FÖREBUD

Något som förebådar en framtida situation eller händelse; också ett underverk.

I det hebreiska ordet mōfẹth ligger vanligtvis tanken på ett ”under” eller ”underverk”. Ordet används till exempel om de underverk som Mose och Aron utförde i Egypten. Men i några fall används ordet utan tvivel i betydelsen ”förebud”, till exempel när det gäller en profet eller en drömskådare som ger ett tecken eller ett ”förebud” (som skall uppfyllas i framtiden) för att ge stöd åt sin profetia. (5Mo 13:1–3)

Ett förebud (mōfẹth) kunde utgöras av en mirakulös handling som vittnade om övernaturlig kraft, som då Jehova fick Jerobeams altare att rämna. Det var ett förebud om att Jehova i framtiden skulle verkställa en större dom över detta altare och över dem som utförde tjänst vid det. (1Ku 13:1–5; jfr 2Ku 23:16–20, som visar hur detta gick i uppfyllelse omkring 300 år senare.) Ett förebud kunde också utgöras av en ovanlig handling, som då Jesaja gick omkring naken och barfota som ett förebud om de svårigheter som Egypten och Etiopien skulle drabbas av genom Assyriens kung (Jes 20:3–6) eller då Hesekiel gjorde ett hål i väggen (troligen väggen i det hus han bodde i) och förde ut sin packning genom det som ett förebud om att Juda skulle föras i landsflykt. (Hes 12:5–11; jfr Hes 24:18–27.)

Eftersom ett förebud är ett tecken som ger en föraning om vad som skall hända i framtiden, kan en skribent använda ordet mōfẹth (förebud, underverk) om en viss händelse eller situation och en annan använda ordet ’ōth (tecken). (Jfr 2Kr 32:24 med 2Ku 20:8, 9.) Ett ”tecken” kan ge oss upplysning om något i närvarande tid eller om något som kommer att ske i framtiden, medan ett ”förebud” huvudsakligen har med framtiden att göra. När något omtalas som ett ”tecken” framhävs tanken att det har en särskild innebörd, antingen det gäller nutiden eller framtiden. När något omtalas som ett ”förebud” framhävs tanken att det har med framtiden att göra.

När aposteln Petrus citerade Joel 2:30, som förutsäger ”förebud [plur. av hebr. mōfẹth] i himlen och på jorden”, skrev han om ”förebud [plur. av grek. tẹras] uppe i himlen och tecken [plur. av sēmeion] nere på jorden”. (Apg 2:14, 19) I de kristna grekiska skrifterna används tẹras alltid tillsammans med sēmeion (tecken), och båda orden står i plural. (Apg 7:36; 14:3; 15:12; 2Kor 12:12)

Ordet tẹras avser i sin grundbetydelse vilken som helst handling eller företeelse som väcker förundran, och därför är det helt riktigt översatt med ”under” några gånger. (Mt 24:24; Joh 4:48) Men när det är tydligt att handlingen eller företeelsen har med framtiden att göra har ordet också innebörden ”förebud”. De ”kraftgärningar och under [el.: ”förebud”] och tecken” som Gud gjorde genom Jesus visade att han var utsänd av Gud. (Apg 2:22, not) När Jesus genom att utföra underverk botade människor och till och med uppväckte döda väckte det inte bara förundran, utan det utgjorde också förebud om vad han skulle utföra i större skala i framtiden. (Joh 6:54; jfr Joh 1:50, 51; 5:20, 28.) En del av det han utförde var ett förebud om att han i framtiden som Guds överstepräst skulle förlåta synder och tjäna som domare. (Mt 9:2–8; Joh 5:1–24) Annat han utförde vittnade om den myndighet och makt han i framtiden skulle få för att ingripa mot Satan och hans demoner och slunga dem i avgrunden. (Mt 12:22–29; Lu 8:27–33; jfr Upp 20:1–3.) Alla dessa handlingar pekade fram emot att Jesus som Guds smorde kung skulle regera i Guds rike.

När Jesu lärjungar förkunnade om hans läror och om hans uppståndelse, understödde Gud på liknande sätt deras vittnesbörd ”genom både tecken och under [el.: ”förebud”] och olika slags kraftgärningar”. (Heb 2:3, 4; Apg 2:43; 5:12) Detta visade att Gud nu handlade med den nybildade kristna församlingen och var ett förebud om att han i framtiden skulle använda denna församling till att utföra hans vilja och avsikter. (Jfr Joh 14:12.)

I Israel hade det framträtt falska profeter, och det förutsagda avfallet inom den kristna församlingen skulle på liknande sätt leda till att en ”laglöshetens människa” framträdde, och dennes närvaro skulle bli uppenbar genom ”Satans verksamhet åtföljd av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och under”. (2Th 2:3–12) Dessa vittnesbörd som skulle understödja och främja avfallet skulle alltså inte vara svaga och obetydliga utan skulle tydligt visa vilken makt Satan har. Det skulle emellertid röra sig om lögnaktiga tecken och under, som var direkt falska eller som var vilseledande genom att de ledde till felaktiga slutsatser. Det skulle verka som om de vittnade om Guds välvilja och välsignelse, men i själva verket skulle de leda människor bort från livets källa och livets väg. (Jfr 2Kor 11:3, 12–15; se MAKT, KRAFT, KRAFTGÄRNINGAR; TECKEN; UNDER, UNDERVERK.)