Visa ifrån dig de osanna historierna

BIBELN är full av erfarenheter och berättelser som gäller människor. Vi inte bara gläder oss åt att läsa sådant, utan vi drar också nytta av det. Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Rom: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp.” — Romarna 15:4.

Paulus bidrog själv med att berätta erfarenheter. Vi läser om Paulus och Barnabas vid avslutningen av deras första missionsresa: ”När de hade kommit fram [till Antiokia i Syrien] och hade samlat ihop församlingen, började de berätta om de många ting, som Gud hade gjort med hjälp av dem.” (Apostlagärningarna 14:27) Man undrar inte på att bröderna blev mycket uppmuntrade av dessa erfarenheter.

Alla erfarenheter är emellertid inte uppbyggande. Under inspiration tillrådde Paulus Timoteus: ”Visa ifrån dig de osanna historier som kränker det som är heligt och som gamla kvinnor berättar.” (1 Timoteus 4:7) Och till Titus skrev han att lojala kristna bör se till att de ”inte ägnar uppmärksamhet åt judiska fabler och bud givna av människor som vänder sig bort från sanningen”. — Titus 1:14.

Vad var de här osanna historierna eller fablerna? Båda orden kommer från det grekiska my·thos (”myt”). I Illustrerat Bibellexikon heter det att detta ord betecknar ett ”religiöst påfund utan samband med sanningen och verkligheten”.

Världen på Paulus’ tid var full av sådana historier. Ett exempel är den apokryfiska boken Tobit, som sannolikt skrevs mer än två hundra år före Paulus’ tid. I denna historia berättas det om Tobit, en from jude, som blir blind när en sparvs spillning faller på hans ögon. Senare sänder han sin son, Tobias, att inkassera en skuld. På vägen skaffar sig Tobias efter vägledning av en ängel hjärtat, levern och gallan av en fisk. Därnäst träffar han på en änka, som trots att hon varit gift sju gånger förblir jungfru därför att var och en av hennes män blev dödad av en ond demon under bröllopsnatten. På ängelns uppmaning gifter sig Tobias med henne och driver bort demonen genom att förbränna fiskens hjärta och lever. Med fiskgallan återställer Tobias sedan sin fars syn.

Det är tydligt att denna saga inte är sann. Förutom sin fantasifulla karaktär och sin vädjan till vidskepelse innehåller den villfarelse. I skildringen sägs det till exempel att Tobit bevittnade både de norra stammarnas uppror och israeliternas landsförvisning till Nineve, händelser i Israels historia som var skilda från varandra av 257 år. Likväl sägs det i historien att Tobit var 112 år gammal vid sin död. — Tobit 1:4, 11; 14:1.

Sådana fabler är främmande för det sanningsenliga ”mönstret av sunda ord” som Guds sanna tjänare förkunnade. (2 Timoteus 1:13) De är alster av inbillning, i strid med historiska fakta, av det slag som berättades av ogudaktiga gamla kvinnor. Sådana historier skulle de kristna visa ifrån sig.

Sanningens ord prövas

Det finns gott om liknande historier i våra dagar. Paulus skrev: ”Det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran, utan ... skall vända sina öron bort från sanningen och vända sig till osanna historier.” (2 Timoteus 4:3, 4) I vissa delar av jorden är övernaturliga berättelser vitt spridda och populära. De kristna är därför förståndiga om de, när det gäller religiösa historier, ”prövar ... orden” för att se om de är i harmoni med Bibeln. — Job 12:11.

Många är uppenbarligen inte det. På många håll i världen är det exempelvis vanligt att man får höra historier som stöder föreställningen att människosjälen är odödlig. I dessa historier beskrivs det hur en människa dör och sedan återkommer i ett nyfött spädbarns kropp, som en ande, som ett djur eller som en person på något annat håll.

Guds ord visar emellertid att människosjälar inte är odödliga; själar dör. (Hesekiel 18:4) Dessutom heter det i Bibeln att de döda är livlösa i graven, ur stånd att tänka, tala eller göra någonting. (Predikaren 9:5, 10; Romarna 6:23) De som blir förledda av osanna historier till att främja föreställningen att själen är odödlig har därför, som Paulus sade, förmåtts att ”vända sig” bort från den ”sunda läran” i Bibeln.

Berättelser om övernaturliga ting

Andra historier tar inriktning på häxors och trollkarlars handlingar. På sina håll i Afrika sägs dessa ondskans agenter vara utrustade med förmåga att förvandla sig själva eller andra till reptiler, apor och fåglar, att flyga genom luften för att fullgöra sina uppdrag, att visa sig och försvinna, att gå genom väggar och att se föremål som ligger nergrävda i marken.

Den stora förekomsten av sådana historier och den omfattande tron på dem kanske kan påverka också några i den kristna församlingen till att tro att de är sanna. De kanske tänker att fastän normala människor inte kan göra sådant, kan de som får övermänsklig kraft från andeskapelser, demonerna, göra det. En skenbar grund för den slutsatsen är 2 Thessalonikerna 2:9, 10, som lyder: ”Den laglöses närvaro är enligt Satans verksamhet åtföljd av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och förebud och av varje orättfärdigt bedrägeri för dem som är på väg att förgås, till gengäld för att de inte tog emot kärleken till sanningen, så att de kunde bli räddade.”

Även om det är sant att det här skriftstället visar att Satan kan göra kraftgärningar, visar det att Satan också är upphovsmannen till ”lögnaktiga tecken och förebud” och till ”orättfärdigt bedrägeri”. Det visas konsekvent i Bibeln att Satan är ärkebedragaren som ”vilseleder hela den bebodda jorden”. (Uppenbarelseboken 12:9) Han är en mästare i att få folk att tro sådant som inte är sant.

På grund av detta är även vittnesbörd och bekännelser av sådana som varit inblandade i spiritism och trolldom ofta långt ifrån tillförlitliga. Sådana människor tror kanske uppriktigt att de har sett, hört eller upplevt vissa saker, men i själva verket har de inte gjort det. Det finns till exempel sådana som tror att de har talat med döda människors andar. Men de tar fel, är bedragna, offer för sataniskt narrspel. De döda, heter det i Bibeln, ”far ner i det tysta”. — Psalm 115:17.

På grund av Djävulens bedrägliga förflutna måste varje fall av berättelser om övernaturliga ting betraktas med misstänksamhet. De flesta är påfund av vidskepliga inbillningar, överdrivna genom att ha berättats om och om igen.

Att man ger spridning åt sådana fabler främjar lögnens faders, Satans, Djävulens, intressen. (Johannes 8:44) De stimulerar intresset för ockulta vanor som är avskyvärt för Jehova. (5 Moseboken 18:10—12) De snärjer människor i ett nät av fruktan och vidskepelse. Det är inte överraskande att Paulus gav de kristna rådet att ”inte ... ägna uppmärksamhet åt osanna historier”. — 1 Timoteus 1:3, 4.

Förkasta demoners vittnesbörd

Men hur är det då om historierna tycks vara sanna? Ibland berättas erfarenheter där andar eller spiritister erkänner Jehovas överhöghet och hans vittnens sannfärdighet. Bör de kristna upprepa sådana historier?

Nej, det bör de inte. Vi läser i Bibeln att när orena andar ropade att Jesus var Guds Son, ”uppmanade han dem allvarligt att inte göra honom känd”. (Markus 3:12) Likaledes, när en spådomsdemon förmådde en flicka att identifiera Paulus och Barnabas som ”slavar åt Gud den Högste” och som förkunnare av ”räddningens väg”, drev Paulus ut anden ur henne. (Apostlagärningarna 16:16—18) Varken Jesus eller Paulus eller någon annan av bibelskribenterna tillät demonerna att vittna om Guds uppsåt eller om hans utvalda tjänare.

Det är också värt att lägga märke till att Jesus Kristus hade levt i andevärlden innan han kom till jorden. Han hade känt Satan personligen. Men Jesus underhöll inte sina lärjungar med historier om Satans verksamhet, och han försåg dem inte heller med några detaljer om vad Satan kunde och inte kunde göra. Satan och hans demoner var inte Jesu vänner. De var utstötta, upprorsmakare, hatare av det som är heligt och Guds fiender.

Bibeln underrättar oss om det vi behöver veta. Den förklarar vilka demonerna är, hur de vilseleder människor och hur vi kan undvika dem. Den visar att Jehova och Jesus är mäktigare än demonerna. Och den lär oss att om vi lojalt tjänar Jehova, kan onda andar inte göra oss någon bestående skada. — Jakob 4:7.

De kristna visar därför på goda grunder ifrån sig osanna historier, historier som bara främjar deras intressen som motstår Gud. Alldeles som Jesus vittnade om sanningen, så vittnar hans efterföljare i våra dagar. (Johannes 18:37) Förståndigt hörsammar de det bibliska rådet: ”Vadhelst som är sant ... fortsätt att tänka på dessa ting.” — Filipperna 4:8.

[Bild på sidan 31]

De sanna kristna måste noggrant undvika alla manifesteringar av det ockulta