Ty den som har kommit in i Guds vila, han har också själv fått vila från sina egna verk, liksom Gud från sina.

Hebréerna 4:9–11)

När Paulus skriver att Gud vilade från sina verk, syftar han av allt att döma på det som sägs i 1 Moseboken 2:2, där vi läser: ”Mot den sjunde dagen kom Gud till fullbordan av sitt verk som han hade gjort, och han började vila på den sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort.” Varför började Jehova ”vila på den sjunde dagen”? Det var förvisso inte för att han var trött och behövde återhämta sig efter ”allt sitt verk som han hade gjort”. Följande vers ger oss i stället en ledtråd: ”Gud började välsigna den sjunde dagen och helga den, därför att han på den har fortsatt att vila från allt sitt verk som Gud har skapat i syfte att göra dessa ting.” (1 Moseboken 2:3; Jesaja 40:26, 28)

Den ”sjunde dagen” skilde sig från de föregående sex dagarna genom att Gud välsignade och helgade den, dvs. det var en dag som Gud hade avskilt eller reserverat för ett särskilt syfte. Vad var det syftet? Gud hade tidigare uppenbarat sin avsikt med människan och jorden, då han sade till den förste mannen och den första kvinnan: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” (1 Moseboken 1:28) Gud hade gett människan och jorden en fullkomlig start, men det skulle ta tid för människan att lägga hela jorden under sig och förvandla den till ett paradis, uppfyllt med ett fullkomligt människosläkte så som Gud hade för avsikt. Gud vilade således på ”den sjunde dagen” genom att inte skapa något mer på jorden, för att det som han redan hade skapat skulle få utvecklas i enlighet med hans vilja. Vid slutet av den ”dagen” kommer allt det som Gud avsåg att ha blivit verklighet. Hur lång kommer den vilan att bli?

Med denna underbara framtidsutsikt i tankarna förklarade Paulus hur man kan komma in i Guds vila. Han skrev: ”Den som har kommit in i Guds vila, han har också själv fått vila från sina egna verk.” Av detta förstår vi att mänskligheten i sin helhet inte hade kommit in i Guds vila, och detta därför att Adam och Eva, trots att de hade fått en fullkomlig start, hade upphört att hålla Guds vila på ”den sjunde dagen” genom att de var olydiga mot honom. De ville inte ta emot Guds kärleksfulla vägledning, utan de ville vara oberoende av honom och gjorde uppror och handlade enligt Satans onda planer. (1 Moseboken 2:15–17) Detta ledde till att de förlorade utsikten att få leva för evigt på en paradisisk jord. Hela mänskligheten blev från och med då underkastad synd och död. (Romarna 5:12, 14)

Men människans uppror omintetgjorde inte Jehova Guds uppsåt. Hans vilodag fortsätter. Jehova sörjde kärleksfullt för en lösen genom sin Son, Jesus Kristus, för att alla som i tro tog emot den skulle kunna se fram emot befrielse och vila från syndens och dödens börda. (Romarna 6:23) Det var därför som Paulus uppmanade sina medkristna att ”vila från sina egna verk”. De måste acceptera Guds anordning för räddning och inte själva försöka utforma sin framtid så som Adam och Eva hade gjort. De skulle inte heller söka utföra verk för att rättfärdiga sig själva.

Det är verkligen vederkvickande och vilsamt att upphöra med sina egna själviska eller världsliga strävanden för att göra Guds vilja. Jesus gav denna inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matteus 11:28–30)

Det Paulus skrev om Guds vila och hur man kan komma in i den var helt visst till uppmuntran för de kristna hebréerna i Jerusalem, som hade fått utstå så mycket förföljelse och hån för sin tro. (Apostlagärningarna 8:1; 12:1–5) På liknande sätt kan Paulus ord bli till uppmuntran för nutida kristna. Då vi inser att uppfyllelsen av Guds löfte att göra jorden till ett paradis under hans rättfärdiga kungarike är nära förestående, bör vi också vila från våra egna verk och göra vårt yttersta för att komma in i den vilan. (Matteus 6:10, 33; 2 Petrus 3:13)