guds hjälp är viktigast av allt. Som David sade: ”Välsignad vare Jehova, som dagligen bär bördan åt oss.” (Psalm 68:19) När vi utgjuter vårt hjärta i bön till Jehova, blir vår börda lättare.
Ibland lämnar ett flygplan en regnig och grå värld bakom sig, passerar genom ett molnskikt och kommer upp i en himmel med strålande solsken. Vi kan också lämna negativa tankar bakom oss. Med Guds hjälp kan vi komma igenom molnskiktet, bildligt sett, och sola oss i den lyckliga atmosfären bland Jehovas världsvida familj av tillbedjare.
[Bild på sidan 23]
Med Jehovas hjälp kan vi ta oss över hinder som byggts upp i sinnet