MÄNNISKA, MAN

Människan är den högsta livsformen på jorden och är ett verk av Jehova Gud, Skaparen. Jehova formade människan av stoft från marken och blåste in livets andedräkt i hennes näsborrar, så att ”människan blev en levande själ”. (1Mo 2:7; 1Kor 15:45) En tid efter Adams skapelse, sedan han hade gett namn åt djuren, lät Jehova Gud en djup sömn falla över honom, och medan han sov tog Gud ett av hans revben och byggde en kvinna av det. När hon fördes fram till Adam kunde han därför säga: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall kallas kvinna [’ishshạh], ty av man [’ish] är hon tagen.” (1Mo 2:21–23) Senare gav han henne namnet Eva, som betyder ”levande”. (1Mo 3:20)

Det är flera hebreiska och grekiska ord som återges med ”människa” eller ”man”. Det hebreiska ’adhạm är ett kollektivt ord som betyder ”(jorde)människa”, ”mänsklighet”, ”människosläkte”, ”människor (i allmänhet)”; ’ish betyder ”man”, ”var och en”, ”någon”, ”äkta man”; ’enọ̄sh betyder ”dödlig människa”; gẹver betyder ”kraftfull man”, ”fysiskt stark man”, ”vapenför man”; zakhạr betyder ”man”, ”av manligt kön”, ”hane”, ”av hankön”. Ytterligare några andra hebreiska ord återges ibland med ”man” eller ”människa”. Det grekiska ạnthrōpos betyder ”människa”, ”människor (i allmänhet)”, och anẹ̄r betyder ”man”, ”äkta man”.

I sitt tal till athenarna förklarade aposteln Paulus att människan är skapad av Jehova Gud: ”Han har från en enda människa gjort varje nation av människor för att de skall bo på hela jordens yta.” (Apg 17:26) Alla nationer och folkslag har således ett gemensamt ursprung.

Adam och Eva skapades mot slutet av den sjätte skapelsedagen. (1Mo 1:24–31) Det finns inga historiska vittnesbörd om forntida människor och deras skrivkonst, jordbruk eller kultur i övrigt som kan dateras till tiden före 4026 f.v.t., det år då Adam skapades. Eftersom Bibeln skildrar människans historia ända från det första människoparets skapelse, kan det inte ha funnits några ”förhistoriska människor”. Det finns inga fossila vittnesbörd om någon länk mellan människan och djuren. De tidigaste vittnesbörd som människan har lämnat efter sig i form av skrivna redogörelser, grottmålningar eller skulpturer tyder inte heller på att det en gång existerade något slags ”lägre stående människor”. Bibeln klargör otvetydigt det rakt motsatta förhållandet – att den första människan var en son av Gud och att människorna senare har degenererats. (1Ku 8:46; Pre 7:20; 1Jo 1:8–10) Arkeologen O. D. Miller sade: ”Traditionen om ’guldåldern’ var därför inte en myt. Läran om ett pågående förfall, om en sorglig degenerering av människosläktet från det ursprungliga tillståndet av lycka och renhet, innefattade utan tvivel en stor men beklagansvärd sanning. Våra nutida historiska spekulationer, som börjar med den första människan såsom en vilde, behöver tydligtvis en ny inledning. ... Nej, den första människan var ingen vilde.” (Har-Moad, 1892, sid. 417)

Bibeln visar att människornas ursprungliga hem var ”en trädgård i Eden”. (1Mo 2:8; se EDEN nr 1.) Enligt Bibeln låg denna trädgård inte långt ifrån den plats där människorna bosatte sig efter den stora översvämningen på Noas tid. Den allmänt vedertagna uppfattningen bland forskare uttrycks i följande uttalande av P. J. Wiseman: ”Alla de faktiska vittnesbörd vi har – Första Moseboken, arkeologin och traditionen – pekar på den mesopotamiska slätten som människans äldsta hem. Ingen av civilisationerna i Fjärran Östern, varken den kinesiska eller den indiska, kan jämföras med detta område när det gäller folkslagens ålder. Det kan med lätthet bevisas att det här är civilisationens vagga.” (New Discoveries in Babylonia About Genesis, 1949, sid. 28)

I vilken bemärkelse är människan skapad till ”Guds avbild”?

När Gud lät sin ”mästerlige arbetare” få veta att han hade för avsikt att skapa människor sade han: ”Låt oss göra människor [’adhạm] till vår avbild, så att de liknar oss.” (1Mo 1:26, 27; Ord 8:30, 31; jfr Joh 1:1–3; Kol 1:15–17.) Lägg märke till att Bibeln inte säger att Gud skapade människorna till att likna de vilda djuren, husdjuren eller fiskarna. Människan var skapad till ”Guds avbild”, som en ”son till Gud”. (Lu 3:38) När det gäller Guds skepnad eller kropp, har ”ingen ... någonsin sett Gud”. (1Jo 4:12) Ingen på jorden vet hur Guds härliga, himmelska, andliga kropp ser ut, så vi kan inte likna människans kropp vid Guds. ”Gud är en Ande.” (Joh 4:24)

Människan är emellertid skapad till ”Guds avbild” i den bemärkelsen att hon är utrustad med moraliska egenskaper som liknar Guds, till exempel kärlek och rättvisa. (Jfr Kol 3:10.) Hon har också förmågor och egenskaper som skiljer henne från djuren, egenskaper som gör det möjligt att sätta värde på sådant som Gud själv gläder sig över och uppskattar, till exempel skönhet och konst. Hon kan tala, tänka och dra förnuftiga slutsatser, något som djuren inte kan. Dessutom har människan en andlig sida. Hon har en önskan att lära känna Gud och att kommunicera med honom. (1Kor 2:11–16; Heb 12:9) På dessa grunder var människan kvalificerad för det gudagivna uppdraget att råda över alla livsformerna i luften, på land och i havet.

Eftersom människan var skapad av Gud, var hon ursprungligen fullkomlig. (5Mo 32:4) Adam kunde därför ha låtit mänsklig fullkomlighet och möjligheten till ett evigt liv här på jorden gå i arv till sina avkomlingar. (Jes 45:18) Han och Eva fick befallningen: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er.” Efter hand som familjen växte kunde de ha odlat upp och förskönat jorden i överensstämmelse med Skaparens avsikt. (1Mo 1:28)

När Paulus dryftade mannens och kvinnans inbördes ställning i Guds anordning sade han: ”Jag vill att ni skall veta att varje mans huvud är Kristus; och en kvinnas huvud är mannen; och Kristi huvud är Gud.” Han påpekar att en kvinna som ber eller profeterar i församlingen med huvudet obetäckt drar skam över den som är hennes huvud. För att stödja den tanken säger han sedan: ”Ty en man bör inte ha huvudet täckt, eftersom han är Guds avbild och härlighet; men kvinnan är mannens härlighet.” Jehova är inte underställd någon. Till skillnad från kvinnan har mannen inte något jordiskt huvud över sig när det gäller frågor som har med hans hustru och barn att göra. I det avseendet är det bara han som är ”Guds avbild”. I andra avseenden kan både mannen och kvinnan återspegla Guds beundransvärda egenskaper. (1Kor 11:3–7)

En skapelse med fri vilja. Eftersom människan skapades till Guds avbild så att hon liknade honom, hade hon en fri vilja. Hon hade frihet att välja hur hon ville handla – antingen att göra det som är gott eller det som är ont. Det betydde att människan genom att frivilligt och av kärlek lyda sin Gud och Skapare kunde ära honom på ett långt mer upphöjt sätt än vad djuren kunde. Hon kunde använda sitt förstånd till att prisa Gud för hans underbara egenskaper och kunde understödja hans suveränitet. Men Adams frihet var relativ, inte absolut. Han kunde fortsätta att leva lycklig bara om han erkände Jehovas suveränitet. Detta åskådliggjordes genom trädet för kunskap om gott och ont, som Gud förbjöd Adam att äta av. Att äta av det skulle innebära olydnad, ett uppror mot Guds suveränitet. (1Mo 2:9, 16, 17)

Eftersom Adam var en ”son till Gud” (Lu 3:38), var hans förhållande till Gud som förhållandet mellan en son och hans far, och han borde därför ha lytt Gud. Gud hade dessutom skapat människan med en inneboende önskan att ägna sig åt tillbedjan. Om denna önskan kom till uttryck på fel sätt, skulle det leda henne i fel riktning, och hon skulle mista sin frihet. Människan skulle då hamna i slaveri under det skapade i stället för att tjäna Skaparen. Detta i sin tur skulle leda till förnedring för människorna.

En av Guds andesöner var upprorisk och förledde Adams hustru, Eva, att synda, och hon frestade Adam, som avsiktligt tog del i upproret mot Jehova. (1Mo 3:1–6; 1Ti 2:13, 14) De handlade likt dem som Paulus senare beskrev i Romarna 1:20–23. Genom denna överträdelse förlorade Adam sin fullkomlighet och sitt sonförhållande till Gud och drog synd, ofullkomlighet och död över sina efterkommande, dvs. hela människosläktet. Redan vid födelsen var Adams avkomlingar sin jordiske fars avbild; de var ofullkomliga, och döden var verksam i deras kroppar. (1Mo 3:17–19; Rom 5:12; se ADAM nr 1.)

”Vår invärtes människa”. När det i Bibeln talas om den kamp de kristna utkämpar, bland annat mot det ofullkomliga, syndfulla köttet, används sådana uttryck som ”den människa jag är invärtes” och ”vår invärtes människa”. (Rom 7:22; 2Kor 4:16; Ef 3:16) Dessa uttryck är passande eftersom de kristna ”förnyas i den kraft som påverkar ... [deras] sinne”. (Ef 4:23) Deras sinne driver dem eller drar dem i en andlig riktning. De strävar efter att klä av sig ”den gamla personligheten [ordagr.: den gamla människan]” och klä sig i ”den nya personligheten”. (Kol 3:9, 10; Rom 12:2) Genom att de smorda kristna blir döpta till Kristus är de ”döpta till hans död”. Deras gamla personlighet har hängts på pålen tillsammans med honom, för att deras ”syndiga kropp skulle göras overksam”. Men ända fram till sin död och uppståndelse befinner de sig fortfarande i sin köttsliga kropp, som kämpar emot ”den andliga människan”. Detta är en hård kamp, om vilken Paulus säger: ”I detta boningshus suckar vi ju verkligen tungt.” Men Jesu Kristi lösenoffer övertäcker de synder som begås av den gamla personligheten och de köttsliga begär som verkar i dess lemmar, såvida inte den kristne ger upp kampen och avsiktligt följer köttets lustar. (Rom 6:3–7; 7:21–25; 8:23; 2Kor 5:1–3)

Den andliga människan. Aposteln ställer den andliga människan i kontrast till den själiska, dvs. den fysiska. Han säger: ”Men en själisk [el.: ”fysisk”; grek.: psykikọs] människa tar inte emot det som kommer från Guds ande, ty det är dårskap för henne.” (1Kor 2:14) Att man är en ”fysisk [ordagr.: själisk] människa” betyder inte helt enkelt att man lever på jorden och har en kropp av kött och blod, för alla kristna som lever på jorden har kroppar av kött och blod. En ”fysisk människa” är i det här sammanhanget en människa som saknar en andlig dimension i livet. En sådan människa är ”själisk” i den bemärkelsen att hon låter sig ledas av människosjälens begär på bekostnad av andliga intressen.

Paulus säger vidare att en ”själisk människa” inte kan förstå det som kommer från Guds ande, ”eftersom det skall bedömas på ett andligt sätt”. Sedan säger han: ”Den andliga människan däremot bedömer verkligen allt, men själv bedöms hon inte av någon.” Den andliga människan är i stånd att förstå det som Gud uppenbarar och kan också se att den själiska människans inställning och handlingar är orätta. Men den själiska människan kan inte förstå den andliga människans ståndpunkt, handlingar och livsstil, och en andlig människa kan inte heller dömas av en annan människa, eftersom det endast är Gud som är hennes Domare. (Rom 14:4, 10, 11; 1Kor 4:3–5) Aposteln illustrerar sin argumentation med ett exempel: ”Ty ’vem har lärt känna Jehovas sinne, så att han kan undervisa honom?’” Ingen, naturligtvis. ”Men”, säger Paulus om de kristna, ”vi har Kristi sinne.” När man har samma sinne eller sinnelag som Kristus, som uppenbarar Jehova och hans avsikter för de kristna, är man en andlig människa. (1Kor 2:14–16)

Se MÄNNISKOSON; ÄLDSTE.