AVGUD, AVGUDADYRKAN

En avgud är en bild, en avbildning av något eller en symbol som är föremål för dyrkan i stället för den sanne Guden eller vid sidan av honom. Det kan röra sig om något materiellt eller något inbillat. Avgudadyrkan kan rent allmänt sägas vara vördnad, kärlek, tillbedjan eller dyrkan riktad mot en avgud. Den är vanligen riktad mot en verklig eller förmodad högre makt – det kan vara något levande eller något man betraktar som levande (exempelvis en människa, ett djur eller en organisation), eller också kan det röra sig om något livlöst (exempelvis en kraft eller ett livlöst föremål i naturen). Avgudadyrkan är ofta förbunden med vissa formaliteter, ceremonier eller ritualer.

De hebreiska ord som används om avgudar säger ofta något om avgudarnas ursprung och värdelöshet eller är nedvärderande och uttrycker förakt. Exempelvis kan nämnas de ord som återges med ”skulpterad bild” eller ”huggen bild” (ordagr.: något som är hugget, utskuret); ”gjuten bild”, ”gjuten bildstod” eller ”gjuten avgud” (ordagr.: något som är gjutet eller uthällt); ”vedervärdig avgudabild”; ”tom avgud” (ordagr.: tomhet); och ”smutsig (dyngig) avgud”. När det gäller grekiskan är det ordet eidōlon som vanligen översätts med ”avgud”.

Inte alla bilder är avgudar. Att Guds lag förbjöd att man framställde bilder (2Mo 20:4, 5) innebar inte att all framställning av bilder eller statyer var förbjuden. Detta framgår av att Jehova senare gav israeliterna anvisning om att göra två keruber av guld till locket på förbundsarken och brodera bilder av keruber på tältboningens tio inre tältdukar och på förhänget mellan det heliga och det allra heligaste. (2Mo 25:18; 26:1, 31, 33) På liknande sätt var Salomos tempel, vars byggnadsplan David hade fått genom gudomlig inspiration (1Kr 28:11, 12), vackert utsmyckat invändigt med reliefer med keruber, palmfigurer och blomstergirlander. I det allra heligaste stod två keruber som var gjorda av trä från oljeträd och överdragna med guld. (1Ku 6:23, 28, 29) Det gjutna havet vilade på tolv koppartjurar, och sidoväggarna på de kopparvagnar som användes i templet var dekorerade med bilder av lejon, tjurar och keruber. (1Ku 7:25, 28, 29) På trappstegen upp till Salomos tron stod det tolv lejon. (2Kr 9:17–19)

Dessa bilder blev emellertid inte dyrkade som avgudar. Det var bara de tjänstgörande prästerna som såg bilderna inne i tältboningen och senare i templet. Det var bara översteprästen som gick in i det allra heligaste, och det gjorde han bara på den årliga försoningsdagen. (Heb 9:7) Det fanns därför ingen risk för att israeliterna skulle förledas att tillbe keruberna av guld i helgedomen. Dessa tjänade i första hand till att åskådliggöra de himmelska keruberna. (Jfr Heb 9:23, 24.) Att de inte skulle vördas framgår av att inte ens änglarna själva skulle tillbes. (Kol 2:18; Upp 19:10; 22:8, 9)

Det hände emellertid att bilder som ursprungligen inte framställdes för att bli vördade ändå dyrkades som avgudar. Den kopparorm som Mose gjorde i vildmarken blev senare tillbedd, och det var därför som den trogne kung Hiskia krossade den. (4Mo 21:9; 2Ku 18:1, 4) Den efod som domaren Gideon gjorde blev ”en snara” för honom och hans hushåll. (Dom 8:27)

Bilder som hjälpmedel i tillbedjan. Bibeln godkänner inte att man använder bilder som hjälpmedel när man vänder sig till Gud i bön. En sådan sedvänja strider mot principen att de som vill tjäna Jehova skall tillbe honom med ande och sanning. (Joh 4:24; 2Kor 4:18; 5:6, 7) Jehova tillåter inte att den sanna tillbedjan blandas med seder som har med avgudadyrkan att göra. Det framgår av att han fördömde kalvdyrkan, trots att israeliterna hade förbundit hans namn med den. (2Mo 32:3–10) Jehova delar inte sin ära med huggna bilder. (Jes 42:8)

Bibeln innehåller inte ett enda exempel på att trogna tjänare åt Jehova använde synliga hjälpmedel för att be till Gud eller utövade någon form av relativ tillbedjan. Någon kanske hänvisar till Hebréerna 11:21 i den katolska Douayöversättningen, där det står: ”I tro välsignade den döende Jakob var och en av Josefs söner och tillbad änden av hans stav.” (Se också J. P. E. Benelius svenska översättning.) I en fotnot sägs det sedan att Jakob visade änden av Josefs stav relativ ära och vördnad, och det sägs: ”Somliga översättare, som inte är välvilligt inställda till denna relativa ära, har förvanskat texten genom att översätta den: han tillbad, i det han stödde sig mot änden av sin stav.” Denna och liknande återgivningar är emellertid inte, som det hävdas här, en förvanskning av texten, utan stämmer överens med tanken i den hebreiska texten i 1 Moseboken 47:31 och har använts även i ett antal katolska översättningar, däribland The Jerusalem Bible.

Former av avgudadyrkan. Bland de former av avgudadyrkan som nämns i Bibeln finns sådana motbjudande sedvänjor som ceremoniell prostitution, barnoffer, dryckenskap och blodigt självplågeri. (1Ku 14:24; 18:28; Jer 19:3–5; Hos 4:13, 14; Am 2:8) Man vördade avgudarna genom att äta och dricka vid fester eller ceremonier till deras ära (2Mo 32:6; 1Kor 8:10), böja sig ner för dem, offra åt dem, sjunga och dansa inför dem och kyssa dem (2Mo 32:8, 18, 19; 1Ku 19:18; Hos 13:2). Man dyrkade falska gudar även genom att duka bord åt dem (Jes 65:11), utgjuta dryckesoffer, göra offerkakor och frambära rökoffer (Jer 7:18; 44:17) och genom att gråta över dem vid religiösa ceremonier (Hes 8:14). Vissa handlingar, som att tatuera kroppen, rista märken på sig, raka sig skallig i pannan, klippa håret kort vid tinningarna och förstöra kanten av skägget, var förbjudna i lagen, och det är möjligt att detta åtminstone delvis berodde på att sådana handlingar förknippades med de avgudiska sederna hos grannfolken. (3Mo 19:26–28; 5Mo 14:1)

Det finns också mer försåtliga former av avgudadyrkan. Vinningslystnad och habegär är avgudadyrkan (Kol 3:5), eftersom det man eftersträvar avleder ens uppmärksamhet från Skaparen och därigenom blir en avgud. I stället för att tjäna Jehova troget kan man bli slav åt sin egen buk, dvs. åt sitt eget köttsliga begär, och göra den till sin gud. (Rom 16:18; Flp 3:18, 19) Eftersom kärlek till Skaparen visas genom lydnad (1Jo 5:3), är upproriskhet och det ”att förmätet tränga sig fram” jämförbart med avgudadyrkan (1Sa 15:22, 23).

Avgudadyrkan före syndafloden. Avgudadyrkan började inte i den synliga världen utan i den osynliga. En härlig andevarelse utvecklade ett begär efter att vara lik den Högste. Hans begär var så starkt att det ledde honom bort från Jehova Gud, och han blev en avgudadyrkare som gjorde uppror mot Jehova. (Job 1:6–11; 1Ti 3:6; jfr Jes 14:12–14; Hes 28:13–15, 17.)

På liknande sätt gjorde Eva sig till den första avgudadyrkaren bland människorna. Hon fick begär till den förbjudna frukten, och det orätta begäret fick henne att överträda Guds bud. När Adam på liknande sätt lät ett själviskt begär tränga undan kärleken till Jehova och bröt mot Guds bud, gjorde han sig också skyldig till avgudadyrkan. (1Mo 3:6, 17)

Sedan upproret i Eden är det mycket få människor som har hållit sig rena från avgudadyrkan. På Adams sonson Enos tid utövade man uppenbarligen en form av avgudadyrkan. ”Vid den tiden började man anropa Jehovas namn.” (1Mo 4:26) Men man anropade tydligen inte Jehova i tro, som den rättfärdige Abel hade gjort många år tidigare med det resultatet att han dog som martyr för sin bror Kains hand. (1Mo 4:4, 5, 8) Det som började på Enos tid tycks ha varit en form av falsk tillbedjan som innebar att Jehovas namn missbrukades eller användes på ett orätt sätt. Det är möjligt att människor använde Jehovas namn om sig själva, om andra människor (och menade sig tillbe Gud genom dem) eller om avgudabilder (genom att använda dem som synliga hjälpmedel i sina försök att tillbe den osynlige Guden).

I vilken utsträckning avgudadyrkan utövades från Enos tid och fram till den stora översvämningen framgår inte av den bibliska skildringen. Men situationen måste gradvis ha försämrats, för på Noas tid ”såg Jehova att människans ondska var mycket stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar bara var ond hela tiden”. Förutom människornas nedärvda syndfulla benägenhet utövade de materialiserade änglarna, som hade umgänge med människornas döttrar, och deras bastardavkomma, nefilim, ett starkt negativt inflytande. (1Mo 6:4, 5)

Avgudadyrkan på patriarkernas tid. Trots att alla människor som hade varit avgudadyrkare dog i översvämningen, uppstod avgudadyrkan på nytt, under ledning av Nimrod, ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1Mo 10:9) Det var utan tvivel under Nimrods ledning som man började bygga Babel och tornet i den staden (sannolikt en ziggurat ämnad för avgudadyrkan). Byggarnas planer kullkastades emellertid när Jehova förbistrade deras språk. När de inte längre kunde förstå varandra upphörde de efter hand att bygga på staden och spred ut sig. Men den avgudadyrkan som hade börjat i Babel dog inte ut. Vart byggarna än begav sig tog de med sig sina falska religiösa uppfattningar. (1Mo 11:1–9; se GUDAR OCH GUDINNOR.)

Nästa stad som nämns i Bibeln, kaldéernas Ur, präglades inte heller av tillbedjan av den sanne Guden, Jehova. Arkeologiska utgrävningar där har visat att månguden Sin var stadens skyddsgud. Det var här som Tera, Abrams (Abrahams) far, bodde. (1Mo 11:27, 28) Med tanke på att Tera var omgiven av avgudadyrkare är det möjligt att han själv deltog i avgudadyrkan, vilket Josuas ord till israeliterna flera hundra år senare antyder: ”Det var på andra sidan Floden [Eufrat] som era förfäder bodde för länge sedan, Tera, Abrahams far och Nahors far, och de tjänade andra gudar.” (Jos 24:2) Abraham däremot visade tro på den sanne Guden, Jehova.

Överallt dit Abraham och senare hans avkomlingar kom stötte de på avgudadyrkan som var påverkad av det ursprungliga avfallet i Babel. Det fanns därför hela tiden en fara för att de skulle kunna bli besmittade av falsk tillbedjan. Även Abrahams släktingar hade avgudar. Laban, som var svärfar till Abrahams sonson Jakob, ägde terafimbilder, dvs. husgudar. (1Mo 31:19, 31, 32) Jakob själv fann det nödvändigt att befalla medlemmarna av sitt hushåll att göra sig av med alla sina främmande gudar, och han gömde de avgudar man lämnade till honom. (1Mo 35:2–4) Det är möjligt att han gjorde så för att ingen i hans hushåll skulle återanvända metallen som något som var av särskilt värde för att det hade använts vid avgudadyrkan. Berättelsen nämner inte om Jakob först smälte eller slog sönder gudabilderna.

Avgudadyrkan och Guds förbundsfolk. Precis som Jehova hade sagt till Abraham blev Abrahams avkomlingar, israeliterna, bofasta främlingar i ett land som inte var deras, nämligen Egypten, där de blev förtryckta. (1Mo 15:13) I Egypten kom de i kontakt med grov avgudadyrkan, för framställningen av gudabilder var mycket utbredd i det landet. Många av de gudar som tillbads där avbildades med djurhuvuden, däribland Bastet med katthuvud, Hathor med kohuvud, Horus med falkhuvud, Anubis med schakalhuvud (BILD, bd 1, sid. 946) och Thoth med ibishuvud, för att nämna några få. Djur som levde i havet, i luften och på land blev vördade, och ”heliga” djur blev mumifierade när de dog.

Den lag som Jehova gav sitt folk när han hade befriat dem ur Egypten fördömde tydligt de avgudiska sedvänjor som var så vanliga bland forntidens folk. Det andra av de tio buden förbjöd uttryckligen att man gjorde sig skulpterade bilder eller avbildningar av något som helst i himlen, på jorden eller i vattnet för att tillbe dem. (2Mo 20:4, 5; 5Mo 5:8, 9) I sina sista förmaningar till israeliterna betonade Mose att det är omöjligt att göra en bild av den sanne Guden, och han varnade dem för avgudadyrkans snara. (5Mo 4:15–19) För att ytterligare skydda israeliterna från att tillbe avgudar sade han att de inte fick ingå förbund med de hedniska invånarna i det land de skulle dra in i och inte heller knyta släktskapsband med dem; i stället skulle de tillintetgöra dem. Allt som hade anknytning till avgudadyrkan – altaren, heliga stoder, heliga pålar och skulpterade bilder – skulle förstöras. (5Mo 7:2–5)

Moses efterträdare Josua samlade alla Israels stammar i Sikem och uppmanade dem att göra sig av med de falska gudarna och tjäna Jehova troget. Folket gick med på detta och fortsatte att tjäna Jehova så länge Josua levde och så länge de äldste som levde kvar efter Josua var i livet. (Jos 24:14–16, 31) Men därefter ägde ett stort avfall rum. Folket började tillbe kanaaneiska gudar – Baal, Ashtoret och Ashera, representerad av den heliga pålen. Jehova gav därför israeliterna i deras fienders hand. Men när de ändrade sinne reste han i sin barmhärtighet upp domare som befriade dem. (Dom 2:11–19; 3:7; se ASHTORET; BAAL nr 4; HELIG PÅLE; HELIG STOD.)

Under kungarnas styre. Under Israels första kungar, Saul, hans son Is-Boset och David, sägs det inget om att avgudadyrkan utövades i någon större omfattning bland israeliterna. Det finns dock tecken på att avgudadyrkan inte var helt försvunnen. Exempelvis hade Sauls egen dotter, Mikal, en terafimbild. (1Sa 19:13; se TERAFIMBILDER.) Det var först mot slutet av Davids son Salomos regering som man började utöva avgudadyrkan helt öppet. Det var kungen själv som bidrog till detta genom att han under inflytande av sina många utländska hustrur godtog avgudadyrkan och byggde offerhöjder åt Ashtoret, Kemosh och Milkom (Molek). Folket i allmänhet anslöt sig till den falska tillbedjan och böjde sig ner för dessa avgudar. (1Ku 11:3–8, 33; 2Ku 23:13; se KEMOSH; MOLEK.)

På grund av denna avgudadyrkan tog Jehova tio stammar från Salomos son Rehabeam och gav dem åt Jerobeam. (1Ku 11:31–35; 12:19–24) Trots att Jerobeam blev försäkrad om att hans kungadöme skulle bestå om han fortsatte att tjäna Jehova troget, införde han kalvdyrkan när han blev kung. Han fruktade nämligen att folket skulle göra uppror mot hans styre om de fortsatte att färdas till Jerusalem för att tillbe där. (1Ku 11:38; 12:26–33) Kalvdyrkan pågick så länge tiostammarsriket fanns kvar, och under Ahabs regering infördes den tyriska baalskulten. (1Ku 16:30–33) Men det var inte alla israeliter som avföll. När Ahab regerade fanns det fortfarande 7 000 som varken hade böjt knä för Baal eller kysst honom, och det vid en tid då Jehovas profeter blev dräpta med svärd, utan tvivel på uppmaning av Ahabs hustru Isebel. (1Ku 19:1, 2, 14, 18; Rom 11:4; se KALV [Kalvdyrkan].)

Frånsett skildringen om att Jehu utrotade baalsdyrkan (2Ku 10:20–28) sägs det inget om att någon kung i tiostammarsriket genomförde religiösa reformer. Varken folket eller härskarna i Nordriket lyssnade till de profeter som Jehova gång på gång sände till dem, och resultatet blev att han till slut överlämnade dem i assyriernas hand på grund av deras avskyvärda avgudadyrkan. (2Ku 17:7–23)

I Judas rike var situationen i stort sett densamma, förutom att enstaka kungar genomförde vissa reformer. Trots att delningen av riket var en direkt följd av avgudadyrkan, tog Salomos son Rehabeam inte till sig av Jehovas tuktan och avskaffade inte avgudadyrkan. Så snart han hade säkrat sin ställning avföll han och hela Juda från den sanna tillbedjan. (2Kr 12:1) Folket byggde offerhöjder med heliga stoder och heliga pålar och ägnade sig åt ceremoniell prostitution. (1Ku 14:23, 24) Även om Abiam (Abia) visade tro på Jehova när han förde krig mot Jerobeam och blev välsignad med seger, efterliknade han i hög grad det syndiga handlingssätt som hans far och föregångare på tronen, Rehabeam, hade följt. (1Ku 15:1, 3; 2Kr 13:3–18)

De två följande kungarna i Juda, Asa och Jehosafat, tjänade Jehova troget och försökte utrota avgudadyrkan ur riket. Båda dessa kungar försökte skaffa bort offerhöjderna, men vanan att tillbe på offerhöjderna var så djupt rotad i Juda att folket antingen återuppbyggde offerhöjderna eller fortsatte att använda dem i hemlighet. (1Ku 15:11–14; 22:42, 43; 2Kr 14:2–5; 17:5, 6; 20:31–33)

Judas näste kung, Jehoram, inledde sin regering med omfattande blodsutgjutelse och började ett nytt kapitel i avgudadyrkans historia i Juda. Detta berodde utan tvivel på att han var gift med Atalja, avgudadyrkaren Ahabs dotter. (2Kr 21:1–4, 6, 11) Som änkedrottning blev Atalja också rådgivare åt sin och Jehorams son Ahasja. Under Ahasjas regering och troninkräktaren Ataljas regering fortsatte därför avgudadyrkan med kungahusets godkännande. (2Kr 22:1–3, 12)

Tidigt under Jehoas regering, efter det att Atalja hade avrättats, blev den sanna tillbedjan återställd. Men när översteprästen Jehojada hade dött började folket dyrka avgudar igen på uppmaning av Judas furstar. (2Ku 12:2, 3; 2Kr 24:17, 18) Jehova överlämnade därför Judas styrkor i de invaderande araméernas hand, och Jehoas blev mördad av sina egna tjänare. (2Kr 24:23–25)

Jehoas son Amazja gjorde till en början det som var rätt i Jehovas ögon, utan tvivel för att verkställandet av Guds dom över Juda och mordet på hans far hade gjort djupt intryck på honom. (2Kr 25:1–4) Men sedan han hade besegrat edoméerna och tagit deras gudabilder började han tjäna sina besegrade fienders gudar. (2Kr 25:14) Straffet för detta kom när Juda besegrades av tiostammarsriket och Amazja senare blev mördad genom en sammansvärjning. (2Kr 25:20–24, 27) Asarja (Ussia) och hans son Jotam sägs rent allmänt ha gjort det som var rätt i Jehovas ögon, men deras undersåtar fortsatte att dyrka avgudar på offerhöjderna. (2Ku 15:1–4, 32–35; 2Kr 26:3, 4, 16–18; 27:1, 2)

När Jotams son Ahas regerade sjönk Juda återigen djupt ner i avgudadyrkan. Ahas började dyrka avgudar i en omfattning som aldrig tidigare hade skådats i Juda; han var den förste judeiske kungen som enligt skildringen frambar sin son (eller sina söner) som ett brännoffer i samband med en avgudisk ceremoni. (2Ku 16:1–4; 2Kr 28:1–4) Jehova tuktade Juda genom att låta folket lida nederlag för sina fiender, men Ahas ändrade inte sinne. Han drog i stället slutsatsen att det var araméernas kungars gudar som hade gett araméerna seger, och han bestämde sig därför för att offra åt de gudarna, så att de även skulle hjälpa honom. (2Kr 28:5, 23) Han såg dessutom till att man stängde dörrarna till Jehovas tempel och högg tempelredskapen i stycken. (2Kr 28:24)

Ahas tog inte till sig av Jehovas tuktan, men det gjorde hans son Hiskia. (2Kr 29:1, 5–11) Redan under sitt första regeringsår återställde han den sanna tillbedjan av Jehova. (2Kr 29:3) Under hans styre tillintetgjorde man de föremål som hade använts vid avgudadyrkan, inte bara i Juda och Benjamin, utan även i Efraim och Manasse. (2Kr 31:1)

Men Hiskias egen son Manasse återinförde avgudadyrkan i full skala. (2Ku 21:1–7; 2Kr 33:1–7) Bibeln säger inget om varför han gjorde detta. Manasse, som började härska som 12-åring, fördes kanske tidigt på avvägar av rådgivare och furstar som inte var helhjärtade tillbedjare av Jehova. Men till skillnad från Ahas ändrade Manasse sinne sedan Jehova hade tuktat honom strängt genom att sända honom i fångenskap till Babylon, och när han hade återvänt till Jerusalem genomförde han en rad reformer. (2Kr 33:10–16) Hans son Amon frambar emellertid offer åt huggna bilder. (2Kr 33:21–24)

Under näste kung, Josia, blev avgudadyrkan fullständigt utplånad ur Juda. De platser där folket hade dyrkat avgudar gjordes otjänliga för tillbedjan, till och med i Samarias städer. Avgudaprästerna och de som frambar rökoffer åt Baal, solen, månen, djurkretsens stjärnbilder och himlens hela här blev avsatta. (2Ku 23:4–27; 2Kr 34:1–5) Denna omfattande kampanj mot avgudadyrkan resulterade emellertid inte i någon bestående förändring. De fyra sista judeiska kungarna, Jehoahas, Jehojakim, Jehojakin och Sidkia, höll fast vid avgudadyrkan. (2Ku 23:31, 32, 36, 37; 24:8, 9, 18, 19; se ASTROLOGER; DJURKRETSEN; OFFERHÖJDER.)

Omnämnanden av avgudadyrkan i profeternas skrifter kastar ytterligare ljus över förhållandena under de sista åren för Judas rike. Det fanns fortfarande platser där man dyrkade avgudar, utövade ceremoniell prostitution och frambar barnoffer. (Jer 3:6; 17:1–3; 19:2–5; 32:29, 35; Hes 6:3, 4) Även leviter gjorde sig skyldiga till avgudadyrkan. (Hes 44:10, 12, 13) Hesekiel fördes i en syn till templet i Jerusalem, där han fick se en avskyvärd avgud, ”svartsjukans symbol”, och några som vördade bilder av krypande djur och vämjeliga fyrfotadjur medan andra dyrkade den falske guden Tammuz och solen. (Hes 8:3, 7–16)

Trots att israeliterna gick så långt i sin avgudadyrkan att de offrade sina egna barn, fortsatte de att ge sken av att tillbe Jehova och menade att ingen olycka skulle drabba dem. (Jer 7:4, 8–12; Hes 23:36–39) Avgudadyrkan hade förmörkat de flesta israeliters förstånd så mycket att när de 607 f.v.t. drabbades av olycka och Jerusalem förstördes av babylonierna i uppfyllelse av Jehovas ord, menade de att detta berodde på att de inte hade framburit rökoffer och utgjutit dryckesoffer åt ”himlens drottning”. (Jer 44:15–18; se HIMLENS DROTTNING.)

Varför Israel vände sig till avgudadyrkan. Det fanns flera faktorer som medverkade till att så många israeliter gång på gång övergav den sanna tillbedjan. Avgudadyrkan är en av köttets gärningar och tilltalade därför de köttsliga begären. (Gal 5:19–21) När israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet lade de kanske märke till att de hedniska grannarna, som de inte hade drivit bort fullständigt, fick goda skördar på grund av sin erfarenhet av att odla jorden. Många bad säkert sina kanaaneiska grannar om råd för att få veta vad de skulle göra för att behaga ett åkerstyckes Baal, eller ”ägare”. (Ps 106:34–39)

En annan orsak till avfall var att man ingick äktenskap med avgudadyrkare. (Dom 3:5, 6) De sexuella utsvävningar som var förknippade med avgudadyrkan visade sig utgöra en stor frestelse. I Sittim, på Moabs slätter, deltog tusentals israeliter i omoraliska handlingar och i falsk tillbedjan. (4Mo 22:1; 25:1–3) För några kan det ha varit frestande att kunna dricka ohämmat vid de falska gudarnas helgedomar. (Am 2:8)

Slutligen kan det ha verkat lockande att få en inblick i framtida händelser, eftersom man gärna ville ha en försäkran om att allt skulle gå väl. Saul, till exempel, rådfrågade ett spiritistiskt medium, och Ahasja sände bud för att rådfråga Ekrons gud, Baal-Sebub. (1Sa 28:6–11; 2Ku 1:2, 3)

Det dåraktiga med bilddyrkan. Bibeln visar gång på gång hur dåraktigt det är att förlita sig på gudar av trä, sten eller metall. Jesaja beskriver hur gudabilder framställs och visar hur dåraktigt det är att använda en del av ett träd som bränsle när man lagar mat eller vill värma sig och sedan göra en avgud av resten och vända sig till den för att få hjälp. (Jes 44:9–20) På Jehovas vredes dag, skrev Jesaja, skulle avgudadyrkarna kasta bort sina värdelösa gudar åt näbbmössen och fladdermössen. (Jes 2:19–21) ”Ve den som säger till träbiten: ’Vakna!’ och till en stum sten: ’Vakna upp!’” (Hab 2:19) De som gör sig stumma avgudar kommer att bli precis som de, dvs. livlösa. (Ps 115:4–8; 135:15–18; se Upp 9:20.)

Guds tjänares syn på avgudadyrkan. Jehovas trogna tjänare har alltid betraktat avgudar med avsky. I Bibeln omtalas falska gudar och avgudar med ord som uttrycker förakt. Det sägs att de är värdelösa (1Kr 16:26; Ps 96:5; 97:7), vedervärdiga (1Ku 15:13; 2Kr 15:16), skamliga (Jer 11:13; Hos 9:10), avskyvärda (Hes 16:36, 37) och vämjeliga (Hes 37:23). Ofta används uttrycket ”smutsiga avgudar”, och det är en återgivning av det hebreiska ordet gillulịm, som är besläktat med ett ord som betyder ”dynga”. (1Ku 14:10; Sef 1:17) Detta föraktfulla uttryck, som används första gången i 3 Moseboken 26:30, förekommer nästan 40 gånger bara i Hesekiels bok, första gången i kapitel 6, vers 4.

Den trogne Job förstod att om hans hjärta, även i hemlighet, lät sig förledas till att betrakta himlakropparna, exempelvis månen, och hans hand så ”sände dem en kyss” från hans mun (anspelar uppenbarligen på sedvänjan att föra handen till munnen och kasta en slängkyss till en avgud), skulle detta ha varit detsamma som att förneka Gud, dvs. avgudadyrkan. (Job 31:26–28; jfr 5Mo 4:15, 19.) När Jehova genom profeten Hesekiel beskrev en man som hade handlat rättfärdigt, sade han att denne man inte hade ”lyft upp sina ögon till Israels hus smutsiga avgudar”, dvs. för att be till dem eller vänta sig hjälp från dem. (Hes 18:5, 6)

Ett annat exempel på att Guds tjänare inte dyrkade avgudar är de tre hebréerna Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Trots att de hotades med döden i den brinnande eldsugnen, vägrade de att böja sig ner för den bildstod av guld som kung Nebukadnessar hade ställt upp på Duraslätten. (Dan 3)

De första kristna följde det inspirerade rådet: ”Fly från avgudadyrkan.” (1Kor 10:14) De som gjorde religiösa bilder betraktade kristendomen som ett hot mot sin lönsamma verksamhet. (Apg 19:23–27) Eftersom de kristna inte ville ha något med romersk avgudadyrkan att göra, ställdes de enligt historiker ofta inför en liknande situation som de tre hebréerna. De kunde ha undgått döden om de hade erkänt kejsarens gudomlighet som statens överhuvud genom att offra lite rökelse, men det var få som kompromissade. Dessa första kristna förstod helt och fullt att när de väl hade vänt sig bort från avgudarna för att tjäna den sanne Guden (1Th 1:9) skulle de bli utestängda från det nya Jerusalem och förlora belöningen evigt liv om de sedan återvände till avgudadyrkan (Upp 21:8; 22:14, 15).

Jehovas tjänare måste vara på sin vakt mot avgudar även i vår tid. (1Jo 5:21) Det blev förutsagt att alla jordens invånare skulle utsättas för stor press att tillbe det symboliska ”vilddjuret” och dess ”bild”. Ingen som fortsätter med en sådan form av avgudadyrkan kommer att få gåvan evigt liv av Gud. ”Här behövs uthållighet hos de heliga.” (Upp 13:15–17; 14:9–12; se VÄMJELIGHET.)