”Mitt älskade och trogna barn i Herren”

TIMOTEUS lämnade sitt hem med stadiga steg och kände sig förväntansfull inför framtiden. Tillsammans med sina reskamrater korsade han fälten han kände utan och innan. I dalgången bakom honom krympte hemstaden Lystra. Timoteus kunde inte låta bli att le när han tänkte på hur hans mamma och mormor hade strålat av stolthet och knappt kunnat hålla tillbaka tårarna när han tog farväl. Skulle han vända sig om och vinka en sista gång?

Med jämna mellanrum log Paulus uppmuntrande mot Timoteus. Han visste att Timoteus fortfarande var ganska blyg, men han var glad över att den unge mannen så gärna ville följa med på resan. Timoteus var ganska ung, kanske fortfarande i tonåren eller strax över tjugo, och han tyckte om och såg upp till Paulus enormt mycket. Nu hade han och Paulus gett sig av på en resa som skulle ta honom hundratals mil hemifrån. Resan skulle innebära sträckor både till fots och till havs och kantas av faror. Egentligen hade Timoteus ingen aning om ifall han någonsin skulle få se sitt hem igen.

Varför valde Timoteus ett sådant liv? Vilka välsignelser skulle kunna väga upp allt han nu behövde avstå från? Och hur kan vi efterlikna hans tro?

Låt oss gå tillbaka i tiden ett par, tre år. Vi befinner oss i Lystra, staden som Timoteus antagligen kom ifrån. Den lantliga staden låg i en avskild, bördig dal. Invånarna där kan mycket väl ha förstått grekiska, men det gängse språket var lykaoniska. En dag kokade den annars så lugna lilla staden. Från den större grannstaden Ikonion kom två kristna missionärer, Paulus och Barnabas. När Paulus predikade för folket fick han syn på en lam man som visade tro. Paulus utförde ett underverk och botade mannen! (Apostlagärningarna 14:5–10)

I trakten kring Lystra florerade myter och legender om gudar som förklätt sig till människor och besökt nejden. Många i Lystra trodde uppenbarligen på de myterna eftersom de fick för sig att Paulus var Hermes och att Barnabas var Zeus! De två ödmjuka missionärerna kunde med nöd och näppe hindra folket från att offra åt dem. (Apostlagärningarna 14:11–18)

Men för några i Lystra innebar inte den här händelsen ett besök av mytiska, hedniska gudar. För dem var det som hände något verkligt och fantastiskt. Bland dem som lyssnade uppmärksamt på Paulus och Barnabas var Eunike, en judinna som var gift med en icke-troende grek,a och hennes mamma Lois. Äntligen spreds nyheten som varenda trogen jude hade väntat på: Messias hade kommit och hade uppfyllt många profetior som fanns om honom i Skrifterna!

Tänk vilket avtryck Paulus besök måste ha gjort i Timoteus liv! Den unge mannen hade känt till de hebreiska skrifterna ända från sin ”tidiga barndom”. (2 Timoteus 3:15) Precis som sin mamma och mormor förstod han att Paulus och Barnabas berättade sanningen om Messias. Och tänk på den lame mannen som Paulus botade. Timoteus hade antagligen sett den mannen på Lystras gator hela sitt liv, och nu kunde alla se honom gå omkring för första gången någonsin! Inte konstigt att Eunike och Lois blev kristna och att Timoteus gick i deras fotspår. Både Lois och Eunike var verkligen positiva krafter i Timoteus liv. Har du barn, eller kanske till och med barnbarn? Då kan du lära dig mycket av de här kvinnorna.

De som blev kristna i Lystra måste ha tyckt att det var spännande att få veta mer om hoppet som fanns för Kristus lärjungar. Men de började också förstå att det skulle kosta på att vara en lärjunge. Fanatiska judiska motståndare från Ikonion och Antiokia kom till staden och jagade upp det ombytliga folket och vände dem emot Paulus och Barnabas. Det dröjde inte länge förrän våldsamma folkmassor kastade stenar på Paulus, som segnade ner. Folkhopen trodde att han var död och släpade ut honom ur staden. (Apostlagärningarna 14:19)

Lärjungarna i Lystra gick ut ur staden och samlades kring Paulus. Vilken lättnad de måste ha känt när han kvicknade till, kom på benen igen och modigt gick raka vägen tillbaka in i Lystra! Nästa dag reste han och Barnabas vidare till Derbe, där de predikade och gjorde nya lärjungar. Därefter såg de faran i vitögat och återvände till Lystra. Varför då? För att uppmuntra sina bröder. De ”styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro”, säger skildringen. Tänk dig hur den unge Timoteus storögt lyssnade medan Paulus och Barnabas förklarade att deras underbara framtidshopp mer än väl vägde upp allt de gick igenom för tillfället. De sa: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” (Apostlagärningarna 14:20–22, Bibel 2000)

Timoteus hade med egna ögon sett att Paulus levde upp till de orden. Paulus ryggade aldrig tillbaka, utan predikade modigt de goda nyheterna. Timoteus var väl medveten om att han skulle få motstånd från folk i Lystra om han följde Paulus exempel, kanske till och med från sin egen pappa. Men Timoteus tänkte inte låta sådana påtryckningar påverka hans tjänst för Gud. I dag finns det många ungdomar som liknar Timoteus. De väljer vänner som har stark tro, som kommer att uppmuntra och styrka dem. Och de vägrar låta motstånd få dem att sluta tjäna Gud!

Som det nämndes tidigare kom Paulus nästa besök antagligen två eller tre år senare. Föreställ dig begeistringen hemma hos Timoteus när Paulus kom, denna gång tillsammans med Silas. Paulus var säkert minst lika glad som de han besökte. Nu kunde han se frukten av de sanningsfrön han hade sått i Lystra. Där fanns Lois och Eunike, två lojala kristna kvinnor. De hade något som Paulus beundrade: en ”tro fri från hyckleri”. (2 Timoteus 1:5) Men hur var det med den unge Timoteus?

Paulus såg att Timoteus hade mognat avsevärt sedan sist. Den unge mannen var ”väl omtalad av bröderna i Lystra”, men också i Ikonion, som låg cirka tre mil mot nordost. (Apostlagärningarna 16:2) Hur hade han kunnat bygga upp ett så gott rykte?

Timoteus mamma och mormor hade från hans ”tidiga barndom” undervisat honom i ”de heliga skrifterna”, som innehöll visa, praktiska råd för barn och ungdomar. (2 Timoteus 3:15) Här är ett exempel: ”Kom ihåg din store Skapare i din ungdoms dagar.” (Predikaren 12:1) De orden fick en djupare innebörd för Timoteus sedan han blivit kristen. Han förstod att det bästa sättet att komma ihåg sin store Skapare var att dela med sig av de goda nyheterna om Guds son, Jesus. Pö om pö kom Timoteus över blygheten som höll honom tillbaka och började modigt predika de goda nyheterna om Jesus.

De ansvariga bröderna i församlingen lade märke till Timoteus framsteg. Det värmde säkert deras hjärtan att se hur han uppmuntrade andra runt omkring sig och hade ett gott inflytande på dem. Men det viktigaste av allt var att Jehova lade märke till Timoteus. Jehova låg bakom några förutsägelser om honom, som kan ha syftat på det slag av tjänst han skulle utföra för många församlingar. När Paulus kom på besök såg han att Timoteus kunde bli en bra följeslagare till honom på hans missionsresor. Bröderna i Lystra höll med. De lade sina händer på den unge mannen, något som visade att han fick en särskild uppgift i Jehovas tjänst. (1 Timoteus 1:18; 4:14)

Man kan tänka sig att Timoteus kände sig både ödmjuk och spänd inför det stora förtroendet och ansvaret. Men han ställde upp.b Hur skulle Timoteus icke-troende pappa reagera på sin sons nya kall att bli en resande tillsyningsman? Han hade säkert helt andra planer för sin son. Och hur skulle Timoteus mamma och mormor reagera? Var de sprickfärdiga av stolthet samtidigt som de försökte dölja hur oroliga de var för hans säkerhet? Det hade i så fall varit helt naturligt.

Det vi med säkerhet vet är att Timoteus gav sig av. I inledningen av den här artikeln beskrevs morgonen då han lämnade Lystra bakom sig och började ett nytt liv som Paulus reskamrat. Varje steg på de grusiga, dammiga vägarna var ett steg längre bort från hemmets trygga vrå och ett steg närmare ovissheten. En dagsresa senare nådde de tre männen Ikonion. Timoteus iakttog Paulus och Silas när de förmedlade de senaste anvisningarna från den styrande kretsen i Jerusalem och stärkte tron hos de kristna på platsen. (Apostlagärningarna 16:4, 5) Men det här var bara början.

Missionärerna besökte först församlingarna i Galatien. Därefter vek de av från den breda romerska stenvägen och gick hundratals kilometer över Frygiens vidsträckta högslätter, först norrut och sedan västerut. Guds heliga ande visade vägen när de tog sig till Troas och gick ombord på en båt som seglade mot Makedonien. (Apostlagärningarna 16:6–12) Vid det laget hade Paulus sett hur användbar Timoteus var och kunde därför lämna honom i Berea tillsammans med Silas. (Apostlagärningarna 17:14) Senare kunde han rentav skicka honom ensam till Thessalonike. Där följde Timoteus de exempel han så noga hade iakttagit och byggde upp tron hos de kristna. (1 Thessalonikerna 3:1–3)

Paulus skrev senare om Timoteus: ”Jag har nämligen ingen som är så stämd som han, ingen som så uppriktigt kommer att bry sig om det som rör er.” (Filipperna 2:20) Timoteus goda rykte hade inte kommit till av sig självt. Han hade förtjänat det genom att vara arbetsam, ödmjuk och uthållig i svåra tider. Vilket bra exempel för barn och ungdomar i dag! Är du ung? Glöm aldrig att ditt rykte till stor del ligger i dina egna händer. Du har stora möjligheter att skapa dig ett gott rykte genom att sätta Jehova främst i livet och behandla andra omtänksamt och respektfullt.

Under en period på 14 år hade Timoteus möjlighet att spendera väldigt mycket tid med sin vän Paulus. Han fick känna på vad det arbete som Paulus utförde innebar, både fördelarna och nackdelarna. (2 Korinthierna 11:24–27) Vid ett tillfälle satt Timoteus till och med i fängelse för sin tro. (Hebréerna 13:23) Dessutom älskade han sina bröder och systrar lika djupt och innerligt som Paulus gjorde. Paulus skrev till honom: ”Jag kommer ihåg dina tårar.” (2 Timoteus 1:4) Ja, i likhet med Paulus lärde sig Timoteus att gråta ”med dem som gråter”. Han visade empati och kunde verkligen uppmuntra och trösta andra. (Romarna 12:15) Vilket fint exempel!

Det är inte förvånande att Timoteus med tiden blev en enastående tillsyningsman. Paulus gav honom i uppdrag att besöka församlingar för att uppmuntra och styrka vännerna. Dessutom blev han betrodd med ansvaret att förordna kvalificerade män till äldste och församlingstjänare. (1 Timoteus 5:22)

Paulus kände starkt för Timoteus och gav honom många värdefulla råd. Han uppmuntrade Timoteus att ta allvarligt på sitt förordnande och att fortsätta växa och göra andliga framsteg. (1 Timoteus 4:15, 16) Han sa också att han inte skulle låta sin unga ålder, och kanske en viss osäkerhet, hålla honom tillbaka när han behövde stå upp för det som var rätt. (1 Timoteus 1:3; 4:6, 7, 11, 12) Paulus gav även råd om hur han skulle kurera ett återkommande hälsoproblem, som möjligtvis var en magåkomma. (1 Timoteus 5:23)

Det kom en tid när Paulus förstod att han snart skulle dö, antagligen genom avrättning. Han skickade ett sista inspirerat brev till Timoteus där han vädjade: ”Försök komma hit snart.” (2 Timoteus 4:9, Bibel 2000) Paulus tyckte väldigt mycket om Timoteus och kallade honom sitt ”älskade och trogna barn”. (1 Korinthierna 4:17) Inte undra på att han ville ha Timoteus vid sin sida i den här svåra stunden! Hur är det med oss? Vänder sig andra till oss när de har det jobbigt? Det är en bra fråga att ställa sig.

Hann Timoteus fram till Paulus i tid? Vi vet inte. Men vi vet att han alltid gjorde vad han kunde för att trösta och uppmuntra Paulus och många andra. Han levde verkligen upp till sitt namn, som betyder ”en som ärar Gud”. Oavsett om vi är unga eller gamla kan vi efterlikna hans enastående tro.