Kapitel 11

Avfällighet — vägen till Gud blockerad

1, 2. a) Varför är de 400 första åren i kristenhetens historia så viktiga? b) Vilken sanning i fråga om val framhöll Jesus?

VARFÖR är de 400 första åren i kristenhetens historia så viktiga? Av samma anledning som de första åren i ett barns liv är så viktiga — därför att de är de formbara åren då grunden läggs för individens framtida personlighet. Vad avslöjar kristenhetens första århundraden?

² Låt oss innan vi besvarar den frågan påminna oss en sanning som Jesus Kristus framhöll: ”Gå in genom den trånga porten; därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in genom den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den.” Egennyttans väg är bred, men de rätta principernas väg är trång. — Matteus 7:13, 14.

3. Vilka två vägar fanns att välja mellan i kristendomens början?

³ I kristendomens början fanns det två vägar att välja mellan för dem som omfattade denna impopulära trosriktning — att hålla sig till Kristi och bibelns kompromisslösa läror och principer eller att dras till den breda, lättgångna vägen där man kunde kompromissa med den tidens värld. Som vi skall se visar de 400 första årens historia vilken väg de flesta till slut valde.

Filosofins lockelse

4. Hur påverkade det hedniska Rom den tidiga kyrkan, enligt historikern Durant?

⁴ Historikern Will Durant förklarar: ”Kyrkan tog över en del religiösa seder och formaliteter som var vanliga i det förkristna [hedniska] Rom — stolan och andra skrudar som hedniska präster bar, bruket av rökelse och vigvatten i reningsceremonier, användning av ljus och en ständigt brinnande låga framför altaret, tillbedjan av helgon, basilikans arkitektur, Roms lag som grunden till kanonisk lag, titeln Pontifex Maximus för översteprästen och på 300-talet latinet. ... Snart kom biskoparna och inte de romerska prefekterna att svara för ordningen och utöva makten i städerna; metropoliterna, dvs. ärkebiskoparna, kom att stödja, om inte rentav ersätta, de provinsiella styresmännen, och biskopssynoden kom att inta den lagstiftande församlingens plats. Den romerska kyrkan följde i den romerska statens fotspår.” — The Story of Civilization: Part III—Caesar and Christ.

5. Hur står villigheten att kompromissa med den hedniska romerska världen i kontrast till de första kristnas skrifter?

⁵ Denna villighet att kompromissa med den romerska världen står i skarp kontrast till Kristi och apostlarnas läror. (Se rutan på sidan 262.) Aposteln Petrus gav rådet: ”Ni älskade, ... jag ... söker väcka upp era klara tankeförmögenheter genom att påminna er om att ni skall komma ihåg uttalandena som tidigare gjorts av de heliga profeterna och budet från Herren och frälsaren genom era apostlar. Därför, ni älskade, då ni nu har denna förhandskunskap, så var på er vakt för att ni inte skall ryckas med av lagtrotsarnas villfarelse och komma bort från er egen fasta ståndpunkt.” Paulus gav det klara rådet: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? ... ’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’; ’”och jag skall ta emot er”’.” — 2 Petrus 3:1, 2, 17; 2 Korintierna 6:14—17; Uppenbarelseboken 18:2—5.

6, 7. a) Hur var de tidiga ”kyrkofäderna” påverkade av grekisk filosofi? b) I vilka läror visade sig det grekiska inflytandet särskilt tydligt? c) Vilken varning för filosofi gav Paulus?

⁶ Trots denna klara förmaning lade sig de avfälliga kristna på 100-talet till med den hedniska romerska religionens yttre ståt. De avlägsnade sig från sitt rena bibliska ursprung och antog i stället hedniska romerska kläder och titlar och lät sig uppfyllas av grekisk filosofi. Professor Wolfson vid Harvard University förklarar i boken The Crucible of Christianity (Kristendomens svåra prov) att på 100-talet strömmade en stor mängd ”filosofiskt övade hedningar” in i kristendomen. Dessa beundrade grekernas vishet och tyckte att de såg likheter mellan grekisk filosofi och bibelns läror. Wolfson fortsätter: ”Ibland säger de med viss variation att filosofin är Guds särskilda gåva till grekerna genom mänskligt resonemang precis som Skriften är Guds särskilda gåva till judarna genom direkt uppenbarelse.” Han fortsätter: ”Kyrkofäderna ... började sitt systematiska arbete för att visa hur filosofernas läror finns dolda bakom det vardagliga språk som bibeln är skriven på och finns dolda i de dunkla facktermer som skapats i deras högre läroanstalter, samlingssalar och pelarhallar [centra för filosofisk diskussion].”

⁷ En sådan inställning lämnade vägen öppen för grekisk filosofi och terminologi att infiltrera kristenhetens läror, i synnerhet när det gällde treenighetsläran och tron på en odödlig själ. Wolfson förklarar: ”[Kyrko]fäderna började söka i den filosofiska terminologins förråd efter två bra fackuttryck, varav det ena skulle användas som benämning på den reella egenart som varje medlem av treenigheten har som individ och det andra skulle användas som benämning på deras underliggande gemensamma enhet.” De var dock tvungna att medge att ”föreställningen om en treenig Gud är ett mysterium som inte kan lösas genom mänskligt resonemang”. Paulus däremot hade klart insett faran med sådan besmittelse och förvanskning av ”de goda nyheterna”, då han skrev till de kristna i Galatien och i Kolosse: ”Se upp: kanske skall det finnas någon som vill bortföra er som sitt byte genom den filosofi [grekiska: fi·lo·so·fí·as] och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting och inte i överensstämmelse med Kristus.” — Galaterna 1:7—9; Kolosserna 2:8; 1 Korintierna 1:22, 23.

Uppståndelsen avskaffad

8. Vilken gåta har människan brottats med, och hur har de flesta religioner försökt lösa den?

⁸ Som vi har sett genom hela den här boken har människan ständigt brottats med den gåta som gäller hennes korta, begränsade liv som slutar i döden. Som den tyske författaren Gerhard Herm förklarade i sin bok The Celts—The People Who Came Out of the Darkness (Kelterna — Folket som kom ut ur mörkret): ”Religion är bland annat ett sätt att få människor att finna sig i det faktum att de en dag måste dö, antingen genom löftet om ett bättre liv bortom graven eller återfödelse eller bådadera.” Praktiskt taget alla religioner har tron att människosjälen är odödlig och att den efter döden beger sig någonstans eller vandrar över i en annan varelse.

9. Vilken slutsats drog den spanske forskaren Miguel de Unamuno beträffande Jesu tro på uppståndelsen?

⁹ Nästan alla religioner i kristenheten i dag har också denna lära. Miguel de Unamuno, en känd spansk 1900-talsforskare, skrev om Jesus: ”Han trodde på en uppståndelse i köttet [som i Lasarus’ fall (se sidorna 249—252)], enligt judiskt synsätt, och inte på själens odödlighet, enligt [grekiskt] platoniskt synsätt. ... Beviset för detta kan man se i vilken ärlig uttolkande bok som helst.” Han drog slutsatsen: ”Själens odödlighet ... är en hednisk filosofisk lära.” (La Agonía Del Cristianismo [Kristendomens vånda]) Den ”hedniska filosofiska läran” nästlade sig in i kristenhetens lära, trots att Kristus uppenbart inte hade någon sådan tanke. — Matteus 10:28; Johannes 5:28, 29; 11:23, 24.

10. Vad blev några konsekvenser av tron på en odödlig själ?

¹⁰ Det försåtliga inflytandet från grekisk filosofi var en nyckelfaktor i den avfällighet som kom efter apostlarnas död. Den grekiska läran om den odödliga själen innebar ett behov av olika bestämmelseorter för själen — himmelen, helvetet, skärselden, paradiset och limbus.a Genom att manipulera med sådana läror blev det lätt för en prästklass att hålla sina hjordar undergivna och i fruktan för livet efter detta och att tvinga fram gåvor och bidrag från dem. Detta leder till en annan fråga: Hur uppkom kristenhetens separata prästklass? — Johannes 8:44; 1 Timoteus 4:1, 2.

Hur prästklassen bildades

11, 12. a) Vilket annat tecken på avfällighet uppstod? b) Vilken uppgift hade apostlarna och de äldste i Jerusalem?

¹¹ Ett annat tecken på avfällighet var att man drog sig tillbaka från den allmänna förkunnartjänsten för alla kristna, som Jesus och apostlarna hade lärt, till det exklusiva prästadöme och den hierarki som utvecklades i kristenheten. (Matteus 5:14—16; Romarna 10:13—15; 1 Petrus 3:15) Under första århundradet och efter Jesu död betjänade Jesu apostlar tillsammans med andra andligt kvalificerade kristna äldste i Jerusalem den kristna församlingen genom att ge råd och vägledning. Ingen var överlägsen någon annan. — Galaterna 2:9.

¹² År 49 v.t. blev det nödvändigt för dem att sammanträffa i Jerusalem för att lösa frågor som påverkade de kristna allmänt. I den bibliska skildringen sägs det att ”apostlarna och de äldste [pre·sbý·te·roi] tillsammans med hela församlingen” efter en öppen diskussion förordade ”att man skulle sända utvalda män ur sin krets till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas, ... och medelst deras hand skrev de: ’Apostlarna och de äldste, era bröder, till de bröder i Antiokia och Syrien och Cilicien som är av nationerna: Hälsningar!’” Tydligtvis tjänade apostlarna och de äldste som ett administrativt styrande organ för de vitt utspridda kristna församlingarna. — Apostlagärningarna 15:22, 23.

13. a) Vilket organ fanns för omedelbar tillsyn över var och en av de första kristna församlingarna? b) Vad var kvalifikationerna för församlingsäldste?

¹³ Eftersom denna styrande grupp i Jerusalem var de första kristnas organ för allmän tillsyn över alla kristna, kan man fråga: Vilken form av ledning hade de i varje församling — på det lokala planet? I Paulus’ brev till Timoteus klargörs det att församlingarna hade tillsyningsmän (grekiska: e·pí·sko·pos, grundordet för ”episkopal”) som var andliga äldste (pre·sbý·te·roi), män som var kvalificerade genom sitt uppförande och sin andliga förmåga att undervisa sina medkristna. (1 Timoteus 3:1—7; 5:17) I första århundradet utgjorde dessa män inte någon separat prästklass. De bar inte några särskiljande kläder. Det som särskilde dem var deras andlighet. Ja, varje församling hade en krets av äldste (tillsyningsmän), inte ett monarkiskt enmansstyre. — Apostlagärningarna 20:17; Filipperna 1:1.

14. a) Hur kom de kristna tillsyningsmännen till sist att ersättas av kristenhetens biskopar? b) Vem eftersträvade den främsta ställningen bland biskoparna?

¹⁴ Det var först när det gått en tid som ordet e·pí·sko·posb (tillsyningsman, uppsyningsman) omvandlades till ”biskop” och fick betydelsen en präst med domsrätt, jurisdiktion, över andra medlemmar av prästerskapet inom sitt stift. Den spanske jesuiten Bernardino Llorca förklarar: ”Först gjordes det inte så stor skillnad mellan biskoparna och presbyterna, och uppmärksamheten riktades bara på innebörden i orden: biskop är detsamma som uppsyningsman; presbyter är detsamma som äldre man. ... Men undan för undan blev skillnaden klarare, och benämningen biskop kom att avse mera betydande uppsyningsmän, sådana som hade den högsta prästerliga myndigheten och var behöriga att lägga händerna på någon och tilldela honom ett prästerligt ämbete.” (Historia de la Iglesia Católica [Katolska kyrkans historia]) Ja, biskoparna började fungera i något slags monarkiskt system, i synnerhet från början av 300-talet. En hierarki, en styrande krets av präster, upprättades, och med tiden kom biskopen i Rom, som påstod sig vara Petrus’ efterträdare, att erkännas av många som den högste biskopen och påven.

15. Vilken klyfta finns mellan hur ledningen utövades bland de första kristna och hur den utövas i kristenheten?

¹⁵ I våra dagar är biskopsämbetet i olika kyrkor i kristenheten en ställning förbunden med prestige och makt, i allmänhet väl aktad, och ofta identifierad med den högsta styrande klassen i varje nation. Men det är en enorm skillnad mellan deras stolta och upphöjda ställning och de första kristna församlingarnas enkla, anspråkslösa organisation ledd av Kristus och de äldste, tillsyningsmännen. Och vad skall vi säga om klyftan mellan Petrus och hans så kallade efterträdare, som har styrt i det praktfulla, luxuösa Vatikanen? — Lukas 9:58; 1 Petrus 5:1—3.

Påvlig makt och prestige

16, 17. a) Hur vet vi att den första församlingen i Rom inte styrdes av en biskop eller en påve? b) Hur utvecklades bruket av titeln ”påve”?

¹⁶ Bland de första församlingar som lät sig ledas av apostlarna och de äldste i Jerusalem fanns en i Rom, dit den kristna sanningen troligen kom någon tid efter pingsten år 33 v.t. (Apostlagärningarna 2:10) I likhet med vilken annan kristen församling som helst på den tiden fanns i den äldste, som tjänade som en krets av tillsyningsmän utan att någon av dem hade en högre ställning än någon annan. Det var säkerligen ingen av de första tillsyningsmännen i församlingen i Rom som av sina samtida betraktades som biskop eller påve, eftersom det monarkiska episkopatet i Rom ännu inte hade utvecklats. Exakt när det monarkiska, av en enda man styrda, episkopatet började är svårt att säga. Det finns tecken som tyder på att det började utvecklas under 100-talet. — Romarna 16:3—16; Filipperna 1:1.

¹⁷ Titeln ”påve” (från grekiskans pá·pas, fader) användes inte under de två första århundradena. En före detta jesuit, Michael Walsh, förklarar: ”Första gången en biskop i Rom kallades ’påve’ tycks ha varit på 200-talet, och titeln gavs åt påven Calixtus ... Mot slutet av 400-talet avsåg ’påven’ i allmänhet biskopen i Rom och ingen annan. Det var emellertid inte förrän på 1000-talet som en påve kunde insistera på att titeln tillämpades enbart på honom.” — An Illustrated History of the Popes (Illustrerad historia om påvarna).

18. a) Vem var en av de första biskoparna i Rom som begagnade sig av sin myndighet? b) På vad grundas det påvliga anspråket att vara främst? c) Vad är den rätta förståelsen av Matteus 16:18, 19?

¹⁸ En av de första biskoparna i Rom som begagnade sig av sin myndighet var påven Leo I (påve 440—461 v.t.). Michael Walsh förklarar vidare: ”Leo lade sig till med den en gång hedniska titeln Pontifex Maximus, som används av påvarna än i dag och som bars av de romerska kejsarna till slutet av 300-talet.” Leo I grundade sitt agerande på den katolska tolkningen av Jesu ord i Matteus 16:18, 19. (Se sidan 268.) Han ”förklarade att eftersom S:t Petrus var den främste av apostlarna, borde S:t Peterskyrkan betraktas som den främsta av alla kyrkor”. (Man’s Religions) Genom detta drag klargjorde Leo I att han skulle utöva andlig makt från Rom i Väst, medan kejsaren utövade världslig makt i Konstantinopel i Öst. Denna makt illustrerades ytterligare då påven Leo III krönte Karl den store till kejsare i Heliga romerska riket år 800 v.t.

19, 20. a) Hur har påven betraktats i modern tid? b) Nämn några av påvens officiella titlar. c) Vilken kontrast kan man se mellan påvarnas och Petrus’ uppförande?

¹⁹ Påven i Rom har sedan år 1929 av världsliga regeringar betraktats som styresmannen i en separat suverän stat, Vatikanstaten. Romersk-katolska kyrkan kan således som ingen annan religiös organisation sända diplomatiska representanter, nuntier, till regeringarna i världen. (Johannes 18:36) Påven hedras med många titlar, av vilka några är Jesu Kristi ställföreträdare, efterträdare till apostlarnas furste, den allmänna kyrkans främste biskop, patriark i Väst, primas över Italien, Vatikanstatens suverän. Han omges med pompa och ceremonier. Han äras som statsöverhuvud. Som kontrast kan vi se hur Petrus, som antas vara den förste påven och biskopen i Rom, reagerade då den romerske centurionen Kornelius föll ner för hans fötter för att betyga honom sin vördnad: ”Petrus lyfte upp honom, i det han sade: ’Stig upp; jag själv är också en människa.’” — Apostlagärningarna 10:25, 26; Matteus 23:8—12.

²⁰ Frågan är nu: Hur kunde så stor makt och prestige tillfalla den avfälliga kyrkan under dessa första århundraden? Hur kunde Kristi och de första kristnas enkelhet och ödmjukhet förvandlas till den stolthet och pompa man finner i kristenheten?

Kristenhetens grund

21, 22. Vilken stor förändring sägs ha inträffat i Konstantins liv, och hur utnyttjade han den?

²¹ Vändpunkten för denna nya religion i det romerska riket kom år 313 v.t., då kejsar Konstantins så kallade omvändelse till ”kristendomen” ägde rum. Hur gick denna omvändelse till? År 306 v.t. efterträdde Konstantin sin far och blev slutligen samregent med Licinius i det romerska riket. Han påverkades av sin mors hängivenhet för kristendomen och sin egen tro på gudomligt beskydd. Innan han begav sig ut i strid nära Rom vid den milviska bron (Pons Milvius) år 312 v.t. blev han, enligt vad han själv påstod, uppmanad i en dröm att måla det ”kristna” monogrammet — de grekiska bokstäverna khi (chi) och rho, de två första bokstäverna i Kristi namn på grekiska — på sina soldaters sköldar.c Med hjälp av denna ”heliga amulett” besegrade Konstantins trupper hans fiende Maxentius.

²² En kort tid efter det att Konstantin hade vunnit slaget påstod han att han hade blivit troende, fastän han inte döptes förrän precis innan han dog ungefär 24 år senare. Han fortsatte att stödja de till bekännelsen kristna i sitt rike genom att ”anta de [grekiska bokstäverna] Chi-Rho [Grekiska bokstäver] som sitt emblem. ... Men Chi-Rho hade redan använts som ligatur [sammanfogade bokstäver] i både hedniska och kristna sammanhang.” — The Crucible of Christianity, redigerad av Arnold Toynbee.

23. a) När började kristenheten, enligt en kommentator? b) Varför kan vi säga att Kristus inte grundade kristenheten?

²³ Resultatet blev att kristenhetens grund lades. Den brittiske radio- och TV-mannen Malcolm Muggeridge skrev i sin bok The End of Christendom (Kristenhetens slut): ”Kristenheten började med kejsar Konstantin.” Men han gjorde vidare den klarsynta kommentaren: ”Man kan också säga att Kristus själv avskaffade kristenheten redan innan den fanns genom att säga att hans rike inte var av den här världen — ett av hans mest långtgående och viktiga uttalanden.” Det är ett uttalande som i högsta grad ignorerats av kristenhetens religiösa och politiska ledare. — Johannes 18:36.

24. Vilken förändring inträffade i kyrkan i och med Konstantins ”omvändelse”?

²⁴ Kristenhetens religion blev med stöd av Konstantin Roms officiella statsreligion. Elaine Pagels, professor i religionskunskap, förklarar: ”Kristna biskopar som brukat bli fängslade, torterade och avrättade blev nu befriade från skatt, fick gåvor från kejsarens skattkammare, prestige och rentav inflytande vid hovet; deras kyrkor blev rika, mäktiga och betydande.” De hade blivit vänner med kejsaren, vänner med den romerska världen. — Jakob 4:4.

Konstantin, kätteri och renlärighet

25. a) Vilken teologisk debatt rasade på Konstantins tid? b) Vilken uppfattning hade man före 300-talet om Kristi förhållande till sin Fader?

²⁵ Varför var Konstantins ”omvändelse” så betydelsefull? Därför att han som kejsare hade ett mäktigt inflytande på den läromässigt delade ”kristna” kyrkan, och han ville ha ett enat rike. Vid den tidpunkten rasade en debatt bland de grekisktalande och de latintalande biskoparna om ”förhållandet mellan ’Ordet’ eller ’Guds Son’, som hade förkroppsligats i Jesus, och Gud, nu kallad ’Fadern’ — hans namn, Jahve, hade blivit allmänt bortglömt.” (The Columbia History of the World) Några gynnade den på bibeln grundade tanken att Kristus, Ló·gos, var skapad och därför var underordnad Fadern. (Matteus 24:36; Johannes 14:28; 1 Korintierna 15:25—28) Arius, som var präst i Alexandria i Egypten, var en av dessa. Ja, R. P. C. Hanson, professor i teologi, förklarar: ”Det fanns ingen teolog i vare sig Österns eller Västerns kyrka före den arianska tvistens utbrott [på 300-talet] som inte i någon mån betraktade Sonen som underordnad Fadern.” — The Search for the Christian Doctrine of God (Sökandet efter den kristna läran om Gud).

26. Hur var situationen i början av 300-talet när det gäller treenighetsläran?

²⁶ Andra betraktade uppfattningen att Kristus var underordnad som kätteri och var mera inne på den linjen att Jesus skulle tillbes som ”Gud förkroppsligad”. Men professor Hanson förklarar att perioden i fråga (300-talet) ”inte var en historia om försvarandet av en godtagen och befäst [trinitarisk] renlärighet mot angreppen från öppet kätteri [arianism]. Om det ämne som främst var under diskussion fanns det då ännu ingen ren lära.” Han fortsätter: ”Alla trodde att de hade Skriftens auktoritet på sin sida. De beskrev alla andra som oortodoxa, otraditionella och oskriftenliga.” De religiösa leden var grundligt delade i denna teologiska fråga. — Johannes 20:17.

27. a) Vad gjorde Konstantin för att försöka lugna debatten om Jesu natur? b) Hur representativt för kyrkan var kyrkomötet i Nicaea? c) Gjorde den nicenska trosbekännelsen slut på tvisten om treenighetsläran som höll på att utvecklas?

²⁷ Konstantin ville ha ett enat rike, och år 325 v.t. sammankallade han sina biskopar till ett kyrkomöte i Nicaea i den östra, grekisktalande delen av sitt rike, på andra sidan Bosporen från den nya staden Konstantinopel räknat. Det sägs att det var mellan 250 och 318 biskopar som kom, bara ett mindretal av hela antalet, och de flesta som kom var från den grekisktalande regionen. Inte ens påven Sylvester I var med.d Efter en het debatt kom detta icke representativa kyrkomöte fram till den nicenska trosbekännelsen med dess mycket positiva inställning till treenighetstanken. Men det lyckades inte avgöra den läromässiga tvisten. Det kunde inte klargöra vilken roll Guds heliga ande spelade i trinitarisk teologi. Debatten rasade i flera årtionden, och den krävde flera kyrkomöten och myndighetsutövande av olika kejsare och bruk av landsförvisning innan man till sist uppnådde allmän anslutning. Det var en seger för teologin och ett nederlag för dem som höll fast vid bibeln. — Romarna 3:3, 4.

28. a) Vilka är några av de konsekvenser treenighetsläran fått? b) Varför finns det ingen biblisk grund för att dyrka Maria som ”Guds moder”?

²⁸ Under århundradenas gång har treenighetsläran lett till att den ende sanne Guden, Jehova, har dolts i det träsk som utgörs av kristenhetens Gud-Kristus-teologi.e Nästa logiska konsekvens av denna teologi var att om Jesus verkligen var Gud förkroppsligad, då var Jesu mor, Maria, uppenbarligen ”Guds moder”. Detta har lett till att Maria under årens lopp har dyrkats i många olika former, detta trots att det inte finns ett enda skriftställe som nämner att Maria har någon mera betydande uppgift än att bara vara Jesu ödmjuka biologiska mor.f (Lukas 1:26—38, 46—56) Läran om Guds moder har under århundradenas gång utvecklats och utsmyckats av romersk-katolska kyrkan, vilket har lett till att många katoliker dyrkar Maria innerligare än de dyrkar Gud.

Kristenhetens schismer

29. Vilken utveckling varnade Paulus för?

²⁹ Ett annat kännetecken på avfällighet är att det leder till söndring och splittring. Aposteln Paulus hade profeterat: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” Paulus hade gett korintierna klara råd, då han sade: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” Trots Paulus’ förmaning slog avfällighet och söndring snart rot. — Apostlagärningarna 20:29, 30; 1 Korintierna 1:10.

30. Vilken situation utvecklades snart i den tidiga kyrkan?

³⁰ Redan inom några få årtionden efter apostlarnas död förekom uppenbara schismer bland de kristna. Will Durant förklarar: ”Celsus [en motståndare till kristendomen under 100-talet] hade sarkastiskt framhållit att de kristna var ’uppdelade i ofantligt många fraktioner, där varje enskild ville ha sitt eget parti’. Omkring år 187 [v.t.] räknade Irenaeus upp tjugo olika former av kristendom, och omkring år 384 [v.t.] räknade Epifanios upp åttio.” — The Story of Civilization: Part III—Caesar and Christ.

31. Hur kom en stor klyfta att utvecklas i katolska kyrkan?

³¹ Konstantin gynnade den östra, grekiska sidan av sitt rike genom att låta bygga en stor ny huvudstad i vad som i dag är Turkiet. Han kallade den Konstantinopel (det nutida Istanbul). Det ledde till att katolska kyrkan under århundradenas lopp kom att polariseras och delas upp både språkmässigt och geografiskt — det latintalande Rom i Väst mot det grekisktalande Konstantinopel i Öst.

32, 33. a) Vad var det mer som orsakade splittring inom kristenheten? b) Vad sägs det i bibeln om bruket av bilder i tillbedjan av Gud?

³² Splittrande debatter om olika aspekter på treenighetsläran, som ännu höll på att utvecklas, fortsatte att vålla oro i kristenheten. Ett annat kyrkomöte hölls år 451 v.t. i Chalcedon för att definiera Kristi ”naturers” karaktär. Kyrkan i Väst godtog den trosbekännelse som fastslogs vid detta kyrkomöte, medan kyrkorna i Öst inte gjorde det, vilket ledde till att den koptiska kyrkan bildades i Egypten och Abessinien och de ”jakobitiska” kyrkorna bildades i Syrien och Armenien. Enheten inom den katolska kyrkan hotades ständigt genom delade meningar om svårfattliga teologiska frågor, i synnerhet den som gällde definitionen av treenighetsläran.

³³ En annan sak som orsakade splittring var dyrkan av bilder. Under 700-talet reste sig biskoparna i Öst mot denna bilddyrkan och trädde in i vad som kallas deras ikonoklastiska eller bildförstörande period. Med tiden återgick de till att använda ikoner. — 2 Moseboken 20:4—6; Jesaja 44:14—18.

34. a) Vad ledde till en stor spricka inom den katolska kyrkan? b) Vad blev slutresultatet av denna spricka?

³⁴ Ännu ett stort prov kom då kyrkan i Väst lade till det latinska ordet filioque (”och av Sonen”) i den nicenska trosbekännelsen för att visa att den Helige Ande utgick av både Fadern och Sonen. Slutresultatet av denna emendation, dvs. korrigering av texten, på 500-talet blev en spricka då ”en synod [av biskopar] i Konstantinopel år 876 fördömde påven både för hans politiska verksamhet och för att han inte gick till rätta med den kätterska filioque-klausulen. Denna handling var en del i Östs fullständiga förkastande av påvens anspråk på universell jurisdiktion över kyrkan.” (Man’s Religions) År 1054 bannlyste påvens representant patriarken av Konstantinopel, som i sin tur uttalade en förbannelse över påven. Denna splittring ledde slutligen till att de ortodoxa kyrkorna i Öst bildades — grekiska, ryska, rumänska, polska, bulgariska, serbiska och andra självstyrande kyrkor.

35. Vilka var valdenserna, och hur skilde sig deras trosuppfattningar från katolska kyrkans?

³⁵ En annan rörelse började också skapa oro inom kyrkan. På 1100-talet anlitade Petrus Valdus, från Lyon i Frankrike, ”några lärda att översätta bibeln till langue d’oc [ett regionalt språk] i södra Frankrike. Han studerade översättningen nitiskt och kom fram till att de kristna borde leva som apostlarna — utan enskild egendom.” (Will Durant: The Age of Faith [Trons tidsålder]) Han satte i gång en predikorörelse som kom att bli känd som valdenserna. De förkastade det katolska prästadömet, avlatshandeln, skärselden, transsubstantiationen och andra traditionella katolska seder och trosuppfattningar. De spred sig till andra länder. Kyrkomötet i Toulouse försökte stoppa dem år 1229 genom att förbjuda innehav av bibliska böcker. Endast liturgiböcker tilläts och då enbart på det döda språket latin. Men mer religiös splittring och förföljelse skulle komma.

Förföljelse av albigenserna

36, 37. a) Vilka var albigenserna, och vad trodde de? b) Hur kuvades albigenserna?

³⁶ Ännu en annan rörelse började på 1100-talet i södra Frankrike — albigenserna (också kallade katarer), som fått sitt namn efter staden Albi, där de hade många anhängare. De hade sin egen prästklass, som levde i celibat och förväntades bli hälsad med vördnad. De trodde att Jesus talade bildligt vid sin sista kvällsmåltid, då han sade om brödet: ”Detta är min kropp.” (Matteus 26:26, 1981) De förkastade treenighetsläran och lärorna om jungfrufödelsen, det brinnande helvetet och skärselden. De ifrågasatte således öppet Roms läror. Påven Innocentius III gav anvisning om att albigenserna skulle förföljas. ”Om nödvändigt”, sade han, ”så slå ner dem med svärdet.”

³⁷ Ett korståg sattes i gång mot ”kättarna”, och de katolska korsfararna slaktade 20.000 män, kvinnor och barn i Béziers i Frankrike. Efter stor blodsutgjutelse slöts fred år 1229, då albigenserna hade besegrats. Kyrkomötet i Narbonne ”förbjöd lekmän att äga någon del av bibeln”. Roten till problemet för katolska kyrkan var tydligen att bibeln fanns på folkets språk.

38. Vad var inkvisitionen, och hur fungerade den?

³⁸ Nästa steg som kyrkan tog var att inrätta inkvisitionen, en domstol som skulle slå ner kätteri. En anda av intolerans fanns redan hos folket, som var vidskepligt och alltför villigt att lyncha och mörda ”kättare”. Förhållandena under 1200-talet gjorde att man genom kyrkan fick möjlighet att missbruka sin makt. Men ”kättare som var fördömda av kyrkan skulle överlämnas åt den ’världsliga armen’ — de lokala myndigheterna — och brännas till döds”. (The Age of Faith) Genom att överlåta själva avrättningen åt de världsliga myndigheterna skulle kyrkan till synes vara fri från blodskuld. I och med inkvisitionen började en tid av religiös förföljelse, som ledde till misshandel, falska och anonyma angivelser, mord, rån, tortyr och långsam död för tusentals människor som vågade tro annorlunda än kyrkan. Religiös yttrandefrihet undertrycktes. Fanns det något hopp för dem som sökte den sanne Guden? Kapitel 13 besvarar den frågan.

39. Vilken religiös rörelse uppstod på 600-talet, och hur började den?

³⁹ Medan allt detta hände i kristenheten, tog en ensam arab i Mellersta Östern ståndpunkt mot den religiösa apati och bilddyrkan som fanns bland hans folk. Han började på 600-talet en religiös rörelse som i dag kräver lydnad och underkastelse av närmare en miljard människor. Den rörelsen är islam. I nästa kapitel skall vi gå igenom dess profets och grundares historia och förklara några av hans läror och varifrån de kommer.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 262]

De första kristna och det hedniska Rom

”När den kristna rörelsen trängde fram inom romarriket uppfordrade den även hedniska nyomvända att ändra sina attityder och beteenden. Många hedningar som hade uppfostrats till att betrakta äktenskapet som ett i grund och botten socialt och ekonomiskt arrangemang, homosexuella relationer som ett accepterat inslag i manlig uppfostran, prostitution, både manlig och kvinnlig, som vanlig och laglig, och skilsmässa, abort, födelsekontroll och utsättande av icke önskade spädbarn [till att dö] som praktiska lämplighetsfrågor, omfattade nu till sina släktingars häpnad det kristna budskapet, som vände sig mot dessa bruk.” — Elaine Pagels: Adam, Eva och ormen.

[Ruta på sidan 266]

Kristendomen kontra kristenheten

Porfyrios, en filosof från Tyrus och motståndare till kristendomen på 200-talet, väckte frågan ”om det inte var Jesu efterföljare, snarare än Jesus själv, som var ansvariga för den kristna religionens särpräglade form. Porfyrios (och Julianus [romersk kejsare och motståndare till kristendomen på 300-talet]) visade, på grundval av Nya testamentet, att Jesus inte kallade sig själv Gud och att han inte predikade om sig själv, utan om den ende Guden, alltings Gud. Det var hans efterföljare som övergav hans lära och introducerade en ny egen lära där Jesus (inte den ende Guden) var föremål för tillbedjan och dyrkan. ... [Porfyrios] satte fingret på en besvärande fråga för kristna tänkare: Vilar den kristna tron på Jesu predikande eller på de tankar som hans lärjungar hittade på generationer efter hans död?” — The Christians as the Romans Saw Them (De kristna som romarna såg dem).

[Ruta på sidan 268]

Petrus och påvedömet

I Matteus 16:18 sade Jesus till aposteln Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus [grekiska: Pé·tros], Klippan, och på den klippan [grekiska: pé·tra] skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (1981) Katolska kyrkan grundar sig på dessa ord, när de påstår att Jesus byggde sin kyrka på Petrus, som, enligt katolikerna, var den förste i en obruten rad av biskopar i Rom vilka också var efterträdare till Petrus.

Vem var klippan som Jesus talade om i Matteus 16:18? Petrus eller Jesus? Sammanhanget visar att den avgörande punkten i diskussionen var att Jesus identifierades som ”Messias, den levande Gudens son”, vilket Petrus själv bekände. (Matteus 16:16, 1981) Jesus själv skulle därför helt logiskt vara den solida klippgrunden för kyrkan, inte Petrus, som senare kom att förneka Messias eller Kristus tre gånger. — Matteus 26:33—35, 69—75.

Hur vet vi att Kristus är grundstenen? Genom Petrus’ eget vittnesbörd, då han skrev: ”I det ni kommer till honom som till en levande sten, som väl är förkastad av människor, men är utvald, dyrbar, för Gud. ... Därför står det i Skriften: ’Se, jag lägger i Sion en utvald sten, en dyrbar grundhörnsten; och ingen som utövar tro på den skall någonsin bli besviken.’” Paulus förklarade också: ”Och ni har blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen.” — 1 Petrus 2:4—8; Efesierna 2:20.

Det finns inget i Skriften eller i historien som vittnar om att Petrus ansågs vara främst bland sina jämlikar. Han nämner inget om det i sina egna brev, och de andra tre evangelierna — däribland Markus’ (som tydligtvis bygger på vad Petrus berättat för Markus) — nämner inte ens Jesu uttalande till Petrus. — Lukas 22:24—26; Apostlagärningarna 15:6—22; Galaterna 2:11—14.

Det finns inte ens något absolut bevis för att Petrus någonsin var i Rom. (1 Petrus 5:13) När Paulus besökte Jerusalem, var det ”Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes, de som tycktes vara pelare”, som gav honom stöd. Så vid den tidpunkten var Petrus en av åtminstone tre pelare i församlingen. Han var ingen ”påve”, och han var inte heller känd som sådan eller som ”ärkebiskop” i Jerusalem. — Galaterna 2:7—9; Apostlagärningarna 28:16, 30, 31.

[Bild på sidan 264]

Kristenhetens mystikfyllda treenighetstriangel

[Bilder på sidan 269]

Vatikanen (flaggan visas här nedan) sänder diplomater till världens regeringar

[Bilder på sidan 275]

Kyrkomötet i Nicaea lade grunden till vad som senare kom att bli treenighetsläran

[Bilder på sidan 277]

Dyrkan av Maria med ett barn (i mitten) är ett eko av en mycket äldre dyrkan av hedniska gudinnor — till vänster: Egyptens Isis och Horus; till höger: Roms Mater Matuta

[Bilder på sidan 278]

Österländska ortodoxa kyrkor — Sveti Nikolaj i Sofia i Bulgarien och (nedan) S:t Vladimirkyrkan i New Jersey i USA

[Bild på sidan 281]

”Kristna” korsfarare var inte bara organiserade för att befria Jerusalem från islam, utan också för att slakta sådana ”kättare” som valdenserna och albigenserna

[Bilder på sidan 283]

Tomás de Torquemada, dominikanermunk, ledde den grymma spanska inkvisitionen, som använde tortyrredskap för att tvinga fram bekännelser