HEBRÉERBREVET

Ett inspirerat brev i de kristna grekiska skrifterna. Vittnesbörden tyder på att det skrevs av aposteln Paulus till de kristna hebréerna i Judeen omkring 61 v.t. För dessa hebréer kom brevet mycket lägligt. Det hade gått omkring 28 år sedan Jesus Kristus dog och uppstod. I början av denna period hade de judiska religiösa ledarna satt i gång en kraftig förföljelse av de kristna judarna i Jerusalem och Judeen. Några av de kristna blev dödade, och de flesta andra lämnade Jerusalem och skingrades. (Apg 8:1) De som skingrades fortsatte att sprida de goda nyheterna dit de kom. (Apg 8:4) Apostlarna stannade kvar i Jerusalem och höll samman resten av församlingen där, och den växte trots den hårda förföljelsen. (Apg 8:14) Därefter kom församlingen in i en period av frid. (Apg 9:31) Senare avrättade Herodes Agrippa I aposteln Jakob, Johannes bror, och misshandlade andra i församlingen. (Apg 12:1–5) En tid efter detta uppstod det materiell nöd bland de kristna i Judeen. Deras medtroende i Akaja och Makedonien fick då (ca år 55) anledning att visa kärlek och samhörighet genom att sända gåvor till dem. (1Kor 16:1–3; 2Kor 9:1–5) Församlingen i Jerusalem hade alltså mött många svårigheter.

Syftet med brevet. Församlingen i Jerusalem bestod nästan uteslutande av judar och sådana som tidigare hade gått över till judarnas religion. Många av dem hade lärt känna sanningen efter det att den intensivaste förföljelsen hade upphört. När Hebréerbrevet skrevs kunde församlingen glädja sig åt relativt lugna förhållanden, för Paulus sade att de ännu inte hade ”stått emot ända till blods”. (Heb 12:4) Men även om den fysiska förföljelsen i form av våld och mord nu hade avtagit, hade de judiska religiösa ledarna inte slutat att motarbeta församlingen. De nyare medlemmarna måste i likhet med de övriga räkna med att möta motstånd. En del var omogna. De hade inte gjort så stora framsteg mot mogenhet som de borde med tanke på den tid som hade gått. (5:12) Det dagliga motståndet från judarnas sida satte deras tro på prov. De behövde stärka sin uthållighet. (12:1, 2)

Tiden höll på att rinna ut för Jerusalem. Varken aposteln Paulus eller de som tillhörde församlingen i Jerusalem visste när den förutsagda ödeläggelsen skulle inträffa, men Gud visste det. (Lu 21:20–24; Dan 9:24, 27) Situationen krävde att de kristna var vaksamma och visade tro så att de kunde fly från Jerusalem när de såg staden vara omringad av lägrade härar. Alla i församlingen behövde bli starka med tanke på dessa avgörande händelser. Enligt traditionen var det bara omkring fem år efter det att brevet skrevs som Cestius Gallus trupper angrep staden och sedan drog sig tillbaka. Fyra år därefter jämnades Jerusalem och templet med marken av romarna, som då stred under härföraren Titus. Men innan något av detta inträffade hade Jehova gett den inspirerade vägledning som hans tjänare behövde.

Motstånd från judarna. Judarnas religiösa ledare hade gjort sitt yttersta för att väcka hat mot Kristi efterföljare med hjälp av lögnaktig propaganda. Deras handlingar visade att de var fast beslutna att bekämpa kristendomen med alla medel, vilket framgår av Apostlagärningarna 22:22; 23:12–15, 23, 24; 24:1–4; 25:1–3. De och deras anhängare plågade ständigt de kristna och försökte tydligen bryta ner deras lojalitet mot Kristus genom att argumentera med dem. De angrep kristendomen med sådana argument som en jude kanske uppfattade som starka och svåra att bemöta.

Vid den här tiden kunde judendomen visa upp många påtagliga, materiella ting och yttre vittnesbörd. Judarna kan ha sagt att detta var ett tecken på att judendomen var överlägsen och att kristendomen var dårskap. De hade ju sagt till Jesus att deras folk var barn av Abraham, som hade fått löftena. (Joh 8:33, 39) Mose, som Gud hade talat med ”ansikte mot ansikte”, var Guds store tjänare och profet. (4Mo 12:7, 8) Judarna hade haft lagen och profeternas ord ända från början. De kan därför ha frågat om inte det faktum att judendomen var så gammal bekräftade att den var den sanna religionen. När lagförbundet invigdes hade Gud talat genom änglar. Lagen hade faktiskt överbringats av änglar genom medlaren Moses hand. (Apg 7:53; Gal 3:19) Vid det tillfället hade Gud demonstrerat sin kraft på ett sätt som ingav fruktan genom att han fick berget Sinai att skälva, omgav det med rök och lät ljudet av ett horn och av åskdunder höras. (2Mo 19:16–19; 20:18; Heb 12:18–21)

Förutom allt detta som skedde i gammal tid kunde judarna peka på det praktfulla templet och dess prästerskap, som var insatt av Jehova. Prästerna tjänstgjorde vid templet och frambar varje dag många offer. De var klädda i dyrbara prästkläder, och de utförde de heliga tjänsterna i templet. Judarna kan ha sagt så här: ”Har inte Jehova befallt att det skall frambäras syndoffer i helgedomen, och går inte översteprästen, en avkomling av Moses egen bror Aron, in i det allra heligaste på försoningsdagen med ett offer för hela nationens synder? Träder han inte vid detta tillfälle på ett bildligt sätt fram inför Guds närvaro?” (3Mo 16) De kan vidare ha sagt: ”Tillhör inte kungariket judarna, och skall inte en av dem (Messias, som enligt deras mening skulle komma senare) sitta på tronen i Jerusalem och härska?”

Ifall Hebréerbrevet skrevs för att göra de kristna rustade att bemöta invändningar från judarna, måste dessa fiender till kristendomen uppenbarligen ha sagt: ”Vad kan dessa nya ’villolärare’ anföra som bevis för att de är Guds sanna tjänare och har hans godkännande? Var är deras tempel, och var är deras prästerskap? Ja, var är deras ledare? Var han under sin livstid någon betydande person bland nationens ledare – denne Jesus, som var galilé och son till en timmerman och som helt saknade utbildning vid de rabbinska skolorna? Dog han inte en vanärande död? Var är hans rike? Och vilka är hans apostlar och anhängare? Obetydliga fiskare och tullindrivare. Och vilka är det i första hand som kristendomen drar till sig? Fattiga och ringa, och ännu värre är att man tar emot oomskurna hedningar som inte tillhör Abrahams avkomma. Varför skulle någon sätta sin lit till denne Jesus, som blev avrättad som en hädare och upprorsmakare? Varför skulle någon lyssna på hans lärjungar, som är olärda och helt vanliga människor?” (Apg 4:13)

Den kristna ordningens överlägsenhet. Några omogna kristna hade kanske börjat förlora uppskattningen av den räddning som kom genom Kristus (Heb 2:1–4), eller också hade de icke-kristna judarna omkring dem fått dem att vackla. Aposteln kommer till deras hjälp med en mästerlig argumentation grundad på de hebreiska skrifterna, som judarna hävdade att de litade på. Han lägger fram oemotsägliga argument för att den kristna ordningen och Jesu Kristi prästadöme och kungavärdighet vida överträffar det som judarna har. Han visar från Skrifterna att Jesus Kristus är Guds Son, större än änglarna (1:4–6), större än Abraham (7:1–7), större än Mose (3:1–6) och större än profeterna (1:1, 2). Ja, Kristus är insatt till arvinge av allt – han har krönts med härlighet och ära och blivit satt över Jehovas händers verk. (1:2; 2:7–9)

Vidare är Kristi prästadöme långt överlägset det aronitiska prästadömet, som var knutet till Levis stam. Kristi prästadöme vilar inte på ett arv från syndiga köttsliga förfäder, utan på en ed som Gud har svurit. (Heb 6:13–20; 7:5–17, 20–28) Men varför fick då Kristus genomgå så stora svårigheter och lida en smärtsam död? Det var förutsagt att detta måste ske för att människorna skulle kunna bli räddade och för att han skulle bli kvalificerad att tjäna som överstepräst och vara den som Gud skulle underlägga allt. (2:8–10; 9:27, 28; jfr Jes 53:12.) Han var tvungen att bli blod och kött och att dö för att kunna befria alla dem som hölls i slaveri av fruktan för döden. Genom sin död blev han i stånd att göra Djävulen till intet, vilket ingen mänsklig präst skulle kunna göra. (Heb 2:14–16) Eftersom han har lidit på detta sätt och har blivit prövad i alla avseenden, är han en överstepräst som kan hysa medkänsla med våra svagheter och komma oss till hjälp. (2:17, 18; 4:15)

Aposteln framhåller vidare att denne överstepräst har ”färdats genom himlarna” och trätt fram inför Gud själv; han gick inte in i ett jordiskt tält eller en jordisk byggnad som bara var en bild av himmelska ting. (Heb 4:14; 8:1; 9:9, 10, 24) Eftersom hans offer var fullkomligt och syndfritt, behövde han bara träda fram en enda gång, inte om och om igen. (7:26–28; 9:25–28) Till skillnad från de aronitiska prästerna har han ingen efterträdare, utan han lever för evigt, så att han fullt ut kan rädda dem han betjänar. (7:15–17, 23–25) Kristus är medlaren för ett bättre förbund, som blev förutsagt genom Jeremia, ett förbund som kan leda till att synder verkligen blir förlåtna och att samvetet blir renat, något som lagen inte kunde åstadkomma. ”De tio orden”, lagförbundets grundläggande lagar, blev skrivna på sten; det nya förbundets lagar blir skrivna på hjärtan. Detta profetiska ord som Jehova talade genom Jeremia gjorde att lagförbundet blev föråldrat, och med tiden skulle det försvinna. (8:6–13; Jer 31:31–34; 5Mo 4:13; 10:4)

Hebréerbrevets skribent erkänner sedan att Guds kraft demonstrerades på ett vördnadsbjudande sätt vid Sinai som ett tecken på att Gud godkände lagförbundet. Men vid instiftandet av det nya förbundet vittnade Gud med ännu större kraft genom tecken, förebud och kraftgärningar och genom att utgjuta helig ande över alla de församlade medlemmarna av församlingen. (Heb 2:2–4; jfr Apg 2:1–4.) Och när det gäller Kristi kungadöme, så finns hans tron i själva himlen, långt mera upphöjd än den tron som kungarna i Davids släktlinje satt på i det jordiska Jerusalem. (Heb 1:9) Gud är grundvalen för Kristi tron, och hans rike kan inte bli skakat, vilket det jordiska riket med Jerusalem som huvudstad blev 607 f.v.t. (1:8; 12:28) Dessutom har Gud samlat sitt folk framför något som är långt mer vördnadsbjudande än de mirakulösa händelserna vid berget Sinai. Han har låtit de smorda kristna närma sig det himmelska Sions berg, och han skall i framtiden skaka inte bara jorden utan också himlen. (12:18–27)

Brevet till hebréerna är av oskattbart värde för de kristna. Utan det skulle många av de verkligheter i förbindelse med Kristus som lagen pekade fram emot ha varit oklara. Genom de hebreiska skrifterna hade judarna till exempel hela tiden vetat att översteprästen representerade dem inför Jehova när han gick in i det allra heligaste i helgedomen. Men det fanns en verklighet som de inte förstod, nämligen att den verklige översteprästen en dag skulle träda fram inför Jehova själv i himlen. Och hur skulle någon genom att läsa de hebreiska skrifterna kunna förstå hur oerhört betydelsefull berättelsen om Abrahams möte med Melkisedek är eller så tydligt förstå vad denne kung och präst förebildade? Detta är bara två av de många verkligheter som vi får en klar bild av när vi läser brevet.

Den tro som detta brev bygger upp hos de kristna hjälper dem att hålla fast vid sitt hopp med hjälp av ”det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser”. (Heb 11:1) I en tid då många sätter sin lit till gamla traditioner, till organisationers materiella rikedom och makt och till imponerande ritualer och ceremonier och förtröstar på denna världens vishet i stället för på Gud bidrar detta inspirerade brev till hebréerna i hög grad till att göra gudsmänniskan ”fullt duglig, fullständigt rustad för alla slags goda gärningar”. (2Ti 3:16, 17)

När, var och av vem brevet skrevs. Det är en utbredd uppfattning att det är aposteln Paulus som har skrivit Hebréerbrevet. Flera skribenter i forna tider godtog det som ett av hans brev. Det finns med bland nio av Paulus brev i papyrushandskriften Chester Beatty II (P⁴⁶, från ca 200 v.t.), och det står uppfört bland ”aposteln Paulus fjorton brev” i ”Athanasios kanon” från 300-talet.

Den som har skrivit Hebréerbrevet uppger inte sitt namn. Detta utesluter inte att Paulus har skrivit det, även om han nämner sitt namn i alla sina andra brev. Brevets inre vittnesbörd pekar starkt mot att det skrevs av Paulus och att det skrevs i Italien, sannolikt i Rom. (Heb 13:24) Paulus första fångenskap i Rom inföll uppenbarligen under åren 59–61. Timoteus var hos Paulus i Rom och blir omnämnd i breven till filipperna, kolosserna och Filemon, vilka skrevs i Rom under den perioden. (Flp 1:1; 2:19; Kol 1:1, 2; Flm 1) Denna omständighet stämmer överens med kommentaren i Hebréerna 13:23 om att Timoteus hade blivit frigiven och att skribenten hoppades på att snart kunna komma till Jerusalem.

Brevet skrevs innan Jerusalem blev förstört år 70, för stadens tempel fanns fortfarande kvar och man utförde tjänst där, vilket framgår av argumentationen i brevet. Och Paulus kommentar om att Timoteus hade blivit frigiven gör det rimligt att utgå från att brevet skrevs omkring nio år tidigare, dvs. år 61, då Paulus själv enligt vad man antar blev frigiven från sin första fångenskap. (Heb 13:23)

[Ruta på sidan 926]

HUVUDPUNKTER I HEBRÉERBREVET

En kraftfull avhandling som styrkte de kristna hebréerna och satte dem i stånd att hjälpa uppriktiga landsmän under de sista åren av den judiska ordningen

Uppenbarligen skrivet av aposteln Paulus mindre än tio år innan Jerusalem förstördes 70 v.t.

Guds Sons upphöjda ställning (1:1–3:6)

Han är Guds unike Son och den insatte arvingen, den exakta bilden av sin Faders väsen; genom honom uppehålls allt skapat

Jämfört med Sonen är änglarna bara tjänare; det är bara honom Fadern kallar ”min son”; han är den förstfödde, som även änglarna skulle betyga sin vördnad; det är bara om honom, inte om änglarna, som det kan sägas att hans kungliga styre vilar på Gud, som alltså är hans tron; han är mer beständig än himlen och jorden, som gjordes genom honom, och han har sin plats på Faderns högra sida

Om lagen, som gavs genom änglar, inte kunde överträdas utan straff, är det naturligtvis nödvändigt att ägna mer än vanlig uppmärksamhet åt det Gud har sagt genom Sonen, som är högre än änglarna

Även om Jesus Kristus var ringare än änglarna när han var människa, blev han senare upphöjd över dem och fick myndighet över den kommande bebodda jorden

Mose var en tjänare i Guds hus, men Jesus Kristus är satt över hela huset

Möjligheten att komma in i Guds vila står kvar (3:7–4:13)

På grund av olydnad och brist på tro fick de israeliter som drog ut ur Egypten inte komma in i Guds vila

De kristna kan komma in i Guds vila förutsatt att de gör sitt yttersta för att vara trogna och undviker att handla olydigt som israeliterna

Det levande ord som ger ett löfte om att man kan komma in i Guds vila är skarpare än ett svärd och skiljer (genom den enskildes reaktion på det) mellan själ och ande, dvs. mellan det en människa kan tyckas vara och det hon verkligen är

Överlägsenheten hos Kristi prästadöme och det nya förbundet (4:14–10:31)

Eftersom Jesus Kristus har blivit prövad i alla avseenden, men utan att synda, kan han som överstepräst hysa medkänsla med syndiga människor och behandla dem barmhärtigt

Gud har insatt honom som präst efter Melkisedeks sätt, och Melkisedeks prästadöme var större än det levitiska

Till skillnad från de levitiska prästerna av Arons släkt har Jesus Kristus ett oförstörbart liv, och han behöver därför ingen efterträdare som kan fortsätta hans räddningsgärning; han är syndfri och behöver inte frambära offer för sin egen del; han offrade sin egen kropp, inte djur, och trädde in i själva himlen, inte i en jordisk helgedom, med värdet av sitt utgjutna blod; därigenom gjorde han det nya förbundet giltigt

Det nya förbundet med Jesus som medlare är bättre än lagförbundet därför att de som har del i det har Guds lagar i sitt hjärta och får verklig förlåtelse för sina synder

Om de kristna värdesätter dessa välsignelser, kommer de att offentligt bekänna sitt hopp och församlas regelbundet

Tro nödvändigt för att behaga Gud (10:32–12:29)

Jehova finner inte behag i dem som trolöst drar sig undan från honom i stället för att hålla ut och få uppfyllelsen av hans löften

Den exemplariska tron hos ostraffliga människor från Abels tid och framåt uppmuntrar de kristna att hålla ut i sitt tävlingslopp medan de uppmärksamt ser på Jesus Kristus och hans syndfria levnadslopp under lidanden

Det lidande som Gud tillåter att trogna kristna blir utsatta för kan betraktas som en form av tuktan från honom, en tuktan som ges för att den skall frambringa en frukt som leder till frid, nämligen rättfärdighet

Uppmaningar att leva ett liv i trohet (13:1–25)

Visa broderlig kärlek, var gästfria, kom ihåg troende som lider, håll äktenskapet i ära och nöj er med det som är, i förtröstan på Jehovas hjälp

Efterlikna tron hos dem som har ledningen, och låt er inte ryckas med av främmande läror

Var villiga att bära smälek likt Kristus; frambär alltid genom honom ett lovprisningens offer till Gud

Var lydiga mot dem som har ledningen