De olympiska spelen i Barcelona — Var äran värd priset?
Från Vakna!:s korrespondent i Spanien
DEN 25 juli 1992 spände en ensam bågskytt, omstrålad av skenet från en strålkastare, sin båge och sköt i väg en brinnande pil rakt upp mot natthimlen. När pilen började dala strök den fram över en jättefackla som höjde sig över det stora stadion. Den olympiska elden tändes. De olympiska spelen i Barcelona hade börjat.
Elva tusen idrottsmän och idrottskvinnor från 172 länder hade kommit för att tävla om de 1.691 olympiska medaljerna. Det olympiska mottot ”snabbare, högre, starkare” sporrade deltagarna att försöka nå bättre resultat än någonsin tidigare — och en del lyckades. Uppskattningsvis 3.500.000.000 TV-tittare delade triumferna och besvikelserna.
Även om idrottsmännens tid i rampljuset är kort, ger en olympisk triumf löfte om ära och rikedom. De olympiska spelen i Barcelona utgjorde inget undantag. En del av idrottsstjärnorna tjänade redan miljoner kronor på kontrakt för sportkläder, löparskor, solglasögon och till och med elektronisk utrustning.
Hängivenhet — nyckeln till olympisk ära
Även om många idrottsmän — i synnerhet gymnaster och simhoppare — tycks utföra sina bragder med stor lätthet, ligger många års mödosam träning bakom prestationerna. En del har tränat sedan de var fem år gamla. Och idrotten måste obönhörligt gå före allt annat, om en idrottsman vill smaka framgångens sötma.
Den spanske simmaren Martín López Zubero, som vann 200 meter ryggsim, sade — kanske med någon överdrift: ”Jag har tillbringat en tredjedel av mitt liv i vattnet.” Hans träningspass börjar klockan fem på morgonen, och han beräknar att han har simmat 8.000 kilometer på bara lite över ett år.
Träning innebär lidande, inte bara försakelse. Jackie Joyner-Kersee, som vann guld i damernas sjukamp i Söul och Barcelona, säger: ”Tävlingen är glamorös. Träningen är det inte. ... Fråga vilken idrottare som helst: vi har värk allihop hela tiden. Jag begär av min kropp att den skall klara sju olika uppgifter. Att begära av den att den inte skall värka vore för mycket.” I synnerhet gymnaster måste vara tålamodets mästare. De måste genomföra sitt träningsprogram två gånger om dagen trots smärtor från stukade vrister, sträckta muskler och ligament och till och med stressfrakturer. Men när allt kommer omkring är det den sortens hängivenhet som skapar vinnarna och skådespelet.
Olympiskt glitter och guld
Det råder inget tvivel om att det olympiska skådespelet kan vara imponerande. Det skapar spännande ögonblick för publiken och bjuder på häpnadsväckande idrottsliga prestationer. Barcelona utgjorde inget undantag.
Vitalij Sjerbo, gymnast från Vitryssland, slog alla rekord när han tog sex guldmedaljer av åtta möjliga i herrarnas gymnastik. Den kinesiske gymnasten Li Xiaosahuang gjorde en fenomenal trippelsaltomortal i fristående. Carl Lewis skrev olympisk historia genom att vinna längdhoppet tredje gången i rad. Å andra sidan blev den japanska silvermedaljören i damernas maraton, Yuko Arimori, föremål för ovationer från publiken för sin artighet. Trots att hon var utmattad, sprang hon ett varv runt stadion och bugade på japanskt manér för publiken och sedan också för segraren.
De kommersiella möjligheter som de olympiska spelen erbjuder har inte förbisetts av de multinationella företagen. De betalar enorma summor för att få sola sig i den olympiska ärans glans genom att sponsra själva spelen eller nationella olympiska lag.
Vägen till ära via droger
Obarmhärtig träning och naturlig förmåga — hur viktigt det än är — är inte de enda nycklarna till olympiska framgångar. Många idrottsmän sätter sin lit till droger för att få ett försprång i konkurrensen. Drogerna kan vara anabola steroider eller mänskligt tillväxthormon som bygger upp musklerna (speciellt populärt bland tyngdlyftare, hoppare och kastare); betablockerare som dämpar hjärtverksamheten (vilket förbättrar resultaten för skyttar); eller erytropoietin som stimulerar produktionen av röda blodkroppar (vilket gynnar cyklister och långdistanslöpare).
Trots att idrottsmännen är medvetna om riskerna, är pressen att använda förbjudna droger enorm. Den tyska idrottskvinnan Gaby Bussmann, lagkamrat till Birgit Dressel som dog år 1987 på grund av att hon använt 20 olika droger, förklarar: ”I vissa grenar är det svårt att komma med i OS utan hjälp av droger.”
Idrottsmännens tränare är ofta inblandade i dopingen; det kan till och med vara de som rekommenderar doping. Den före detta östtyske tränaren Winfried Heinicke medger: ”Jag sade åt dem att om de ville vara med i OS måste de göra det.” Det är tydligt att ett stort antal tävlande värderar segern högre än ärligheten — till och med högre än hälsan. En nyligen företagen undersökning visade att 52 procent av de toppidrottsmän som tillfrågades skulle använda en hypotetisk mirakeldrog om den garanterat gjorde dem till segrare, även om den dödade dem efter fem ärorika år i toppen.
Den brittiske sprintern Jason Livingston skickades hem från Barcelona i vanära, sedan det visat sig att hans dopingtest var positivt och innehöll anabola steroider. Harry Reynolds från Förenta staterna, världsrekordhållare på 400 meter, deltog aldrig i OS. Han fälldes för doping år 1990 och fick två års avstängning, vilket inte bara kostade honom en eventuell olympisk medalj, utan också miljontals kronor i förlorat stöd från sponsorer.
Men de flesta som använder dopingpreparat avslöjas inte. Trots att närmare 2.000 dopingtester gjordes under spelen i Barcelona, kunde oärliga idrottare undgå upptäckt genom att använda droger som inte kan spåras i urinproven. ”Lystnaden efter seger och pengar har avslöjat en skum värld där det blir svårt att skilja på etik och oärlighet”, skrev den spanska dagstidningen El País.
Många tog naturligtvis medalj, inte på grund av droger, utan på grund av många års självuppoffringar. Är äran verkligen värd uppoffringarna?
En bestående ära
Gail Devers, som överraskande vann damernas 100 meter, jublade efter sin seger. ”Om det är någon som tror att drömmar går i uppfyllelse, så är det jag”, sade hon. Mindre än två år tidigare kunde hon knappast gå, och det var tal om att amputera hennes fötter på grund av komplikationer i samband med att hon behandlades för ”Basedows” sjukdom eller giftstruma. Pablo Morales, som hade dragit sig tillbaka från tävlingssimningen men börjat träna igen bara ett år tidigare och vann guld på 100 meter fjärilsim, instämde: ”Det blev min tur till sist, drömmen blev verklighet”, sade han.
Det är ofrånkomligt att de flesta idrottsmän aldrig kommer att bli olympiska mästare. En del anser visserligen att ”det viktigaste i de olympiska spelen är inte att vinna, utan att vara med”. Men andra idrottsmän, som hade räknat med att bli mästare, återvände hem med grusade förhoppningar. Tyngdlyftaren Ibragim Samadov längtade hett efter en guldmedalj — men han kom bara trea i sin klass. ”Med en guldmedalj kunde jag ha styrt mitt liv, studerat till ett yrke, hjälpt min familj. Nu vet jag inte vad jag skall göra”, suckade han. Och även segrarna går en traumatisk tid till mötes när deras prestationsförmåga börjar avta.
Den före detta sovjetiska tennisspelaren Anna Dmitrieva sade: ”[Den sovjetiska] idrottsorganisationen brydde sig inte om människorna. Man sade bara: ’Om du försvinner, så hittar vi 10 andra som är lika bra som du.’” Henry Carr, som tog två guldmedaljer i Tokyo år 1964, medgav: ”Även när man blir bäst, är det ett bedrägeri. Varför det? Därför att det inte är bestående och inte heller verkligt tillfredsställande. Stjärnorna blir snart ersatta med andra och blir i allmänhet bortglömda.”
Flyktig olympisk ära kan inte jämföras med belöningen evigt liv som Gud lovar dem som tjänar honom. Den belöningen kräver andlig snarare än idrottslig träning. Paulus skrev därför till Timoteus: ”Den kroppsliga övningen [ordagrant: ”övningen som gymnast”] är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Timoteus 4:8.
De olympiska spelen hyllar nyttan av kroppslig övning eller träning — vilken i bästa fall är tillfällig. Spelen visar världen vad idrottsmän kan åstadkomma genom hängivenhet och självförsakelse. De egenskaperna är också nödvändiga om man skall segra i det kristna loppet. Det loppet kommer, till skillnad från någon av de olympiska grenarna, att medföra bestående nytta för alla som deltar i loppet. De kristna gör därför väl i att efterlikna, inte idrottsmännen, utan Jesus Kristus, genom att ”fullända ... [sin] utbildning” och ”med uthållighet löpa ... [sitt] tävlingslopp”. — 1 Petrus 5:10; Hebréerna 12:1.
[Bilder på sidan 23]
Simhoppare tävlar i OS. Barcelona i bakgrunden
[Bildkälla]
Foton: Sipa Sport
[Bild på sidan 24]
Tävlingsmoment på barren
[Bildkälla]
Foto: Sipa Sport
[Bild på sidan 25]
I finalen på 100 meter vann löparen längst till höger guld
[Bildkälla]
Foto: Sipa Sport