FÖRSTFÖDSLORÄTT

Den rätt som tillkom en mans förstfödde son. Både det hebreiska och det grekiska uttrycket för ”förstfödslorätt” (bekhorạh respektive prōtotọkia) kommer från ord som betyder ”förstfödd”.

Under den patriarkaliska tiden blev den äldste sonen familjens överhuvud vid faderns död. Han fick då myndighet över de andra familjemedlemmarna och var förpliktad att sörja för dem så länge de ingick i hushållet. Han övertog också faderns ställning som den som representerade familjen inför Jehova. Den förstfödde fick i allmänhet en särskild välsignelse av sin far. (1Mo 27:4, 36; 48:9, 17, 18) Han var dessutom berättigad till två andelar av arvet från fadern, dvs. han fick dubbelt så mycket som var och en av de andra bröderna. Under den mosaiska lagen fick en man med flera hustrur inte ta ifrån den äldste sonen hans förstfödslorätt och ge den till en särskilt älskad hustrus son. (5Mo 21:15–17)

På patriarkernas tid kunde fadern ge förstfödslorätten till en annan son om det fanns särskilda skäl till det, som i fallet med Ruben. Han förlorade sin rätt som förstfödd därför att han begick otukt med sin fars bihustru. (1Kr 5:1, 2) Den förstfödde kunde sälja sin förstfödslorätt till någon av sina bröder, så som Esau gjorde. Han föraktade sin förstfödslorätt och sålde den till sin bror, Jakob, i utbyte mot ett enda mål mat. (1Mo 25:30–34; 27:36; Heb 12:16) Det sägs ingenting om att Jakob använde sin förvärvade förstfödslorätt för att kräva en dubbel del av arvet efter Isak (vilket bestod av personliga ägodelar och lösöre, eftersom Isak inte ägde någon mark bortsett från fältet i Makpela, där det fanns en grotta som användes som gravplats). Jakob var snarare angelägen om att vidarebefordra det andliga arvet till sin familj, dvs. det löfte som Abraham hade fått om en särskild avkomma. (1Mo 28:3, 4, 12–15)

När det gällde kungarna i Israel verkar förstfödslorätten också ha inbegripit rätten till tronen. (2Kr 21:1–3) Jehova, som var Israels verklige kung och Gud, åsidosatte emellertid denna rätt när det var i enlighet med hans vilja, som i fallet med Salomo. (1Kr 28:5)

Jesus Kristus, ”den förstfödde av all skapelse”, som alltid är trogen mot sin Fader, Jehova Gud, har som förstfödd blivit ”insatt till arvinge av allt”. (Kol 1:15; Heb 1:2; se ARV.)