GRUND

Det fundament eller underlag som en byggnad uppförs på och som har till uppgift att fördela byggnadens vikt på marken. Eftersom en byggnads stabilitet och hållfasthet till stor del beror på grundens stabilitet, måste grundläggningen utföras med stor omsorg. I Palestina var det viktigt med en bra grund, för byggnaden skulle inte bara stå emot regnoväder, starka vindar och översvämningar, utan också jordbävningar; landet ligger nämligen i ett jordbävningsområde. Flera av de hebreiska ord som återges med ”grund” eller ”grundval” kommer från rotordet jasạdh, som betyder ”grunda”, ”lägga grunden”, ”fastställa”. (Jes 23:13; 51:13; Ps 24:2) Motsvarande grekiska ord är themẹlios, och det används i sin bokstavliga betydelse i Apostlagärningarna 16:26.

När Jehova, den store byggmästaren, svarar Job ur stormvinden liknar han den bokstavliga jorden vid en byggnad. (Job 38:4–7) Även om jorden hänger på intet, har den så att säga varaktiga grundvalar som aldrig skall bringas att vackla; de oföränderliga lagar som styr universum håller den nämligen på plats, och Guds avsikt med jorden förblir oförändrad. (Job 26:7; 38:33; Ps 104:5; Mal 3:6) Å andra sidan bryter orättfärdighet och olydnad mot Guds lag ner de grundvalar som ger stabilitet åt ett land, så att den symboliska jordens grundvalar (människorna och deras etablerade system) bringas att vackla. (Ps 82; 11:3; Ord 29:4)

Jordens grundläggning skall inte förväxlas med ”världens grundläggning [grek.: katabolẹ̄s]”. Det framgår av Jesu ord i Lukas 11:48–51 att Abel levde vid världens grundläggning, så ordet ”världen” syftar här på mänskligheten. Jordklotet hade grundlagts långt tidigare. (Se ABEL nr 1; VÄRLD.)

Grundläggningen var tydligtvis en glädjerik händelse. När jordens grund lades ropade änglarna jublande ut sitt bifall. Och när grunden till Serubbabels tempel lades var det också stor glädje, även om de som hade sett det förra templets härlighet började gråta. (Job 38:4, 6, 7; Esr 3:10–13)

Salomo använde stora, dyrbara tillhuggna stenar till templets grund, och till det ”andliga hus” i vilket Jesu smorda efterföljare är ”levande stenar” har det också lagts en grund som är dyrbar för Gud. Jesus är själv grundhörnstenen, och på den grund som apostlarna och de kristna profeterna utgör blir resten av de heliga uppbyggda till ”en plats där Gud kan bo genom ande”. Alla ”stenarna” i detta andliga hus är utvalda av Jehova. (1Pe 2:4–6; Ef 2:19–22; se HÖRNSTEN.)

Det nya Jerusalems 12 symboliska grundstenar, som bär namnen på Lammets 12 apostlar, är också dyrbara stenar. (Upp 21:14, 19, 20) Det nya Jerusalem som beskrivs i Uppenbarelseboken består av de 144 000 som är trolovade med brudgummen. Det ”himmelska Jerusalem” som omnämns i Hebréerna 12:22 består av 144 001, då det ju även omfattar brudgummen, Kungen. Det var denna stad med ”verkliga grundvalar” som Abraham väntade på. (Heb 11:10) Hebréerbrevet och Uppenbarelseboken visar således att det ”himmelska Jerusalem” och det nya Jerusalem är nästan identiska.

Jesus, som i sin föremänskliga tillvaro hade arbetat vid sin Faders sida som en mästerlig arbetare när jordens grund lades, förstod till fullo värdet av en solid grund. (Ord 8:29, 30) Detta framgår av hans liknelse om den omdömesgille mannen som grävde djupt och lade grunden till sitt hus på klippan, medan den dåraktige mannen byggde sitt hus på sanden och fick lida stor förlust. (Mt 7:24–27; Lu 6:47–49) Och när Paulus liknade arbetet med att göra lärjungar vid byggnadsarbete, framhöll han att det var viktigt att bygga med eldhärdiga material på grunden, Jesus Kristus, för att inte lida förlust. (1Kor 3:10–15)

Paulus liknade också vissa elementära bibliska läror vid en grund, och han uppmanade hebréerna att inte stå stilla när de hade lärt känna det första av läran om Kristus, utan skynda framåt mot mogenhet. (Heb 6:1, 2; se HUS; JORDEN.)